Helt meningslöst inlägg men försöker hitta mig i det och bli på det klara med vad jag ska jobba med.

"Anorektikern framkallar kräkning som en nödlösning snarare än som rutinhandling och eventuell hetsätning är inte lika frekvent förekommande som vid bulimia nervosa."

"Gemensamt för de flesta anorektiker är att kroppen är det mest centrala i livet och tillvaron. Den sjuke är besatt av att känna sig smal, slank och lätt, och kan börja undvika vissa kläder som denne tror sig se tjockare ut i. Den sjuke kan även bli fäst vid ett visst plagg som får denne att känna sig smalare. I vissa fall försöker anorektikern bära bylsiga kläder för att "gömma" sig, vidare kan en anorektiker bli helt paralyserad av att bära tighta kläder som kan få denne att upplevna "svullnad" och därmed inbillad viktuppgång."

"Den sjukliga rädslan för viktuppgång är det mest karaktäristiska symptomet på sjukdomen, och normalt brukar anorektiker göra allt för att inte behöva konfrontera sig själva med situationer som kan få dem att känna sig tjockare."

"Vidare kan ätstörningen utveckla sig till en form av självkontroll, att den drabbade blir euforisk av att lyckas skippa måltider och att denne tycker sig ha "misslyckats" med sig själv som person om den hamnar i en sådan situation att den måste äta."

De fetmarkerade områdena är mina främsta bekymmer. Jag jobbar i terapin på hur jag stegvis kan släppa det tvångsmässiga användandet av vissa av mina klädesplagg (jag kan t ex åka hem tidigare från jobbet bara för att jag måste ta på mig ett visst klädesplagg som jag använder hela tiden nu), och jag vill också kunna sitta uppe längre på kvällarna ("måste" oftast gå och lägga mig tidigt för att jag inte klarar av att sitta uppe och känna kroppen). Att jag inte heller klarar duscha normalt är också självklart ett väldigt stort problem. Överätningar som ej är överätningar. En tjock tjej i spegeln som andra säger inte finns. Ätstörningen har tagit ifrån mig så mycket (och lagt till en hel del jobbigt), men kanske en dag är jag frisk från den. Jag längtar så.

Har legat en stund på min underbara spikmatta nu. Bästa köpet ever!

Mår helt ok i övrigt. Har varit på individualterapin idag. Blir ev mer fokus på maten framöver och det gör mig skraj. Jag har skitmycket ångest över maten verkligen. Visst, jag äter regelbundet men långtifrån planerat och matshemamässigt. Har väldigt svårt att ha den där strukturen och bestämma i förväg vad som slinker ner. Det väcker jobbiga känslor i kroppen. Ni med matschema som jag följer dagligen; jag är så imponerad över er och den kamp ni genomgår! Fy fasen vad starka ni är. Jag kommer förmodligen hämta mycket kraft hos er och vetskapen att det finns fler i samma position.

Kram och sov gott sen

Tack så mycket för er respons på mitt förra inlägg. Man blir så insnöad i sitt eget och idag när jag läste det kände jag med; men Jenny det var faktiskt inte så mycket. Vad kommer ångesten ifrån? Jag tror så här: Man tänker inte enbart just på det man ätit där och då, utan man tänker på alla andra måltider som kommer. NU är kontrollen tappad. Nu går det bara utför.

Nåt sånt.

Idag har jag skött mina mål regelbundet och det är så skönt med vardag igen. Nu ska jag kika in till alla er mina bloggvänner!

Min kille ville laga "god mat" ikväll fick jag reda på precis när jag slutat jobbet. Jag var inte alls sugen och då har jag svårt att äta. Har knappt ätit nånting. FAN!!!! Jag har så förbaskat dåligt samvete. Jag är så arg på mig själv. Skit skit skit. Måste äta nåt... och hela köket är fullt med nygjort vitlöksbröd direkt från ugnen, plus baguettebröd som jag älskar. Åt lite, spottade ut. Klarade inte av det. arrrggghhh... Jag har jättesvårt när mina rutiner bryts. Jag äter varje kväll, men min vanliga "frukostmat" som jag är trygg med. Så fort det blir nåt annat ballar jag ur. Why??? Fan vad jag är dum i huvudet.

Mår faktiskt lite bättre idag och det känns skönt. Detta trots att jag varit iväg på lite konferens hela dagen med jobbet. Och behövt äta dagens alla mål med kollegorna och bara suttit på ändan hela dagen... tills sista timmen då vi bowlade. shit vad det är jobbigt. kommer nog ha världens träningsverk imorgon :)

Imorgon är det terapi, ska be om råd från min terapeut ang helgens middagsbjudning hos föräldrarna. Är ni också såna så ni helst vill veta vad det bjuds på? Det måste va äs... för jag vill gärna förbereda mig mentalt innan och känna mig säker på maten.

Min sambo frågade innan hur det är med mig egentligen... att jag verkar må sämre. Han har så rätt, men jag hade inget bra svar. Varför är det så svårt att veta? Och att sätta ord på saker och ting?

Kanske mår jag sämre för att terapin kommit igång, att det är det som gör mig svajjig? All ångest över maten..? Jag kan ärligt säga att varenda måltid är en kamp och jag äter långtifrån "ordentligt". Jag fuskar mycket, det blir en hel del måltidssubstitut i stil med ljust bröd med lite extra smör, frukostmat, godis osv. min terapeut säger dock att hon tycker jag kämpar på bra med maten och regelbundenheten, men att jag bör få in mer lagad mat (skitsvårt för mig).

Jaja nu sätter jag stopp för ikväll... Nighty night...

Jaha då var det ännu en middagsbjudning på gång; min pappa bjöd oss till lördag. Känns otroligt jobbigt, inte det minsta kul, och det får mig att känna förkrossande dåligt samvete att jag kan känna så... men vi har en konflikt som ligger kvar sedan ett tag tillbaka under min sjukdomstid som gör att jag finner det otroligt svårt att vara avslappnad i hans sällskap. Och så maten då givetvis.

Men jag tackade ja utan att tveka... vad ska jag annars göra..? Det är ju hans födelsedag och jag kom aldrig till hans 50årsfest förra året, så nu är det väl dags....

Jag och min terapeut gjorde en kartläggning över mig och "mitt ärende" idag. DBTn är ju uppdelad i 4 faser. Fas 1 handlar om det suicidala och självskadande beteendet, samt ätstörningen  och terapistörande beteende givetvis. På detta fokuserar man ungefär ett år. Fas 2 handlar om traumabearbetning och det är då man går igenom om det finns någon typ av trauma i ens historia som man måste ta tag i. Att detta kommer först efter ett år med färdighetsträning beror just på att man ska ha tillräckligt med färdigheter för att kunna hantera det som kommer fram vid traumabearbetningen.

Fas 3 och 4 handlar om att få/hitta ett liv värt att leva. Vart vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? osv.

_______________________________________________
Egentligen har jag så mycket känslor i mig som jag vill skriva ut just nu, men kan inte få ner det på pränt. Hur jag verkligen känner.... Varför får jag inte ut det??

Jag borde verkligen träna mer. Verkligen. Mina tankar far runt och ger mig dåligt samvete.

Jobbigt just nu efter middag. Hatar det. Usch. Var på middagsbjudningen igår och skötte mig matmässigt. Men var så trött efter att ha haft ångest hela dagen. Just nu adderar jag i huvudet ihop allt jag ätit idag. Känslan säger för mycket, förnuftet säger för litet och vad visheten säger det vette sjutton. Mitt humör har varit bättre. Tror jag ska ha mens. Det är över en månad sen. Säkert oregelbunden. Eller tänk så är jag bara fet och inte menssvullen. Skit skit skit.

Har kollat på Inferno på Kunskapskanalens hemsida. Har ni sett det? Handlar om att leva med psykisk sjukdom. De besöker St Görans psykakut, man får höra en tjej med bipolär sjukdom berätta om sin sjukdom. Man får t o m se en tjej självskada sig i ett avsnitt. Det är rätt rått och krasst, precis som många UR-program o liknande.

Ledsen för min taskiga attityd ikväll...mår inte så bra.

Tack gulliga, gulliga ni för era råd. det får mig att känna mig mindre ensam. Känslorna stormar, men jag tar till mig det ni säger, är så tacksam och känns skönt att inte va ensam. Jag mår som en kasse sopor just nu. Var tvungen att ringa min terapeut innan när känslorna stormade som värst. Hon gav mig direkt "coaching" precis som ni och det kändes jättebra, trots att tårarna forsade. Sitter nu i soffan framför nåt SOS-program, med rynkad panna. Om någon sekund kommer min sambo hem efter att ha varit iväg sen i torsdags morse. Känns sådär. Men jag ska försöka uppbåda alla krafter jag har inför kvällen nu...

Snälla kom med lite idéer hur jag ska gå vidare idag! Jag har börjat morgonen med överätning; baguette, glass och godis etc. Och vi som ska på middagsbjudning ikväll..!:( Snälla hjälp! Hur går jag vidare nu!!!
Jag orkar inte.

Usch vad jag mår risigt just nu. Hatar att använda ett så vagt uttryck, men kommer inte på något annat lika bra sammanfattande ord för det. Är ensam hemma med hunden i 3 dagar, varav 1 dag redan passerat.. snart..

Äter ömsom för lite, ömsom för mycket. Och känslorna triggas igång av, hör och häpna, hunden! Mitt borderlinejag blommar för fullt och skriker "hundjääävel!!" (hata mig inte snälla) samtidigt som mitt yttre/andra jag försöker hålla känslosvallningarna i styr och hålla god min, ryta lite vanligt på olydigheterna. Men skit mår jag. Skit. Jag bara fasar för morgondagen.. ny ensam dag, med ansvar för hunden. Och helgens bjudning hos sambons syster på lördag. Mitt liv känns värdelöst. 

Jag försöker med mindfullness, fokusera på här och nu, skita i morgondagen just för tillfället. Förväntansoron säger ju ingenting om hur det verkligen blir imorgon eller på lördag. Jag försöker med andningsövningar. Men det hjälper fan inte. Jag känner mig förlorad.

Vet inte var jag har mina känslor för sambon heller. Känner ingen åtrå, ingen lust. Han är inte den bästa på att visa känslor (han har ju inte borderline.. haha!), och detta har ända sedan vi träffats lett till att jag trycker undan mina känslor, och i stort sett den jag är. Sakta förpassar jag mitt känslosamma, spontana jag till nån dunkel garderob som luktar gammalt och instängt. För jag hatar att vara den som sprudlar för att sedan bli nedtryckt: "hetsa inte upp dig nu. suck" eller "jaja, sluta larva dig/pussa på mig nu" osv osv.

Mitt psyke är fruktansvärt skört just nu. Jag balanserar på en skör tråd. Mår på ett sämre nu än under vissa självskadetillfällen (inget sånt är garantier för att man mår sämre även om alla säkert tror det). Jag tror det är en depression i sitt esse. Eller ev sköldkörteln. Har lånat hem en bok som handlar om problem med sköldkörteln. Jag har ju två släktingar med giftig struma t ex. Nåt jävla (sorry) fel är det. Jag vill börja må bättre snart.

Det är inte mycket som funkar när inte sambon är hemma.

Suck.

Ojoj vad det var nära att jag inte gick till jobbet i morse. Hade riktigt hög ångest under gårdagen och kunde inte släppa tankarna på en veckas jobb och vara i nuet istället. Men jag pallrade mig till jobbet idag och det gick över förväntan. Korta små inlägg jag får till, men vill bara säga hej i en stressig period. Ska kika in till er nu.

Hatar rädslan att förlora någon närstående. Eller att nån jag känner ska råka illa ut. Drömmer ofta mardrömmar om det. Att det skulle ske som ett straff mot mig bara för att jag ens tröstar må dåligt "utan anledning".

känslorna är fortfarande relativt stabila.

MEN jag har överätit idag. Sjutton också. Extra mackor. ja, you know the way. Kanske har jag ätit lite för lite de senaste dagarna, eller nåt. Enormt sug. vi ska bort på middag imon... kan vara det också.

blö.

Äntligen har den senaste tidens känslostormar lagt sig och jag känner mig mer i fas igen. Har idag varit på en riktigt bra DBTträff. Nu ska vi gå in på blocket som handlar om att reglera känslor: Varför uppkommer känslor, hur kan jag minska effekten av negativa känslor och hur kan jag öka förmågan att känna positiva känslor. Hur står man ut i en känsla? Etc etc etc. Jag ser så fram emot detta block! Kommer öva som en sate på allt.

I övrigt är det mycket på jobbet nu, känner mig delvis otillräcklig och ganska rejält uppstressad. men så länge känslolivet är stabilt på detta sätt kan jag hantera det. Ska göra mitt bästa att hålla känslorna på en rimlig nivå framåt. En stor utmaning för mig är t ex att inte värdera. I mitt fall mycket att inte tolka det andra säger till mig utifrån min dåliga självkänsla. Det förstärker ju det negativa och ökar inte precis mina chanser att jobba mot det friska.

Idag åker känslorna berg- och dalbana. Milt sagt! Kan jag inte bara få ett "normalt" känsloliv och slippa va emotionellt störd?! Jag vill inte gå i DBT, jag vill va normaaaaaaaal.