...
Så j-a pinsamt, skitit i jobbet. Hetsat hetsat hetsat. Mailade min chef igår ang min frånvaro, att jag mår så dåligt och att jag har teletid med doktor snart. Hon hade ringt innan när jag var på gruppterapi, såg det, fick ångest och vad gör jag?
Självklart! Åker direkt och köper hetsmat och vräker i mig istället för att ta tjuren vid hornen och ringa upp direkt (eller ja, till mitt försvar ringde jag upp så fort jag såg att hon ringt. TRE ggr ringde jag, men det var upptaget så det är min lama ursäkt). MEN om jag ska säga nåt positivt så är det att jag fullföljde middagen med pojkvännen igår, vi hade det jättemysigt:) Och att jag fortsätter hålla i frukosten exemplariskt. Allt det andra då? Ja, det är jag jävligt bra på att förtränga just nu...
Men jag ska kämpa. Jobb imon, sen semester...
Högsommar!
Själv är jag kluven till sommartiden, ni vet väl klassikern att man känner sig stressad och man känner sig fet osv osv? Väldigt jobbigt egentligen att känna så, men vi kämpar ju för bättre tider eller hur?
Fast kämpar, ja i ärlighetens namn har jag iaf fått ner en korrekt frukost. Sedan gick det åt helvete. Hets. Efter en misslyckad spya var jag så förbannad på ätstörningen så jag hämtade vår hund och åkte med henne ut till en sjö så hon fick bada! :) Åh det var skönt, sa hon!
haha!
Nu är vi hemma för mellanmål och kaffe (sugen på det trots värmen idag). Så ja, tjejer, summa summarum: jag hetsade hela lunchtimmen. Som om det inte vore nog så vägde jag mig efter den misslyckade spyan: 1 kg plus. Jippie! Helvetes piss kände jag då.
Men så är det och jag skiter i siffran nu. Kan ändå inte lita på vågen och är jag inte värd mer än en siffra? Ska hela dagen vara förstörd bara för det? Orkar inte med såna dumheter! Det enda sättet att må bra är att hoppa på tåget igen, visst? Jag hatar att liksom hoppa av på varenda j-a station. Det är tröttsamt. Men vet ni vad det bästa är? Jo, det bästa är att nästa tåg kommer snabbt in på stationen och då ni! Då är det bara att snabbt som attan slänga sig på det!
Ett led i att må bra är att grilla tillsammans med sambon ikväll. Det blir "grillspjut" (typ fläskfilé) med klyftpotatis och nån kall sås. Gott! Jag SKA klara det. Jag ÄR inte en perfekt anorektiker längre, nej, jag är på väg att bli fri. Så det så! Hinner jag sen så laddar jag upp vår fina middag:)
Tänker på er alla där ute! Tack för att ni finns. Jag känner lycka i magen när jag tänker på alla oss som knyter band här genom våra bloggar. Jag kommer för evigt känna en tacksamhet till er.. man behöver egentligen aldrig förklara något för vi tänker alla så lika och det finns en förståelse för det man går igenom. Jag känner ingen "irl" nämligen som har/har haft ätstörningar, så bloggen och ni är en välkommen ventil. ha en fortsatt fin dag!
Jag sommaren 2010, normalviktig och FIN! Med uppsatt hår, bubbelvatten och magväska i London..haha!! Inväntandes musslor och pommes:)
Bakslag på bakslag
Så fort jag är själv vräker och spyr jag, har mått så dåligt att jag inte ens gått till jobbet sedan i tisdags förra veckan och jag har använt mitt psykiska mående som ursäkt. Detta trots att jag vet att hemmavaron egentligen bara förvärrar saken för jag vill vara ensam med sjukdomen. Jag greppar fast vid ätstörningen hårdare än någonsin nu när jag faktiskt tagit en del steg för att bli frisk.
Eller rättare sagt; ätstörningen kämpar emot med näbbar och klor!!
Tack för era tankar förresten, och ja, jag är stressad (har inte tänkt på stressens konsekvenser förrän du skrev det nu Anni). Jag känner en press för att jag mår dåligt och för att jag får återfall på återfall. Samt att jag ej klarar jobbet så bra. Goodbye 75% tjänstgöringsgrad...
Har en konstig känsla av att inte orka med livet och använder det som ursäkt för att vräka och spy varje dag. Det är precis som att det just nu är DET ENDA jag klarar av! Jag lever på tanken att semestern kommer komma som en räddande ängel nästa vecka... 4 veckor varav de 3 första tillsammans med sambon.
En sak jag identifierat att jag känner också är rädsla. Rädsla för ultimatum att jag måste bli frisk från ätstörningen. Samtidigt vet jag att jag vill det, och jag har fått smaka på den frihet frisk innebär flera ggr de senaste veckorna. Jag vet att det livet faktiskt har BETYDLIGT MER att erbjuda än ätstörningens falska lycka...
Nä, nu får jag inte fram något mer klokt... eller förresten Lisa, du frågade om jag hade ätstörningar när jag träffade min sambo och svaret är ja, det hade jag. Han har vetat det sedan första dejten. Skammen är stor men jag har behövt prata om det för att vi som par ska kunna överleva. En stor anledning till att vi fortfarande är tillsammans är hans lugna sinne, hans ålder/livserfarenhet samt ömsesidig kärlek/förståelse.
Om han hade dömt mig, ifrågasatt/pressat mig alltför mycket är jag rädd att jag lämnat honom för längesedan. Jag har varit för djupt nere i sjukdomen och valt den framför honom väldigt många gånger.. Däremot är han nu mitt stora stöd i att upprätthålla regelbunda måltider, samt peppar mig och tror på mig. Det är viktigt.
Ha en fin kväll underbara ni!!
Massa glass
Klarat alla mina mål idag, men nu mår jag skit. För efter mellanmålet blev det: 2 daimstrutar och 1,5 liter annan glass plus en del flygande jakob (utan ris). Började spy en del men det gick skiiiiit och nu struntar jag i det. Hatar känslan när det ligger kvar i magen... usch!!!!!!!!!:( Men försöker tänka att det inte var så farligt. Klarar jag inte en hel dag utan återfall? suck. Blir så trött, vill inte känna den här ångesten!
Vet vad det beror på: Ångest för jobbet imorgon. Varför har jag börjat känna så? Fattar inte....
Frånvaro
Jag/vi firade först midsommarafton med mina föräldrar på en camping i Halmstad där det blev klassisk sillunch. Vi hade jättetrevligt och sedan åkte vi vidare till vänner där vi umgicks i en stuga utanför Falkenberg. Det var också kanon! Matmässigt klarade jag mig igenom alla mål och åt av ALLT, kan knappt fatta det! Har alltid alla andra år med dem utelämnat kolhydrater osv. Fasiken vad bra!! Vi åt regelbundet, skrattade och skojade och lekte med alla barnen som var med såklart.
I övrigt mår jag ok... har haft en ångestattack idag som tyvärr gick ut en del över min pojkvän och därav har jag grymt dåligt samvete just nu (inte bra, så jag försöker släppa det för det hjälper mig inte). Han är dessutom sjuk och har ingen aptit och fy vad det är jobbigt att äta mer och oftare än honom...hatar det!
Men sånt är livet. Jag MÅSTE fortsätta oavsett om han klarar äta med mig eller inte...
Be om hjälp
Känns jättebra!
Hur mår ni annars inför midsommar och så..? Jag längtar sjukt mycket faktiskt! Är inte alls rädd för maten, ser snarast fram emot det; regelbundna måltider i goda vänners sällskap och att "bara vara". Fan vad underbart det ska bli! För vad finns det att vara rädd för egentligen hörni? Livet är så kort, jag går inte upp i vikt av normala måltider (precis som de övriga äter) och sannerligen inte av att ha en riktigt rolig dag!
Även att jag inte tagit mig till jobbet idag så blir det som sagt lunchdejt och sedan till sjukhuset för gruppterapi, DBT. det kan jag behöva idag! Vad ska ni hitta på? Oavsett så vill jag önska er en jättefin dag. Kram till er!
Middag - check!
Är inte så mångordig idag, men har varit desto mer praktisk; städat lite, tvättat och diskat. Allt var behövligt. Nu är det soffläge hela kvällen. Kram på er
Längtar till semestern!
Återkommer med uppdatering senare eller imorgon. Ha en fin dag alla där ute!
Svårstucken
Har nyss kommit hem från sjukhuset, terapisamtal samt provtagning. Idag stack de mig 6 (!) gånger innan de fick ut nåt blod. De tog på handen också och det blodkärlet sprack! (jag har väldigt "fina" blodkärl som de brukar säga). Åhh har skitont nu, handen är helt blå.
I övrigt är jag förbaskat trött idag också. Kan vara blodvärdet möjlligen? Men äter ju tillskott, sen om det hjälper eller mer blir placeboeffekt det är jag inte expert nog att avgöra ;) Förresten, min terapeut har nu gett mig i uppgift att jag ska skriva en kedja varje gång jag hetsat. Ojoj, blir mycket skriva nu! Haha.. nee, förhoppningsvis behöver jag inte skriva tills handen blöder, men det är alltid en utmaning att se sådant svart på vitt.
Att våga erkänna
Det senaste halvåret har jag, som ni vet, grubblat jättemycket. Idag har jag kommit fram till ett faktum: jag oroar mig för att visa omgivningen HUR dåligt jag mår och hur svag kroppen är. Allt för att jag är rädd för att tas ifrån min frihet (och ätstörningen). Jag tror det är så i alla fall... känns jobbigt att vakna på natten och känna oron och ångesten över min (o)hälsa, samtidigt som jag (och/eller ätstörningsmonstret) nånstans finner situationen "bra". Jag är på något sätt "hjälplös", sjuklig, ursäktad att frångå samhällets/jobbets/livets krav. Eller hur man nu ska uttrycka det.
Jag pratade med min syster tidigare och hon började prata om behandlingshem: "Men du, det här med behandlingshem.. där KAN de ju sånt här. Ska du inte försöka med det..? Så blir du av med det här!?"
Genast kände jag en obehaglig oroskänsla sprida sig i mitt bröst. Blir man någonsin redo för den typen av behandling? Min terapeut har t ex pratat om ätträning inlagd på sjukhus. Usch, har dåliga minnen från tidigare dagvård på sjukhuset i staden där jag bodde och studerade för några år sedan. Jag mådde så förbaskat dåligt då också och hade inte accepterat min sjukdom. Det kändes bara som att de ville "göda" upp mig. Jag förstod inte VARFÖR jag skulle äta. Det kändes bara så jobbigt och trots en normalvikt som jag hade då ett tag mådde jag otroligt dåligt psykiskt (men det vet ju vi med ätstörningar att normalvikt eller ej=det säger inget om det psykiska tillståndet man är i..).
Och jag svarade min syster också att sjukdomen är ju så lurig på det sättet att man har det dubbla känslolivet hela tiden:
"En del av mig VILL ju såklart bli frisk, självklart är det så... Men viljan räcker ju inte.. det finns nåt som gör ätstörningen så svår att släppa, jag känner mig hotad när någon pratar om att den ska försvinna ur mitt liv... det är svårt att förklara.. när jag pratar med min terapeut känner jag ibland som att jag sitter på hyllan bredvid oss och iakttar oss när vi pratar. Jag ser hur jag pratar och jag tror inte ett ord på det jag själv säger.. jag säger att jag VILL bli frisk, att mitt MÅL är att uppnå min kropps normalvikt, att jag är STOLT över att ha klarat lunchen osv. 
Men det känns som någon annan som säger så, för... jag KÄNNER inte att jag vill bli frisk, jag KÄNNER inte för att uppnå målet normalvikt, jag HATAR att jag äter måltider som jag "ska" för att bli frisk. Allt det där gör att man känner sig så oäkta, som att man pratar om sig själv i tredje person. Sen lämnar jag terapeutens rum efter mötet och åker och köper hetsmat, men en falskhetskänsla i magen..."
De två T:na
Därför har jag nu halsat 2 stora glas iskall mjölk och ska snarka en stund på soffan innan killen och hunden kommer hem.
Så jäkla gott!
Vart tog du vägen?
Ätstörningen har minst en "match" om dagen med mig (dvs hetssession) och jag grunnar och grubblar på var jag står i allt det här. Vill jag verkligen bli frisk?
Jag känner mig mer och mer som en missbrukare, ja jag skulle nog vilja gå så långt som att säga att jag identifierar mig med en. Våra grannar är alkoholister till exempel. Och när jag står och spyr, hör jag dem gå och pissa. Ungefär så är det.. Och jag tänker att vi är bara olika sidor av samma mynt. Det ÄR missbruk, med allt vad det innebär med beroende och dåligt samvete osv.
Jag valde t ex ätstörningen i helgen igen. Eller VÄLJER man verkligen det? Har jag ett fritt val? Har jag??? MEN i alla fall; jag försökte rädda mig genom att tidigt i morse åka till mina svärföräldrar där sambon var och umgås med dem iaf halva dagen. Åt lunch tillsammans med dem, smörgåstårta. Jättesvår mat för mig, men jag klarade hela biten!
På vägen hem därifrån köpte jag hetsmat, som jag hetsade loss på så fort sambon lämnat huset efter att ha varit hemma och vänt, för en annan aktivitet nu ikväll. Jag berättade, när han kom hem från svärföräldrarna, att jag ämnade hetsa när han var iväg ikväll. Jag vill inte ljuga och hymla (är så innerligt trött på det efter de första åren av ätstörningen), men samtidigt smärtar det SÅ att berätta "mina" planer.. Det känns som att jag ÄNDÅ manipulerar honom. Med min ärlighet. Äh, svårt att förklara, jag går inte in närmare på det just nu.
Jag kommer snart att somna, utmattad efter ytterligare en hetsomgång. Tankeverksamheten lämnar mig dock ingen ro och jag drömmer för det vilda varje natt. Känner en allt större hopplöshet. Även besvikelse över mig själv. Skammen jag känner är snart oöverstiglig och så hårt som jag dömmer mig själv nu.. ja, så hårt har jag nog egentligen aldrig tidigare dömt mig själv. DBT-färdigheten att "inte värdera" hjälper föga. Dessutom ligger terapipärmen i bilen, tillsammans med mina dagbokskort. Jag tappar allt nu. Eller? Vet varken ut eller in!!!
Lördag kväll
Vilda drömmar
Ja ni... efter gårdagens hets kan ni säkert tänka er hur jag känner mig. MINST lika tjock och jävlig som igår - check! Men idag har jag fått ner full frukost. Hatar det. HATAR DET! Men det finns ingen annan väg... känner mig sjukt deprimerad och ledsen (och tjock).
Nu ska jag ta en kopp kaffe och fundera över natten som gått. Det känns som att jag drömt konstant. Drömde om en kille... jag blev kär! Hade sex! My god. Han var så snygg... han tog mig med storm. Jag kände såna himlastormande känslor som jag inte känt på LÄNGE. pirr i magen. Vi simmade tillsammans, red på hästar tillsammans, blev t o m FÄNGSLADE tillsammans..! 
Han var helt fantastisk. Varför drömmer jag hela tiden drömmar som sätter griller i huvudet på mig? Det mest intressanta i drömmen var dock att JAG var helt fantastiskt OPERFEKT. Icke perfekt det minsta! Inte alls anorektiskt mager och självupptagen. Jag var en VANLIG tjej. All min utseendefixering var som bortblåst! Det var helt underbart. Jag var en normalviktig, lagom ful (haha!) och enormt lycklig tjej..! Aaaaahhhhhh!
Hörni, detta kommer jag att leva på länge. Verkligheten ÄR ju inte sådan.. inte än.. men kanske en dag.
Ur verkliga livet - 3
För någon vecka sen kom jag ju till en brytpunkt i min ätstörning, jag kände att NÄÄÄ! nu får det vara nog!! Sedan dess har jag haft flera bra dagar, men jag har också märkt att ätstörningen inte ger sig av så lätt. det krävs otrolig viljestyrka, MEN DET RÄCKER INTE. Du måste aktivt jobba med det, varje dag, timme och sekund, varje måltid. Annars är monstret där och hugger dig.. DIREKT! Här ska jag nu berätta hur det kan gå till.
När jag vaknade i morse kände jag mig rund om magen (den härliga "tjockkänslan"!) och jag var trött. Kort sagt; inte riktigt i form. Ätstörningen har ju blivit mitt sätt att hantera sådana här känslor tyvärr och även att jag är medveten om det är det lätt att bli "lurad". Mina intentioner var dock goda, frukost SKULLE ner innan jag åkte till jobbet! Men fusket var där direkt.. t ex petade ur russinen ur müslin, slängde bort en del av bananen osv. INTE bra tecken, och allt jag kunde tänka på var frukostfrallan som väntade 3 timmar senare på jobbet. Istället för att vara i nuet och inte tänka på det som kommer sen.
Åkte till jobbet, fortfarande lite hungrig eftersom frukosten blev lite mindre än vanligt, men det förnekade jag i mitt stilla sinne. Jag skyllde tröttheten, som hungern gav sig tillkänna som, på nattens bristfälliga sömn. Hade två snabba möten det första jag hade på jobbet och sedan var det frukostdags. Här kommer fusk nr 2:
Äsch, vill inte ha frallan, är inte hungrig.. räcker med ett äpple.. dessutom, hur kommer jag känna mig om jag äter en fralla nu när magen är så svullen? Äh behöver inte äta heeela äpplet...
Osv! Detta fuskande ledde till att jag idag kl 10:30 smet från jobbet för att åka och handla hetsmat och sedan hem och hetsäta och spy. Japp, känns verkligen skitkul att erkänna detta...:(
Jag åkte till närmaste livsmedelsbutik där jag handlade: 1 Ben&Jerrys glass, 1 prinsesslängd, 1 tacopaj, 1 dajmstrut. Åkte sedan till en annan butik och köpte; 1 stor SIA-glassförpackning, 1 baguette, 1 prinsesslängd till, samt falukorv. Åkte hem. Gjorde en stor sats korvstroganoff och ris, satte undan. Värmde tacopajen. Under tiden började jag vräka i mig alla sötsaker jag köpt. Spydde mellan varven, allt för att kunna fylla på med mer i min stackars mage. Mådde dåligt av allt socker, av att trycka ner mer när det redan var fullt i magen och dessutom fylla upp ännu mer med vatten. Hade massa bröd, smör, müsli och matrester hemma också, som gjort för att fortsätta hetsen...
Allt som allt har jag hetsat och spytt i typ 5 timmar idag. Väl spenderad tid... givande liv... verkligen. Men detta är en verklighet som är vardag för mig med ätstörningar och jag har gjort en kedja på händelseförloppet (den är rätt given -> tjockkänsla och trötthet = åt för lite = hungrig och ännu tröttare = hets!). Ofta kan jag känna redan på morgonen att jag kommer hetsa under dagen. Jag känner en konstig känsla som får mig att tänka att jag VILL det... Svårt att förklara men men...
Så när allt var klart tog jag en dusch och tänkte lägga mig och vila en stund. Sov som en stock i 2 timmar! Välbehövligt. Men magen mår inte bra nu, inte jag heller. Trots allt har jag fått i mig kvällsmat tillsammans med sambon. Försöker känna glädje över det, men känner bara tomhet just nu.
"Inför helgen"-tankar
Det har att göra med om jag ska åka med sambon till hans föräldrar imorgon kväll eller inte. Han ska nämligen sova där över natt och sedan delta i ett möte där hela söndagen. Själv har jag inga planer, men han har sagt att jag ju jättegärna får följa med... vad ska jag göra?:/
Jag har inga egna intressen längre, det är synd.. ingen att umgås med heller egentligen. Allt pga mina j-a problem med maten! Hur kan en sådan sak ställa till så mycket? :( Känner mig väldigt ensam. Innan jag fick ätstörningar hade jag en stor umgängeskrets, samt några riktigt nära vänner. Jag förlorade kontakten med dem, de slutade bjuda med mig på årligen återkommande fester (hade tackat nej några ggr eller inte hört av mig), men de VISSTE ju om mina problem... ändå finns ingen av dem kvar.
Nä usch, nu börjar jag nästan gråta... vill inte vara ett offer eller verka som en lipsill, men minns hur mycket roligare allt var när jag hade mina kompisar. Nu gör jag allt ensam eller tillsammans med min sambo. Han har sagt att en av hans drömmar för mig och min framtid är att jag ska få intressen och ett större umgänge igen. Och det är en önskan hos mig också. Men än så länge fyller jag tiden med ätstörningen. Även om jag insett att jag inte vill ha det så.
Lite låg
Ligger på soffan, har varit ute och cyklat en runda med hunden. Det är totalt livsfarligt för hon tvärstannar och ska lukta och kissa stup i kvarten, haha, så det gäller att ta det lugnt i svängarna. Tidigare älskade jag att cykla (bodde ju i cykelstaden nr 1= Halmstad:) Just nu gillar jag inte att cykla, men det är bra för hunden så hon får springa av sig lite och bli avslappnad som nu.
Älsklingen har precis tänt grillen, jag har förberett kvällens middag som blir grillad kyckling och ugnsstekta rotsaker. Men jag är låg ikväll, känner inte alls för att äta, blev en hets när jag kom hem och magen känns sådär. Jag vet att jag borde gå vidare (kanske t o m LÄRA av mina misstag nån j-a gång???), men det är så svårt ibland..:(
Jag försöker rannsaka mig själv, känns som att jag äter för att bevisa något för sambon. Varför kan jag inte känna mer att det är för MIG jag gör det? Åhh... blir så trött... Nähä, ugnen kallar på mig!
Torsdag
Idag är jag på jobbet, sen blir det terapi (gruppkurs) som vanligt på torsdagar. Vi börjar varje gruppterapi med Mindfullness och idag har jag önskat att vi ska lyssna på Coldplays låt "Fix you" för den tycker jag mycket om..:) Och den tycker jag handlar mycket om att allt kommer att bli bra, även hur ledsen och bedrövad man kan känna sig. Har ni nån sån favoritlåt?
Ur verkliga livet - 2
Detta är en jobbig händelse i mitt liv jag ska berätta nu. Vänligen läs med öppet sinne. Jag känner dock att jag vill berätta om det även om jag känner skuld och skam för det. Det var någon gång i januari 2008. Jag bodde sedan 2005 ensam i en studentlägenhet på ca 38 m2. 
I alla fall; Periodvis under 2007, sedan min första hets, hade jag hetsätningsepisoder och sedan julen 2007 hade jag hetsat lassvis! Nybakta lussekatter och kanelbullar stod jag uthungrad och väntade på inne på ICA Maxis bageriavdelning i stort sett varje dag.
Spydde gjorde jag egentligen aldrig, tyckte det var så svårt. Kompenserade med svält och träning istället. Var synbart anorektisk och totalt slutkörd. Låg och kände på min beniga kropp i sängen på kvällarna, ömsom äcklad, ömsom euforisk. Otroligt skamfyllt och dubbelt... inget kändes beständigt, det kändes inte som jag och jag visste inte hur länge jag skulle kunna "hålla".
I alla fall, denna eftermiddag i januari 2008 hade jag precis inlett en hets. Händerna darrade. Allt att hetsa hemma var slut, så jag tog min cykel knappt 100 m till ICA Maxi och rusade in. Stressad av hetsen, ville bara fortsätta äta!! Inget annat spelade någon roll. Ni vet transen man befinner sig i? Jag var som drogad av det. Hungrig, hungrig, HUNGRIG! ge mig nåt.. NUUUU!
Jag gick in på bageriavdelningen, spanade över allt de hade, svårt att bestämma mig (som vanligt). Åhh NEJ, de har inga lussekatter som jag vill ha! (hade alltid något i tanken vad jag helst ville hetsa). Åhh, vad ska jag då välja?! Efter långt velande mellan olika "hetsmat" tog jag en massa kanelbullar och stoppade raskt ner dem i en påse. Åh, jag är så HUNGRIG! 
Där och då förstod jag inte det som sedan hände, men i efterhand vet jag att eftersom jag var så uthungrad kunde jag i detta läget inte stå emot suget när jag kände kanelbullarnas doft. Jag bara måste äta. NU!! Smet bakom en hylla och innan jag visste ordet av hade jag tagit tuggor av två av bullarna..! FAAAN! Måste slänga bort dem! Såg nån mig??? Slängde snabbt undan dem och gick till kassan med resten och betalade. Köpte en mjölk också, som nåt "kamouflage". Töntigt, men så har jag ofta gjort. Precis som nån hade brytt sig om jag bara handlat bakverk..?
Vad jag inte visste var att jag var iakttagen under hela "hetsförloppet". På väg ut efter kassan dök en vältränad man upp framför mig och höll upp en legitimation. "Hej, jag är väktare här, var bullarna goda?"
Jag fick en chock. Och skammen kändes outhärdlig. Det var som att världen stannade, jorden slutade snurra.. Han ledde in mig i ett rum med övervakningskameror i. Han sa att polisen var på väg och berättade att händelsen var polisanmäld av butiken. Jag grät floder. Hade aldrig känt mig så dum, ensam, totalt utlämnad och rädd i HELA MITT LIV! Han började förhöra mig och jag klarade knappt berätta vad jag hette och visa min legitimation, så mycket grät jag. Han frågade varför jag gjort det jag gjorde.
"Jag har ätstörningar... förlåt!! jag rådde inte för det. det var inte meningen!" ulkade jag fram mellan snyftningarna. Minns hur liten jag kände mig på stolen där jag satt. Och det var jag också (kommer ihåg att jag hade byxor i centilong 134 på mig, herregud..!). Jag kunde inte få fram på något annat sätt vad jag kände och tänkte. Jag bara visste; jag ÄR ingen brottsling. Snälla hjälp mig. Jag är sjuk..
Jag såg medlidande i hans ansikte, men just då fanns det inget till mitt försvar. Han var tvungen att lämna in polisanmälan sa han. Plötsligt knackade det på dörren. Polisen kom in och förhörde mig. De sa att jag förmodligen skulle få dagsböter för det jag gjort. Väktaren avslutade med att "butiksansvariga ser helst att du inte kommer hit i fortsättningen, du får handla någon annanstans". Jag fick sedan gå ut i förbutiken i sällskap med väktaren och polisen (bland allt folk i rusningstid) och betala de två bullarna, 15 spänn.
Jag var nära att ta livet av mig efteråt. Så här i efterhand kan jag känna att det är synd att det inte finns mer kunskap om ätstörningar hos t ex väktare, poliser och butikspersonal. Det är jättevanligt att personer med ätstörningar snattar, det vet jag nu. Men därmed inte sagt att jag inte VET att det jag gjorde var fel, för det var det:( och jag är beredd att ta mitt straff. Dock har det inte hänt något än, de kanske inte skickade in anmälan ändå? Jag vet inte.
BÖÖÖÖÖL!!! :( Usch vad det är jobbigt att skriva ner det här! Känner fortfarande hur mycket jag skämdes i den stunden väktaren förhörde mig och jag grät, och hur jag bara ville försvinna från jordens yta. Hoppas ni inte får förutfattade meningar om mig. Jag är en helt vanlig tjej! Som agerade utifrån ätstörningen.. Jag har inte "snattat" sedan denna händelse i mitt liv och jag är glad att detta är något som nu ligger bakom mig. LÅNGT bakom mig.
Val?
I början känns det enklast att hela tiden välja samma gamla destruktiva väg som man gjort de senaste åren. Men om jag tänker efter så vet jag ju vilket tråkigt resultat jag får då eller hur? Speciellt på lång sikt.. att strunta i lunchlådan med kollegorna kan ju på kort sikt göra att jag slipper visst obehag och ångestkänslor, men vad leder det till om jag ständigt gör det valet?
Jo, jag får endast ett icke funktionellt, magert, tråkigt och ÄNNU mer ångestfyllt liv!
Jag vill ha ett lustfyllt underbart liv! Jag vill orka åka motorcykel, älska med min sambo, kunna få barn, orka jobba! Ser jag på det så, ja då är valet inte längre så svårt. Finns det ett fritt val eller är vi offer för vår sjukdom?
Nu jobbar jag 75%!
Precis som jag sa så tog jag kontakt med läkare och försäkringskassan igår, så idag började jag jobba 75% istället för 50% som jag gjort sedan 11 januari.
Det känns ok. Framförallt för att jag får ett anpassat schema så jag kan följa mina mattider (exempelvis ha lunch kl 12 istället för kl 13) och tillgång till vilrum så mycket jag vill. Känns jättebra. På förmiddagarna kommer jag ha mycket kundkontakt och gruppaktiviteter/informationsträffar. Och på eftermiddagarna, fram tills jag slutar vid 14:30 kommer jag att jobba mest administrativt, samt utveckla mina gruppaktiviteter och sådant.
Jag kommer se till att jag varje dag har någon att luncha med, detta för att minska risken att jag äter för lite/inte äter i personalmatsalen eller liknande. Då ökar ju risken att jag hetsäter på eftermiddagen när jag slutat för dagen.
Ja, detta var lite av det som hänt, plus att jag hade individualterapi idag. Kändes bra idag, glad att jag börjat komma iväg på terapin igen. Känns som steg i rätt riktning hela tiden nu.
Snabb uppdatering
Igår eftermiddag åt jag eftermiddagsmellanmål som spårade ur fullständigt. Fick i mig en hel kanellängd och 6 polarmackor med 2 cm smörlager på. Haha! Nä usch vad hemskt det var, nästan vid middagstid på kvällen innan sambon skulle komma hem. Jag spydde en del. Men vet ni? Jag gick vidare sen ändå! Jag åt middag med sambon endast 2 tim senare. inte lätt, men jag har nu lovat mig själv (och sambon) att kämpa hårdare än nånsin förr och försöka göra allt för att välja mig och honom före ätstörningen.
I eftermiddag har jag terapi, sen hem till hunden. Sambon kommer hem vid 19 ikväll. Hoppas inte äs tar makten över mig igen. Pallar inte det, han kan dra åt fanders!
Ur verkliga livet - 1
05:30 Uppstigning - drack 1 stort glas hett vatten
05:40 Ut och springa 1,5tim, snabbt utan uppehåll
07:20 Duscha
07:30 Åt 0.5 äpple
07:45 Till högskolan - plugga plugga plugga
10:00 2 timmars rask promenad
12:30 Åh, dags för en REJÄL lunch, dvs en halv macka med keso och kalkon (haha!!)
Och ja, såhär fortsatte dagarna. snart märkte jag hur ätstörningen intalade mig att EFTER jag hade tränat, DÅ skulle jag få äta, äta, äta! Minsann. Men runt detta nyår började jag märka det faktum att han ju ljög för mig! För oavsett hur hårt och länge jag än tränade så FICK jag aldrig äta tillräckligt.
Sagt och gjort - jag ringde en dag till min syster och frågade "hur äter du?". Hon berättade om vad hon åt på dagarna och jag stack iväg till ICA Maxi och handlade på mig allt det hon räknat upp. Det var bl a knäckebröd, müsli, mjölk, yoghurt, smör, pasta, kyckling, köttbullar, philadelphiaost osv. Tänkte att "nu jäklar, NU ska jag börja äta ordentligt och bli normal för en gångs skull. Jag ska fixa det!"
Vad tror ni hände?
Efter första mackan med philadephiaost kunde jag självklart inte sluta.
Detta är alltså historien om min första hets. Den inledde en ny "era" av min ätstörning. Nu när jag smakat av "livets goda" började ett rent helvete, ett krig med svälten på ena sidan och hetsen på andra sidan. Ångesten vid bulimi är på sätt och vis helt annan än anorexins ångest anser jag, fruktansvärt tärande och den äter sig in i vartenda skrymsle av ens kropp.
Ytterligare beslut tagna
Jaha kära vänner, nu har jag tagit ytterligare beslut i min friskprocess. Förförra veckan då jag verkligen hittade motivationen att jobba för att bli frisk var den mest underbara veckan jag haft på flera, flera år!! (lever på den än!) Efter den veckan trillade jag tillbaka i äs-rutinerna, som ni förstått i mina inlägg, och helgen som gick var riktigt jobbig. Min kropp orkar inte längre och detta leder till vanlig ångest och även dödsångest hos mig. Detta gör mig verkligen inte till en rolig människa att leva med.
För när jag skriver att helgen var riktigt jobbig menar jag inte bara jobbig för mig, utan i allra högsta grad för min sambo! Men det är FAN slut på det nu! Han förtjänar så j-a mycket bättre och jag måste visa honom att jag inte längre väljer ätstörningen framför honom, vår hund och vårt liv.
Jag sitter därför nu och skriver ett brev till honom (kommer ev publicera det när jag är klar), där jag bl a berättar att jag inte längre ämnar vara sjukskriven. Jag är nu fullständigt övertygad om att jag MÅSTE gå upp i tjänstgöringsgrad för att få koll på mina rutiner igen. Jag är alldeles för fast i äs-monstrets våld för att klara vara själv med honom (den jäveln lurar mig hela tiden juuuu!) och så kan jag/vi ju inte ha det eller hur?
Så strax ska jag ringa min doktor och be henne häva sjukskrivningen. Jag ska göra en ny satsning på maten, äta tillsammans med mina kollegor för att jag inte ska hamna i äs våld igen. Dessutom kolla med sambons chef om han kan få anpassade tider under två veckor eller liknande för att stötta mig på kvällen. Jag har alldeles för mycket tid till att hetsa och spy innan sambon kommer hem vid 18:30 (jobbar jag heltid slutar jag 16:30).
Jag ska även prata med min chef imorgon och be henne om viss anpassning av mina arbetsuppgifter, samt någon sorts överenskommelse om NÄR det är ok för mig att gå ifrån att vila i vårt vilrum (vilket jag ämnar utnyttja till max, haha!).
Ville bara berätta för er först av alla vad som händer i min skalle. Snart ska jag och frisera mig hos min underbara frisör Malin och ikväll laddar jag upp del 1 av min följetong här i bloggen om olika händelser under min tid med ätstörningar. På återseende snart vännerna mina!
Följetong - Ur verkliga livet
Ni kommer få ta del av allt ifrån bullätande på cykel från Shell innan 7 på morgonen, till hetsätande på offentliga platser/toaletter och när jag "åkte dit" riktigt ordentligt... Finns en massa andra jobbiga händelser jag också kommer att dela med mig av.
Finner du sådana inlägg stötande på något sätt - läs ej! Min mening är dock det motsatta; att sprida kunskap om vad en ätstörning ger för symptom, vad sjukdomen kan få för tragiska resultat och att ni ska kunna känna igen er, veta att ni inte är ensamma, samt se det komiska i tragiken. För det finns faktiskt en del komiskt i, trots allt, väldigt VÄLDIGT tragiska situationer.
Imorgon lägger jag upp första "delen". Kommer bli som terapi för mig att gå igenom de här händelserna i mitt liv!
Återkommer
Jag återkommer senare, eller imorgon, med blogginlägg för idag fullkomligt snurrar det i huvudet! Jag och killen har varit iväg med motorcykeln på en lång utflykt. Slänger in en bild på det som jag och pojkvännen lunchade idag.
På återseende, mängder med kramar till er så länge! Nu kämpar vi på, mot friheten *längtar så*
Inget flyt alls nu
Sammanfattning av denna lördag = ÅNGEST!!
Jag hade världens utbrott efter mellanmålet i eftermiddags. Kände mig som att jag var utsatt för excorsism. Haha... helt otroligt vilken energi monstret har när han visar sig... Det räckte med att jag åt en frökuse med skinka och grönt på för att allt skulle kännas "kört". Hatar det!
Jag slängde min tallrik i golvet, grep en kudde från soffan, sprang ut i hallen och slog den upprepade gånger mot vår trappa till övervåningen, samtidigt som jag vrålade. Sen ramlade jag ihop, helt utmattad.
Allt började med att jag var trött som bara den i morse igen. Orkade knappt öppna ögonen. Drömt om människor som blev hängda, fick tungorna utstuckna osv. Frukosten gjorde mig knappast piggare, den spädde på ångesten som skapades av tröttheten, orkeslösheten och de obehagliga drömmarna. Men jag och sambon bestämde oss ändå för att "dra en repa" med motorcykeln och käka lunch (!) nånstans. Sagt och gjort.
Jag höll på att somna bak på motorcykeln. Ryggen värkte. Knäna gjorde ont. Åh vad jag klagar just nu, men fan vad ynklig jag kände/känner mig!! Iaf stannade vi till vid en restaurang och blev där serverade varmrökt lax med potatissallad. Kändes bara jobbigt, tankarna slutade liksom aldrig mala, även att jag försökte prata om annat, lyssna på sambon, njuta av solens strålar som kikade fram bland molnen. Men äs överröstade allt det. Jag hatar när det blir så! Inga strategier jag försökte hjälpte. Kunde bara tänka på kalorier, fett, hur mycket jag åt, hur det kändes i magen, hur tjock jag kommer bli.
När vi kom hem var jag helt död. Frös så jag skakade (blir ofta så när jag ätit), var om möjligt ÄNNU tröttare. Vi vilade lite, sedan åkte vi och handlade till grillning och fika. Där blev det som sagt frökusar, men även en kanellängd. Klart jag ville ha kanellängd också men när det väl kom till kritan tog endast sambon av den, för jag hade ju fullt upp med min förbannade ångest efter frökusen.
Alltså aaarrhhrhrhhhggg!!! Blir så frustrerad. Ska fobierna aldrig släppa? Tvånget? Förbuden? Allt går bra att hetsa i mängder i ensamhet..! Men att äta normala mängder och tillsammans med någon, DET går inte?! Sjukdomen är helt ologisk...
Nä, nu pallar jag snart inte mer. Håller på att ge upp. försöker peppa mig med allt bra jag klarat idag; frukost, lunch, mellanmål och grillat till middag. Jippie. Men det hjälper inte. Jag är tjock, ful och misslyckad.
Skjut mig.
Vem är jag?
Känns som jag fullkomligt öser på med inlägg nu, men det är så mycket tankar som snurrar i huvudet ikväll.
I morse på jobbet när jag hade ångest kändes det som en annan sorts ångest än den jag haft innan. Det var som dödsångest. Jag är rädd för ätstörningens konsekvenser och symptom. Samtidigt som jag tycker mig se allt lite luddigt och kanske inte fullt greppar allvaret.
En sak är i alla fall säker: Jag ser inte längre en pigg, fräsch och snygg tjej i spegeln (vilket jag kunde tycka att jag var innan jag drabbades av ätstörningar). Faktum är att jag faktiskt inte vet vad jag ser i spegeln längre. Jag reagerar knappt på min spegelbild förutom att jag drar in magen så långt jag kan och granskar mig ur alla vinklar och vrår. Men jag REAGERAR inte! Jag känner liksom inget längre. Vad och vem finns bakom de där trötta ögonen?
Jag ser en trött tjej med stora svarta ringar under ögonen (och ögonen vill bara falla ihop hela tiden). Men jag vågar inte riktigt känna efter VEM jag är och hur jag reagerar på det jag ser. Jag har en störd kroppsuppfattning det är jag medveten om, men kan ändå på ett konstigt sätt faktiskt se verkligheten (tror jag). Och jag VET att jag VILL ha en annan verklighet och leva ett liv utan ätstörningar! Och jag önskar så att jag hittar mig själv snart igen, för jag är här någonstans. Jag har bara vant mig vid att stänga av mig och mina känslor... och det är ju jättesynd egentligen...
Åhhh... pusselbitarna går inte ihop! Och nu slutar jag skriva innan jag svävar ut fullständigt. Kram på er!
Lärdomar/kvällstankar
Förra veckan var verkligen en vändpunkt för mig, jag har nog aldrig känt mig så motiverad till någonting! Dessutom var läget perfekt att göra en förändring; vi var långlediga över helgen och sambon kunde med andra ord stötta mig totalt, vilket nu i efterhand känns som en avgörande faktor att det gick så otroligt bra och jag har kunnat dra så mycket lärdom av de dagarna.
Jag har denna vecka tappat peppkänslan lite (motivation funkar ju så, den går upp och ner) och återfallit till viss del i mitt gamla beteende. Men det finns skillnader nu jämfört med innan föregående vecka:
1. Jag VET nu att jag KAN bryta mönstret (YES!!)
2. Jag VÅGAR äta med andra! Som kollegor och mina föräldrar (trodde aldrig den fobin skulle kunna släppa så snabbt)
3. Allt är lättare när man ber om hjälp och får stöd.
4. Jag är inte rädd för att äta längre! Har ätit massa saker dessa dagar som jag inte ätit på flera år och inte fått sån ångest av det som jag förväntade mig. Förväntansoron känner ni säkert till? Oftast, om inte alltid, värre än själva situationen!
5. Äs betyder DEFINITIVT INTE mer för mig än min sambo gör (så gick ju tankarna mycket ett tag, att jag ville vara själv med monstret och mest tyckte sambon var ivägen)! Hell no säger jag bara!
Summa summarum: Jag kan nog inte begära att mitt monster försvinner på en vecka. Men motivationen att få bort honom är kvar och jag ger inte upp. Så bra också som du skrev Bullen om vila. Man KAN inte göra det, då hugger monstret direkt! Fascinerar mig lite faktiskt att se hur lätt han återtar makten över en om man slappnar av. Men jag är inte lättlurad längre och inbillar mig att jag inte aaaalls har problem. Nej så fan heller! Vill bli av med skiten! Middag med sambon ikväll it is.
Ha en fin kväll ni underbara tjejer där ute, tänker på er ofta!
Znark!
Men jag har ju som sagt höga krav på mig själv och en sådan sak som total utmattning och ångest efter nattens dåliga sömn är ju ingen ursäkt för att utebli från jobbet eller hur? ;)
Hmm.. så jag kom till jobbet, tryckte igång i datorn, gick igenom massa mail och sedan bara kände jag att "NÄÄ! Nu orkar jag inte EN MINUT till!!!!" Så jag ringde till min chef, berättade som det var, och åkte hem. Och nu har jag precis sovit massa timmar. Kan ju säga så här: HerreGUUUD vad skönt! det behövdes!
Helgen står för dörren. Vi har inga planer = tråkigt. Så får se vad som händer!
Ibland skiner det till!
Jaa, vad ska jag säga? Det går upp... och det går ner... men jag lyckas skina till och göra bra saker mellan varven oavsett om jag får "bakslag" ibland. T ex trotsade jag trötthet och orkeslöshet och tog mig till gruppterapin idag. Thank you Jenny!! Sjukt stolt över mig själv att jag inte bangade ur, vilket jag t o m i hemlighet hade planerat (hemskt att erkänna) att göra. Det är ju nästan skamligt, men lik förbannat sant! Men jag vägde fördelar mot nackdelar, förträngde tröttheten en stund och stack iväg till sjukhuset! Känner det nästan som en skyldighet gentemot mig själv, sambon och vårt liv att gå dit faktiskt. Låter ju väldigt pretentiöst, men så är det..! 
Sjukhuset där min terapi äger rum.
Varje gång jag går emot de destruktiva känslorna och tankarna så växer min självkänsla och tro på mig själv. Och det behövs! Idag på terapin gick vi igenom en del av relationsfärdigheterna; de målfokuserade. Vi pratade om hur man kan nå sina mål samtidigt som man har, och behåller, goda relationer och sin självrespekt.
Nä, nu har jag inte så mycket mer att skriva, vill titta in till er istället och se vad ni busat med idag! :)
På tåget igen!
Från och med nuuuuuu..! Underbart, mot friskheten. Kämpa kämpa kämpa!
*peppar mig själv*
Styrfart?
Är så rädd att jag tappar styrfarten helt nu... Känner mig så förbannat trött. Sömnbrist, men också trött på att kämpa varje dag och minut, trött på alla äs-tankar...
Som nu, nu skäller monstret ut mig för att jag åt kvällsmål lite senare (och mer) än vanligt igår. Genast är jag en värdelös människa. Kompensation är ett måste! Men kampen är tagen som vanligt. Frukost it is, no doubt about it.
Men det är den här STÄNDIGA KAMPEN som tröttar mig. Tänk om maten direkt gjorde en pigg och glad, att man fick positiva känslor av den osv. Istället får man kämpa med en "medicin" som ger ångest, viktuppgång osv (och tycka det är KANOOOON dessutom!). Inte konstigt att det slår slint i huvudet ibland..
Snälla låt mig vila EN dag i alla fall.. vill inte till jobbet, vill inte tvingas ta matkampen flera gånger idag också, vill bara sova, hetsa, spy och svälta bort mitt liv känns det som just nu.
Såndär halvjobbig kväll
Nää vet ni vad, känner mig så himla trött och uppgiven just nu :( Framförallt är det terapin och jobbet som känns jobbigt. Grubblar mycket. Jag ringde t o m min terapeut innan för att få lite stöd och bolla tankar. Det är nämligen så att nu har jag gjort otroligt mycket saker i riktning mot att bli frisk, vilket tagit på mina krafter. det är planering, matlagning, matlådor som ska göras. Samtidigt som äs får mig att må dåligt för att jag gör det. Det är med andra ord en kamp varenda sekund, varenda morgon när jag ska upp ur sängen, varenda måltid. 
Har ätit mina mål idag, dock lite klen middag ikväll känner jag. Men i vilket fall.. jag har hetsat en omgång idag också. Visst, inte lika mycket och lika länge som jag gjorde innan (lätt 5 timmar varje dag kunde jag hålla på.. minst!). Samtidigt, som jag skrev i morse, jag försöker att inte göra en så "big deal" av det utan gå vidare. Vilket känns skönt. Men det jobbiga är tankarna som säger att jag vill fortsätta hetsa och spy. Vill bara bli av med dem! Men jag antar att det är den resan som nu är påbörjad. Även om det lär ta tid.
Men tröttheten är jobbig nu... känner inte för terapin heller..! Fyller inte i mina dagbokskort som jag ska, vilket jag berättade för terapeuten innan. Hon sa att jag skulle börja om med dem idag, ta nya tag. Varför orkar jag inte bara göra det? Ligger i soffan nu, tänker inte röra mig en millimeter mer ikväll (förrän jag ska gå upp och lägga mig för natten). Antar att jag faktiskt FÅR och BEHÖVER vila lite.
Ha en fin kväll tjejer, förhoppningsvis vaknar jag pigg och utvilad imorgon...
Sömnbrist
Ja ni tjejer, jag har tappat greppet en aaaaning om man jämför med peppet jag kände i förra veckan. Dock INTE motivationen! Är fullt motiverad att fortsätta på min friska väg (tro inget annat!).
Däremot har jag de senaste nätterna sovit förbannat dåligt rent ut sagt. Har inga problem med att somna, men vaknar upprepade gånger och detta gör mig riktigt trött. Och jag vet, tack vare alla kedjor jag gjort av hetsandesituationer och ångestattacker osv, att trötthet är en trigger för äs och dåligt mående hos mig. 
Är jag trött har jag mindre motståndskraft, blir "sugen", extra hungrig osv. Dvs sånt som gör det lättare för äs att påverka mig vilket han också visat några ggr under dessa dagar. Men frukost och nyss mellanmål har inlett dagen trots allt. Jag får ta minut för minut. Motivationen kan inte alltid vara på topp och jag tänker inte överdramatisera ev "bakslag". Det orkar jag helt enkelt inte med!
Så konstigt det kan bli!
I morse var jag osäker på om det var idag jag skulle på terapi och ringde därför till psykmottagningen där jag går och frågade. "Nej" sa hon som svarade "du har ingen tid idag, däremot på torsdag" (har ju gruppterapi/kurs då). "Ok tack då vet jag" och så la vi på. så jag åkte hem ganska tidigt från jobbet, flexade. Sen nu så kollade jag på mobilen och min terapeut hade messat: "Är du på väg till mig?"
Eh va?!
Hoppsan!
Så jag svarade att jag ringt i morse för att kolla tiden och fått besked att jag ej var inbokad idag. Får se om hon svarar...
Dagen idag har gått sådär om jag ska va ärlig. Ätit mina mål javisst, MEN köpte med mig kladdkaka och massa grädde hem som jag hetsåt och spydde. Känns sådär. Men vet varför. Åt för lite till förmiddagsmellanmål! Så blev extra hungrig till lunch (åh så irriterande fälla att hamna i!!!), och då såg givetvis äsmonstret sin chans att lura min undernärda hjärna. 
Men nu är det bara att gå vidare till mellanmål, middag och kvällsmål. Ett i taget. Usch, känner mig vankelmodig efter luncherfarenheten. Det påminner ju mig om att jag är i äs våld. Och jag vill inte vara det!
Försöker se det jag gjorde som att jag tog efterrätt till lunchen (dvs jag MÅSTE jobba på att behålla även det jag hetsar) och fortsätta på vägen mot friskheten. Funderar på att slänga ut vågen också (som vi pratat om Bullen), tenderar att väga mig när jag hetsat = not good för min friskprocess! Jaja, funderar funderar funderar.
Viktigast av allt idag är = Jag ger INTE upp!
Frukoststund har guld i mun!
Japp, klart det blev frukost idag och nu är jag på jobbet. Men pigg är jag INTE! Usch... har drömt mardrömmar i stort sett hela natten. Verkligen roligt att vakna med en timmes mellanrum av otäcka, verklighetstrogna drömmar.
Känner mig olustig i hela kroppen men ska inte låta det hindra att dagen blir bra. Så matlådan, med rester från gårdagens middag, står i kylskåpet här på jobbet. Skrämmande annorlunda än de senaste åren, men jag försöker att inte "övertänka" det utan ta det när det är dags! Hatar att redan vid frukosten sitta och tänka på resten av dagens måltider..! Nej, bättre att ta minut för minut för att minska ev rädsla.
Idag är det tisdag=terapidag (individualterapi) TROR jag. jag är nämligen helt förvirrad för jag vet att jag och min terapeut bokade om några av våra vanliga tider och då blir det såklart rörigt i skallen..:) Ska ringa till psykmottagningen och dubbelkolla.
Ha en fin dag!
Ångesten som följeslagare idag
MEN! Jag har ätit mina regelbundna mål, haft sambon som stöd varenda ett av dem. Och det har varit skönt även om jag faktiskt varit bestämt att klara dagen utan hets/svält osv. Har bland annat ätit kokt potatis (något jag inte ätit på flera, flera år förrän i helgen), gravad lax och kall sås. Och nu ikväll har vi ätit talgiatelle med räkor i vitvinssås.. mmmm... så j-a gott var det! Men jobbigt att äta. Riktigt jobbigt och jag vågade inte ta om även att jag tyckte det var jättegott och kunnat få ner lite till. Men DIT har jag väl inte kommit än helt enkelt. Får vara glad över att jag pallade äta en portion samtidigt som ångesten höll fast i mig...
Är på något vis som att jag är livrädd för att mätt=gå upp i vikt=bli tjock (enligt äs). Men försöker slå bort det och njuta av livet för jag vet att det är skitsnack. Kroppen använder mat till ALLT! t ex organen. Alltså är inte dess högsta prioritet att vi ska bli "tjocka". Min sambo påminner mig ständigt om hans närvaro, håller mig i handen, säger att "du är bäst" och så.
Nu är jag mest trött... Oroar mig för jobb imorgon. Hur ska det gå med käket? Är jag motiverad imorgon också? En del av mig vill bara ringa mig sjuk och hetsa hela dagen (äs-monstret påtalar ständigt vilket bra val det skulle vara). Men jag vet att han ljuger, han visar de snabba känsloreglerarna hela tiden, men hur blir det på sikt om jag ständigt väljer det han vill??
Så jag vet att jag börjar morgonen med frukost och förhoppningsvis kommer jag känna mig bättre då och laddad för jobb!
Trött trött trött, längtar till kvällen och att få sova och glömma bort världen och mig själv en stund. Ha en fin kväll nu hörni.
Back on track!
Ni tror väl inte jag är knäckt efter gårdagens bakslag? Hell no!! Idag ska jag göra precis som Skalman och gå efter mat- och sovklockan. Finns ingen återvändo, finns inget annat sätt än att fortsätta framåt på denna ny väg. 
Jag älskar denna nya väg jag svängt in på..! Det känns precis som att mitt tänkande ändrats drastiskt och igår när jag vräkte i mig glass, grädde, tortillabröd, kladdkaka, prinsessbakelser osv så mådde jag faktiskt t o m FYSISKT illa. Jag riktigt kände hur dåligt kroppen mådde av behandlingen äsmonstret utsatte den för och insåg att han bara kommer med förbannat massa skitsnack när han lurar i mig att jag ska testa stigar bort från den nya huvudleden jag befinner mig på.
Nä, död åt monstret och liv åt oss. Ni är så himla fina och stöttande och jag känner mig så pepp på livet. Så nu; Ordentlig frukost så jag klarar nationaldagen med bravur. Tur jag har min sambo som stöttar mig också - in sickness and in health som man säger:)
Lurad!
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Jävla skit, piss, fuck.. ja alla skitord jag kan komma på vill jag bara skrika rakt ut nu!
Men för varje gång det här händer så känner jag verkligen att jag inte vill ha skiten längre och jag är fast besluten att bli av med det. Mot en ny vecka, regelbundet, varierat och tillåtande ätande. Upp i loket igen. Det är JAG och NI som styr tåget. INTE äs! Sov gott tjejer, nu lägger jag det här bakom mig.. ser det som en erfarenhet för mig att lära mig av på vägen mot tillfrisknande.
Hur var gårdagskvällen?
Men NU var det inga problem. Jag har släppt den kontrollen och jag tänker att jag äter för MIG inte för någon annan. Så igår mina vänner så tog jag både köpe-potatissallad (big no no sedan massa med år) och vitlöksbröd..!
Halllåååå ellerrrr..! Känner mig sjukt stolt över mig själv. Plus givetvis grillat kött och melonsallad till. Sedan blev det kaffe och kolakaka med grädde. Det däremot var väldigt jobbigt. Sötsaker som sagt, litet problem just nu. Men kommer inte vara så länge. ska fortsätta ta det och utveckla så att jag faktiskt kan äta det som normala personer. Dvs vanlig, "normal" mängd! Men som du sa Anni så kan jag ju faktiskt tänka på det som näringsdrycker, och ta det för att jag behöver gå upp i vikt. Samtidigt som jag ska vara medveten om att jag kan fortsätta äta det även när jag uppnått min kropps normalvikt. Känns sjukt att prata om att gå upp i vikt och sånt, men jag jobbar på acceptansen av detta.
Tror faktiskt att det blir lättare att acceptera efter hand som jag mår bättre av mina nya, kroppsvänliga vanor. HOPPAS i alla fall att det är så!?
Yeeeeey! Bra kväll igår alltså. Och idag är det dags för nya mål. Startar med frukost tillsammans med sambon nu. Så får vi se vad dagen har att bjuda på.
Planer
Sen med magen, det blir så lätt att man drar ner på maten bara för att magen känns så uppsvälld. Men jag har ätit mina mål än så länge idag och ikväll ska vi t o m till mina föräldrar som campar i Halmstad och grilla..! Utmaning att äta med dem, men vår relation känns ok nu igen. Jag kan inte hålla på och sky dem som pesten, det blir inte hållbart i längden och på många sätt vet jag ju att det är min sjukdom som orsakat brytningen mellan oss...
Jag berättade för min gamla svärmor i torsdags att jag äntligen börjat må bättre än jag gjort på länge. Hon blev jätteglad för min och sambons skull. Känns som jag försakat dem mycket också pga mitt dåliga mående. Men jag vet att JAG, Jenny, älskar dem. Det är ätstörningen som tog ifrån mig umgänget med dem.
I övrigt just nu är jag rätt trött, alla nya tankar, nya situationer, allt jag undvikit så länge. Det blir klart rätt mycket just nu. Ska försöka vara snäll mot mig själv också (dvs sänka mina skyhöga krav.. INTE fiffla med maten alltså för då är jag bara snäll mot ätstörningen!).
Något som jag märker är en svårighet nu när jag börjat utmana mig med måltiderna, ny och mer mat, är att jag har svårare för godsaker upptill. Innan kunde jag ju äta en kanelbulle t ex bara för att jag visste att jag låg på "minus" på intaget under dagen. Även glass igår kändes också jobbigt. Så blir en del frukt och mackor mellan målen istället för annat. Men ska jobba på det!!! Lovar mig själv det.
En annan svårighet är att äta något man INTE är sugen på, det är riktigt svårt! Jag tänker hela tiden att det måste vara värt det, att det måste vara gott annars äter jag i onödan. Men jag är medveten om detta och tänker jobba även med den biten. Tips någon? Hur kan man tänka?
Vi jobbar vidare tjejer... kram på er!!
Hur hantera en svullen mage?
Det blev inte kanelbullefika i förmiddags, men ostfrallefika iaf! Det gick bra. Kaffe till. Svindyrt dock, men så är det ju alltid på mässor. Till lunch åt vi vildsvinskebab... hahah... dock tog jag bara halva (MEN sambon sa att det var ok för de var verkligen stoooora), ska äta andra halvan till middag är tanken. Redan där skällde jag ut mig att jag inte åt hela. Tycker det är svårt det där med mättnad och att lämna eller äta upp..? Hur vet man liksom när det är JAG som är mätt, eller om det är ÄS-MONSTRET som anser att jag BÖR vara mätt och absolut inte äta mer??
Nä usch, det är jättesvårt att avgöra! Men kändes skönt att sambon bedömde att portionen var tillräcklig för mig (litar inte på mitt eget omdöme än, är för styrd av äs och kommer nog vara det länge till). Problemet kom efter detta. Min mage var (kändes?) jättetjock/svullen och eftermiddagen då de andra åt glass gick åt fanders. Smakade på sambons glass, det var allt! Sen tog jag ett päron. Kände mig misslyckad då..:( Och nu ikväll är magen helt gasig och åhhhhh....hatar det!! Är så j-a svårt att äta normal portion då. antingen vill jag hellre hetsa och spy, alternativt svälta. Böööööööl!
Men ska ta min kebab som är kvar. Det känns som det enda rätta. Varför ballar magen ur? Den är väl inte van vid detta vänliga behandlande som den fått nu ett tag.. suck.. jaja.
Morgens!
Jaaaa:)
Jag ska iväg om en stund (efter frukost såklart) på mässa och glida runt bland massa jägare och annat löst folk :P
Skogshuggarlunch och kanelbullefika står på programmet, men det ska faaan gå!! Jag uppdaterar senare hur dagen blev. Håll tummarna för mig! Tänker på er. kram
Kväll
Imorgon ska vi åka iväg tidigt, på jaktmässa i Jönköping:) Min kille jagar ju och vi åker tillsammans med 3 vänner. Ska bli kul och jag är glad att jag ser fram emot att åka iväg en dag, UTAN skräck för hur maten ska gå och att vara "utan kontroll" för vad som bjuds där etc..
Tänk att för mindre än en vecka sen hade jag planerat att jag skulle vara ensam hemma och hetsa imon... känns långt bort nu.
Hoppas att mitt flyt håller i sig länge till så jag får ytterligare andrum från äs-monstret och bryter de destruktiva rutiner jag haft det senaste halvåret.
Helt nytt liv
Åt korvstroganoff med ris, så förbannat gott! Jag har gjort en matlista på rätter jag vill äta inom en snar framtid och där fanns just denna med (en av mina pre-ätstörd-favoriter!). Andra rätter som finns med på min lista är: Risotto med skaldjur, Stuvade makaroner med köttbullar, Talgiatelle med räkor i vitvinssås, Spagetti och köttfärssås, spenat-&räkpaj och pizza :)
På listan har jag även med drycker: "Ett glas rött", "ett glas vitt" samt "kall cider (på fat) på en uteservering" haha! :) Jäkligt gott alltsammans, både mat och dryck!
Ikväll blir det nog kycklingwraps.. ja ni hör ju vilken gourmand det kommer bli av mig! :) Nää då, men det är som sagt en ny era i mitt liv som påbörjats och jag ser fram emot att ta mig fram på denna nya, spännande väg... (min sambo är jättelycklig). Och bakslagen, ja de tänker jag lära mig av så vet jag efter hand vilka situationer och svårigheter som kan dyka upp och ställa till problem på resans gång.
Nu blir det en titt efter wraps-recept och in hos er såklart. Kramar!
Jäklar tjejer, nu var det nära!
Suck.
MEN, jag ger inte upp! Hah! Det trodde ni väl inte heller va? Jag fortsätter på vägen fram!! Mot middagen mannar! Ni är väl med mig brudar? Jag skiter i allt nu, vad har jag att förlora?!
1 juni
Detta med ett nedvispat ägg blev det!
En av de saker som bidragit till att jag bestämt mig för att bli frisk på riktigt är att jag under min halvtidssjukskrivning hetsat och spytt som aldrig förr och helt enkelt TRÖTTNAT på det (och INSETT vidden av mina problem). Nu vill jag leva, få mens, kunna NJUTA av mat, resa med min älskling, vara spontan och kunna ha massor av god mat hemma. That´s it!
Tänker på er och tittar in till er senare under dagen! kraaaaam
