Sitter här och läser era kommentarer och fina Tingeling; om du var sugen på kaffe är jag glad att du drack det (jag dricker alltid förmiddagskaffe... och ja, eftermiddagskaffe också för den delen! haha). INGET farligt kommer att hända dig (förutom att det kör igång magen ibland:) i alla fall på mig!!).

Och ärligt, jag tycker precis som du att vatten/kaffe osv är sjukt svårt att få ner. Exempelvis nu när jag och sambon var iväg i Skåne i veckan fick jag vänta ca en timme efter flera av måltiderna innan jag drack för att inte få fullständig panik. MEN, det är väl ok? Man måste ju hitta det som funkar för en själv eller hur? Och jag börjar vänja mig vid att dricka. Det är ju naturligt när man dricker att det tillfälligt "fyller upp" magen.. men den vikten är ju ingen fettvikt.



Kroppen vill ju inte lägga på sig fett först och främst, eller hur? Tänk efter! Det är verkligen INTE prio ett för kroppen. Allt annat måste ju funka först (typ hjärta, matspjälkning, lever, njurar, hjärnan... äh, ni veeet!). Däremot så kan magen svullna upp av olika andra orsaker.

Det som jag finner absolut viktigast nu när jag börjat äta är verkligen tuggandet (Gisela van der Ster är min husgud). Att jag TAR DET LUGNT när jag äter/dricker är viktigt för att jag inte ska få ångest har jag märkt. Tyvärr så får jag världens panik om jag i mitt eget tycke dricker för fort exempelvis. Ok, jag VET att jag inte kommer att dö om jag någon gång fullkomligt HÄLLER i mig mitt kaffe, men jag försöker så långt jag kan att undvika sådana "snabba svängar" med mat och dryck. Det känns inte behagligt för mig. Och jag tycker det är ok att följa den känslan, faktiskt..



Åh... ibland tänker jag på hur komplicerat och jobbigt det är att lida av en ätstörning... eller ja, jag blir faktiskt riktigt förbannad på skiten!! Men sanningen är väl att alla människor har sina problem även att man ofta tror att "alla andra har det så bra"...

Jag sitter i vår soffa såhär på söndag morgon (jag var uppe redan kl 7 och åt frukost). Jag har precis druckit en kopp kaffe och tittar på morgonprogrammen på tv som samtliga givetvis handlar om Norge idag<3 

I andra änden av soffan hittar ni hunden och sambon (han ligger för övrigt och läser Bulimibibeln...hahhaha!! Och japp, det är jag som tvingat honom:) inte nog med det; han ska fortsätta med Mattillåtet sen haha!).


Det är viktigt för mig att han får förståelse för ätstörningar och hur han på bästa sätt kan stötta mig. Min kille har aldrig tidigare varit i kontakt med ätstörningar innan han träffade mig och hur lätt är det då att hantera? Inte särskilt lätt nej...
 
Det är ju komplexa saker det här, där man som anhörig faktiskt kan ha en stor påverkan och vara ett mer eller mindre bra stöd i friskprocessen. Under mina år med ätstörningar har t ex kontakten med min pappa varit väldigt ansträngd. Detta till stor del pga att han inte kunnat kontrollera sin ilska gentemot mig/sjukdomen och att jag svarat med samma mynt.



Men jag har tänkt på en sak.. Ni som följt min blogg ett tag vet att mina föräldrar och min bror kom hit en gång i maj för att de blev oroliga för mig (se här). Min bror och jag hade vid detta tillfälle ett långt samtal och han sa i detta samtal att han finns här för mig osv. Han sa också att han vet att han är dålig på att höra av sig.

Det jag har tänkt på är att det inte har förändrats sedan dess.. Mina syskon ringer faktiskt i princip aldrig till mig, och gör de det så frågar de aldrig om hur jag mår. Detta sänder mig signaler att de inte bryr sig. (åhh, hörni, jag låter som en liten barnrumpa när jag beklagar mig över detta!)  Men ta bara häromsistens som exempel: då skulle mina syskon träffas hos våra föräldrar, vilket jag fick reda på bara för att JAG ringde till min syster denna dag.



Jag vill ju tro att jag hade hört av mig om nån annan i familjen mått dåligt..(?). Men är det så enkelt eller är det så att vi i denna sjukdom "skrämmer iväg" våra anhöriga? Att de tassar på tå, att de inte vill inse allvaret, eller inte vill "väcka den björn som sover" genom att fråga hur vi mår? Fastän ibland allt man vill är att få en kram och att de visar att de bryr sig genom att någon gång VÅGA fråga kring hur man mår? (Även fast man kanske reagerar med att bli ilsken när de gör det..?)

Äsch, detta låter så barnsligt! Men ni förstår säkert hur jag menar? Känner ni/har ni känt liknande som mig?

Ända sedan jag fick semester v 27 har jag känt mig alldeles otroligt rastlös. Det bara krryyyyyper i kroppen hela tiden och jag känner mig uttråkad, less och frustrerad i allmänhet. Inte över något speciellt. det är bara en sysslolöshetskänsla som hänger över mig, fastän vi redan gjort massa saker på semestern.

Jag finner liksom ingen RO i vardagslivet. Jag är trött på att "lassa in" mat, men gör det ändå såklart för att uppnå befrielse, och jag sover oroligt som bara den! Ångesten hänger mig i hälarna hela tiden... som en förbannat jobbig skugga som vägrar lämna min sida. Stick och brinn! Låt mig slappna av, vara glad och inte känna mig beklämd och stressad! Det känns som att huvudet och bröstet kommer explodera vilken sekund som helst.

Blev inspirerad av min bloggvän Mys inlägg kring dissociationer. Och tänker nu skriva mina tankar om det som ätstörningen orsakat i våra huvuden när det gäller just känsloflykten som ätstörningen fungerar som. Jag upplever det som att ätstörningen har orsakat att så fort vi med ätstörningar känner oss illa till mods eller står inför ett problem så kopplas problemtanken om i hjärnan till att associeras med maten och kroppen.

I min terapi jobbar jag just nu mycket med att stanna upp när jag märker att hets-, svält-, kropps- och/eller kompensationstankar är igång. Sen blundar jag och försöker (för det är inte lätt) att känna efter;

"Vad är det jag känner och tänker EGENTLIGEN?"

Varför försöker jag göra det? Jo, för jag upplever det som att ätstörningen ser till att min VERKLIGA orostanke/problem hamnar i matstationen/kroppshatet innan jag ens hinner reagera. Så när reaktionen/känslorna väl kommer så kopplar jag direkt orsaken till att jag mår dåligt, är ledsen/arg osv, till maten/kroppen.



För min egen del så tror jag att det helt enkelt blir en känsloflykt. En sorts inlärd dissociation i hjärnan, skapad av ätstörningen, som vi alla bloggvänner här flydde in i av olika anledningar. Och ju längre tiden går desto mer vana blir vi att allt handlar om maten och kroppen.

Men det är ju egentligen att förenkla det hela eller hur? Vi människor har ju ett större spektra än så..? Så genom att försöka identifiera den VERKLIGA känslan/tanken tycker iaf jag att det känns som att man så sakteliga börjar separera sig själv från ätstörningen och kanske t o m kan se den lite som sin motståndare!



Tack för att ni finns, nu jäklar försöker vi se igenom äs-monstrets omkopplingar i hjärnan! KRAM på er

Hej, har saknat er därute! Men tänkt på er under dessa dagar jag varit på Öland. Det har varit helt fantastiskt!!! INGEN ångest och då har jag ändå ätit helt enl matschemat. Wiiiiiieeeeeeee!!! Kunnat äta ute och njuta, tänka på annat och GÖRA annat än hetsa och svälta. Det har varit underbart... Ätit av allt och gjort det på ett självklart sätt. Framförallt vågat utmana med sånt som är "förbjudet" enl äs: Potatisgratäng, klyftpotatis, bröd (både ljust och mörkt), samt coleslaw, gräddig gryta osv. Bra jobbat måste jag faktiskt själv säga:)


Lammet & Grisen, en restaurang på Öland som vi besökte sista kvällen

På vägen till Öland besökte vi Kosta (känt för glasbruk och märket Kosta Boda osv). Om ni inte varit där så är det ett hett tips för det var jättemycket fin glaskonst att titta på. De har även Art Glass Hotel där, det är fantastiskt vackert hotell där vi ska bo någon gång framåt sa vi.


Bild från Kosta glasmuseum

Väl på Öland så bodde vi på Solhyddan, där de har fina stugor som ligger endast 75 m från havet...


Solhyddan i Köpingsvik nära Borgholm

Jag är inte rädd för att äta längre känns det som. En fantastisk känsla.. eller ja, det är fortfarande jobbigt vissa måltider och viss mat osv. Men nu efter hand märker jag att ju mer jag vågar äta och testa, desto mer avtar rädslan. Det känns rätt självklart att äta potatis nu tex, vilket jag knappt gjort sedan jag drabbades av ätstörningar för flera år sen. Hetsen lockar dock fortfarande och jag har JÄTTESVÅRT att äta fikabröd, glass, godis och liknande utöver matschemat. Hur känner ni kring "godsaker"? Är det jobbigt att fika och/eller äta godis/glass? Jag känner dessutom att fika inte mättar så mycket utan tar gärna t ex en fralla istället... Men vill kunna äta fikabröd utan ångest också!

Nu vill jag kika in hos er!