Om mitt nya liv, medberoende, m.m.
Hej ni därute som kanske läser detta <3 Jag skrev den här bloggen om mitt liv med ätstörningar o depression under ett antal månader och har inte varit ute i cyberrymden o läst eller skrivit något i ämnet på mycket länge. Minns dock alla fina människor jag lärde känna under bloggtiden..!
Jag lever nuförtiden ett helt annorlunda liv än jag gjorde under den tid jag skrev bloggen. Jag kommer i höst föda mitt första barn :-) en liten pojke som jag får ihop med den kille jag träffade i vintras då jag bröt upp från ett längre förhållande med en annan man.
Livet är inte okomplicerat men jag har lagt matproblemen bakom mig. Jag skulle dock ljuga om jag sa att jag har ett helt avslappnat förhållningssätt till mig själv och min kropp. Särskilt nu när jag väger mer än nånsin och alla vill klappa på min barnamage..!! ;-) folk har inga skrupler när det gäller sånt TRO MIG! Om det är någon därute som vill ha råd i att bryta en ätstörning så maila mig gärna ([email protected]) - jag är ingen expert men jag har gått igenom helvetet o kommit ut på "andra sidan". Jag vet hur det är när allt verkar kört och hur det känns när hoppet om att nånsin bli "normal"/sig själv igen verkar helt ute..<3
På ett sätt lever jag idag med ombytta roller i mitt nuvarande förhållande jämfört med det förra, då det är JAG som är den ansvarsfulla i denna relation - och inte min kille. Det är JAG som mår bäst, det är JAG som måste va lugn genom hans ångest och missbruk. Självklart är det inte det ultimata alla gånger och jag kan se hur jag på nåt sätt "gömmer" mig och mina tillkortakommanden bakom hans betydligt mer utåt synliga problem.
Det är lätt att bli medberoende, men också för mig att omedvetet (och ibland medvetet) skita i mig själv o slippa ta tag i min egen ångest och bristfälliga självkänsla genom att istället "ta hand om" honom, oroa mig för honom m.m. Jag får nu ofta framstå som den "goda", den duktiga och den ansvarsfulla. Känna mig viktig och betydelsefull. Istället för som det var innan när alla i min omgivning alltid oroade sig för MIG, för hur jag misskötte min hälsa, mådde dåligt osv.
Så nej, livet är inte okomplicerat och så många ggr jag ifrågasatt mitt val att lämna min förra man, hur jag kunde behandla honom som jag gjorde, att jag blev gravid efter endast någon månad med en ny kille. Är det något jag lärt mig av det jag gått igenom är det att vi alla får ta konsekvenserna av de val vi gör - oavsett om det handlar om att svälta oss själva, hetsäta, ta droger, separera, skaffa barn etc.
Ni finns i mina tankar alla ni som jag känner sedan tidigare här, och alla ni som kanske hittar hit efter att ha googlat efter bloggar som handlar om ätstörningar. Som jag gjorde en gång i tiden... KRAM
Massor har hänt!
Jag saknar er och tänker ofta på er.
I mitt liv har det hänt massor. Med maten går det bara bra, äter allt och funderar inte så mycket över det. Det är helt otroligt att det kan försvinna. Det trodde jag aldrig. Vet inte hur jag ska kommentera det mer eftersom maten inte spelar så stor roll i mitt liv längre och jag är normalviktig.
Dålig själv- och kroppskänsla har jag dock att tampas med fortfarande..
Jag har numera ett fast förhållande med killen det var så mycket om i de senaste inläggen<3 Han är en otroligt bra kille, tungt bagage dock.. tyngre än jag trodde.. men jag har en så bra magkänsla för honom så det finns inga tvivel från min sida. Med S har jag för tillfället ingen kontakt och det är mest från hans sida som han vill ha det så och det respekterar jag.
När jag hade lämnat så kände jag direkt att jag gjort rätt. Follow your heart säger jag bara, livet är för kort för annat .. <3 (usch vad klämkäckt det lät hahah)
Tittar in till er en sväng sen är det jobb igen!
Mängder med kramar till er
I mitt liv har det hänt massor. Med maten går det bara bra, äter allt och funderar inte så mycket över det. Det är helt otroligt att det kan försvinna. Det trodde jag aldrig. Vet inte hur jag ska kommentera det mer eftersom maten inte spelar så stor roll i mitt liv längre och jag är normalviktig.
Dålig själv- och kroppskänsla har jag dock att tampas med fortfarande..
Jag har numera ett fast förhållande med killen det var så mycket om i de senaste inläggen<3 Han är en otroligt bra kille, tungt bagage dock.. tyngre än jag trodde.. men jag har en så bra magkänsla för honom så det finns inga tvivel från min sida. Med S har jag för tillfället ingen kontakt och det är mest från hans sida som han vill ha det så och det respekterar jag.
När jag hade lämnat så kände jag direkt att jag gjort rätt. Follow your heart säger jag bara, livet är för kort för annat .. <3 (usch vad klämkäckt det lät hahah)
Tittar in till er en sväng sen är det jobb igen!
Mängder med kramar till er
Nytt
Nu har jag brutit upp. Ny pojkvän, ny lägenhet. Mår bra!!!!!!!!!!!!!!!
:)
Sönder!
Jag håller på att gå sönder av längtan och åtrå. Rädda mig någon!!!!!!!!
Around and about!
Livet fortsätter i totalt kaos, samtidigt som jag mår så jäkla bra!
Den där killen jag hade kontakt med för ett tag sedan var inte alls ointresserad. TVÄRTOM har det visat sig.. Och jag blir så glad, jag har fastnat för honom fast vi aldrig ens pratat med varandra irl.
Egentligen är vi varandras totala motsats.. men ändå lika tror jag. Särskilt i det att vi varit med om jobbiga saker i våra liv. Gått igenom missbruk osv. Och jag måste en gång för alla gå till botten med mitt förhållande till S. Det är en sak som är säker. Oavsett vad som händer runtom så är det något jag måste göra. Men jag måste vara beredd och ha tänkt igenom saker och ting ordentligt innan. VAD KÄNNER JAG EGENTLIGEN? Det är den svåra frågan.
Jag ömmar för S, jag känner kärlek och vi har ett ordnat och bra liv tillsammans. Men det är som att det saknas något..? Eller FRAMKALLAR jag bara avsaknaden av detta NÅGOT i mitt huvud?
Han kanske är min livskamrat! Men jag bara vet inte... varför påverkas jag så starkt av den andre då?
Förresten, 3 ggr sedan i midsomras har jag spytt upp mat. Dock inte hetsätit EN ENDA GÅNG egentligen. Ätit mycket ja, men inte köpt hetsätningsmaterial och haft som enda syfte att hetsa. Snarare kräkts vid dessa tillfällen pga att jag fått panik och tyckt att jag ätit för mycket och inte kunnat hantera den paniken på ett konstruktivt sätt..
Jag känner mig så fri!!!!!!! Fri fri friiiiiiiii!!!!!!!!!
Känslor
Tack för att ni skrivit till mig angående senaste inlägget. Mina känslor har varit "all over the place" (för att citera en "känd" person höhö).
Killen i förra inlägget har dissat mig fullständigt (Linda; det är inte samma kille som för någon månad sen) och nu skiter jag i vilket. Jag har i gammal vanlig ordning förnedrat mig själv. Inte respekterat mig själv. Det känns nu såklart ännu mer ledsamt att jag inte har de känslor jag borde ha för min sambo. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till så istället ligger jag bara väldigt lågt och försöker att inte fatta förhastade beslut.
Nu när jag är frisk från ätstörningar har jag förändrats så mycket, eller kanske snarare kommit fram som den jag verkligen varit hela tiden innerst inne under sjukdomsförtrycket. Jag vet inte om min kille har hängt med i svängarna..? Helt plötsligt känner jag mig kvinnlig, sugen på livet och utstrålar livsglädje (som min kollega sa). Det påverkar såklart människor i min omgivning, inte minst av det motsatta könet, och helt plötsligt får jag sån respons och uppvaktning så jag vet liksom inte vart jag ska göra av allt!
Jag vill verkligen inte låta dryg när jag skriver det här (typ "jag är bäst" eller nåt sånt), men känslorna är överväldigande. Jag sprudlar av energ och JAG ÄR VACKRARE ÄN NÅGONSIN! Men precis som du skrev Hanna så är det ett behov av bekräftelse jag känner till stor del också. Jag vill bli bekräftad för den jag är, älskad och åtrådd. Jag har tidigare (innan ätstörningarna) haft ett farligt beteende där jag på ett destruktivt sätt skaffat mig bekräftelse från motsatta könet. Det får inte hända igen, det är så jobbigt...
Äsch jag bara babblar. Idag ska jag fly på det ena eller andra sättet. Kanske åker till min syster.
Hej där
Jag är typ kär. Eller nåt. Kan inte få honom ur huvudet. Jävla kille! Dessutom inte den kille jag borde känna så för. Mitt liv är upp och ner just nu. Ska ta hunden på promenad, måste rensa tankarna.
Återfall
Det var i onsdags förra veckan. Jag kom hem från jobbet. Vet inte om jag hade slarvat med maten på eftermiddagen men jag åt ett rejält lass mat när jag kom hem vid 18tiden, plus två stora koppar te och sen satte jag mig proppmätt i soffan. Kände ett uns dåligt samvete och ångest över allt jag hade proppat i mig.
Då ringer min mamma.
"Börjar du också bli klar eller?" frågar hon.
EHH?
Visst fan!!
Plötsligt slog insikten ner; vi hade ju bokat in oss på BIO kl 19 den kvällen, Vi skulle se Hypnotisören.
Åh nej!!
Alltså jag vet inte vad som hände, men efter att inte ha spytt någonting på flera månader stod jag och hulkade över toastolen. Jag kände en desperation inombords. Sitta där nu, i biosalongen, med överjäst mage. Det går bara inte! Tankarna snurrade runt i huvudet och plötsligt blev jag rädd för mig själv. Var jag inte frisk? Vad hände egentligen? Vart skulle jag hamna nu, efter det här? Tillbaka 500 steg in i spysvängen igen? Nej, vill inte!!
Jag spydde faktiskt även de två följande dagarna. En gång varje dag. Det går inte att skylla på att det varit liten mängd jag spytt eller att jag inte hetsat osv. Jag har ändå spytt och det är inte friskt.. Men jag har accepterat det som hände, även om jag är fruktansvärt rädd att jag alltid kommer ta ut alla känslor över maten. På ett destruktivt sätt och döma mig själv hårt för det.
Nåja nu har snart en vecka passerat sedan detta hände. Och jag vill tro att jag nu är på rätt väg igen efter mitt återfall i bulimin. Äter i alla fall som jag ska och håller normalvikt. Det är "bara" att fortsätta..!
det värker inombords
Jag är i en svacka just nu. Jag känner en hopplöshet över allt, jag har en ångest som hotar spränga mig i tusen bitar. Jag tar inte ut det över maten, eller späker mig eller nåt sånt. Än så länge! Jag vet snart inte vad jag ska ta mig till med mina känslor?
Känslorna jag känner är delvis BRIST på känslor. känner mig helt avtrubbad i min relation t ex. Känner mig ensam. Bortprioriterad.
Sen är jag nog jäkligt trött också. undrar om det är det som påverkar mig så mycket... vi har en valp hemma nu. Underbar! Men två hundar tar tid och ork. Som jag vanligtvis besitter, men inte nu. Inte nu.....
:-(
Tillbaka
Jag i vilrummet på jobbet
Jag börjar så sakteliga återvända till internetvärlden, men skriver inte så mycket. Ändå vill jag kolla till er alla och är nyfiken på hur det går för er.
Min ätstörning är "nästan" helt borta..!! Sjukt kul och helt otroligt faktiskt. MEN jag brottas fortfarande med negativa tankar kring mig själv och min kropp. Det är de jag arbetar med just nu.
Och jag vet att jag kommer att lyckas. Förr eller senare!!
Återkoppling
Jag vet att ni är några stycken som tittar in här alltibland och jag vill för er berätta att jag fortfarande mår bra. Att jobba heltid går bra och jag äter allt och som jag ska. Har inte kräkts på jag vet inte ens hur länge nu. Det finns inte längre på världskartan och det hade jag aldrig kunnat tro. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk från mina ätstörningar!
Det enda som jag har kvar att jobba med är bilden av mig själv. Jag duger precis som jag är, jag är inte tjock och vad skulle förresten det spela för roll. Mitt liv är NU. Inte sen.
Ni finns alla inom mig. Saknar er så.
Det enda som jag har kvar att jobba med är bilden av mig själv. Jag duger precis som jag är, jag är inte tjock och vad skulle förresten det spela för roll. Mitt liv är NU. Inte sen.
Ni finns alla inom mig. Saknar er så.
Ett sista inlägg
Jag vet inte om ni är några kvar här inne<3 Om ni är här så har ni säkert förstått att jag har börjat lämna bloggvärlden (i alla fall för denna gång). Så mycket som jag fått ut genom denna blogg är helt otroligt.. och något jag aldrig kommer att glömma (ni finns kvar hos mig).
Livet rullar på. Jag lever som en normalviktig, heltidsarbetande och allätande (haha) tjej. De framsteg som jag gjort den senaste tiden kan jag knappt själv förstå.
För ett och ett halvt år sedan drygt så blev jag sjukskriven på halvtid efter år av ätstörningar och depression. Den 9 juli i år började jag jobba heltid igen.. och det känns ok! Bara jag får vila ibland:) Det var mitt eget beslut och ingen annan som tryckte på.
Vikt- och matnojjorna finns tyvärr kvar (jag skulle ljuga om jag sa något annat). MEN, de styr inte längre mitt liv och jag minns inte senast jag spydde. Jag har känt ett stort behov av det ett antal gånger (det kan jag säga!), men på något sätt har jag tagit mig igenom det ändå.
Tack för att ni funnits här och stöttat mig. Säkerligen kommer det komma återfall, även om jag gör mitt bästa för att det inte ska bli så. Men så här stabil och lugn har jag inte känt mig på över femton år.. Jag är klar med ätstörningen nu och kommer kämpa för att bli helt fri.
Jag vet hur många av er som lider och ni ska inte klandra er själva. Ätstörningar är något av det värsta man kan drabbas av!! Den plåga som jag känt både fysiskt, psykiskt och inte minst socialt går inte att beskriva i ord. Dessa år har varit de värsta i mitt liv och det har varit en bergochdalbana jag aldrig, ALDRIG mer vill åka!
Men så mycket som jag utvecklats personligt under min sjukdomstid (som ännu inte är förbi), har jag inte gjort under mina tidigare levnadsår tillsammans. En dyrköpt erfarenhet dock..!
Jag kämpar nu för att tillåta mig att njuta av livet (maten, kärleken) och hålla normalvikt (dvs inte börja mixtra med vare sig mat eller motion). Jag har precis börjat gå lite promenader igen efter att ha haft nolltolerans till all typ av motion under lång tid. Det har hjälpt mig att se att det finns ett liv att leva bortom träning och s.k "hälsosam" kost. Nu vet jag att jag kan äta utan att röra på mig, och att inget farligt händer då.
Ibland gråter jag över min kropp och känner mig så fruktansvärt ful och otillräcklig. Men om jag luras att äta mindre en måltid tar jag igen det vid nästa. Annars faller jag direkt. Det vet jag.
Jag vet nu att jag duger mer än väl, och denna sommaren ser jag fram emot att ta ett glas gott vin i kvällssolen och verkligen NJUTA av det glaset!
Vi får inte glömma bort att VI ÄR VÄRDEFULLA. Om ni bara visste hur fina ni alla är. Vilka tjejer!!!! Det är INGET FEL PÅ OSS. Allt lidande kan få ett slut - där en ny början tar vid. Jag har nu börjat se en ände på lidandet och jag vet att - förr eller senare - så kommer jag att hitta mig själv. Så mycket som jag garvat och hållit låda den senaste tiden, herregud vad länge sen det var jag gjorde det senast. Men nu äntligen.
Ingen väg saknar uppförsbackar (man hoppas ju bara att de inte blir alltför branta!!), men för eller senare blir det nedförsbacke och lätta steg igen.
Jag vet inte hur jag ska sluta detta.. böööööööööööööööööööl!!!! (kanske återkommer jag).
Vill du ha stöd eller hjälp i din situation? Jag kommer kolla min epost regelbundet - [email protected]. Finns här..
...ALLTID. Kram Jenny
Livet rullar på. Jag lever som en normalviktig, heltidsarbetande och allätande (haha) tjej. De framsteg som jag gjort den senaste tiden kan jag knappt själv förstå.
För ett och ett halvt år sedan drygt så blev jag sjukskriven på halvtid efter år av ätstörningar och depression. Den 9 juli i år började jag jobba heltid igen.. och det känns ok! Bara jag får vila ibland:) Det var mitt eget beslut och ingen annan som tryckte på.
Vikt- och matnojjorna finns tyvärr kvar (jag skulle ljuga om jag sa något annat). MEN, de styr inte längre mitt liv och jag minns inte senast jag spydde. Jag har känt ett stort behov av det ett antal gånger (det kan jag säga!), men på något sätt har jag tagit mig igenom det ändå.
Tack för att ni funnits här och stöttat mig. Säkerligen kommer det komma återfall, även om jag gör mitt bästa för att det inte ska bli så. Men så här stabil och lugn har jag inte känt mig på över femton år.. Jag är klar med ätstörningen nu och kommer kämpa för att bli helt fri.
Jag vet hur många av er som lider och ni ska inte klandra er själva. Ätstörningar är något av det värsta man kan drabbas av!! Den plåga som jag känt både fysiskt, psykiskt och inte minst socialt går inte att beskriva i ord. Dessa år har varit de värsta i mitt liv och det har varit en bergochdalbana jag aldrig, ALDRIG mer vill åka!
Men så mycket som jag utvecklats personligt under min sjukdomstid (som ännu inte är förbi), har jag inte gjort under mina tidigare levnadsår tillsammans. En dyrköpt erfarenhet dock..!
Jag kämpar nu för att tillåta mig att njuta av livet (maten, kärleken) och hålla normalvikt (dvs inte börja mixtra med vare sig mat eller motion). Jag har precis börjat gå lite promenader igen efter att ha haft nolltolerans till all typ av motion under lång tid. Det har hjälpt mig att se att det finns ett liv att leva bortom träning och s.k "hälsosam" kost. Nu vet jag att jag kan äta utan att röra på mig, och att inget farligt händer då.
Ibland gråter jag över min kropp och känner mig så fruktansvärt ful och otillräcklig. Men om jag luras att äta mindre en måltid tar jag igen det vid nästa. Annars faller jag direkt. Det vet jag.
Jag vet nu att jag duger mer än väl, och denna sommaren ser jag fram emot att ta ett glas gott vin i kvällssolen och verkligen NJUTA av det glaset!
Vi får inte glömma bort att VI ÄR VÄRDEFULLA. Om ni bara visste hur fina ni alla är. Vilka tjejer!!!! Det är INGET FEL PÅ OSS. Allt lidande kan få ett slut - där en ny början tar vid. Jag har nu börjat se en ände på lidandet och jag vet att - förr eller senare - så kommer jag att hitta mig själv. Så mycket som jag garvat och hållit låda den senaste tiden, herregud vad länge sen det var jag gjorde det senast. Men nu äntligen.
Ingen väg saknar uppförsbackar (man hoppas ju bara att de inte blir alltför branta!!), men för eller senare blir det nedförsbacke och lätta steg igen.
Jag vet inte hur jag ska sluta detta.. böööööööööööööööööööl!!!! (kanske återkommer jag).
Vill du ha stöd eller hjälp i din situation? Jag kommer kolla min epost regelbundet - [email protected]. Finns här..
...ALLTID. Kram Jenny
Idag är jag...
...tjockast i hela världen!!!!
Fast nä, inte egentligen...
EGENTLIGEN är jag:
1. ... trött
2. ... överbelastad på jobbet
3. ... osäker på mitt eget värde och i besittning av en jävligt dålig självkänsla
Amen!!!!!!!
Fast nä, inte egentligen...
EGENTLIGEN är jag:
1. ... trött
2. ... överbelastad på jobbet
3. ... osäker på mitt eget värde och i besittning av en jävligt dålig självkänsla
Amen!!!!!!!
Godmorgon
I vilrummet på jobbet förra veckan
Vill önska alla därute en fin vecka och hoppas att er helg varit bra<3 Med undantag från en riktig ångestattack (pga trötthet) igår eftermiddag (usch dessa eftermiddagar.........), så har jag haft det bra. Jag bjöd över en kusin igår som kom med sin halvårsgamle son. Han är så fruktansvärt söt, men högljudd och hårdhänt!:)
Jag fick en fråga av dig Sofie ang "mensens återkomst" (haha) och jag tror att en viss oregelbundhet inte är något annat än helt normalt faktiskt. Vår kropp funkar ju inte alltid som en klocka utan behöver tid för återhämtning, särskilt om vi fortfarande "misshandlar" den. Så än så länge tror jag inte du behöver kolla upp att den kom lite tidigare andra gången. Är så glad för vår skull att den funkar nu..!
Jag är jäkligt trött idag kan jag tala om... Ni finns i mina tankar alltid<3
Kan inte låta bli
NÄ, nu kan jag bara inte låta bli att skriva ett inlägg på arbetstid!
Saknar bloggen och era bloggar så jäkla mycket! Precis som jag skrev till Hellebelle (om du läser detta<3) så börjar det kännas jättejobbigt att inte delta i bloggandet på samma sätt längre. Jag vill inte mista de band jag knutit med er därute!
Just nu har jag en jobbig period. Det tär på mig att vara ensam så pass mycket som jag är. Igår skulle mannen min ut och röja i skogen på lediga dagen. Och hundens rastlöshet och vilja att komma ut gjorde mig SÅ JÄKLA STRESSAD och känslorna löpte amok inombords.
Så jag tog bilen, drog iväg 10 mil, gick in på K-rauta, tittade på två tapeter och en lampa och sen åkte jag hem igen... Så jävla ovärt! Massa bensinpengar åt skogen bara för att jag mådde dåligt hemma. Men jag fördrev i alla fall förmiddagen och sen lagade och åt jag spagetti och köttfärssås (my masterpiece) när jag kom hem. Överåt framåt eftermiddagen då sambon återigen hade massa sysslor som gjorde mig lämnad åt mitt eget öde. Började spy. Fick panik.
Sa till sambon att "Nu går vi ut och går illa kvickt!"
Och då gjorde vi det. Så då försvann "möjligheten" att spy mer än jag redan gjort. Mådde skit hela kvällen sen.
Varje morgon provar jag kläder som är för små. Varje natt känner jag låren skava mot varandra. Och det gör ont!! Inombords mer än något annat...
Men jag ska hålla normalvikt under minst ett år. Inte ge upp. Jag måste. Måste ge mig själv en chans att må bättre, så är det bara!
Tänker på er så himla mycket, bara så ni vet <=(¨,)=> KRAM (vet inte vad som hände med mellanrummen, men hoppas det går att läsa ändå)
Godmorgon!!
Vi har fortfarande ingen uppkoppling ute på landet och på sätt och vis känns det bra. Jag tror att jag kommer att fortsätta att vara frånkopplad mediabruset ett tag och ha ett tillfälligt uppehåll (som jag redan har) av bloggen.
MEN jag tänker på er därute varje dag<3 Och jag hoppas att ni känner hopp och tro om framtiden.
Maten fungerar bra för mig, jag äter "i princip" allt nu (pasta och ris är svårt fortf, så det blir mycket potatis!! haha). Det funkar också bra med Voxran. Har för tillfället en bra period måendemässigt även om det svajat VÄLDIGT mycket den senaste tiden. Har inte heller fått någon terapitid ännu, men antar att det kommer å det snaraste.
Nu har jag möte. Tänker på er<3
Frånvaro i bloggsfären
Som ni säkert listat ut så har undertecknad fortfarande ingen uppkoppling med yttervärlden! Jag börjar vänja mig och får se hur mycket bloggande det blir framöver. Oavsett vad så finns ni i mitt hjärta<3
Igår fick jag träffa min läkare och ska börja med Voxra. Erfarenheter någon? Eller är Risperidon att föredra..?
Jag har vägt mig (helt mot mina principer med andra ord)! Och ja, jag har nu normalvikt. Det känns hemskt på ett sätt, men mest känns det så jäkla bra. Nu är viktuppgången överstökad och det är istället självkänslan jag måste jobba med, och alla mina matnojjor som finns kvar. Min depression osv... Därför har jag nu bestämt mig för att börja i terapi igen. Så blir det!!
<=(",)=>
Igår fick jag träffa min läkare och ska börja med Voxra. Erfarenheter någon? Eller är Risperidon att föredra..?
Jag har vägt mig (helt mot mina principer med andra ord)! Och ja, jag har nu normalvikt. Det känns hemskt på ett sätt, men mest känns det så jäkla bra. Nu är viktuppgången överstökad och det är istället självkänslan jag måste jobba med, och alla mina matnojjor som finns kvar. Min depression osv... Därför har jag nu bestämt mig för att börja i terapi igen. Så blir det!!
<=(",)=>
Fortfarande
Tänker på er! Har fortfarande ingen uppkoppling fixad, så får uppdatera snabbt på jobbet. Jag hoppas så himla mycket att ni mår bra<3
Jag mår ok. Är rätt trött och har svullna ögon med mörka ringar som bekräftar detta 8)
Jag upplever mig mindre deprimerad nu än jag var senast och det är skönt.
Jag mår ok. Är rätt trött och har svullna ögon med mörka ringar som bekräftar detta 8)
Jag upplever mig mindre deprimerad nu än jag var senast och det är skönt.
Daaark!!
Jag sitter på jobbet just nu och passar på att slänga in ett kort inlägg medan jag kan. Saknar er som tusan, bara så ni vet<3
Allt flyter på i vardagen som vanligt, käket osv (med en del undantag!). Men min depression blir allt värre och jag tänker ständiga tankar om att jag "inte orkar mer". Alltså inte att jag vill dö, utan att jag inte orkar med hur jag har det just nu i mitt mående, att jag inte vill må så här fruktansvärt dåligt.
Jag förstår inte riktigt vad jag gör för fel som inte mår bättre trots att jag nu har normal vikt osv. Jag har flyttat till ett underbart hus och har ett bra förhållande. Det känns som att med dessa förutsättningar är det inte berättigat att må dåligt/vara nedstämd!
Jag ska träffa läkare om typ två veckor och tänker då ta upp frågan om ny medicin (SNRI istället för SSRI).
Lördagen den 19 maj ska min bror gifta sig och jag har köpt en klänning med ärmar på. Hur ska jag kunna träffa alla och må som jag gör nu??
Förresten! Jag fick frågan angående om min sambo inte märker min hetsätning, när jag håller på samtidigt som han är utanför fönstret och klipper gräset. Svaret är att han inte behöver undra, för jag berättar det när han kommer in/hem.
Kramar i massor till er!!!<3
Allt flyter på i vardagen som vanligt, käket osv (med en del undantag!). Men min depression blir allt värre och jag tänker ständiga tankar om att jag "inte orkar mer". Alltså inte att jag vill dö, utan att jag inte orkar med hur jag har det just nu i mitt mående, att jag inte vill må så här fruktansvärt dåligt.
Jag förstår inte riktigt vad jag gör för fel som inte mår bättre trots att jag nu har normal vikt osv. Jag har flyttat till ett underbart hus och har ett bra förhållande. Det känns som att med dessa förutsättningar är det inte berättigat att må dåligt/vara nedstämd!
Jag ska träffa läkare om typ två veckor och tänker då ta upp frågan om ny medicin (SNRI istället för SSRI).
Lördagen den 19 maj ska min bror gifta sig och jag har köpt en klänning med ärmar på. Hur ska jag kunna träffa alla och må som jag gör nu??
Förresten! Jag fick frågan angående om min sambo inte märker min hetsätning, när jag håller på samtidigt som han är utanför fönstret och klipper gräset. Svaret är att han inte behöver undra, för jag berättar det när han kommer in/hem.
Kramar i massor till er!!!<3
Uppdatering och muffins i mängder
Hej godingar, fy vad jag saknat er och internet kan jag säga! Det har nu visat sig att vi saknar täckning för mobilt bredband (som vi har) i vårt nya hus..! Snacka om att detta måste åtgärdas snarast. Så ja, jag har känt mig ÄNNU mer som en dinosaurie de senaste dagarna haha:) Men Linda, jag håller med dig fullständigt; jag vill inte heller vara något annat än det.
Med andra ord så har jag inte kunnat gå in och läsa hos någon om hur ni mår och vad som händer:( Jag hoppas allt är ok där ute. Och jag kör lite småuppdateringar från jobbet när jag är här, innan vi fixat nytt internet.
Jag mår helt ok annars, det har varit mycket jobb med flytten. Jag har haft två mindre hetsätningar i huset allaredan. Igårkväll var jag stressad över att återgå till jobbet idag och låg i sängen med täcket över mig och mumsade chokladmuffins i mängder medans sambon var ute och klippte gräset.. Sedan blev det till att återse toastolen igen och det gick trögt..
Kram @-->--
Med andra ord så har jag inte kunnat gå in och läsa hos någon om hur ni mår och vad som händer:( Jag hoppas allt är ok där ute. Och jag kör lite småuppdateringar från jobbet när jag är här, innan vi fixat nytt internet.
Jag mår helt ok annars, det har varit mycket jobb med flytten. Jag har haft två mindre hetsätningar i huset allaredan. Igårkväll var jag stressad över att återgå till jobbet idag och låg i sängen med täcket över mig och mumsade chokladmuffins i mängder medans sambon var ute och klippte gräset.. Sedan blev det till att återse toastolen igen och det gick trögt..
Kram @-->--
