Inte lika självklart
En annan faktor som påverkar mig negativt just nu är att jag hade enorm ångest hela eftermiddagen igår pga den där förbaskade glassen. Och jag kunde verkligen inte lämna känslan! och alla mina kunskaper om Medveten närvaro och hur jag med hjälp av dessa metoder kan rädda mig själv var som bortblåsta! Skit också. Detta resulterade i mindre bråk mellan mig och sambon. Det började med att jag åt glassen, kändes som en halvliter när jag tittade i Bigpacken. Sen började jag springa på toa och ulka. Sambon var dessutom supertrött och han blir gärna lite tjurig då. Tyvärr. Plus ger inte mig så mycket uppmärksamhet.
unden ylar nu, får skriva mer i eftermiddag om vi inte är ute med motorcykeln hela dagen som är planerat för idag..
Men samtidigt är jag livrädd på att ge efter för äs nu. frukosten ska ner!!!
Ullared
Mitt förslag var det faktiskt, en så regnig dag som denna. Handlade inte så mycket, utan tittade mest på folk och hade det trevligt.
Nu är vi dock hemma. Och jag har ångest...:( Har spytt lite, men kom inte ut nåt nästan (kan verkligen inte spy när min plutt är hemma)... och sedan kom vår hund och gnydde och "räddade" mig. Tack och lov, kommer jag känna sen även om jag just nu mest hatar att jag blev räddad. Har ätit för mycket glass nämligen..., efter en i övrigt bra dag. Ha skött mig: frukost, förmiddagskaffe m bulle och sen pannbiff m lök och potatismos. Men så den här j-a glassen...! Åhh....blir så trött....
Hatar mig själv!!! Eller nä... Men jag vill egentligen kunna berömma mig för att jag iaf klarat mina första tre mål mat och att äta glass är normalt, faktiskt. Dock vet jag att jag "äs:ade" när jag åt glassen, dvs åt inte för att det var gott och ville ha nåt "litet sött". Nä, jag åt maniskt och för att stilla ångesten efter lunchen...och det, mina vänner, är en stor skillnad!
Men jag ger inte upp. Hell no!!! Orkar inte sticka fingrarna i halsen ändå. Och va fan. Hur ska jag kunna äta fish n´chips i London om jag ojjar mig över glass?
Vad gäller lunchen tog jag idag något jag verkligen ville äta. och inte det som äs ville äta. Känns som en seger. Det var gott...men otroligt ångestfyllt!! Jag hade nästan panik när jag gick genom lunchrestaurangen. Jag väste till min sambo: "hjälp mig!! alla tittar på min mat!! fy vilket äckel jag är som ska äta detta!"
Dock försöker jag verkligen ge mig själv friheter nu efter att ha haft så många år i äs händer. Nu är det min tur att leva! Visst, jag har ju miltals kvar som inte ens kan släppa taget helt om kompensationen, som jag skrev om när det t ex gäller glassen. Men jag tar det steg för steg och låter inte såna saker hindra mig. Jag kan inte förvänta mig ett mirakel efter de här åren med sjukdomen.
Mitt tänk är mycket att "skit samma.. om jag ändå mår dåligt trots att jag gör som äs-monstret vill, så kan jag väl lika gärna göra som jag själv vill, även om jag riskerar att må lika dåligt?" För ärligt talat så är jag jäkligt trött på att leva med monstret. Jag är sick and tired på honom rent ut sagt. Faktum är att även de ångestattacker jag haft de senaste veckorna också gett mig kraft. På nåt konstigt sätt. De har alstrat en motivation inom mig, att jag behöver resa mig och lämna skiten bakom mig nu. Jag är slut med äs. Jag gör slut med äs. Jag ska kämpa varje dag för en bättre framtid. Det är jag tametusan värd.
Uppmuntrande
Ni gör så att jag vill fortsätta kämpa och alltså ligger både frukost och lunch nu tryggt i magen. Idag distraherar jag tankarna på att kompensera med att högt rabbla: "inte spy, inte spy, asolut inte spy" högt så att min sambo också stämmer in i mässandet! hahah... :) Nu är vi två mot äs!! Tänk att jag åt frukost idag som att det inte var nånting alls. Det var självklart för mig när jag vaknade: nu ska jag ner och äta frukost! Japp!! haha, har inte hänt på flera, flera år. Så underbart... Ska njuta nu medan jag har det här flytet.
Faktiskt är det Londonresan som sporrar mig lite nu, för dit vill jag inte ta med mig äs. Och KAN faktiskt inte det heller för jag och gubben har bara bokat två flygbiljetter, så tyvärr äs; du får stanna hemma!
I eftermiddag ska vi till mina underbara svärföräldrar som jag älskar. Det är lättare att ha en avslappnad relation till dem än till mina egna föräldrar, för med S föräldrar har jag inte den historian som jag har med mina föräldrar. Relationer tar verkligen stryk av äs. Mamma och min syster har t ex umgåtts mycket de senaste åren och jag har börjat gråta när jag inser att jag hade varit med om jag inte haft äs med mig... Och så brorsan som ska bli farsa... Jag har sett ultraljudsbilderna nu... lipade i bilen på vägen hem från dom sen... jag drömde häromnatten att jag fått mens. men insåg när jag vaknade att det varit just en dröm och inget annat.
Nu ska jag kika in till er, kära bloggvänner. kram
vägning
Idag vägde jag mig. H-e vad nervös jag var! Ställde mig först tvekande med en fot på, sen båda. iiiihhhhh... har ungefär stått still sedan jag var på väg att bli inlagd. Ungefär. jag väger mig aldrig på digitala vågar. Tycker dom är extremt läskiga. Men nu tänker jag inte väga mig på länge tror jag. Min terapeut vill att jag ska väga mig en gång i veckan. För att våga äta helt enkelt. och absolut, jag kan definitivt köpa det resonemanget. Men vi får se om jag vågar. Jag är 100% ärlig mot henne och kommer inte ljuga om sådana saker. Jag är verkligen livrädd för att väga mig!! Men...ja... jag överledvde denna gången iaf. Idag gick det bra med frukost. Sedan har det slinkit ner både glass och bullar. Och ja, jag har nu ett problem mer som jag inte hade igår; har kräkts lite. Avbröt det dock och distraherade tankarna med en hundkissning med lilla vovven min.
Men jaja... jag kämpar. Och jag ska gå vidare till kvällsmålet med sambon. Snart åker vi till London...tjohooooooo!
Ganska bra
Tur att jag har hunden som iaf gör att jag får näsan utanför dörren någon gång ibland...har gått en hel del de senaste dagarna faktiskt. inte tränat, typ powerwalkat dock. Jag har ju under en rätt lång tid haft uppehåll på all fysisk aktivitet då det sätter igång äs som fasiken för mig... Men har nu börjat ta lugna promenader med hunden. Ändå har jag nu fått skavsår och vattenblåsor på fötterna. Detta är något jag har lätt för att få, speciellt på hälarna. Det är sviter från åren med anorexi/bulimi. Jag hade för typ två år sedan stora blodfyllda blåsor på mina fötter och sedan dess får jag lätt vattenblåsor på dessa ställen.
Nä. Jag måste helt enkelt få ett bättre liv (längtar dit!!!)... orkar inte med den här ångesten. Livet ska inte behöva vara så här jobbigt som det varit de senaste åren. Det är inget liv, bara plåga och ett j-a dealande med äs. Konstant.
I övrigt flyter semestern på. Imorgon jobbar sambon sin sista dag. Han sa att "då ska vi fira!" Han ska köpa räkmackor, vin och något till efterrätt. Hmm... blandande känslor, men jag känner att jag inte orkar fasa för detta, ha ångest för detta..ett helt dygn innan det är dags för intagandet... Intagandet ja... *ryser* Så jag ska göra mitt bästa för att härmed lämna det till framtiden. Är för trött för att oroa mig. Iaf just nu...
Och förresten, vad gäller kampen mot äs så har jag inte fortsatt med kräkandet. Känner mig lättad. Ett problem mindre i hela den här härvan... Är trött nu... kommer säkert somna snart. Men ska kika in hos er, alla mina bloggvänner, först.
Kvällstankar
Fikade där, vågade inte ta fralla till fikat utan bara två kakor. Men jag lär ju mig aldrig, för självklart hade ju jag, precis som de andra där, likaväl kunnat ta fralla. Så istället blev det som vanligt; jag tog igen det nu när vi kom hem. Var ju hungrig givetvis. Två mackor. Får nästan panik. Skitlöjligt, blir tjurig på mig själv att jag känner så.. men ändå.
Samtidigt är jag lycklig, och känner att två mackor ikväll faktiskt kan rädda mig från hets imorgon. Oftast för att undvika kvällsångest efter kvällsmat brukar jag annars gå och lägga mig och sova efter jag ätit. då ligger man på rygg, magen känns platt. Den värsta ångesten försvinner då... Men nu sitter jag i soffan och kan inte sova (blev några koppar kaffe tidigare).
Och hörni, jag har märkt en sak vad gäller ätandet: Det blir lättare!! Det blir faktiskt det!
Jag är faktiskt lite förundrad, för jag tror faktiskt inte jag gått upp i vikt sen jag började äta mer regelbundet. och jag känner att ju mer jag äter så här och inget extremt händer med vikten, ju lyckligare är/blir jag.
jag kan ju börja njuta i livet igen!! :) äta gott och tillräckligt i london, med ett glas vin till. Sitta länge och äta hotellfrukost med min kille och bara vara. Han älskar mig precis som jag är!! Men, och detta vill jag förtydliga, det är ännu viktigare att jag själv övar på att göra samma sak.
Och det gör jag. Istället för att gömma mig, visar jag upp mig. "Lätt för henne att säga" tänker säkert en del av er nu, "hon är ju säkert egentligen inte speciellt tjock". Och nä, det är jag egentligen inte, det är ju så.. men ångesten är precis densamma. Jag väger mer nu än i vintras och ändå märker jag att jag faktiskt mår bättre nu. Någonting har hänt sedan jag gått upp i vikt. Jag behöver inte längre vakta vikten lika noga för viktuppgången är ju redan gjord. Ju magrare jag är ju större är min ångest över att äta.
Jag ska kämpa för mitt liv nu. Visst, det är lätt att säga när man har en bra dag. men va fan, jag har precis ätit kvällsmål och ärligt talat; japp jag har ångest. Men japp igen, ångesten är hanterbar. Jag lever. och visst, jag fick fråga min sambo om det var ok att jag åt kvällsmålet... haha... så stört egentligen men min känsla för det "normala" är såpass störd att allt är för mycket för mig. Då måste man försöka ta den hjälp man kan få.
Men det blir lättare. Det blir faktiskt det. Kämpa på tjejer! jag önskar en god natts sömn. Kramar
Jag lever
Japp, idag lever jag faktiskt! Känner mig gladare än på många, många veckor... och det är så underbart och en paus från paniken och ångesten som är välbehövd. Det är skönt att ha semester t o m och jag ser fram emot resan om en vecka! Ska ta en massa kort då och funderar faktiskt på att lägga ut några i bloggen... om det blir bra kort..*ler*
Jag kom iväg på dans igår... hade panik i bilen, kände kroppen, hur den spände innanför skinnet osv. Kände att hyperventilerandet satte igång, tårarna trängde på.. min sambo började prata med mig, undra hur det var, pratade lugnande med mig. Sa att "vi åker inte om du plågas så av det Jenny". Då kände jag att "nä jävlars! Jag älskar ju att dansa! Jag ska dit"
Och tro det eller ej men det blev en bra kväll. Visst, jag dansade inte så mycket, men jag tittade desto mer på folk. På den utedansbanan (i Haverdal på västkusten) är det alla möjliga sorters människor; långa, korta, unga, gamla, bönder och brats! haha. Det är helt ljuvligt egentligen. Alla dessa sorters människor. umgås tillsammans och har det hur roligt som helst. Vi stannade inte så länge, men jag är stolt och glad. Jag tog mig faktiskt dit! Trots min bävan.
Jag är medveten om att det kanske låter som att jag försöker få det att låta som hiiiimla gulligt och roligt, men tro mig, det är inte alls så. Bara att jag stod ut och trotsade min ångest och rädsla. Det är långt ifrån alla gånger jag gör det, men ibland. Och det får mig att växa mentalt, att gå ännu ett steg mot att faktiskt leva igen.
nu gnäller vår hund så jag får se till ta ut henne så hon får bajsa, sen skriver jag igen!! Har mycket att uppdatera idag. Bland annat om att jag nu samlar tantpoäng efter en shoppingtur idag. återkommer!
Lyckligt ovetandes...
Har precis kommit in med hunden efter att ha hälsat på en av min och S vänner. På hemvägen gick jag och tänkte på att föreslå grillning till ikväll. och det är stort för att vara mig.
När jag nyss ringde min sambo med idén sa han, "glöm inte att tänka över dansen också"
Visst ja. Dansen..
Jag blir så arg, ledsen, rädd! Allt på en och samma gång. Vad ska jag ha på mig??? jag kommer bli trött, hungrig, avundsjuk på alla fina tjejer!! Jag kommer få panik... h-e också... varför kan jag inte bara va "normal"?? tycker alla andra att det är roligt att dansa då? blir nästa tanke... det är inte säkert. Kanske är det fler tjejer och killar där som tycker som jag. Jag lider av detta... varför måste sambon komma med sådana idéer som man måste ta ställning till. minsta lilla sånt här och jag blir hyperstressad!!! Vill inte!!! Men vill inte heller säga nej. För sambons skull. Genast kommer äs-monstret fram med full kraft... godis... glass... hetsa... why?????? :(
Fan.
Bättre dag
Skönt med en dag med mindre ångest... idag längtar jag inte ens till jobbet! Och det är inte dåligt för att va jag. Men ofta är det så att när man inte är ledig vill man vara ledig och tvärtom...
Om en vecka och en dag åker jag till London! Och en dag som denna längtar jag. Ska bli underbart. Härligt också att det bara är snutten och jag, dvs hundfria:) att ha en hund är bindande på många sätt. Man blir väckt tidigt, kan inte mysa för att hunden gnyr, ut i ur och skur etc... men i London, då är det bara jag och min S.
Samtidigt känns faktiskt det lite skrämmande... vart är vi i vårt förhållande? Kommer vi stå ut med varandra... hihi... hur kommer det kännas? Kan tänka mig att det är lite som om man har barn och har en barnfri kväll. Plötsligt är man älskande för varandra, inte bara mamma och pappa. Eller som i vårt fall: matte och husse:)
Jag har tankar på att faktiskt göra en resa varje år. Uppleva olika saker. Komma iväg lite. Tror det är befriande... på något sätt... skönt att vara i en annan miljö, bli trött av nya intryck, få lite annat att tänka på. Samtidigt som det självklart kan vara minst lika jobbigt. men jag måste öva mig på det jobbiga! Måste utsätta mig för det som inte känns tryggt. Det är nog viktigt för tillfrisknandet.
Jag tänker dock inte lura någon av er läsare till att tro att allt är så himla bra, nej, det är tufft. På något vis tar man det som självklart att det kommer fram. Men det krävs att man kämpar.. DOCK, jag har framkallat lite kräkningar idag, och det är en jäkligt farlig balansgång att vara ute på! Ett felsteg så faller jag djupare och det får inte hända. Jag har dock ätit regelbundet så långt under dagen och jag får inte glömma att ge mig själv beröm för det. Livet, jag är på gång!!! jag förtjänar att må bra och det gör ni också alla mina underbara bloggvänner. Tack för att ni finns. Kram
Första semestervardagen...
...lägger jag nu till historien. inte den bästa semesterdag jag haft precis. Tankarna går; jag har ätit för mycket under hela dagen. Hatar att jag fyller upp så mycket med frukt. Förbjöd det länge och fortfarande har inte känslan av bristande kontroll gett med sig när jag äter frukt. Blir ledsen, arg på ångesten. Men idealiserar inte heller mitt forna jag lika mycket som innan. Jag mådde minst lika dåligt innan innerst inne. Det var inte en hållbar livssituation jag hade. Nu önskar jag bara att min värld kretsade kring annat än mat, vikt, ångest.
Jag vill åter kunna känna glädje i det lilla. Kunna leva en enda minut utan självkritiska tankar och komplex. Jag vill vara närvarande, finna det goda i livet igen. Känna himlastormande lyckliga känslor. Min sambo frågade mig innan om vi skulle åka och dansa imon. För några år sedan hade svaret varit givet; självklart!!! Nu var min första tanke "aldrig i livet" andra tanken "orkar inte, vill inte, sluta vara jobbig och komma med en massa jobbiga förslag!" Tredje tanken var att "jag önskar att jag ville dansa, tänka och vara annorlunda..spontan, full av livslust och kärlek.."
Men nej. Kärleken inom mig har ändrats till förakt och hat. Den har centrerats, blivit ego, fokuserar bara på mig. och hatar mig. Jag kan inte fullt ut delta med andra, inte ens min livskamrat. Mitt självförakt tar upp all plats och tillåter mig inte att njuta.
jag kämpar varje dag, äta regelbundet, som om det är lösningen på allt. och så tvivlar jag, men det är för sent. Jag har nu slagit in på den här vägen och orkar faktiskt inte vända tillbaka. Nu är det bara framåt som gäller.
Men fan vad ont det gör.
Jag försöker ju bara räddda mig själv
Hjälp mig!!!
Varför blir jag så hungrig så fort jag sätter minsta lilla munsbit i munnen? Jag kan liksom inte äta en "normal" frukost och känna att "japp! nu är jag nöjd, det var lagom, jag är mätt, tillfreds"
Jag känner aldrig så!! Jag blir bara mer och mer hungrig ju mer tuggor jag tar. Hur ska jag slippa detta? har inga verktyg för detta än..! Åh det är så jobbigt. Jag är så ledsen. HATAR det här. Ja, jag har ångest nu som ni säkert förstår.
Ännu en dag har börjat och den har börjat för jävligt! snälla hjälp mig, jag försöker ju bara rädda mig själv genom att äta, varför blir det då så fel?
________________
Uppdatering 10 min senare; har börjat spy lite smått. Men är ju extremt dålig på det så det funkar självklart inte. Klarar inte av den här ångesten. har slutat med mina äckliga antidepp sedan ungefär en vecka tillbaka... kanske påverkar det mig också? Jag har piller som är kvar länge i kroppen, därför tror jag man kan sluta rätt snabbt. dessutom är det kapslar så de går ej att dela....
Snälla... vågar inte skära med rakhyveln, rispar bara lite. Vill bara hitta en väg ut ur det här.
Ångestpåslag
Har sån ångest. Har tagit 3 atarax nu. Varför hjälper inte skiten på mig?!?! Har tagit den vid ångest ett antal gånger men tycker inte jag märker någon som helst mildrande effekt.
Att inte orka med sig själv
Ibland så tror man att andra människor bara genom att slänga en blick på en ser rakt igenom en och ser samma sak som man själv ser i sig själv: en totalt misslyckad, ful, anskrämlig person.
En annan sak som slagit mig är att för mig är "normal" ett oerhört skrämmande ord. Att vara normal... ingen speciell... tråkig... tjock. Det är de parallellerna jag drar direkt. Jag är numera helt normalviktig. Varför i helvete ska det vara så svårt att acceptera??? Men fasiken, jag jobbar stenhårt på det. Jag vill bara slippa ångesten... slippa en dag utan att ångesten är så stark att jag skadar mig själv. Jag brukar bita mig själv, hårt i handlederna och på fingrarna. så hårt att det känns som jag ska bita av en bit av mig. Nä, ska inte skriva om självskador. Jag tror att det kan vara triggande och det är det sista jag vill.
Normal. Piss... tråkig. ful. vart kommer min ångest ifrån? Vill bara ha bort den. Varför övermannas jag av mina känslor? Min psykoterapeut har sagt att jag måste försöka att vara kvar i ångesten, känna känslan, inse att den går över. Jag har övat på detta och känner då ofta att jag är: trött, uttråkad, hungrig, kärlekskrank, ledsen, ensam... typ så. Men då blir ångesten värre för varför känner jag så??? Jag blir rädd att mitt liv med sambon inte är vad jag egentligen vill! Jag blir rädd att ensamheten och ledsenheten kommer käka upp mig så till den milda grad att jag faktiskt gör något drastiskt.
men framförallt är jag rädd att aldrig komma ur det här.
Semester
Min gubbe fyller 40 idag, vi har haft släktingar till honom på middag och fika. Det gick ok. Känner mig sådär fet, hopplös, trött etc. Ni vet säkert hur det kan kännas. Jag älskar hans familj, de är underbara, men ibland (läs: ofta) har jag svårt att släppa tankarna på mig själv och sitter hela tiden (omedvetet ibland, medvetet ibland) och ältar mig själv, mina misslyckanden, fethet etc istället för att njuta fullt ut av deras sällskap. jag saknar terapin som har sommaruppehåll. Jag har slarvat som bara den med mina dagbokskort och matdagboken. skit också!!!! det är ju jätteviktigt för mig och min terapi att jag gör detta... jag skämdes så mycket i tisdags att jag avbokade mötet med terapeuten bara för att jag inte fyllt i korten. Och det är ett högt prioritet-område och så länge jag inte klarar fylla i korten blir det just det som vi gör problemanalys på... vilket ju inte precis hjälper min terapi framåt...
Har haft svängningar i min relation lite, fast bara i mitt huvud. Klarar inte av när sambon är tyst, trött etc för då tänker jag direkt att det beror på mig... men alla kan vi va trötta...det fattar jag intellektuellt men säg det till min hjärna... Imon ska vi hem till hans föräldrar. jag hade eventuellt tänkt åka dit i veckan när jag är själv, bo där några dagar. men så fick jag reda på att min svåger och hans tjej kommer dit. Hon är jättejättejättesmal... och jag blir så avundsjuk... jag är som en unge!! Ibland bara sticker det så hårt i min själ. Hur kan jag va så barnslig?!
Nästan så att jag kan känna mig arg när jag ser en tjej som är smal/mager. Jag vet, det är ju egentligen helt sjukt, men kommer mina känslor av att jag är misslyckad fram. Fast jag gillar svågers tjej... så kanske åker jag dit ändå. Om jag känner mig stabil inombords. Ska försöka tränga bort den där barnsligheten och avundsjukan.
Förhoppningsvis funkar vårt mobila bredband bättre nu så jag kan uppdatera ofta som innan. Gött!
Datorstrul
Hej alla ni fina, miss you! Jag har datorstrul, vårt mobila bredband krånglar:( Ska till Telia idag och kolla upp det.
Sedan hoppas jag att jag äntligen kan surfa in och se hur det är med er!! Hoppas ni mår ok! Många kramar till er fina bloggläsare/vänner.
PS annars är allt som vanligt. Jobbar denna vecka också, sen en vecka ledigt innan semestern börjar. Londonresan är fixad. Ser faktiskt fram emot det. Och då ska jag dricka vin, har jag bestämt:) DS
Stranden
Har inte tagit min antidepressiva medicin på två dagar. Har bestämt mig för att jag ska sluta med den. Har inte sagt något till någon. Tror inte ens jag ska bekänna det för min terapeut.
Det är de jäkla pillerna som gjort att jag gått upp flera kg i vikt!!! :( (och jag vet att jag var underviktig innan, och att jag hoppas bli det igen, sjukt...). Tänker absolut inte fortsätta äta dessa tjockpiller! vet hur sjukt jag tänker men jag är desperat! tänker bara att vikten kommer skena uppåt och aldrig sluta. Jag har kämpat så länge nu, ätit ätit ätit hoppats hoppats hoppats. Men känner mig bara sämre. Jag vet ju att jag måste hålla i nu , inte ge upp. Men fasiken vad svårt det är när man känner sig som en blek kopia av sig själv. Så trött, så full av panik. Blir ofta arg på sambon som köper hem en massa mat. Tänker "han vill bara göda mig, göra mig tjock"... Igår efter att vi varit hos mina svärföräldrar hela dagen brast det i bilen på vägen hem (en timmes bilfärd). Paniken brakade loss fullständigt. Tårarna sprutade och när jag kom hem vacklade jag in i lägenheten och ramlade i säng...
Jobb imorgon, en vecka till... sen är jag ledig i en vecka innan vi åker till london. Längtar faktiskt dit... har bestämt mig på inrådan av en klok bloggläsare att jag ska försöka planera för de dagar jag är hemma själv. Boka in saker. Känns bra, ska följa det rådet.
Orolig, men trygg
But times changes... och det är jag jäkligt glad för!! Jag är dessutom glad att jag blivit äldre och längtar tills jag blir ännu äldre, ännu lugnare och mer erfaren. Ja, jag vet att det är en utopi... det är inte alls säkert det blir så, men jag kan inte låta bli att känna mig mer tillfreds inuti, ju äldre jag blir. Trots äs! På många sätt är jag lugnare, trots ångesten och panikångesten. Jag är inte lika osäker som jag var när jag var 20 och jag vet att livet går upp och ner. Jag går inte ner mig lika länge och lika intensivt (om man bortser från de kvällar jag har extrem ångest givetvis). Till en stor del i mitt liv är jag faktiskt lycklig och jag ska kämpa för det liv jag vill leva.
En stor del i mitt nya tänk kommer från medveten närvaro som vi övat på i DBT-gruppen. Jag tycker det känns som en lyx (även om min terapeut kallar det för läxa) att få vara medvetet närvarande. När jag väl kommer ihåg att jag ska öva på det vill säga.
Hoppas ni inte tycker jag låter som en präktig skrytmåns som är sååååå lycklig och allt är såååå underbart och jag har gått ner maaaaassa i vikt!! Så är det INTE, jag har inte gått ner i vikt (vilket är lätt att tro när folk skriver positivt i sina bloggar), men ju mer jag övar på saker som tar mig till friskheten.. ju säkrare känner jag mig och ju mindre bryr jag mig innerst inne om äs innerliga strävan efter magerhet. Jag vill ha ett hållbart liv och leverne, jag vill inte vänta längre!
Ibland bekänner jag äs tankar i bloggen, kring känslan av misslyckande, känslan att vilja bli smalare osv. Men jag, Jenny, vill bli frisk hellre än nåt annat! Även om äs vill få mig att tro annat, få mig att oroa mig för den ensamma semesterveckan, för resan till london etc. Men innerst inne känner jag mig trygg. Allt kommer bli bra. Det är bara förbannat tufft just nu..!
Ska kolla läget hos er, mina underbara bloggvänner, nu!
Grilla
I övrigt så planerar jag lite för semestern. Vill åka till London. Ev blir det så också. Ska kolla upp lite hotell och priser så får vi se.. Fixade pass hos polisen idag. Gick jättesmidigt. Men hatar att ta kort.
Mycket känslor just nu, blir en kort blogg idag. Hoppas ni alla mår väl.
Tickande bomb
Det blev alltså tyvärr inte regelbundna måltider idag, som jag laddade för igår. Började dagen med en chokladöverdos. Men imon är en ny dag och jag strävar hela tiden mot friskheten. Jag ska nå dit. Får fler och fler verktyg för att klara det.
I övrigt känner jag mig extremt känslomässigt ostabil just nu. Som en tickande bomb, som när som helst kan börja böla, bli arg, nervör/orolig, ångestfylld, rädd osv osv osv... Lite olycklig och orkeslös inombords.
Nehe... nu ska jag med sambon och fixa det sista för inbjudningarna till hans 40årsfest. Älskar honom.
Upprörd
Först en natt, ev tar jag en atarax innan jag lägger mig. Älskar att sova, men sover nu dåligt. Och det gör att min styrka mot äs-monstret minskar. Men f-n, jag har ätit ALLA måltider idag och jag tänker fortsätta imorgon!
Fet
Och ärligt talat så är det aldrig någon annan som har något emot en för att man ser ut som man gör, bara man själv.
