Inget flyt alls nu
Sammanfattning av denna lördag = ÅNGEST!!
Jag hade världens utbrott efter mellanmålet i eftermiddags. Kände mig som att jag var utsatt för excorsism. Haha... helt otroligt vilken energi monstret har när han visar sig... Det räckte med att jag åt en frökuse med skinka och grönt på för att allt skulle kännas "kört". Hatar det!
Jag slängde min tallrik i golvet, grep en kudde från soffan, sprang ut i hallen och slog den upprepade gånger mot vår trappa till övervåningen, samtidigt som jag vrålade. Sen ramlade jag ihop, helt utmattad.
Allt började med att jag var trött som bara den i morse igen. Orkade knappt öppna ögonen. Drömt om människor som blev hängda, fick tungorna utstuckna osv. Frukosten gjorde mig knappast piggare, den spädde på ångesten som skapades av tröttheten, orkeslösheten och de obehagliga drömmarna. Men jag och sambon bestämde oss ändå för att "dra en repa" med motorcykeln och käka lunch (!) nånstans. Sagt och gjort.
Jag höll på att somna bak på motorcykeln. Ryggen värkte. Knäna gjorde ont. Åh vad jag klagar just nu, men fan vad ynklig jag kände/känner mig!! Iaf stannade vi till vid en restaurang och blev där serverade varmrökt lax med potatissallad. Kändes bara jobbigt, tankarna slutade liksom aldrig mala, även att jag försökte prata om annat, lyssna på sambon, njuta av solens strålar som kikade fram bland molnen. Men äs överröstade allt det. Jag hatar när det blir så! Inga strategier jag försökte hjälpte. Kunde bara tänka på kalorier, fett, hur mycket jag åt, hur det kändes i magen, hur tjock jag kommer bli.
När vi kom hem var jag helt död. Frös så jag skakade (blir ofta så när jag ätit), var om möjligt ÄNNU tröttare. Vi vilade lite, sedan åkte vi och handlade till grillning och fika. Där blev det som sagt frökusar, men även en kanellängd. Klart jag ville ha kanellängd också men när det väl kom till kritan tog endast sambon av den, för jag hade ju fullt upp med min förbannade ångest efter frökusen.
Alltså aaarrhhrhrhhhggg!!! Blir så frustrerad. Ska fobierna aldrig släppa? Tvånget? Förbuden? Allt går bra att hetsa i mängder i ensamhet..! Men att äta normala mängder och tillsammans med någon, DET går inte?! Sjukdomen är helt ologisk...
Nä, nu pallar jag snart inte mer. Håller på att ge upp. försöker peppa mig med allt bra jag klarat idag; frukost, lunch, mellanmål och grillat till middag. Jippie. Men det hjälper inte. Jag är tjock, ful och misslyckad.
Skjut mig.
Du är INTE tjock, ful o misslyckad!!! Det är äs som säger det till dig men det är en lögn och det vet du innerst inne. Dåliga dagar har vi alla ibland. Se vad du har klarat och inte det di INTE klarat. Nästa gång fixar du kanellängden:-) Imorgon är en ny dag! ag har precis ätit smågodis i min ensamhet. Har ångest nu men skiter i det. Orkar inte ha det. Vill oxå kunna njuta av det jag gillar ibland. Inget händer med vikten även om det känns så.
Kämpa på o ta nya tag! Kram <3
Du är jätteduktig och det är så jäkla tufft att slåss mot äs hela tiden. jag har också haft en riktig kamp idag, var också väldigt trött hela dagen, vilket resulterade i att äs vann... Jag tror det är jätteviktigt med vila! För är man trött, ja, då är det extra svårt att vinna. Äs behöver aldrig vila, det behöver du. Förlåt dig själv, se till att vila och du kommer fixa detta.
Kramar!
Du är definitivt inte tjock, ful och misslyckad! Du har jobbat på hur bra som helst idag! Du är helt grym! Det är ett helvete du går igenom just nu och det är verkligen inte konstigt att du är trött och känner ångest. Ätstörningen hatar när du går emot den! Den försöker hålla kvar dig på alla sätt den kan... Den ljuger för dig, ger dig ångest och lovar dig guld och gröna skogar om du bara inte lämnar den.
Men det finns en annan röst också, en frisk röst som hela tiden försöker locka på dig... Följ den rösten i stället! Man hör den inte alltid så tydligt, för ätstörningen har en sådan enorm röstkapacitet - men den finns där om du lyssnar riktigt noga. Den finns i det sprudlande och lyckliga livet som du ser att andra människor lever men som du tror att du inte är värd att leva. Den finns i din sambo som älskar dig och hela tiden står vid din sida och kämpar tillsammans med dig. Den finns i mig och i alla andra som skriver kommentarer här, som tror på dig och som inget hellre vill än att du ska orka dig igenom den här helveteskampen.
Jag tror på dig! Du kan, du vill, du vågar! Du förtjänar att vara lycklig, du förtjänar att ha ett eget liv - utan den där förbannade ätstörningen.
Om du har spotify, så lyssna på den här låten: Från ett fönsterlöst rum, av Peter Lemarc.
Vill du så kan jag maila låten till dig annars, för jag vill verkligen att du ska lyssna på den! Den har handlat om mig, och nu handlar den om dig...
Tusen kramar från hon som alltid skriver så sjukt långa kommentarer till dina inlägg! ;)
känner så väl igen mig i detta hur saker o ting ökar vid mera intag o hur drömmar, trötthet o annat tar över en... Vännen, jag vet att även detta har en övergång.. det tar tid, mod, tårar o ilska för att ta oss igenom det.. jag har varit i detta.. o kan inte säga hur lång tid det tar innan det släpper just detta jobbiga... men det kommer det att göra, men jag vågar inte säga exakt hur lång tid det tar... men vad du än gör så fortsätt kämpa, det kommer att lätta.. jag LOVAR dig... kram
NEJ!!!...du är inte tjock, ful och misslyckad, det kan jag lova dig. Men du känner dig så nu. Äs försöker nog få greppp om dig igen vännen. Men du kan fortfarande vinna fighten. Du kan och du kommer att göra det, men det kan ta tid. Det kommer vara jobbigt. Du kommer säkerligen också vilja ge upp många gånger, (så är det för mig), men ge inte upp!! Fortsätt äta, fortsätt utamana, om du faller.. så ok...då gjorde du det. Se framåt, sätt upp mål med varför du vill bli fri från skiten. Se för- och nackdelar. Då blir det tydligt, jag lovar dig. Kanske ger det dig extra kraft att fortsätta kämpa? Tror på dig vet du.
Kram på dig <3
Men du fixade ju jättemycket, dy tog dig igenom allt TROTS ångesten, förstår du inte hur bra det är??!! gång på gång ville du ge upp men du kämpa hela tiden och bara fortsatte?! du är grym! men förstår att det måste va jobbigt med konstant ångest. men det kommer bli mindre och mindre tror jag, ju mer du kommer in i bra normala vanor. så heja dig! jag tycker du är superduktig om man ser var du var innan. ge inte upp tjejen! tror verkligen på det. livet utanför äs så åoerhört mycket bättre, det ÄR värt det!!
vad tråkigt att du kände såhär, jag vet precis hur det är.. och ångesten avtar ju inte när man sen börjar känna press på att vara lättsam och glad för att inte "förstöra" för den andra.. då får man ju ångest över ångesten lixom..
det bästa är nog bara att försöka, och framför allt sluta skämmas och känna sig jobbig, det blir lixom bara ännu värre då.. <3
