Tjenis
Jag på väg till jobbet idag - Helluuuuu!!!
Nu är jag hemma. Hunden mår bra, yeeees<3 Det har varit fullt upp idag på jobbet. Fick en go kram av en kvinna jag träffade och jag blev alldeles varm inombords när hennes tårar utbyttes i leende och hopp.
Förresten; "28-åringen", jag har ju glömt att säga welcome back!!!:) Klart jag minns dig och vad glad jag blev för din kommentar och att läsa att du haft det bra.. fina du<3
I din kommentar frågade/funderade du bland annat kring det här med att inte berätta/berätta om hetsplaner osv för sin sambo. Jag tänker lyfta upp det i något inlägg framåt!
Ni vet väl att ni är bäst??? @-->--
Lilla vovvsingen!!
Jag mår bättre. Och det är jag jäkligt glad för. Dessutom började morgonen dramatiskt och jag fick annat att tänka på än mig själv och mina småbekymmer!
Det var nämligen så att vi gjorde leverpastej här hemma igår.
Det blev riktigt gott..!
Sambon hade tagit upp späck från frysen till detta. Vår vovve var ensam hemma under dagen och ja.. ni kan säkert lista ut resten!
När sambon kom hem "saknades" över ETT HALVT KILO späck!! Hon hade alltså på något sätt sträckt sig upp på diskbänken och fått tag i några av bitarna.
Hela kvällen här igår bubblade det i hennes lilla mage och när jag vaknade i morse låg späcken prydligt uppkastad på golvet i hennes sovrum och hon tittade upp på mig och såg ynklig ut!! Ååå.. fy fan, mitt hjärta bara brast, tänk vilken pärs för henne och få upp dessa stora bitar och mängder!!! De hade inte smält någonting.. Usch..
Älskar dig!
Jag bara kastade mig över henne (eller ja alltså inte fullt så våldsamt som det låter haha) och kramade sönder henne nu på morgonen. Sen "sanerade" jag rummet och hon ligger fortfarande däruppe och vilar (annars brukar hon alltid vara före mig ner i köket och kräva frukost om morgnarna). Jag vet ju så väl att det inte tjänar till att tycka synd om en hund (då utsänder man ju så svag energi), men mitt hjärta brister verkligen när sådant här händer<3
Blev visst ett helt inlägg om detta. Otroligt intressant för er haha! Men ok. Jag har bråttom idag så får försöka titta in till er lite senare. Undrar hur ni har det. Jag har fått ett upprag av chefen att se över en av våra kundprocesser i organisationen. Detta ska jag göra tillsammans med en tjej på ett annat kontor. Så jag tar mina matlådor och åker dit idag! Yes yes!
Tycker om er! KRAM@-->--
.............
Är bara så nedstämd och låg så det finns inte!
Ta hand om er vänner. på återhörande!
Wo ho hooo!!!
Måste ju börja dagen med lite morgonpepp/rubriktjosan så man hittar ut lite ur den där konstiga bubblan som liksom omger en mer eller mindre när man stiger upp eller va säger ni! wo ho hooo!!
Hur mår ni därute??? Hoppas ni fått ok sömn och känner er någorlunda laddade för denna tisdag<3 Jag är inte så pepp på att jobba idag. Eller ja, jag känner mig faktiskt ursleten om jag ska vara riktigt ärlig. Men så är det och jag ska göra mitt bästa på jobbet ändå. Det brukar bli bättre bara jag kommer dit!
Jag fick fina kommentarer och lite frågor igår; skriver ett inlägg tillägnat dem senare idag.
Ni är bäst!
NU KÖR VI!!!
Uppdatering
Ska snart gå ut med soporna och sen äta kvällsmat.
Det har annars varit en bra dag, i alla fall jobbmässigt och vad gäller mina regelbundna måltider. I övrigt känner jag mig nedstämd och modstulen. Depressionen har verkligen märkts av den senaste tiden, även om jag har gjort mitt bästa för att det utåt sett inte ska märkas.
Och faktiskt; att le och skratta mycket gör faktiskt att man känner sig gladare, men i mitt bröst finns ett djupt, svart hål. Kan inte beskriva det bättre än så. Det är som att direkt när jag kommer ut från jobbet så faller jag och känner bara en sak: JAG ORKAR INTE!
Gollum??? Jenny???
Nää! nu ska jag ta och rycka upp mig! (finns det något värre uttryck än det??? haha). Kvällsmat it is. Det blir frukostmat idag, 2 mackor m fil och müsli+banan. Det är ett säkert kort och jag har inget val heller egentligen. Jag har inte tagit upp något från frysen jag kan tillaga.
Tänker på er det vet ni!!@-->--
Vad kan man kräva egentligen?
Jag har funderat på det där med min sambo... jag vet inte vad man kan kräva egentligen..?! Som igår i affären, vi stannade mellan några hyllor (på godisavdelningen.. hah!) och jag började gråta, för mina känslor var så övermäktiga.
Jag slängde ut krokar till honom, ville så förtvivlat gärna att han på något sätt verkligen skulle kunna bryta sjukdomens skrikande ångest och beslutsamhet. Men det verkar bara som att man själv kan det?? Det är ju så jäkla svårt att säga "gör så här snälla". Men jag berättade vad jag tänkte och kände i den stunden (och hade gjort så under dagens gång så han borde inte blivit alltför överraskad om man säger så).
Jag berättade vad ätstörningen matat mig med hela dagen och hur jag inte orkade stå ut längre, och på något sätt kom väl beslutsamheten i min kapitulation fram också antar jag. Att jag hade bestämt mig för att det inte gick längre utan att "vräka".
När man mår så dåligt som jag gjorde då så är det lätt att saker och ting slinker ur en typ som jag sa till honom att "det kommer ju kännas jättegott för dig med middag sen efter att du har varit ute och sprungit" (hulk hulk tårar rinner)
"Jamen Jenny, jag kan ju inte stanna hemma och sluta leva mitt liv bara för att du mår dåligt!"
Sen kom jag inte riktigt ihåg hur han sa men något i stil med att "jag vet att du tycker det är jobbigt att jag springer, men jag kan ju inte ha dåligt samvete för det" eller nåt sånt.
Det som hände då var att jag bara mådde ännu sämre, och ensam, ensam, ensam... och lämnad i ätstörningens våld på något sätt. Som att ätstörningen fick bekräftat för mig genom min killes ord hur j-a dum jag faktiskt är och vilken dålig sambo jag är och att jag bara förstör hela tiden. Och att hetsen var det självklara alternativet.
Jag ville att han skulle sagt värmande saker, fått mig att förstå att jag är älskad, att han finns där för mig i ur och skur! Och jo, jag vet självklart att han inte kan läsa mina tankar (tårar ser man ju dock)... i alla fall: I en ångestattack så kan man ju oftast inte diskutera, eller hur? inte heller orkar/kan man be om det man VERKLIGEN behöver. Motparten upplever att en konflikt är på gång, man verkar ju provocerande och säger klumpiga saker som jag gjorde ang middagen.
Men i själva verket så är känslorna helt upp och ner inom en och man är ju absolut inte ute efter att såra den andre, men saker och ting bara bubblar ur en. TROTS att man inte är i stånd att diskutera NÅGONTING överhuvudtaget. Men vill bara att personen ska FATTA det och ta hand om en, bry sig om en, säga snälla saker osv.
Å.. äsch.. jag bara babblar på.. ska sätta punkt nu. Men ni förstår säkert hur jag menar.
Vill önska er en god morgon och ska kika in till er nu @-->--
Tvångsmässigt ätande och tårar
2 mackor som fm-mellanmål - check!
1 äpple därefter - check!
Thaibuffe till lunch - check!
Kanelbulle och kaffe här hemma sedan - check!
Och nu... tvångsmässigt ätande med den obligatoriska spyan efteråt. CHECK!!!
Ångesten har varit total ända sedan inatt och jag klarade inte att stå emot mer. Min sambo och jag var i affären och handlade när jag bestämde mig för att kapitulera i eftermiddags.
Med andra ord var det första gången någon varit med mig vid inhandling av "hetsmaterial". Det är inte hans fel. Han vet inte vad han ska göra. jag klandrar honom inte.. det är MITT ansvar att ta hand om mig själv, inte hans..
När han gav sig ut och springa innan satt jag med munnen full av varm kladdkaka och kall vaniljglass, semlor och massa annat redan innan han givit sig iväg..! Hur lågt får man sjunka??
:(
Känner mig som en sån förlorare, men vill samtidigt ändå tro att; Nej! Jag kämpar faktiskt på bra på många sätt ändå!!! Jag äter regelbundet och tillräckligt, jag försöker reda ut vardagen, göra mitt bästa.
Nåväl.. Ikväll blir det "mysmiddag" med vildsvinskött och potatisgratäng + vitlöksbröd. Fy fan vad jag mår uruselt. Riktigt, riktigt risigt... känns som mitt bröst ska sprängas av all ångest och innan i affären fick jag självmordstankar. Då började tårarna strila ner för mina kinder och folk tittade konstigt på mig.
Jag måste stå ut. Äta middag som vanligt. Fortsätta kampen. Det är bara så det är.
Tänker på er för att känna mig mindre ensam @-->--
Böööööööööl!
Kvällens middag: Klyftpotatis med kycklingfilégryta
Jag är så JÄVLA MÄTT och känner mig äcklig. Men det är skitsamma. Det ÄR verkligen det. Vi har så mysigt jag, sambon och vovven. Och jag är trött. Så jag orkar faktiskt inte med någon ångest ikväll. Inte nu. Helst aldrig mer!
Jag har inte haft någon hetsession idag (de minskar allt mer i antal per vecka), och det är faktiskt himla bra jobbat Jennybenny! Wo ho hoooo! Detta betyder även att min mage är uppsvälld som jag vet inte vad. Så himla dumt att man ska bli "bestraffad" när man gör det som är rätt tycker inte ni också det?
Men NÄÄ hörni, nu ska jag sluta beklaga mig så himla mycket..!:)
Tack Natalie för din kommentar, blev så glad, fina du<33
Kram på er vänner, ha en skön kväll! Tänker massvis på er @-->--
Overload av känslor och tankar
Det är inte så att jag har massa ångest, eller jo.. en del som vanligt efter nattens mardrömmar och morgonens dusch. Men mest är det så mycket känslor och tankar som flyger runt.
Måste samla mig lite.
Hoppas ni mår väl @-->--
Work and other things
Som vanligt med andra ord! Och, jag menar; varför ändra på ett vinnande koncept? :)
Wo ho hoooo!!
Jag har fått frågor om vad jag jobbar som. Jag är arbetsförmedlare med inriktning mot arbetslösa ungdomar (19-24 år). Kan jag hjälpa någon ungdom till rätta i sitt liv och få nåt kul att göra så är min dag räddad! Alla är lika mycket värda, oavsett hur det förflutna ser ut och jag ger extra stöd till de ungdomar som har bekymmer på något sätt (det kan vara missbruk, dyslexi, psykos, sociala problem osv).
Många har en väldigt negativ bild av myndigheter när de kommer till mig, men den brukar jag försöka att ändra på så snabbt som möjligt, annars blir det ju jättesvårt att samarbeta för att lösa deras situation<3
Många ungdomar har det tufft idag. Det är på många sätt ett väldigt krävande samhälle att växa upp i idag och inte minst att komma ut på arbetsmarknaden. Idag ska jag tillsammans med en av "mina" ungdomar till en psykmottagning och träffa hennes behandlare. Jag vill veta hur jag som hennes arbetsförmedlare kan stötta henne i arbetssökandet, hur hennes psykos påverkar hennes arbetsförmåga osv. Om vi kan hjälpa henne på något annat sätt med stödperson etc.
Jag har valt att hålla jobbet lite vid sidan av, eftersom jag erfarit att det kan vara känsligt. Och många kanske har dåliga erfarenheter av att ha mött människor i mitt yrke. Men jag hoppas inte det..! I alla fall har jag mycket stor nytta av mina egna erfarenheter och problem i mitt jobb. Håller jag inte ihop en dag/är sjukskriven etc så tar någon annan över så inte tredje part blir lidande.
Äsch, nog talat om jobbet eller vad säger ni?:)
Hoppas ni fått en skön natts sömn, ska titta in till er sen<3 På återhörande!
Kvällningen närmar sig ännu en gång..
Idag anställde jag ytterligare en tjej för några veckors jobb. Hon blev så otroligt glad så jag blev alldeles rörd. Jag ser fram emot att vara hennes handledare och jag ska försöka mitt bästa att "lära henne allt jag kan" (så det lär ju gå jäävligt fort med andra ord..!) haha!
Dessutom träffade jag en kille idag, som haft det väldigt svårt det senaste året. Jag började nu "arbeta med" honom och kände faktiskt att jag nådde fram. Det ska bli så roligt att få följa/hjälpa honom.
Nog om jobbprat. Jag ska ta och diska upp 2 dagars disk (nej vi har inte diskmaskin i det här gamla radhuset, men det blir det ändring på när vi flyttar till huset kan jag lova er!). Jag brukar fråga sambon om vi har några osynliga familjemedlemmar här hemma som jag inte känner till eller nåt, för diskberget växer alltid så jäkla fort;)
Jag har inte så mycket mer att tillägga idag, så på återhörande tjejer!
Ni är bäst<33
Ännu ett till dig Caroline;
Dina prickar kommer att försvinna, men nya riskerar ju såklart att komma om blodkärlen återigen utsätts för en påfrestning. Hur är din situation egentligen, är du mammaledig och på väg att bli mamma igen..? Om du vill får du gärna maila mig stället på [email protected] så kan jag svara dig där istället <333 Oavsett hur du gör så förstår jag verkligen att du har det tufft just nu och önskar verkligen att jag kan stötta dig på något sätt. Kram!
Svar till carolineelizabeth:
De röda prickar du beskriver är (precis som Camilla också svarade) blodkärl kring ögonen som spricker vid ansträngningen av att spy. Mina uppträder främst i ögonvitan. Jag vet ju dock inte hur dina prickar ser ut eller hur länge du haft dem osv, men fortsätter det utan att bli bättre så är det alltid bäst att kolla upp dem hos doktorn..! Går du i någon behandling för din ätstörning just nu?
Tänker dig Caroline @-->--
Så var det kväll igen...
Jag ska tillbaka till tandläkaren i april för en bit av en tand har ramlat av (!) visade det sig vid dagens undersökning. Så de ska slipa tror jag. Det är en av de tänder som sitter näst längst in och är svåra att komma åt. Jag lät dem lura mig att köpa en flourskölj också - så "BANG och smutsen är väck!" eller vad de nu säger..;)
Idag käkade jag skinkstek, potatis och sås till lunch. Kanelbulle och kaffe på det när jag och sambon kom hem efteråt. Mitt förslag (wohohoooo)! Och jävligt gott var det. Har inte dåligt samvete. Orkar inte.
Och nu har jag precis käkat kvällsmat (blev först en tallrik fil m müsli samt banan och en macka med älgkött på, sedan en halv portion från helgens middagsrester på det). Svårt att bestämma mig? Nja snarare så att vi hade lite kvar av mycket i kylskåpet..:)
Mår lite sådär just nu. Känner mest för att lägga mig i sängen och överäta om jag ska vara helt ärlig. Varför vet jag inte riktigt. Funderar på om jag känner så för att jag är trött. Kanske, kanske inte.
Hoppas ni mår väl @-->--
To the dentist...
Jahapp brudar, idag har Jenny tandläkartid. Kl 12 också! Snacka om lite "klurig" tid men jag anpassar mig, ska åka direkt därifrån och luncha med min kille sen (kul om de upptäcker ett hål och jag får sitta och dregla med bedövning över dagens lunch sen hahahah).
Måste däremot be min kille om pengar till tandläkarbesöket när han vaknar ur sin dvala däruppe. Det känns ju mindre kul..! Men jag har absolut inte ångrat att jag låtit honom ta hand om mitt sparkonto (jag har ingen åtkomst alls). Det har faktiskt minskat hetsandet och gjort mig gladare på så vis att jag vet att mina sparpengar är fredade från min sjukdom.
Däremot har det blivit både frisör, Csn, klänning till bröllopet och så nu tandläkaren denna månaden. Så han får lämna ett bidrag så jag kan kolla att gaddarna är ok..! Jag har inte kollat dem sedan jag började kräka så frenetiskt för ett antal månader sedan. Undra om tandläkaren kan se hur det ligger till..? Har ni blivit konfronterade av tandläkaren nån gång..?
Dumhövve
Äsch, vet inte varför jag var så dum och tog ett sånt test. Äsch, äsch.
Äsch.
Tredje dagen
Vill inte till jobbet idag. Men så är det, så får det bli. Har en aktivitet för en grupp på 28 personer idag så det är lika bra att pallra sig dit. Annars får någon kollega den angenäma uppgiften att ringa runt till alla och avboka = INTE kul.
Däremot vaknade jag och var extremt illamående inatt och det slutade med att jag kräktes lite. Tänkte att "nu har jag magsjuka". Tog med mig en spann och gick och la mig igen, men vaknade nu på morgonen och har påbörjat min frukost.
Känns ok än så länge. förutom att jag har så mycket vatten i kroppen att jag vet inte vart jag ska gömma mig idag. DET ÄR HEMSKT!!! Hemskt hemskt hemskt!!!! Snälla ge mig styrka.. idag blir min tredje hets/spyfria dag (om man undantar den icke äs-relaterade situationen inatt) och så ska det fortsätta har jag tänkt. Vad händer med kroppen efter ett tag? Kissar man ut överskottsvattnet då?
Bäst jag äter ordentligt så jag slipper ovälkomna överraskningar (hetsätningar) från äs-monstret i eftermiddag!
Kram<3<3<3
Mjukt
Sambon är ute och springer.
Det ska inte påverka mig.
Jag ska inte hetsäta.
Ååå.. jag är så sjukt deprimerad! Huvudvärk. Ångest när den är i sitt esse.
Hatar det här. HATAR DET HÄR.
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 3
Jag träffade min lillasyster en sväng igår när jag var på köpcentrumet i hennes hemtrakter. Hon berättade för mig att hon nu slutat med sina p-piller.
"Öh.. varför då??" frågar jag (mitt nöt)
"Nån gång måste jag ju göra det.." svarar hon.
Återigen, missförstå mig inte nu för jag älskar min syster och skulle hon få barn kommer jag bli den tokigaste mostern EVER! Men oron kring min egen fysiska hälsa och biologiska klocka gjorde sig minst sagt påmind. På över sex år nåt sånt har jag inte haft mens (med undantag för 1-2 menstruationer någon gång under vintern 2010). Jag ska inte utveckla detta så mycket mer, men det bekymrar mig.
Det bekymrar mig verkligen!
Idag var det mycket jag ville dela med mig av, tack för att ni finns<3 jag hade känt mig urbota och olidligt ensam annars.
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 2
.. är att jag inte riktigt vet hur "sjuk" jag är. Jag äter även om jag får ångest och jag tycker att jag ser normalviktig ut (om ni kommer ihåg så slängde jag ju ut vågen häromsistens så jag vet inte helt hundra hur det står till). Det är iaf stor skillnad mot bara för någon månad sen.
Det är ju hetsätningen, känslorna och mina små ätstörningsrutiner (äter helst på liten/djup tallrik, helst bara med gaffeln, och sedan har jag dåligt samvete över att jag äter, har tjockkänsla osv). Så jag vet ju att det finns mycket sjukt kvar. Men HUR illa är det?
Jag "önskar" på sätt och vis att jag hade börjat från "scratch" i nån behandling; dvs att jag, när jag fick ätstörningar, blivit så kroppsligt illa däran att jag fått börja min tillfriskningsprocess under uppsyn av sjukvård och föräldrar från dag ett.
Missförstå mig inte nu för det är överjävligt med ätstörningar hur fasen sjukdoms/friskförloppet än sett ut, men det jag menar är att jag ju liksom "florerat runt" i min sjukdom och främst haft normalvikt och inte riktigt känt att jag tagit mig själv på allvar/blivit tagen på allvar kring min sjukdom. Jag har bott själv hela tiden, för länge sedan "kapat navelsträngen" till mina föräldrar osv. Därmed har de inte haft så stort inflytande på mig (de har inte kunnat påverka mig i rätt riktning). Jag har velat klara mitt liv själv...
Kan inte utveckla detta mer just nu men jobbigt känns det. Kanske är jag sjukare än jag tror? Kanske är jag friskare än jag tror? Äsch, blö blö blööööööö..
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 1
1. Igår var jag på ett köpcentrum och strosade runt. När det blev lunchtid gick jag på eget bevåg och åt lunch (kotlettrad med kokt potatis, sås och lingon, tog ett bröd till också)! Och vet ni, det är inte speciellt svårt att välja att äta längre. Helt otroligt. Jag har motiverande tankar som jag använder inför varje måltid som hjälper mig att klara av det. Visheten överröstar känslotankarna allt mer.
2. Under bilresan hem från köpcentrumet (2 tim bilfärd) ville bulimimonstret att jag skulle stanna och köpa semlor och annat och vräka i mig och spy under kvällen. Men nej, återigen; min vishet är mycket starkare nu. Så jag tryckte bort den manipulerande rösten och åkte hem. Och DÅ visade det sig att min sambo hade förberett en "romantisk middag" med garnerad torsk, kokt potatis och vitlöksbröd till.
MUMS! Vilken j-a tur rent ut sagt att jag inte laddade upp för hets.. ni kan ju tänka er vilken ångest det hade skapat.. I alla fall, vi hade så mysigt, smuttade rödvin (japp, till torsk!!) och snackade skit, åt alldeles för många vitlöksbröd osv. Ni vet sådär som det liksom SKA vara.
Morgonsoffan
Nämen hörni, nu sitter jag här IGEN. I favoritsoffan, framför tv:n, med vår älskade "bonnhund" jämte mig och har snart avslutat min frukost.
Alltid lika underbart att tugga i sig... Jippiie... You know the feeling.. !! :)
Tänkte bara säga att ni är några stycken som (med all rätt!!) har reagerat på hur tidigt jag går upp/skriver här på bloggen. Och ja, det är bara att erkänna; Jag är helt skadad så morgonpigg är jag! Det har jag varit hela livet och har det efter min ömme fader. Det är jobbigt för jag vill kunna ta sovmorgon nån gång jag med! 
Suck...
Men nää, vet ni vad, i ärlighetens namn så har jag inte så ont av det egentligen.
Det är faktiskt rätt lugnt och skönt att sitta här i mörkret på morgnarna. DÄREMOT blir jag såklart våldsamt trött framåt kvällarna, det är en sak som är säker. Och jag tror helt klart att ätstörningen har ett finger med i spelet och inte precis gjort mig MINDRE morgonpigg om man säger så...
Nähä! Jag har nog egentligen inget vettigt att dela med mig av. Ska äta klart, dricka kaffe, kika in till er och sedan sitta ett tag och fila på mitt tal som jag ska överraska brorsan med när han gifter sig. Hohoooo, underbare bror, med en syster som mig behöver han INTE oroa sig för en bröllopsfest utan tal i alla fall, det är en sak som är säker;)
Tjo ho hooo!!
Nu kör vi tjejer!!<3
To the hairdresser´s..
Kommer ni ihåg i våras 2011 nån gång när jag tog saxen i egna händer och klippte av min hästsvans? Haha!! Jag hade nästan hår ner till midjan då. När jag stod där med svansen i handen så tänkte jag "va fan gjorde jag nu?". Sen gick jag runt med mitt snedklippta hår över hela sommaren innan min frisör hjälpte mig till hösten att fixa till det.
Samtalet med chefen igår gick ok. Men jag får liksom tunghäfta när han frågar mig om jag behöver hjälp och stöd med arbetsuppgifter. Säger bara att "nej, men det fungerar ok..." "det går bättre med arbetsgivarkontakterna nu.." osv.
Får jätteångest när jag sitter där och han ämnar lyssna på mig. Och då ska ni veta att jag har verkligen inget problem med att prata i vanliga fall om man säger så.. haha!
Ne usch, jag slutar nu. Tänker på er det vet ni<3
Splittrad
Sitter på jobbet. Jag har gjort ett bra jobb idag. Snart ska jag ha coachingsamtal med min chef.
Men jag är trött, lite less. Tänker på hunden därhemma som jag måste orka gå ut med när jag kommer hem. Kommer däcka i soffan sen. Är uppsvälld och konstig i magen.
Jeje, det var en kort dagsrapport! Ska titta till er lite senare<3<3<3
Lite råd och tankar till dig Helena;
Angående träningen.
När jag bestämde mig för att jobba för att bli frisk så funderade jag på dessa två frågor:
Jag kom fram till att:
1. Nej, jag vill/orkar INTE leva resten av mitt liv under ett träningstvång, och jag vill inte få massa dåligt samvete om jag inte kan träna en dag.
2. Jag vill kunna vara spontan, ha tid för roliga/olika saker och inte behöva planera mina dagar och veckor utefter träningen.
4. Jag vill kunna äta VAD jag vill och NÄR jag vill utan att behöva känna att jag måste träna "bort" det. Och samtidigt bekräfta för mig själv att jag KAN äta normalt OCH hålla vikten utan att behöva träna som en maniac.
Sen kom jag fram till att jag var jävligt trött också..haha;)
I vilket fall så tror jag det är viktigt för dig att fundera kring framgångsfaktorer för dig när det gäller att bryta träningsberoendet. Det vill säga; på vilket sätt passar det bäst att göra för dig?
Jag tänker också att det är viktigt att du har dina målsättningar klara för dig, så du kan hävda dig själv när sjukdomen/träningsberoendet ger sig till känna och skäller på dig: "Ja, jävla skitätstörning/träningsmonster, det finns en massa bra grejer med att träna men det har blivit ohälsosamt för mig och det är därför jag står över dagens pass. Jag kommer att kunna träna på ett bra sätt i framtiden, men först måste jag bryta beroendet och de invanda mönsterna som inte är bra för mig eller de runtomkring mig."
Kom ihåg att hälsa handlar minst lika mycket (om inte mer) om psykiskt välmående, som det handlar om fysiskt<3 Jag börjar inse det själv och det är en lättnad på nåt sätt.
Ta det lugnt och stressa inte dig själv, sätt inte för höga mål. Rom byggdes inte på en dag<3
Onsdag
MEN för att prata om något annat; just NU sitter jag iaf i soffan och äter min frukost. Snacka om att byxorna sitter tight idag. Usch.. och ändå sitter jag här och äter! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!
Framförallt magen, men även låren, är otroligt svullna/vätskefyllda efter gårdagens "session". Fy fan. Känslomässigt är detta oerhört tufft att acceptera! Känner mig som Michelingubben. Och det värker lite också.
Jaja, jag ska iväg på möte på ett annat kontor idag. Den tjej som jobbar hos oss i fyra veckor ska åka med mig och jag bara hoppas att smulor och dylikt inte är något hon tänker på. För städa bilen, det hinner jag bara inte nu på morgonen, det är ett som är säkert!
"Var det jobbigt igår?" och höjdaren "Mår du bättre idag?" är frågor jag lär få besvara idag. Känns som att hela mitt ansikte blir alldeles genomskinligt då när jag tänker på hetsätningen (de fattar säkert att jag hetsätit! Hjälp!) och jag vet inte riktigt vad jag ska svara; "Nja egentligen inte"??
Och förresten kom på att jag glömt svara på en fråga, så "S"; Ja, jag är sjukt morgonpigg verkligen, har det efter farsgubben haha. Och mitt sjukdomstillstånd har inte precis gjort mig mindre morgonpigg om man säger så...
Kram<3
Binging part 2
Med dörren låst så hugger jag in direkt på en semla, får grädde runt munnen och vaniljsocker på byxorna.
Å vad gott.. å gud vad gott..!!! 
Jag sätter på ugnen och slänger in rabarberpajen. Fram med en skål och vispar grädden, samtidigt som jag hugger in på den andra semlan och tar en jättetugga av kexchokladen.
Bär in glassen och chokladen till vardagsrumsbordet och när jag kommer ut i köket igen och öppnar köksskåpet efter Mariekexen ser jag nudlarna vi köpte i Ullared.
På med spisplattan! 3 påsar nudlar med biffsmak. Koka, koka.. Klart på ett kick! Hugger in på den tredje semlan och hinkar dricka mellan varven. Häller upp nudlarna och börjar käka även av dem. Fram med handduk att torka mig på. Slabbar lite. Av med ugnen, ner med pajen i grädden POFF!!
Bär in allt till vardagsumsbordet. springer ut i köket och hämtar Spannen.. the spann... icke att förglömma. Det som åker in nu ska också ut sen. UT UT UT!! I med två plastpåsar. Har lärt mig av forna "läckande" misstag. Usch, inte kul att skura och hålla på när påsarna visar sig ha nåt litet hål i sig. In till vardagsrummet, ställer spannen på golvet och börjar vräka i mig allt huller om buller, hittar mer i kylskåpet, rester.
dricker dricker dricker.
Så kommer första hulkandet.. det är sprängfullt i magen. Jag kastar mig över spannen. Ser bara ut som att det är vätska som kommer ut. FAN!!!!! Fyller på med mer glass. Det brukar föra med sig det andra ut. Nästa gång spyimpulsen kommer är jag snabbt på. Det är inte gott att äta längre, allt känns bara som ett tvång. Ett jävla skit rent ut sagt.
Trycker in mer och mer och mer för att inte tänka. För att slippa det dåliga samvetet. Hunden gnäller. "Snart gumman, snart är matte klar så ska vi går ut" säger jag mellan tuggorna och kräkningarna. Jävla dålig matte du är, FY FAN rent ut sagt. Fy fan för dig Jenny..! Svullet ansikte i spegeln. Äckel!
Så är det över. Det är slut. Finito.
Bara disken kvar.
Och alla smulor.
Och mina kletiga händer.
Och en tom själ.
Spyr någon gång till, tills det svider av syra så det gör ont i halsen. Men känner mig inte säker på att allt kommit upp ändå. Det ligger i magen.. det ligger kvar där. Usch. Usch! Jag snyftar till. Hunden gnäller igen. Just det, åå.. lilla gumman..! Jag knyter ihop de dubbla påsarna och lägger ner spyan i påsen med de förpackningar som visar vad jag vräkt i mig.
Går ut med vovven i kopplet och "soppåsen" i näven. Möter min farbror "Hej heeej! Kul att se dig. Hej då!" Går till soporna och sen vidare för att kissa hunden. Försöker att inte tänka på det jag nyss gjort och hur jag mår. Det går över.
Det går över.
Binging part 1
TIDIGARE IDAG:
Jag lämnar lägenheten med ett "Hej då!" till sambon, skamfylld eftersom jag vet att jag snart kommer hem igen.. lagom efter att han kört till jobbet. Jag kör iväg till en livsmedelsaffär 2 mil bort, sjukanmäler mig under färden dit. Vägarbeten osv hindrar mig något, hjärtat klappar och jag velar i huvudet vad jag ska köpa. Parkerar utanför affären. In.
Slänger ner: En rabarberaj (Frödinge), 3 dl grädde, 2 liter glass, 4 st kexchoklad a 75g.
Yes, en gammal kärring i kassan..gött! Hatar att handla av de yngre, känns som de kan se rakt igenom mig och veta vad jag ska hem och göra. Hatar det! Får lite panik i kassakön. Fan jag borde handla mer nu när jag ändå är här! Hade ändå gått och klämt på några förpackningar med färdigmat men ställt tillbaka igen, en kladdkaka kanske, eller schnitzel med ost på... Äsch, jag betalar och går ut!
Åker därefter till ett konditori som har öppet tidigt, äter upp allt därinne med ögonen, jävlar jag kan inte bestämma mig, äsch skit samma; "Fyra semlor att ta med tack!" Tittar mig hela tiden nervöst omkring, precis som jag gjorde i affären mellan hyllorna. TÄNK om det kommer någon jag känner! Någon från jobbet.. fy fan! Usch, vill bara hem och käka nu. Kör oförlåtligt och farligt snabbt hem.
Jag smårusar från parkeringen in mot radhusen. Snart snart snaaaart! Men..... va faaan!? Rätt vad är ser jag min farbrors arbetsbil utanför radhusen. För i helvete.. inte NU! De håller på att lägga golv i en av lägenheterna. Ser honom på håll på väg in i lägenheten mittemot vår. Vet inte vart jag ska ta vägen men hoppas bara på att han inte sett mig. Jag stannar, avvaktar, han går in. jJag smyger snabbt fram, öppnar vår dörr, stänger och låser om mig...
Inte bra
Usch, idag är ingen bra dag.
Idag vill jag bara vara här hemma och äta mariekex hela dagen.
Idag orkar jag knappt tänka på jobbet, minsta lilla gör mig stressad..! Varför är det så? Jag tänker att jag förmodligen är rätt rejält stresskänslig så det är därför (det står det ju iofs på läkarintyget så det stämmer ju såklart).
Idag kommer jag ringa in mig sjuk. Idag blir det vråläta och spy, fast suget egentligen inte finns där. Suget som fanns där för några månader sedan har ändrats och nu vill jag istället helst ta det lugnt. Och börja må bättre. Inte ha dessa mörka perioder. Har tittat på gamla kort nu och ätstörningen förvränger det jag ser till "tjock tjock tjock". Istället för vacker och precis normal så som jag ska vara.
Jag vill bli så igen, jag gör allt, bara jag får vara lycklig!
Svar på frågor!
Tänkte att jag svarar här och hoppas det är ok med är finingar!!
Sedan jag själv verkligen INSÅG att jag led av ätstörningar och depression så har jag varit öppen mot folk omkring mig. Det är inte så att jag basunerat ut till allt och alla att HALLÅÅÅ JAG HAR ÄTSTÖRNINGAR TJOHOHOOO!! Utan tagit upp det i situationer när det "passat".
Exempelvis om någon kollega frågat "Jag har inte sett dig i personalmatsalen, går du ut och äter..??" eller nåt liknande. Då har jag bestämt mig för att inte dra till med någon bortförklaring eller att skämmas (det ÄR en sjukdom) och sagt att "Jag har tyvärr svårt med mat och ätande och det är väldigt jobbigt just nu så det är därför."
Folk har en mycket större förståelse än man tror. Tyvärr är det ofta vid "lågviktsperioder" som folk brukar börja undra om man mår riktigt bra egentligen. Vilket har lett till att jag (eftersom jag oftast haft normalvikt under min tid med ätstörningar) känt mig så OTROLIGT ensam om mina problem.
Mina kollegor är underbara (likaså min arbetsgivare/mina chefer). En kollega har t o m kört mig till psyk mer än en gång. Men jag har också förberett dem så att de vet hur de ska bemöta mig i matsituationer på jobbet för att det ska bli mest hjälpsamt för mig. Se detta inlägget där jag publicerat ett mail jag skickade till dem i maj 2011. De behandlar mig precis som vem som helst. Och ärligt talat så är de som de flesta; de bryr sig inte så himla mycket om vad jag gör/inte gör. De har fullt upp med sitt eget!
Och Bullen jag tycker verkligen att du ska berätta hur du känner till dina kollegor! De behöver veta att deras beteende snarare förstör än hjälper dig i dina problem. Det är skitviktigt!!
Jag läser aldrig (och då menar jag verkligen ALDRIG) träningstidningar eller andra "hälsotidningar". Jag har inget intresse av dem om jag ska vara ärlig.
Sedan i höstas har jag även slutat med tidningar som t ex Amelia, Cosmopolitan och liknande. Dels för att spara pengar men också för att jag inte är intresserad av de ämnen som de skriver om. Jag gillar att läsa tidningar med mer livsöden och "Direkt ur livet"-reportage, vetenskapliga artiklar och även nyheter.
Funderar inte ni också ibland över vilken kvinnobild de som står bakom våra kvinnomagasin har egentligen? Det är precis som att allt vi är intresserade av är karlar (och framförallt hur vi kan tillfredställa dem), sex och utseende. Det känns faktiskt otroligt ytligt och dumförklarande. Visst, ibland fyller de ut med ett och annat intressant reportage. Men nej, jag slipper gärna.
Herregud! Jag är kanske en lillgammal liten professor egentligen haha!! Jag låter som en riktig torris ibland. Men det är viktigt att inte hymla med den man är. Sen behöver man inte KASTA sina åsikter i ansiktet på folk hela tiden eller vara stelbent och inte kunna ändra sig. Då kan man missa en massa värdefull kunskap som andra besitter, och det vill man ju inte.
KRAM
Gomöra
I alla fall; idag laddar jag för att hålla i ett inspirationsseminarium. Bland annat! jag försöker få en översikt av min digitala kalender på jobbet i huvudet. Och jag är rädd att jag bokat in på tok för många saker idag, och hela veckan framåt (inget ovanligt). Jag vill att alla "klienter" ska få en tid så snart som möjligt.
Men de blir ju inte precis hjälpta av att jag går in i väggen eller nåt liknande heller för den delen... jag jobbar på att planera min tid mer arbetsmiljövänligt om man säger så! Jag är dessutom skyddsombud på min arbetsplats så jag borde verkligen föregå med gott exempel haha:)
Jaja, ha en fin måndag nu. Ni vet väl att ni är bäst??? Let´s go!!
_____________________________________
Förresten, denna blogg vill jag tipsa om
_____________________________________
Kram
Dagens lunchmeny:
Varmrätt: Kasslergryta, kokt potatis Efterrätt: Kanelbulle och kaffe
MUMS!
Kasslergrytan är intagen och nu väntar bullen. Fatta vilken ångest jag kommer ha sen!! Jippiieee:)
NU KÖR VI!!
Omdefiniera träning!
Det är en sak (bland många) som är svår att hantera när man i dagens samhälle försöker att tillfriskna från en ätstörning: hälsohetsen. Nu kommer jag bortse från maten och istället lyfta upp det här med träning/motion. Jag menar; HUR sjutton ska vi tänka?? Överallt skrivs och pratas det om hur BRA och VIKTIGT det är att motionera. Samt även vilka fantastiska hälsovinster detta ger (särskilt smalare/friskare/snyggare).
En riktig rysare: Nystart 2012??? Snälla...
Nystart för mig är ett 2012 där jag
blir frisk från min ätstörning för gott!!!
Därför sticker jag nu ut hakan och kallar detta för en sanning med JÄVLIGT stor modifikation!
När mina kollegor på jobbet pratar träning (vilket tillsammans med mat/dieter är deras favoritämne) och frågar mig om jag tränar/vad jag tränar osv så brukar jag svara: "Ja jag tränar varje dag på att bli frisk från min ätstörning." Det är sant! Då brukar det bli tyst på dem.. ;)
Jag skulle lika gärna kunna sagt att jag just nu tränar hårt för att bli av med mitt träningsberoende!
För lets face it! För oss som lider av ätstörningar så ÄR träning en känslig sak. En MYCKET känslig sak. Och den är lika viktig för oss att ta itu med som maten är. Jag är inte dum, jag inser också att mycket goda hälsoaspekter finns i träning, MEN för oss som lider av ätstörningar leder träning även till "negativa" hälsoaspekter som till stor del tyvärr ofta överväger de positiva.
Utsliten, trött, miserabel, benskör m.m.
Min sambo tränar till Göteborgsvarvet nu och DET är en utmaning för mig att stanna hemma då. Det kan jag lova er! Förra vintern föll jag tillbaka riktigt hårt i min ätstörning när han var med i en stegräknartävling och jag inte klarade av att inte träna när han gjorde det. Fy fan säger jag bara, det ska INTE hända igen.
Igår inföll hans träning dessutom samtidigt som jag skulle ÄTA på eftermiddagen. Fy fasiken för att sätta sig i soffan och käka när man visste att han var ute och sprang.
Men vet ni? JAG KLARADE DET. Och ju mer jag tränar på att låta bli att träna, desto lättare blir det. Övning GER verkligen färdighet inom ALLA områden! Jag märker att det underlättar när jag har mina mål klara för mig i huvudet; det är det absolut viktigaste. Varför inte bli bäst på att träna sig fri från sjukdomen istället för att bli bäst på att tillfredsställa den?
Ett tips, om man som jag älskar att vara ute och gå, är att ta hjälp av någon. Dvs gå tillsammans med någon som är fri från tvång gällande mat/motion (som i mitt fall min sambo, nån väninna, morsan, en kollega eller vem som helst!). Gör helst klart för personen att ni kan tjöta om precis allt utom dieter och hur lite personen i fråga åt till frukost idag eller vilket zumbapass han/hon ska på till kvällen;) lämna dig i hans/hennes händer och låt dem bestämma tempot och tiden man är ute.
Sen vet jag hur vardagen ställer till det, exempelvis så kommer jag hem från jobb tidigare än min sambo och "måste" då gå ut med hunden. Jag älskar att gå med vovven, det är inte det. Men att då träna på att inte tillfredsställa mina "tvång", det är skitsvårt, men likväl ett måste!
Att omdefiniera sin träning och ifrågasätta sina tvång kring träningen är MINST lika viktigt som att göra motsvarande med maten. Det får vi aldrig glömma!
<3
Shopping och annat
Som vanligt när man är på Gekås så slinker det ner en hel del i vagnen, heheh.. Mycket soppåsar, tvätt/diskmedel, tandkräm, tandborstar, ugnsfolie och sånt. Men även godsaker och bajspåsar till vovven. Nu åker vi inte dit igen förrän till hösten tror jag. När vi bott in oss i huset.
Jag sitter just nu och lyssnar på den här "kommersiella" låten som jag faktiskt tycker är förbaskat skön:
Radion har säkert spelat sönder den, men ärligt talat har jag faktiskt ingen aning för jag lyssnar bara på P1 om radion är på (det är sant hahah).
Jag har på tal om "seniorsradio" alltid känt mig äldre än vad jag är. Tror ni att man lever flera liv? Det är jag "nästan" övertygad om att vi gör, och även att man kan känna om ens själ är gammal. Min sambo är en riktig samlare och min (helt totalt vetenskapligt motiverade..) teori är att han under något liv haft det riktigt svårt och behövt samla och spara mycket för att klara sin överlevnad.
Hur det än ligger till med flera liv eller inte så är jag säker på att andevärlden finns och den intresserar mig mycket. Jag kollar alltid på Det Okända på 7an och det har gjort mig ännu mer övertygad.
Nä, bläääääääh bläääääääh, nu ska jag inte babbla i all oändlighet om detta, ni börjar väl undra vad jag är för en skum filur egentligen haha!! Men intressant är det, det måste jag vidhålla:)
Kram<3
Morrn morrn morrn
Jag just nu i fin morgonfrisyr:) - vinkelivink!
Idag har jag ätit en gigantisk frukost (för att förklara gigantisk: fyra mackor till min müslitallrik. BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!) och sedan har jag plågat mig själv genom att stå och spegla magen. Fy fan!
Men skit i det! Jag var verkligen jättehungrig när jag vaknade. Idag ska mannen dra med mig till Gekås. Egentligen kan jag väl tycka att det är rätt trevligt, men det har ju blivit så urbota stort där och ofta är det sån himla trängsel.
När vi kommer hem så tror jag att vi ska sätta oss och spela lite spel så jag kan vinna som vanligt;)
Hoppas ni mår ok mina fina vänner därute. Ska tänka på er idag som vanligt och hoppas ni får en fin dag. Jag känner hur min ångest trycker på inom mig, men jag försöker hålla den borta. Den gör mig verkligen inget gott.
Kram<3
Fantasier
Jag är glad! Har upptäckt att min livslust så sakta börjar väckas till liv. Härligt! Så jag hoppas att Mörkret (depressionen/ångestmonstret/självförebråelserna) håller sig undan ett tag denna gången så jag kan njuta lite.
Ett exempel på detta är att jag börjat fantisera igen. JAG ÄLSKAR ATT FANTISERA! :)
Exempelvis så arbetar jag väldigt nära en man på jobbet (vi har samma uppdrag) och han kommer in till mig "hela tiden", rådfrågar och diskuterar, vill samarbeta mycket, bolla ärenden och ev lösningar på dessa. Han vill alltid äta lunch samtidigt osv. Han tycker om mig! Ni vet ju hur man märker att någon har ett gott öga till en eller hur?
Så nu har jag kommit på mig själv att jag (HELT otippat, hahaha) fantiserar om honom. Och detta mina vänner; det är ett friskhetstecken om något! Wo ho hoooo! Jag älskar min kille, missförstå mig inte, och skulle aldrig gå bakom ryggen på honom eller nåt annat sånt. Men att leka med tankarna är ju bara helt underbart och tillåtet tycker jag:)
Nu har jag ätit min "müslitallrik special", med två mjuka mackor till. Det bör räcka för att jag ska orka fantisera i två till tre timmar till. Haha.
;)
Kram<3
Svar till Helena:
Bli inte ledsen på dig själv om den här vägen har många svängar och gropar/backar. Kom ihåg att en uppförsbacke i princip ALLTID slutar i nedförs-lut! Du behöver inte klara allt direkt och perfekt. Att försöka och "misslyckas" (eller lyckas till hälften) är ju bättre än att inte ha försökt alls, eller hur?
Innan jag svarar på Helenas fråga om exempel på mellanmål/kvällsmål vill jag bara förtydliga en sak: jag går inte i någon behandling just nu och ni som läser detta vill jag råda till att ALLTID följa er läkares/behandlares plan för just ER. Det kan ju innefatta näringsdrycker, vissa påläggsalternativ och variation osv. Fina ni<3
Exempel på mellanmål/kvällsmål som jag ätit under veckan:
1. En djup tallrik innehållandes: müsli blandat med 1-2 nedsmulade knäckebröd (tänk i alla fall alltid att 2 knäckebröd i är Ok och INTE förbjudet!), nån matsked keso, 0.5-1skivad banan och fil på det. jag mäter aldrig upp mängderna utan går på förnuft eller frågar sambon om jag tagit tillräckligt (det är lätt att bli sifferberoende!!!)
I alla fall; Man kan variera detta mellanmål med ex bär/nötter, havrefras, nån annan frukt än banan eller liknande. det man tycker är gott ju:).
2. Två knäckemackor med skinka och gurka.
3. Två mjuka mackor med kycklig (!) på.
4. Två knäckemackor med ost och ett äpple till.
5. Fil m müsli och en mjuk macka med pålägg till det.
6. En mjuk macka med pålägg och en apelsin till.
Jag är nog lite tråkig vad gäller att variera mig..(?) Snöar gärna in på några olika alternativ och går alltid på dem. Har alltid "vanlig" fil och "vanlig" keso. Utan smaktillsatser. Äter inte heller lightvarianter (ibland har jag gjort undantag med keson).
Anledningen till att jag hellre tar icke-lightprodukter är att jag är rädd att jag inte ska våga äta de "vanliga" produkterna om jag vänjer mig på lightprodukter först. Dock: Det enklaste brukar vara att äta det som resten av familjen/sambon o liknande äter. Jag har turen att ha en kille som inte deffar/bulkar/är utseendefixerad.. och det tackar jag gud för!!! Jag äter det han köper hem.
Hoppas du tycker att svaret är hjälpsamt<3
KRAM
Svar till carolineelizabeth, del 2:
Om vi tar potatis och bröd som exempel så bryts ner olika fort i kroppen och kombinationen gör att mättnaden förlängs och blir behaglig känner jag.
Ett annat strukturexempel är när jag äter en lunch ute. Jag försöker att alltid ta ett bröd och/eller knäckemacka till. Om jag inte vågar ta så många potatisar pga brödet så har jag faktiskt låtit det vara så och inte dömt mig själv så hårt för det..! Det kan låta kontroversiellt (och absolut inget man skulle tillåta på någon behandling). MEN det har gjort att JAG vågat mig på fler livsmedel, jag har liksom låtit mig LYCKAS med det.
Målet får ju dock såklart alltid vara att kunna äta allt på tallriken och ändå ha brödet till.
Att kunna äta alla måltider regelbundet/varierat/tillräckligt osv är såklart MÅLET. Men att klara halva vägen är inte heller dåligt eller hur? Allt är inte svart eller vitt; Man måste ju för sjutton börja någonstans!
Sen vet jag att jag ofta skriver att jag känner mig tjock och att byxorna är så tighta nu osv. Men i ärlighetens namn så är det ätstörningen som talar! Ge kroppen tid och försök lyssna. Även om man har normalvikt behöver man tillräckligt med mat! Annars hamnar kroppen i samma obalans som den gör om man underviktig och svälter. Det är ingen skillnad där.
Var det ett ok svar? Jag skulle kunna skriva två mil om mina metoder jag använt för att klara bryta svälten haha! Fråga gärna mer om något känns oklart.
TÄNKER PÅ ER SÖTISAR!!! Ha en fin torsdag. Nu ska jag göra mig iordning för möte på jobbet!
Svar till carolineelizabeth, del 1:
Du frågade: "hur gjorde du för att våga gå från att svälta/ hetsa till att äta regelbundet och tillräckligt?"
Hej vännen, jag försökte svara i ditt kommentarsfält men sidan kom inte fram så jag svarar dig här istället och hoppas det är OK? Svaret blev en roman haha, så jag delar upp det i två inlägg.
Att börja äta regelbundet var verkligen ingenting som gick över en dag kan jag säga, så första rådet är att du sätter ribban LÅGT. Du kan inte kräva för mycket av dig själv direkt. Att förändra ett beteende tar TID! dessutom är det två olika saker att äta regelbundet och att äta TILLRÄCKLIGT kan jag säga! Man får se det som en process där man hela tiden lär sig och vänjer sig.
Det första jag gjorde var att jag bestämde mig för att börja äta frukost som jag hade struntat i under flera år (snacka om urbota dumt för frukosten är ju liksom skitviktig för att man ska kunna prestera och må bra eller hur?). Sedan har jag under 1,5-2 års tid byggt upp innehållet i min frukost successivt allteftersom jag känt mig trygg och "redo".
Matscheman KAN vara en jättebra guide till ett tillräcligt ätande och vad som är normalt osv. MEN de kan också skapa tvångstankar samt ångest om det är så att man faktiskt behöver mer mat än så. Så jag har valt att försöka lära mig av min kropp istället. Men det bör man inte göra utan att använda sitt förnuft..!
Börja exempelvis under några veckor med något litet till frukost (om så bara en frukt!!). Försök sedan med müsli och fil/gröt m mjölk eller liknande. Känn efter hur kroppen reagerar, säger den att den vill ha mer? Lägg till något (behöver inte vara mycket om du inte vågar, utan ta en bit skinka, ett halvt äpple eller nåt sånt) och bygg sedan upp måltiden efter hand som du vänjer dig vid frukosten och märker att den inte är "farlig".
Dock kan här kroppen ge mycket starka hungerssignaler (önskan om att hetsa osv) och det är viktigt att då inte förbjuda sig att ta en potatis/macka/bulle mer (utan att det måste leda till hets! Och det min vän, DET är riktigt svårt tycker jag, här kämpar jag på just nu kan jag säga haha).
:)
I alla fall; så här har jag introducerat måltid efter måltid under dagen för mig själv. Bygg upp den, jobba på att känna dig trygg, men tänk förnuftigt och var inte alltför sparsam. Det är otroligt viktigt att i alla fall FÖRSÖKA våga!!
Hetsfri dag
Tjo ho hoooo!! :)
Eller ja, lunchen blev lite i underkant måste jag erkänna, men det tog jag igen till mellanmål när jag kom hem istället. Då blev det två mackor med skinka och till det en müslitallrik a la Jenny (müsli, keso, knäckebröd, banan, fil). Gott.
Jag åkte direkt i morse till en kommunal "anläggning" där jag träffade sex ungdomar (tillsammans med deras handledare och en terapeut). De har alla idag sysselsättning i ett samarbete mellan kommunen och socialen. Det är ungdomar som av olika anledningar hamnat snett i tillvaron, fem killar och en tjej. Och vilken bra kontakt vi fick. Det var kanon faktiskt.
De här uppdragen är något av det viktigaste man kan ha anser jag och jag vill göra allt jag kan för att stötta dem. Jag fick efter träffen en förfrågan av den terapeut som var med på mötet om jag kunde komma dit fler gånger och självklart kan (och vill!) jag det!
Så nu blir det regelbundna träffar och sedan kan jag förhoppningsvis bidra i den stöttning de får efter den sysselsättning de har idag tar slut.
Förresten; tack för era fina kommentarer till morgonens inlägg. Underbaringar!!! Tänker på er det vet ni<3
Jag är rätt trött. Ska snart äta kvällsmat framför Rapport och Gokväll (som vanligt):)
Ungdomar som har det svårt
Denna samt musli med keso och banan såklart!!
Idag ska jag ut på ett uppdrag som går ut på att tala inför en grupp med socialt utsatta ungdomar. De som t ex går på socialbidrag, saknar slutbetyg från gymnasiet och kanske utöver detta brottas med psykisk/fysisk ohälsa och/eller missbruk och "dåligt sällskap" av något slag.
De hatar oftast myndigheter och det är därför en stor utmaning att få träffa dem och försöka sitt bästa att nå fram. Ofta gör man säkert inte det. Jag vet ju själv hur svårt och tungrott det kan vara att ha med myndigheter att göra, men man får försöka tänka på att alla är vi människor och de flesta har ett gott hjärta och vill faktiskt hjälpa en så gott de kan<3 Jag ömmar för dessa ungdomar!
Så jag hoppas att jag inte är helt nedbruten efter denna dag:)
Jag får uppdatera mer senare! Kram, tänker på er!
Nu kör vi!!
En "sådan där" morgon
Idag vill jag ...
... vara frisk från ätstörningar och depression senast igår.
Idag vill jag slippa ...
... ta 3 fluoxetin på morgonen.
... känna oro inför jobbet och min arbetsförmåga.
... känna mig fet och misslyckad.
... tycka att det är jobbigt att välja kläder inför dagen.
osv osv. Ni förstår känslorna.
Så nu ska jag försöka ha dessa saker som motivation för att jobba på med maten idag! Trots att jag helst vill dra en gammal filt över huvudet och slippa ta ansvar för någonting överhuvudtaget! Jag är så fruktansvärt rädd att förlora ALLT. Jag har ett så bra liv. Jag vill kunna njuta av det ända inifrån en välmående själ..!
Jag har mina funderingar kring vårdkontakt, kanske behandlingshem om det skulle kunna vara aktuellt för mig. Jag ville prata med min sambo om detta igår, men han var på så skojfriskt humör när han kom hem att jag inte ville förstöra stämningen med mina "deprimerande" samtalsämnen...
Hämmad?
Men kanske är det så här för många av er också? Kanske tror man felaktigt att ens egen ätstörning är helt uppåt väggarna tokig? Men att det är många som har det likadant, bara att man har svårt att skriva om det?
Vad skulle ni säga om jag berättar att jag samtidigt som jag skriver detta har munnen full av chokladbollar och kletar ner tangenterna så det står härliga till? Eller att jag sjukanmälde mig från jobbet efter halva dagen idag för att jag var så nedstämd och trött och bara ville hem och hetsäta?
Känner mig helt störd!!
HELT STÖRD.
Awake
Men måste bara berätta att jag har drömt så fruktansvärt FASANSFULLA drömmar inatt. Att tillfångatagna människor står på kö för att sedan eldas upp t ex. Och jag står BREDVID och tvingas höra deras skrik när lågorna tar dem..!
Eller att jag sitter tillsammans med någon jag håller kär, i en liten, klaustrofobisk och otät låda som guppar på havet. På väg att sjunka. Min panik är fruktansvärd och min ångest för personen jag håller kär är det värsta. Och jag försöker knipa igen ögonen och ta mig därifrån för JAG VILL INTE VARA MED OM NÄR MIN KÄRA DRÄNKS!
Mina drömmar handlar oftast om att jag känner fruktansvärd ångest och oro för någon annans skull. Det är värre än att känna ångest och oro för sig själv tycker jag och det plågar mig så himla mycket!
Nä usch säger jag bara... fy fan...
Och så vaknar man upp. Och det är måndag.
Dags för jobb. Man ska vara laddad.
Dessutom vet jag med mig att skrivarna strulade som sjutton förra veckan så jag har bokat in en massa personer under veckan, men vet inte vem av dem som fått tiden hemskickad eller inte. Lyckat verkligen! Så får väl ringa runt om jag hittar 5 min nånstans idag...
<3
Ah men..!
"Problemet" är att jag är hungrig hungrig hungrig.. HUNGRIIIIIIIIIG!
Jag kan på fullt allvar äta en normalportion och sedan känna mig hungrigare än jag var när jag började..! Och då är jag rädd att ta en portion till för jag tänker att "tänk så blir jag inte mätt efter den portionen HELLER??" "Tänk så kan jag inte sluta!" "Det är lika bra att vräka i sig alldeles för mycket för att sedan spy" och så PANG!!
Pang, så finner jag mig kräkandes och förbannandes mig själv.
Så nu har jag tagit på mig offerkoftan och måste beklaga mig lite: Det är ju liksom själva F - N (!) att jag inte kan bli mätt när jag verkligen försöker med vanlig mat och portioner..! Det är precis som att kroppen vill att jag ska klara allt perfekt NU!? den reagerar som att jag rent känslomässigt ska kunna hantera all slags mat i tillräckliga portioner, flera gånger om dagen.
aaaahhhhrrrrggggg!!
Missförstå mig inte, för jag har ångest just nu. Jag kommer äta mitt mellanmål sen som vanligt (som alltid), följt av kvällsmat och kvällsmål.
Men just nu, just nu är jag ett OFFER.
BÖL!!!
Kalla söndag
Något som inte är jippie just nu är att Mörkret är hos mig igen. Fan också. MEN, nu när jag vet om det och kan identifiera det så är det som att det inte kan påverka mig lika mycket. Jag försöker mitt bästa i alla fall att hålla näsan ovanför vattenytan och ingen konstgjord andning behövs än så länge. Det är annars lätt hänt att kapitulera fullständigt för depressionen kan jag tala om..
Frukosten är intagen nu som vanligt och resten av mina måltider kommer också bli det. Jag kan!! Det blir dock en utmaning när eftermiddagsångesten sätter in.
Jag HATAR verkligen eftermiddagsångesten..
Förresten! Igår åkte jag och sambon förbi vårt nya hus! Ligger bara någon kilometer från där vi bor idag. Jag längtar jättemycket till flytten i maj (vi får tillgång till huset sista april). Känns spännande och roligt och jag är laddad till tusen. Ett eget hus för sjutton gubbar! Falurött med vita knutar. Ska målas om till sommaren! Tjohooooo!
Just nu...
...har jag ätit spagetti och köttfärssås. Spyr mellan varven när reflexen kommer.
Normalt verkligen......
Vad hände liksom???
Det var en ok dag, men så plötsligt kom eftermiddagen och drog med sig depressionen i dess fulla kraft. Sambon är ute och springer. Men nu skiter jag i att spy mer. Nu ska jag färga min utväxt istället!
SAMMA TJEJ, SAMMA BLOGG - NY DESIGN!
Fattar ni! Jag, det tekniska analfabetet nr 1, har lyckats fixa till en ny design på min blogg!
Wo ho hoooooo!
Men jag vet själv hur konstigt det kan kännas när en blogg man följer plötsligt ser helt annorlunda ut! Så vad tror ni..? Kan vi vänja oss vid denna "nya look"?
Samma tjej, samma blogg - men en ny design!
Jag har precis avslutat min frukost. Lördag idag.. vet inte vad jag ska göra riktigt. Ska iaf börja med att kika in hos er<3
Till "P"
Jag såg din kommentar till ett av mina tidigare inlägg och vill ge dig världens största kram..!
Jag vet precis hur du känner det just nu, jag vet hur skammen känns och hur ont det gör. du är inte ensam jag finns här också.
Jag vill bara säga till dig att livet är INTE över, det kan bara bli bättre. Jag klarade mig igenom händelsen och det gör du också. Nu går vi vidare, eller hur? Ge inte upp, bättre dagar väntar även om det känns jäkligt svart just nu. DU är en fin människa. Finns här<3
Jag känner en tjej
Ett halvår efter att jag drabbats av ätstörningar så träffades vi på en större fest. Den kvällen berättade hon för mig att hon lidit av ätstörningar i halva sitt liv (hon var då 30 år och fick anorexi som 11-12åring tror jag det var).
Vidare berättade hon för mig att pga frekvent kräkande så hade hennes matstrupe frätts sönder(!), hon hade tvingats tilll en operation där matstrupen byttes ut mot en i plast! (Om jag kommer ihåg rätt material, men det är skitsamma egentligen för ni förstår ju ändå vidden av det hela..)!
Alltså...
!!!!!!!!!
Fy fan rent ut sagt. Men så illa kan det alltså gå. Jag kräktes inte på "den tiden" och hade inte accepterat att jag hade problem med maten, så då tog jag inte till mig av det hon sa, jag tänkte att "det där drabbar ju inte mig".
Men nu funderar jag desto mer på det. När jag kräks så kommer det i princip ALLTID med lite blod och efter kräkandet värker halsen. Inte så konstigt nej... Jag har lyckats minska mina hets- och kräksessioner med en fjärdedel ungefär. Och då menar jag fullt ut; dvs INTE ersatt dem med svält/för lite mat/kompensation/kräkningar av måltider.
För allt är inte svart eller vitt, allt eller inget. Det funkar inte så.
Ska vi verkligen komma ifrån hetsätning så gäller det ALLTID att bryta svälten och kompensationen. Det är "the only way". Vi kan aldrig klandra oss själva för att vi hetsäter, så länge vi svälter/hårdtränar/kräker. För dessa FÖDER hets. Det är bara så. Att acceptera det är svårare än vad jag nånsin trott...
I alla fall. Jag tänker mycket på den här tjejen och jag känner djupt för henne. Helena, du finns i mina tankar.
<3
Kvällning
Jag är verkligen SKITTRÖTT. Så nu tar jag kvällen, käkar, myser med vovven och så somnar jag tidigt.
Skönt!
Hungerrrr
Jiiiii haaa!!!!
Jag upplever många dagar en konstant hunger. Min kropp mår inte väl och vill så snabbt som möjligt föra mig tillbaka till normalläget. Och det är ju rätt häftigt egentligen om man tänker efter eller hur? T ex lämnar jag en potatis på tallriken så knorrar magen att "nej, den behöver jag också". Jag bara: "Jaså?? Skit också....!"
Era kroppar fungerar också likadant. Det är sant!! Och där ligger en stor del i tillfrisknandet (parallellt med läkar- och psykologvård), nämligen att lägga över den "kontroll" man/sjukdomen har, till kroppen. Och låta den göra sitt jobb.
Jag är alltid rädd för att hetsa, hatar det.. men försöker analysera vad jag VERKLIGEN känner när suget sätter in. Ofta kommer suger i samband med att jag ätit en måltid. Kroppen skriker att "JAG VILL HA MEEEEEEEEER"!
Kanske är det bara så att jag behöver en macka till för att bli mätt? Ofta tycker då ätstörningen att "Jenny; du har redan ätit för mycket!! Äckel!! Ska du ta en macka till kan du lika gärna gå all in och äta hela limpan".
Kroppen ljuger inte för oss, men att våga börja lyssna och ge den vad den behöver: DET kan vara desto jobbigare för då kopplas alla känslor in som hänger ihop med ätstörningen.
Nästnästa måndag ska jag och min arbetsgivare träffa en tjej från personalavdelningen, och se hur de kan hjälpa mig med ev samtalskontakt. Kan nog bli ok.
Nu blir det iordningfix inför jobbet!
<3
Firre
Hur mår ni? Vad händer? Ska kolla läget inne hos er när jag kommer hem från jobbet. Jag har lunchrast nu (åt smörgåsar och frukt idag=bättre än inget I suppose?). 
IGÅR däremot var en riktig höjdardag! Jag åt panerad fisk till lunch (MED paneringen KVAR såklart), potatis och remouladsås, samt ett bröd till. Och sedan: en giga kanelbulle till em-fikat (wohohooo) och det gjorde mig så lycklig! JAG KAN!!! :) Annars kan jag vara minst sagt enformig i mina livsmedelsval pga att jag har väldigt svårt för att laga/förbereda mat till mig själv. Dagens lunch är defintivt något för mig, så jag får in en variation i näringsämnen och smaker.
Jag återkommer och hörni? Ni vet väl att ni är bäst?? Ta hand om er så länge, kram<3
