Lurad!
Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan!
Jävla skit, piss, fuck.. ja alla skitord jag kan komma på vill jag bara skrika rakt ut nu!
Men för varje gång det här händer så känner jag verkligen att jag inte vill ha skiten längre och jag är fast besluten att bli av med det. Mot en ny vecka, regelbundet, varierat och tillåtande ätande. Upp i loket igen. Det är JAG och NI som styr tåget. INTE äs! Sov gott tjejer, nu lägger jag det här bakom mig.. ser det som en erfarenhet för mig att lära mig av på vägen mot tillfrisknande.
Vägen till friskhet är oftast väldigt krokig och du kommer förmodligen att falla några gånger på din "resa". Det gör ont att falla, men det är inte farligt. Du tar dig upp igen, tar nya tag och ser bara framåt.
Du gör ett toppenjobb och du kommer att klara det!
Styrkekramar!
Japp, upp på loket igen. Jag är där och väntar på dig och tvekar du så draaaar jag dig upp bokstavligt talat.
Nattis!
Sov gott och nya krafter igen!!!
Att falla och lyssna på ätstörningsrösten är en del av konceptet "tillfrisknande", tyvärr. Att bli frisk går inte på en dag, det tar tid - och man måste ha tålamod.
En bit in i mitt tillfrisknande insåg jag detta, och började se på mina misslyckanden som lärandesituationer. Jag föll, grät en stund, reste mig upp och tog ett steg tillbaka och analyserade händelsen. Vad var det som gjorde att jag föll? Vad kände jag för känslor? Hade jag kunnat göra något annorlunda? Hade jag kunnat undvika något? Är det något jag än så länge inte klarar av att göra eller att äta? Behöver jag träna på någon speciell situation?
Jag lärde mig jättemycket om om själv, och ibland upptäckte jag saker som jag behövde hålla mig undan för att må bra.
Det finns fortfarande saker som jag inte kan hantera, som jag måste hålla mig undan från. Vågar är en sådan sak, och träning och chokladpudding, och det finns nog en del andra saker också - som jag fått lära mig att leva utan. Jag har lärt mig att jag måste stänga av tvn, när något av alla de där viktrelaterade programen börjar (top model, du är vad du äter, super size vs super skinny, feta familjer på diet, biggest loser...), för jag kan inte hantera dem.
Det kan kännas apsvårt att resa sig upp efter ett fall, men det går och när man fått lite distans till det som hände så kan man också ta ett steg tillbaka och titta på händelsen utifrån.
Du är så himla grym, som kämpar och som vet vad du vill! Jag vet att du fixar detta, men glöm inte bort att ha tålamod med dig själv. Var inte för hård mot dig själv, du kan inte ta milslånga steg framåt på en dag... Små, små framsteg - hela tiden...
Jag står här med flaggor och vimplar och ropar hejaramsor! "Heja Jenny friskt humör, det är det som susen gör! HEJA, HEJA, HEJA!"
Hej, och tack! :)
Jag slutade min behandling på sjukhuset för ett drygt år sedan, så det var ungefär två år sedan jag kämpade med just det som du kämpar med nu (eller vad man ska säga). Men, jag kan tyvärr inte säga att jag helt har tagit mig ur ätstörningen ännu. Senast förra helgen fick jag kapitulera och acceptera att jag inte klarar av att hantera vågar (varken köksvåg eller personvåg). Jag har insett det förr, men inte gjort något åt det - men den här gången var jag så pass nere i skiten så att det inte fanns så mycket annat att göra än att lämna ifrån mig båda mina vågar. Nu står dem på min väns vind, i väntan på bättre tider ;).
För några månader sedan fick jag ge upp alla tankar på att komma igång med träning den här våren. Jag fixade inte det, när det väl kom till kritan. Jag var så himla peppad på att få komma igång, men bara dagar innan jag skulle börja bröt jag ihop och insåg att jag hade fel motiv. Att börja träna hade för mig inneburit tvång, prestationsångest och stränga dieter. Det hade inte funkat liksom.
Ungefär där står jag i min kamp. Jag kan äta normalt och jag känner mig oftast som en frisk människa, men då och då stöter jag på saker som jag inte kan hantera och då måste jag deala med det. Då gråter jag en hyfsat stor flod och känner mig misslyckad, och när jag är klar med det så reser jag mig upp och fortsätter leva utan det där som jag inte kunde hantera.
