Tigrar och nyårslöften
"Tänk dig att du har en tigerunge i ditt kök. Den skriker för att den är hungrig. Varje gång du matar tigern slutar den skrika för en stund. Men den börjar snart skrika igen. För varje gång du matar tigern växer den. Den skriker allt högre och högre för att få mat och det blir allt jobbigare. Stunderna den tystnar efter du gett den mat blir allt kortare.
Om du däremot inte matar tigern så kommer den till en början att skrika högre och högre. Men i takt med att du inte matar den så förtvinar den allt mer, avtar i styrka och till slut dör den och kan inte längre skrika på dig."
Tycker det är en skitbra liknelse med hur ångest och äs fungerar. Äs älskar sig själv. Efter en period med matproblem skriker äs allt högre och vill att vi ska fortsätta, men hans skrik avtar bara korta stunder och han får växa inom oss och ta allt mer plats. Jag ska iaf jobba för att nyårsafton ska bli en bra dag (man får ta en dag i taget!).
Förresten, avger ni nyårslöften? Några speciella i så fall?
Jag sitter och funderar på om jag ska göra det, brukar aldrig göra det annars. (Förutom det nyår jag lovade mig själv att fokusera på mig själv och mitt välmående och fick ätstörningar). Jag tror dock att nyårslöften kan vara riktigt bra och ge en hoppfull start på nya året. Bara man inte beskyller sig själv om man av någon anledning inte tycker sig uppfylla det man lovat sig. En sak är dock säker; jag ska fortsätta med min terapi!
Krasslig
Igår var vi, min förkylning till trots, iväg hela dagen hos mina svärföräldrar och firade jul med dem och sambons syskon som alla är ca 20 år äldre än mig. Min sambo är ju 13 år äldre än mig så jag är minstingen i det umgänget. Svärföräldrarna bor mitt ute i skogen vid en sjö. Fridfullt är det.
God fortsättning önskar jag er alla!
Nattliga bekännelser
Huvudet jobbar för högtryck så fort jag vaknar till; vad gör jag med mig själv? varför sabbar jag för mig själv? Jag kommer aldrig bli frisk. etc etc. Min kropp mår inte bra nu. Jag har låtit äs ta över, om inte fullständigt så väldigt mycket. FAN... De kilon jag kämpat för att gå upp har jag tappat, rädslan blev för stor. Men vet ni vad? Man mår inte bättre. Man mår inte bättre.
Ångesten tvärtom ökar nu, rädslan för maten, inaktiviteten, att inte duga. det bara ökar. Och jag är räddare än någonsin. Kommer jag få stopp på det här i tid?! Vad fan är det som händer?! Jag har tagit så många kliv tillbaka.
Detta är ingen pro-ana-blogg, så läs det jag skriver med det i åtanke. Jag mår inte bra alls av det här. Och det är ju nu jag ser det svart på vitt, medvetet. Min kropps perfekta vikt som jag nått.. den är borta. allt slit att komma dit. Fan också. Mensen, och därmed sambons glädje när den kom tillbaka ("kanske kan vi bli föräldrar!"), är nu borta. Händer och fötter är kalla. mitt ansikte i spegeln är inte likt mig längre. Och äs blir aldrig nöjd. aldrig.
Och det värsta av allt är att; nu måste jag ju gå upp allt igen!
Var bara tvungen att skriva av mig. Har tryckt på detta i några veckor för jag vet hur känsligt det kan vara med sådana här inlägg. Men jag vill skriva av mig. Och jag känner därför att jag måste poängtera att vi inte pratar om en farlig undervikt. Men för mig är det en farlig vikt. För mig är det för lite. Jag måste gå upp i vikt igen om jag ska må bra. Jag är ju fan 27 år, en vuxen kvinna, inte ett barn! Jag vill må bra igen! Och det gör jag inte nu, för nu är jag rädd.
God jul!
Sedan ska vi hem och steka prinskorv och lagom till kalle anka så åker vi med korvarna och köttbullar och egengravad lax till mina föräldrar för em-mys och sedan julbord. Sambon knådar köttbullarna nu as we speak.
Själv försöker jag mest hålla ångesten i shack.
GOD JUL på er alla!
Vinterland och överätning
Denna dag började jag med en överätning. Inte alls konstigt eftersom jag under hela dagen igår inte kände någon hunger och inte klarade äta speciellt bra. Men i morse var jag däremot hungrig som en björn och allt möjligt (som pepparkakor med ädelost, choklad, Start etc) slank ner, efter att sambon gett sig ut med hund och bössa för att jaga. Men jag undviker panik idag. Orkar verkligen inte, och jag vet ju varför det blev som det blev. Man får verkligen inte fuska med maten när man har äs för kroppen slår tillbaka i sinom tid. Tyärr har väl dagen fortsatt i samma spår. Vågade inte äta ordentlig lunch (har istället fortsatt äta massa choklad, kaffebröd etc). Åh vad jag blir trött på mig själv.
Dock i förmiddags avbröt jag ångesten som knackade på och gav mig istället ut i julhandeln och handlade, bara till mig själv.. suck:) MEN jag köpte faktiskt konsertbiljetter också för ikväll ska det vara en stor julkonsert i en konserthall i närheten. ska bli mysigt. Vet att min mormor och morbror med sällskap ska dit bl a. Hoppas jag klarar sitta still och njuta. Har bestämt att jag ska öva mindfullness. Vara där och då, i nuet, och stanna kvar. Inte flaxa iväg i oroande tankar. Ha en fortsatt fin helg alla kära läsare/bloggvänner.
Kram på er
_________________________
Uppdatering: efter kvällsmålet klarade jag ej hålla ångesten i schack. Har självskadat. fan fan fan!! Mår skit, vill bara dö. Har säket gått upp 2kg när jag vaknar imon. skit. Orkar inte mer!
Dåligt samvete
Kämpar på!
Idag har det varit riktigt tufft på jobbet, jag fattar en del ekonomiska beslut som påverkar människors liv och ofta är det svårt att inte ta åt sig personligen när någon gråter mitt emot en eller i telefon. Självklart tar det på en, men samtidigt är det ett uppdrag som vilket som helst och något som måste göras, tummar man på reglerna för någon så tummar man snart på reglerna för alla och det får absolut inte hända. Det finns en trygghet i relger om man tänker efter. Nog pratat om jobbet!
Jag träffade min terapeut igår. Hon föreslog att vi ska tidigarelägga vår session så att vi kan äta lunch tillsammans i sjukhusets lunchmatsal innan. "Aldrig i livet!!" var min första tanke och rädsla var allt jag kände. Och det känner jag än. Jag är absolut inte redo för något sådant...
Jag har funderat mycket på mitt ätande. Vad jag äter går verkligen i perioder. Nu äter jag regelbundet, men har väldigt svårt för lagad mat, är det vanligt? Jag har lättare för frukostmat. Jag har också insett att jag är väldigt restriktiv, hatar när något bryter mina rutiner. Och mat-os, nu sitter jag och mår dåligt för att min sambo lagat mat. Det luktar i hela lägenheten!! Varför är det jobbigt egentligen.. känns heldumt.
Imorgon är det julfest med jobbet, är lite rädd..