Sitter som vanligt så här på tidiga kvällen och funderar.

Förra veckan var verkligen en vändpunkt för mig, jag har nog aldrig känt mig så motiverad till någonting! Dessutom var läget perfekt att göra en förändring; vi var långlediga över helgen och sambon kunde med andra ord stötta mig totalt, vilket nu i efterhand känns som en avgörande faktor att det gick så otroligt bra och jag har kunnat dra så mycket lärdom av de dagarna.



Jag har denna vecka tappat peppkänslan lite (motivation funkar ju så, den går upp och ner) och återfallit till viss del i mitt gamla beteende. Men det finns skillnader nu jämfört med innan föregående vecka:

 1. Jag VET nu att jag KAN bryta mönstret (YES!!)
 2. Jag VÅGAR äta med andra! Som kollegor och mina föräldrar (trodde aldrig den fobin skulle kunna släppa så snabbt)
 3. Allt är lättare när man ber om hjälp och får stöd. 
 4. Jag är inte rädd för att äta längre! Har ätit massa saker dessa dagar som jag inte ätit på flera år och inte fått sån ångest av det som jag förväntade mig. Förväntansoron känner ni säkert till? Oftast, om inte alltid, värre än själva situationen!
 5. Äs betyder DEFINITIVT INTE mer för mig än min sambo gör (så gick ju tankarna mycket ett tag, att jag ville vara själv med monstret och mest tyckte sambon var ivägen)! Hell no säger jag bara!



Summa summarum: Jag kan nog inte begära att mitt monster försvinner på en vecka. Men motivationen att få bort honom är kvar och jag ger inte upp. Så bra också som du skrev Bullen om vila. Man KAN inte göra det, då hugger monstret direkt! Fascinerar mig lite faktiskt att se hur lätt han återtar makten över en om man slappnar av. Men jag är inte lättlurad längre och inbillar mig att jag inte aaaalls har problem. Nej så fan heller! Vill bli av med skiten! Middag med sambon ikväll it is.

Ha en fin kväll ni underbara tjejer där ute, tänker på er ofta!