Jag är typ kär. Eller nåt. Kan inte få honom ur huvudet. Jävla kille! Dessutom inte den kille jag borde känna så för.  Mitt liv är upp och ner just nu. Ska ta hunden på promenad, måste rensa tankarna.

Det var i onsdags förra veckan. Jag kom hem från jobbet. Vet inte om jag hade slarvat med maten på eftermiddagen men jag åt ett rejält lass mat när jag kom hem vid 18tiden, plus två stora koppar te och sen satte jag mig proppmätt i soffan. Kände ett uns dåligt samvete och ångest över allt jag hade proppat i mig.

 

Då ringer min mamma.

 

"Börjar du också bli klar eller?" frågar hon.

 

EHH?

 

 

Visst fan!!

Plötsligt slog insikten ner; vi hade ju bokat in oss på BIO kl 19 den kvällen, Vi skulle se Hypnotisören. 

 

Åh nej!!

 

Alltså jag vet inte vad som hände, men efter att inte ha spytt någonting på flera månader stod jag och hulkade över toastolen. Jag kände en desperation inombords. Sitta där nu, i biosalongen, med överjäst mage. Det går bara inte! Tankarna snurrade runt i huvudet och plötsligt blev jag rädd för mig själv. Var jag inte frisk? Vad hände egentligen? Vart skulle jag hamna nu, efter det här? Tillbaka 500 steg in i spysvängen igen? Nej, vill inte!!

 

Jag spydde faktiskt även de två följande dagarna. En gång varje dag. Det går inte att skylla på att det varit liten mängd jag spytt eller att jag inte hetsat osv. Jag har ändå spytt och det är inte friskt.. Men jag har accepterat det som hände, även om jag är fruktansvärt rädd att jag alltid kommer ta ut alla känslor över maten. På ett destruktivt sätt och döma mig själv hårt för det.

 

Nåja nu har snart en vecka passerat sedan detta hände. Och jag vill tro att jag nu är på rätt väg igen efter mitt återfall i bulimin. Äter i alla fall som jag ska och håller normalvikt. Det är "bara" att fortsätta..!