En ensam natt på väg
Men inte inatt, för inatt är sambon hemma men sen ska han iväg på 2 dagars utbildning via jobbet. Jag blir själv med vår hund i 2 dagar och tröstar absolut inte erkänna för sambon att jag inte känner mig tillräckligt mentalt stabil för att ta något som helst ansvar alls nu. DET ÄR JU SKRÄMMANDE!! Det kan inte stämma.. jag måste nedvärdera mig själv. Men ändå är det så jag känner. Men kanske också ett steg i rätt riktning att jag i alla fall vågar erkänna det för mig själv?
Alltid annars så tar jag på mig allt, alla arbetsuppgifter, göromål i hemmet osv - you name it, I fix it! Men i längden fungerar det såklart inte när man mår psykiskt dåligt. I alla fall, nu är jag fast besluten att snabbast möjligt påbörja en terapikontakt igen. Jag behöver det, jag måste ge det en chans och jag måste intala mig själv att det finns någon därute som kan hjälpa mig. Nån gång måste jag hitta rätt och finna förtroende för någon och ge denna person en chans att hjälpa mig.
Min hjärna är fullproppad och samtidigt tom. Så jag avslutar detta inlägg och intar duschen med olja i håret (fattar ni; tänk om jag kunde ha lika stor tilltro till terapi som till mirakelkurer för håret, my god!! Men det kommer. det kommer.)
Kram, tänker på er<3
Godmorgon!
Förbaskat jäkla trött!
Hur mår ni tjejer?? Hoppas bra<3 Nu är det frukost på jobbet hörni!! Det ska gå idag också. Japp!
Äs och julbord
Jaha mina vänner! Igår var dagen D; årets första julbord!
Vilken rysare!!
Jag åt alldeles för sparsamt under dagen (en riktig klassiker i "äs-kretsar"). Och vad tror ni händer här hemma på kvällen efter vi kommit hem från julbordet? Jo, DÅ åt jag. Men 3 mackor, en banan och 2 tallrikar fil m müsli är kanske ingen hetsätning egentligen..
Men i alla fall... jag antar att det nog är ett bra tecken att min kropp reagerar direkt och kompenserar bristfälligt energiintag med större intag senare. Fast det är svårt att vara tacksam kring en sådan sak... jag gick upp halv fem nu på morgonen, hade sådana panikkänslor, kved av obehag när jag satte mig på sängkanten för att jag känner mina "nya" former.
Vad resulterar det i att jag inte klarade trycka bort de känslorna? Jo.. jag SPOLADE NER min nya medicin i toaletten!! Äs är övertygad om att det är medicinens fel att jag nu gått upp i vikt. Men.. jag SKA ju gå upp i vikt eller? Det ska vara ett av mina mål ju!! Blir så trött på mig själv.
Saknar mer ord just nu. På återhörande!
Vilken rysare!!
Jag åt alldeles för sparsamt under dagen (en riktig klassiker i "äs-kretsar"). Och vad tror ni händer här hemma på kvällen efter vi kommit hem från julbordet? Jo, DÅ åt jag. Men 3 mackor, en banan och 2 tallrikar fil m müsli är kanske ingen hetsätning egentligen..
Men i alla fall... jag antar att det nog är ett bra tecken att min kropp reagerar direkt och kompenserar bristfälligt energiintag med större intag senare. Fast det är svårt att vara tacksam kring en sådan sak... jag gick upp halv fem nu på morgonen, hade sådana panikkänslor, kved av obehag när jag satte mig på sängkanten för att jag känner mina "nya" former.
Vad resulterar det i att jag inte klarade trycka bort de känslorna? Jo.. jag SPOLADE NER min nya medicin i toaletten!! Äs är övertygad om att det är medicinens fel att jag nu gått upp i vikt. Men.. jag SKA ju gå upp i vikt eller? Det ska vara ett av mina mål ju!! Blir så trött på mig själv.
Saknar mer ord just nu. På återhörande!
BEHÖVER ER HJÄLP!
Jag är oerhört destruktiv i mitt huvud just nu. Jag vill/orkar/vågar inte alls fortsätta kämpa och är nu rädd att jag kommer lägga av fullständigt. Jag vet hur j-a lätt jag skulle kunna "bestämma mig" för att gå in i min sjukdom totalt och slippa existera på ett normalt sätt överhuvudtaget!!!
Frågan är nu om jag har styrkan att stå emot dessa sjuka tankar??
Jag måste ju klara det!! På något sätt!! Jag är desperat, MEN problemet är att jag någonstans på vägen har tappat förtroendet för vården och deras förbaskade bmi-skalor och matscheman hit och dit! Don´t get me started säger jag bara... För helvete, det är huvudet som plågar mig! Jag måste få ut allt det som är därinne snart!
Vården har bevisat fler än en gång för mig att både terapi och medicinering rent av kan göra sjukdomen VÄRRE! I vintras t ex lovade min psykolog mig att INTE avslöja min vikt och gjorde det ÄNDÅ! Förbannade, jävla... aahhhrrrggggg...! Såna misstag får inte göras under några omständigheter! Och vad gäller medicin så gör den allt som oftast att jag går upp i vikt och vips så finns det en överhängande risk att jag slarvar med medicineringen..!
Vården räcker inte till är min bestämda uppfattning just nu (och jag är ju tyvärr så envis när jag sätter den sidan till, så det skulle krävas enorma motargument i detta läget för att få mig att ändra denna uppfattning). Ingen bra inställning att gå in i behandling med om man säger så...
Så nej; Vården verkar inte kunna hjälpa mig med huvudet! Och det känns som att jag inte längre orkar det själv heller.
Jag vill INTE gå och lära mig äta nånstans, jag orkar inte behandlas med andra och riskera att triggas av någon som svält ner sig till en lägre vikt än mig! Mitt huvud klarar inte det, jag är rädd för att den här förbaskade helvetessjukdomen leder mig rakt in i döden!!
Ni som har erfarenet av viktresan till "normalvikt" och som har intentionen att bli friska från ätstörningen.. Snälla hjälp mig! Vad är era råd? Hur ska jag tänka kring viktuppgången (som nu är mer än 2-3 kg) för att inte få panik och svälta mig själv?
Jag är fast i ett fängelse där jag äcklas så extremt över min kropp och den växer till abnorma proportioner! Jag klarar snart varken av att stå, sitta eller ens ligga(!) för kilona känns så tydligt! Fy fan...
fy fan!!!
Frågan är nu om jag har styrkan att stå emot dessa sjuka tankar??
Jag måste ju klara det!! På något sätt!! Jag är desperat, MEN problemet är att jag någonstans på vägen har tappat förtroendet för vården och deras förbaskade bmi-skalor och matscheman hit och dit! Don´t get me started säger jag bara... För helvete, det är huvudet som plågar mig! Jag måste få ut allt det som är därinne snart!
Vården har bevisat fler än en gång för mig att både terapi och medicinering rent av kan göra sjukdomen VÄRRE! I vintras t ex lovade min psykolog mig att INTE avslöja min vikt och gjorde det ÄNDÅ! Förbannade, jävla... aahhhrrrggggg...! Såna misstag får inte göras under några omständigheter! Och vad gäller medicin så gör den allt som oftast att jag går upp i vikt och vips så finns det en överhängande risk att jag slarvar med medicineringen..!
Vården räcker inte till är min bestämda uppfattning just nu (och jag är ju tyvärr så envis när jag sätter den sidan till, så det skulle krävas enorma motargument i detta läget för att få mig att ändra denna uppfattning). Ingen bra inställning att gå in i behandling med om man säger så...
Så nej; Vården verkar inte kunna hjälpa mig med huvudet! Och det känns som att jag inte längre orkar det själv heller.
Jag vill INTE gå och lära mig äta nånstans, jag orkar inte behandlas med andra och riskera att triggas av någon som svält ner sig till en lägre vikt än mig! Mitt huvud klarar inte det, jag är rädd för att den här förbaskade helvetessjukdomen leder mig rakt in i döden!!
Ni som har erfarenet av viktresan till "normalvikt" och som har intentionen att bli friska från ätstörningen.. Snälla hjälp mig! Vad är era råd? Hur ska jag tänka kring viktuppgången (som nu är mer än 2-3 kg) för att inte få panik och svälta mig själv?
Jag är fast i ett fängelse där jag äcklas så extremt över min kropp och den växer till abnorma proportioner! Jag klarar snart varken av att stå, sitta eller ens ligga(!) för kilona känns så tydligt! Fy fan...
fy fan!!!
Det handlar inte om maten och/eller vikten - så vad handlar det om?
För oss som lider av ätstörningar är det uppenbart att sjukdomen inte handlar om maten och/eller vikten. Även fast allt omkring den handlar om just.. maten/vikten! Det är väl också en av anledningarna till att det är så svårt för omgivningen att begripa sig på vår sjukdom. Det gör också att man lätt känner sig ensam eftersom det hela tiden känns som att "ingen kan förstå".
När jag var i gymnasieåldern fanns det inte i min värld att jag skulle kunna drabbas av ätstörningar. Jag minns att jag t o m brukade säga att "är det någon sjukdom jag ALDRIG skulle kunna få så är det anorexi, jag tycker för mycket om mat" (!!!!!). Sånt hör jag en del säga idag och inser att jag själv visste lika lite om ätstörningar på den tiden som dessa vet idag.
Jag har alltid tyckt om mat, varit den mest tacksamma gästen att bjuda, ätit allt och mycket och egentligen aldrig tyckt illa om någon sorts mat alls. På alla kalas och i skolan var jag alltid först i matkön. Jag tänkte aldrig på vad för mat jag åt. Jag åt automatiskt, mekaniskt, tänkte aldrig mer över det utan jag var hungrig och åt helt enkelt.
För min del startade sjukdomen av ett antal olika anledningar. Alla dessa anledningar kanaliserades ner till en enda grej: "jag ska börja ta hand om mig själv, äta sunt, skita i allt vad killar heter" samt att "jag vill gå ner 2 kg". Att detta skulle utvecklas till en fullständigt FASANSFULL sjukdom som just nu snor/våldtar flera år av mitt liv, det hade jag aldrig i min vildaste fantasi trott!
Vilken/vilka är era anledningar?
Mina är (kortfattat):
DÅLIG SJÄLVKÄNSLA (grunden till denna finns i min uppväxt samt att jag blev utnyttjad vid ett flertal tillfällen)
+ "DUKTIG FLICKA"-syndromet
+ GENETISKA ANLAG att få ätstörningar
+ EN UTLÖSANDE FAKTOR givetvis
Och vad sjukdomen handlar om idag... det är jag osäker på/kan jag inte uttrycka just nu.
Fredag
Nää hörni! Nu är det faktiskt dags för Jenny att skärpa till sig efter den här svackan. Vet ni vad anledningen till brytet var? Att jag VÄGDE mig...
HALLÅÅÅÅ??? Var det inte den där förbaskade vågen jag skulle slänga ut?!?!
Så onödigt, men helvete vad ont det gjorde inombords när jag vägde mycket mer än jag trodde. Inte bara något hekto nej. Snarare kilon. Ni kan ju tänka er paniken och allt kompensationstänk som direkt poppar upp i huvudet! Och jag vet att många av er genomgått samma sak det senaste med vikten. Det tär på en, även att man vet att man inte ska låta siffror styra. Man tar ju åt sig och känner sig misslyckad (allt bara för att äs vill något annat).
Jag tänker på er alla och vill säga det, f-n vad ni är underbara. Wiiee!! Ni betyder massor för mig. Fatta vad många vänner man har egentligen<3 Vi alla sitter här bakom våra skärmar och tar del av varandras liv. Jag ska försöka lyfta upp kommentarer och besvara frågor i större utsträckning. De betyder massor!
Förresten, gällande behandling som många gett mig råd om att ta del av igen: Jag ska nu få samtalskontakt via jobbet, vilket jag bett om. Det blir kanske ett första steg mot behandling igen.
Katrin; jag har inte provat OA. Men räkna med att jag kommer kolla upp detta närmare! Har redan varit inne på hemsidan. Tack för tipset! Och Ronja, S och alla ni andra: Kram<3
Nu är helgen för dörren igen. Jag ska på teater. T e a t e r. Herregud.. Fattar ni, man kan nästan tro att jag börjar bli kulturell med konsert och teater hit och dit:) och så ska jag på julbord..!
Nu ska jag in till er! På återhörande snart igen<3
HALLÅÅÅÅ??? Var det inte den där förbaskade vågen jag skulle slänga ut?!?!
Så onödigt, men helvete vad ont det gjorde inombords när jag vägde mycket mer än jag trodde. Inte bara något hekto nej. Snarare kilon. Ni kan ju tänka er paniken och allt kompensationstänk som direkt poppar upp i huvudet! Och jag vet att många av er genomgått samma sak det senaste med vikten. Det tär på en, även att man vet att man inte ska låta siffror styra. Man tar ju åt sig och känner sig misslyckad (allt bara för att äs vill något annat).
Jag tänker på er alla och vill säga det, f-n vad ni är underbara. Wiiee!! Ni betyder massor för mig. Fatta vad många vänner man har egentligen<3 Vi alla sitter här bakom våra skärmar och tar del av varandras liv. Jag ska försöka lyfta upp kommentarer och besvara frågor i större utsträckning. De betyder massor!
Förresten, gällande behandling som många gett mig råd om att ta del av igen: Jag ska nu få samtalskontakt via jobbet, vilket jag bett om. Det blir kanske ett första steg mot behandling igen.
Katrin; jag har inte provat OA. Men räkna med att jag kommer kolla upp detta närmare! Har redan varit inne på hemsidan. Tack för tipset! Och Ronja, S och alla ni andra: Kram<3
Nu är helgen för dörren igen. Jag ska på teater. T e a t e r. Herregud.. Fattar ni, man kan nästan tro att jag börjar bli kulturell med konsert och teater hit och dit:) och så ska jag på julbord..!
Nu ska jag in till er! På återhörande snart igen<3
.....................
Är så fucking jävla trött på mig själv. Hatar mig själv!
Jag är tjock och ful och jag försöker ju inte ens må bättre. Subba!! Jag sabbar allt, jag kunde tamejtusan varit frisk nu om jag inte kapitulerat för äs och dess dåliga motivation till att sticka all världens väg.
Allt är ett helvete och ingenting blir bättre när jag gör om alla misstag gång på gång.
Nu skiter jag i allt.
Hittat en lösning
Morrn morrn.
Sitter och laddar för tusen för att äta frukost. INTE lätt när gårdagen såg ut som de gjorde och kroppen känns enorm..:(
Igår tog jag ansvar för min pengasituation (dvs att jag "nallar" mycket, mycket pengar från mitt sparande till följd av ätstörningarna). Jag berättade för sambon om hur läget är, bad honom skapa ett konto och förde över alla sparpengar dit. ALLA. Vi har ett kontrakt inbördes kring att uttag får göras endast om vi båda godkänner det. Han får med andra ord inte använda de pengarna heller. Jag hade hunnit spendera upp flera, flera tusen... Pengar jag inte får tillbaka.
My rolemodel..?
Så nu undrar jag vad sjukdomen tänker hitta på för utväg för att komma över mat. Ätstörningen försöker alltid alltid ALLTID hitta vägar att få det den "behöver" och jag antar att alldeles för många av er som läser detta känner igen sig i det:( Den hittar ständigt vägar att svälta, att hetsäta, att kräkas, att få tag i mat.
You name it, och den fixar det!
Kommer jag att:
1. Skaffa kreditkort?
2. Snatta?
3. Sälja min kropp?
Omröstningen pågår hela dagen och är KOSTNADSFRI..!
Wo ho hoooo!
Skämt åsido;)
Cake anyone?
Hur mår ni därute? Är allt ok? Här är det verkligen SÅDÄR! inte helt kasst, men inte bra heller.
Tröstar inte ens skriva hur jag spenderat den här dagen. Vi säger helt enkelt att jag saknar ord för att beskriva den!
Eller fan, skitsamma! Det är min blogg, jag måste få skriva av mig eller hur? Åkte till jobbet som vanligt i morse, klev ur bilen och gick mot entrén. VÄNDE OM (???) innan jag kommit fram till dörren, gick tillbaka till bilen, sjukanmälde mig (eller jag sa inte att jag var febrig eller nåt sånt utan jag sa att det berodde på min psykiska sjukdom), åkte till några affärer och shoppade loss på.. ja, ni kan ju lista ut vad jag handlade..! Bland annat besökte jag ett konditori och köpte en tårta.
...
Det är sant!!
En HEL FUCKING JÄVLA TÅRTA!!!
Den vräkte jag. Plus en massa annat. Bränner pengar som f*n just nu, kommer snart ha spenderat upp hela mitt sparande. Så ja, hetsar gör jag som tusan just nu. Avbröt dock tidigare än jag tänkt (bra där!), ringde min sambo (som slutar tidigare på tisdagar) och frågade om jag kunde hänga med till svärföräldrarna. Visste att han skulle dit direkt efter jobbet för att sätta på sina vinterdäck.
Och jo, det fick jag såklart. Så DET var ju bra gjort av mig. Vi åt det första vi gjorde när vi kom dit (snacka om att det var liiiiite trögt att äta då, men men...). Jag klarade det i alla fall! Två äggsmörgåsar.
Äsch, jag tittar in till er istället, orkar inte med mig själv just nu.
Tröstar inte ens skriva hur jag spenderat den här dagen. Vi säger helt enkelt att jag saknar ord för att beskriva den!
Eller fan, skitsamma! Det är min blogg, jag måste få skriva av mig eller hur? Åkte till jobbet som vanligt i morse, klev ur bilen och gick mot entrén. VÄNDE OM (???) innan jag kommit fram till dörren, gick tillbaka till bilen, sjukanmälde mig (eller jag sa inte att jag var febrig eller nåt sånt utan jag sa att det berodde på min psykiska sjukdom), åkte till några affärer och shoppade loss på.. ja, ni kan ju lista ut vad jag handlade..! Bland annat besökte jag ett konditori och köpte en tårta.
...
Det är sant!!
En HEL FUCKING JÄVLA TÅRTA!!!
Den vräkte jag. Plus en massa annat. Bränner pengar som f*n just nu, kommer snart ha spenderat upp hela mitt sparande. Så ja, hetsar gör jag som tusan just nu. Avbröt dock tidigare än jag tänkt (bra där!), ringde min sambo (som slutar tidigare på tisdagar) och frågade om jag kunde hänga med till svärföräldrarna. Visste att han skulle dit direkt efter jobbet för att sätta på sina vinterdäck.
Och jo, det fick jag såklart. Så DET var ju bra gjort av mig. Vi åt det första vi gjorde när vi kom dit (snacka om att det var liiiiite trögt att äta då, men men...). Jag klarade det i alla fall! Två äggsmörgåsar.
Äsch, jag tittar in till er istället, orkar inte med mig själv just nu.
Mår bättre!
Jag i bilen på väg till jobbet i morse
Efter morgonens inlägg mår jag nu bättre. Ska hålla i ett seminarium för 30 pers idag! Wish me luck:)
Mina planer just nu är....
....ringa FK och avsluta sjukskrivningen
....dvs; jobba fullt
....sluta med all medicinering
....vinna massa pengar (jomenvisst. Hahaha:))
Typ så.
Ehhh..? hehehe...
Som ni säkert förstår så håller ångesten (dvs tankar på alla ovanstående saker och därtill hörande känslor) mig vaken ännu en tidig morgon... Livet är underbart!
Tjo ho hooo!!
Böööööl!:( Ätit frukost precis i alla fall. Mår som en gammal sjaskig halvt möglig disktrasa KOMBINERAT med en tapper tjock-TV som sjunger på sista versen hemma hos en pensionär som aldrig städar och enbart tittar på Triss-skrapet varje morgon med en hakklapp runt halsen.
Dvs RIKTIGT JÄVLA RISIGT! Buhuhuuuuu
Inget positivt kommer ur mig just nu, men det ska fan (sorry) inte gå ut över maten! Återkommer.
Kvällning
Har ätit kinamat med sambon nu. Det har varit en tuff helg. MEN jag har iaf varit både på konsert, middag hos vänner, samt eftermiddagsfika hos föräldrarna. Och jag sov bara 3 tim inatt så det är ett under att jag hållit ihop så pass bra som jag gjort idag kan jag säga..!
Johanna, maila när du vill om vad du vill! Finns här och önskar jag sett din kommentar tidigare<3 Min mail står längst upp i loggan "bortom ljus och mörker": [email protected] (snacka om pinsam mailadress jag har.. hahaha, meeeen jag ursäktar mig med att jag har en annan, mer professionell OCKSÅ..:))
Har lipat som bara den idag. Övertalade min kille att stanna hemma hos mig ikväll. Behövde matstödet. Har skött mig bra idag, kämpat på. Åt mer än både min bror och hans tjej på eftermiddagsfikat innan idag. Och DET var jobbigt. Hatar när man äter mer än någon annan, för då blir monstret i huvudet riktigt jäkla förbannad.
Usch.
Jag är inte alltid bra på att stänga av monstrets tjat, men jag är trotsig som bara den när jag sätter den sidan till..! Jag VET ju trots allt vad jag måste göra och vilken väg jag måste välja. Även att det gör ONT att göra det.
Johanna, maila när du vill om vad du vill! Finns här och önskar jag sett din kommentar tidigare<3 Min mail står längst upp i loggan "bortom ljus och mörker": [email protected] (snacka om pinsam mailadress jag har.. hahaha, meeeen jag ursäktar mig med att jag har en annan, mer professionell OCKSÅ..:))
Har lipat som bara den idag. Övertalade min kille att stanna hemma hos mig ikväll. Behövde matstödet. Har skött mig bra idag, kämpat på. Åt mer än både min bror och hans tjej på eftermiddagsfikat innan idag. Och DET var jobbigt. Hatar när man äter mer än någon annan, för då blir monstret i huvudet riktigt jäkla förbannad.
Usch.
Jag är inte alltid bra på att stänga av monstrets tjat, men jag är trotsig som bara den när jag sätter den sidan till..! Jag VET ju trots allt vad jag måste göra och vilken väg jag måste välja. Även att det gör ONT att göra det.
Slice me nice
Hej underbara ni därute! Inatt har jag sovit 3 timmar (klockren skönhetssömn I tell you!), mellan kl 00-03 och sedan legat och löst korsord i soffan. Älskar Knep&Knåp, "svårt" ska det vara, helst 4-5 pennors svårighet så man får gnissla tänderna ordentligt!:)
Jag idag - trött och butter efter 3 tim sömn På jobbet i torsdags.
och massa drömmar därtill, a.k.a: har
aldrig varit så här pigg som nu! ;)
Den dåliga sömnen KAN (hrrmm) bero på att jag drack tre rågade koppar start kaffe till tårtan igårkväll efter konserten. hehe! I alla fall; det var jättetrevligt igår. Tog två bitar tårta, normalstora bitar, för jag fegade med riset till varmrätten. Tog bara en sked av det.
Varför är ris så jobbigt då!? Hmpfhhh, alltså hur som helst så blev jag så irriterad på mig själv. Sa till sambon efteråt att jag borde tagit en portion till. Han tyckte dock att jag ätit ok och jag lär mig hela tiden. Så nästa gång ska jag komma ihåg att riset inte hoppar upp från tallriken och biter mig i kranen..!! :)
Frukosten idag intog jag alltså redan 05:00! Såg precis att min nya medicin kan ge både ökad och minskad aptit. Rädslan för viktökning kommer direkt, även fast jag redan vet att det är den vägen jag ska vandra. Jag har ej schizofreni (vad jag vet.. hahaha!!) Men det kan verka mot andra saker också ser jag. Någon som har erfarenhet av den här medicinen?
Nää hörni, kram på er! Trött jag är. Ska försöka sluta ögonen en stund till och kikar in till er om en stund!
Saturday.
Igårkväll skrev jag ett inlägg jag nu tagit bort. Känns helt fel att jag publicerade det och ber om ursäkt för detta då det var mycket detaljer.
Idag är det lördag och både jag och sambon är tidigt uppe. Min nya medicin är ok, men blir otroligt torr i munnen av den. Ska precis avsluta min frukost med en kopp kaffe innan dagen drar igång. Återkommer. Kram*
Idag är det lördag och både jag och sambon är tidigt uppe. Min nya medicin är ok, men blir otroligt torr i munnen av den. Ska precis avsluta min frukost med en kopp kaffe innan dagen drar igång. Återkommer. Kram*
Morning
När jag och S var i affären häromdagen så stod det på väggen vid lösgodiset att ordet Fredagsmys nu blivit så etablerat att det finns i Svenska akademins ordlista. Var tvungen att kolla upp det och se på sjutton! Det stämde.
Vet inte varför jag skrev ner det här nu, men det är iaf fredag och helgen är framför oss. Och fredagsmys var det längesen jag ägnade mig helhjärtat åt. Vi har massor planerat denna helgen:
Fredag: åka till verkstaden med bilen
Lördag: Konsert (symfoniorkester tolkar Queen - blir magiskt). Middag hos vänner på kvällen.
Söndag: Eftermiddagsfika hos mina päron, samt förbereda dans på kvällen (dvs bre 100-tals mackor)
Ehe...? Det blev visst inte så mycket när det kom ner i skrift haha... men bara det att det är bokat och klart kan stressa mig. Därför tar vi minut för minut nu eller hur? Dag för dag... Nu: göra mig iordning för jobb.
Är lite nere idag
:(
Vet inte varför jag skrev ner det här nu, men det är iaf fredag och helgen är framför oss. Och fredagsmys var det längesen jag ägnade mig helhjärtat åt. Vi har massor planerat denna helgen:
Fredag: åka till verkstaden med bilen
Lördag: Konsert (symfoniorkester tolkar Queen - blir magiskt). Middag hos vänner på kvällen.
Söndag: Eftermiddagsfika hos mina päron, samt förbereda dans på kvällen (dvs bre 100-tals mackor)
Ehe...? Det blev visst inte så mycket när det kom ner i skrift haha... men bara det att det är bokat och klart kan stressa mig. Därför tar vi minut för minut nu eller hur? Dag för dag... Nu: göra mig iordning för jobb.
Är lite nere idag
:(
Catfight
Sitter i mörkret i vårt vardagsrum, äter min sista frukostmacka och således är snart frukosten komplett i magen. Utanför bråkar två katter, de fräser och gnäller om vartannat. Inget ovanligt, vi har massor av katter i vårt område.
Du 28åring<3 som frågade lite om mitt kroppsliga tillstånd. Min kropp är i ett helt ok "somatiskt" tillstånd. MEN jag har undervikt, enligt den fruktansvärt överskattade bmi-skalan och dert vidmakthåller självklart min ätstörning. Alltså hatar inte ni också allt som har med bmi att göra egentligen? Don´t get me started säger jag bara!! Förstår riktmärkesgrejen, men allt med siffror får ofta en med ätstörningar att få tvångstankar.
Fy fasen vad jobbigt det är att psykisk sjukdom inte alltid syns! Alltså jag saknar ord. Innan mitt psyke mår bättre är jag inte frisk.
Jag har varierat en hel del i vikt under min ätstörning. Men även att jag haft normalvikt och sett frisk ut,, så är jag fullständigt övertygad om att kroppen ÄNDÅ inte mått bra. Oavsett "normalt" bmi eller inte. Nää, bmi usch... Grrr...
Jag tycker det är skitjobbigt att läsa på bloggar att "jag får inte rasa mer i vikt nu", eller rysaren: "jag KÄMPAR för att gå upp i vikt". Det provocerar mig och gör mig gaaalen. Det är min åsikt. Så jag ska inte tala mer om detta nu. Eller vad tycker ni därute?
Jag vill vara frisk helst igår!! så nu jäklar ligger frukosten i magen. Och jag lever ÄN!
Tycker om er, ta hand om er så hörs vi senare<3
Du 28åring<3 som frågade lite om mitt kroppsliga tillstånd. Min kropp är i ett helt ok "somatiskt" tillstånd. MEN jag har undervikt, enligt den fruktansvärt överskattade bmi-skalan och dert vidmakthåller självklart min ätstörning. Alltså hatar inte ni också allt som har med bmi att göra egentligen? Don´t get me started säger jag bara!! Förstår riktmärkesgrejen, men allt med siffror får ofta en med ätstörningar att få tvångstankar.
Fy fasen vad jobbigt det är att psykisk sjukdom inte alltid syns! Alltså jag saknar ord. Innan mitt psyke mår bättre är jag inte frisk.
Jag har varierat en hel del i vikt under min ätstörning. Men även att jag haft normalvikt och sett frisk ut,, så är jag fullständigt övertygad om att kroppen ÄNDÅ inte mått bra. Oavsett "normalt" bmi eller inte. Nää, bmi usch... Grrr...
Jag tycker det är skitjobbigt att läsa på bloggar att "jag får inte rasa mer i vikt nu", eller rysaren: "jag KÄMPAR för att gå upp i vikt". Det provocerar mig och gör mig gaaalen. Det är min åsikt. Så jag ska inte tala mer om detta nu. Eller vad tycker ni därute?
Jag vill vara frisk helst igår!! så nu jäklar ligger frukosten i magen. Och jag lever ÄN!
Tycker om er, ta hand om er så hörs vi senare<3
Onsdag
Tack för era hållna tummar underbaringar där ute! Resultatet av läkarbesöket (som kändes helt ok) blev:
- Fortsatt 50% sjukskriven
- Ska börja arbetsträna (eller arbetsTIDSträna snarare)
- Ska börja ta ytterligare en medicin, något liknande som Seroquel(?) tror jag, som stämningsstabiliserande(?) och kompletterande till antideppen
Det kändes konstigt att besöka psyk igen, efter att inte ha varit där på någon månad.. Hur som helst var det skönt att ha sambon med.
Och vet ni? Jag kom på varför jag så gärna ville ha med honom på läkarsamtalet. Inte så mycket för att berätta för läkaren hur jag mår (som jag skrev med glimten i ögat i bloggen häromsistens). Faktiskt inte. Utan mer som en garanti/ett bevis till doktorn om min ärlighet.
Jag vill att både han och sambon ska veta att jag berättar precis som det är. Det är precis som att "bara" min försäkran om att jag talar sanning inte räcker. Undra varför? Jag vill liksom ha mer bevis. Läkaren förstår förhoppningsvis att min sambo hade flikat in i samtalet om jag sagt något som inte stämmer. Exempelvis berättade jag att det går bättre och lättare med maten för mig. Samtidigt som sambon kunde berätta om mina mardrömmar (han väcks ju av mina skrik varje natt).
Den andra fördelen med att min sambo var med på mötet är att han får veta hur det går i mina kontakter med vården/psyk, samt medicineringen. Jag vet att jag inte har någon skyldighet att berätta det för honom, men det känns bättre för mig. Det får mig att känna mig närmare honom och jag märkte efter mötet att han kände samma sak. Jag behöver inte återberätta allt som händer. Han vet. Alla kort ligger öppna på bordet!
Utom ett...
Och det är att jag hetsar mer än jag berättat för någon av dem. Jag sa till doktorn som svar på frågan hur ofta det händer, att det är ca 5 ggr i veckan. Men sanningen är att det sker i större omfattning än så. För min sambo skulle jag våga berätta redan nu, men inte för doktorn. Men snart, snart är jag stark nog att visa även det kortet. Om han inte hinner "syna" mig först.
- Fortsatt 50% sjukskriven
- Ska börja arbetsträna (eller arbetsTIDSträna snarare)
- Ska börja ta ytterligare en medicin, något liknande som Seroquel(?) tror jag, som stämningsstabiliserande(?) och kompletterande till antideppen
Det kändes konstigt att besöka psyk igen, efter att inte ha varit där på någon månad.. Hur som helst var det skönt att ha sambon med.
Och vet ni? Jag kom på varför jag så gärna ville ha med honom på läkarsamtalet. Inte så mycket för att berätta för läkaren hur jag mår (som jag skrev med glimten i ögat i bloggen häromsistens). Faktiskt inte. Utan mer som en garanti/ett bevis till doktorn om min ärlighet.
Jag vill att både han och sambon ska veta att jag berättar precis som det är. Det är precis som att "bara" min försäkran om att jag talar sanning inte räcker. Undra varför? Jag vill liksom ha mer bevis. Läkaren förstår förhoppningsvis att min sambo hade flikat in i samtalet om jag sagt något som inte stämmer. Exempelvis berättade jag att det går bättre och lättare med maten för mig. Samtidigt som sambon kunde berätta om mina mardrömmar (han väcks ju av mina skrik varje natt).
Den andra fördelen med att min sambo var med på mötet är att han får veta hur det går i mina kontakter med vården/psyk, samt medicineringen. Jag vet att jag inte har någon skyldighet att berätta det för honom, men det känns bättre för mig. Det får mig att känna mig närmare honom och jag märkte efter mötet att han kände samma sak. Jag behöver inte återberätta allt som händer. Han vet. Alla kort ligger öppna på bordet!
Utom ett...
Och det är att jag hetsar mer än jag berättat för någon av dem. Jag sa till doktorn som svar på frågan hur ofta det händer, att det är ca 5 ggr i veckan. Men sanningen är att det sker i större omfattning än så. För min sambo skulle jag våga berätta redan nu, men inte för doktorn. Men snart, snart är jag stark nog att visa även det kortet. Om han inte hinner "syna" mig först.
Tacos
Mina mattider idag har blivit helt fucked up.. och det är jobbigt! Nu har jag precis ätit dagens middag. 3 tortillas med tacofärs och grönsaker, salsasås, ja ni vet. TRE!! Fy faaaan. Men nej, Jenny, jävla bra gjort! (förlåt för mitt vackra språk). Jag är stolt över mig själv och att jag tar steg i rätt riktning.
Nu när jag är mätt så slipper jag tänka på mat hela tiden. När man är hungrig och har näringsbrist är tankarna nämligen konstant på mat. Man är inte dum i huvudet om man tycker att man hela tiden tänker på det. Det är "bara" kroppen som är i obalans, man är hungrig. Hjärnan kommer inte släppa dessa tankar förrän kroppen uppnått balans/blivit mätt igen.
Jag kapitulerar för det tråkiga idag. Har inte hetsat på hela dagen och kommer inte göra det heller. Jag vill bara att det ska bli kväll så jag får sova för jag är så förbaskat trött.
Läkarsamtal imorgon. Vill inte.
Nu när jag är mätt så slipper jag tänka på mat hela tiden. När man är hungrig och har näringsbrist är tankarna nämligen konstant på mat. Man är inte dum i huvudet om man tycker att man hela tiden tänker på det. Det är "bara" kroppen som är i obalans, man är hungrig. Hjärnan kommer inte släppa dessa tankar förrän kroppen uppnått balans/blivit mätt igen.
Jag kapitulerar för det tråkiga idag. Har inte hetsat på hela dagen och kommer inte göra det heller. Jag vill bara att det ska bli kväll så jag får sova för jag är så förbaskat trött.
Läkarsamtal imorgon. Vill inte.
Förmåga?
Ny dag, nya möjligheter.
Det vi gjorde igår kan vi inte göra ogjort, så nu är det bara att fokusera på här och NU.
Frukost intagen i vanlig ordning, snart kaffet också. Sen ska jag på med lite färg i ansiktet och åka på möte! Verkar kunna vara lite halt idag (vi har minusgrader just nu) så jag kommer ta det lugnt för en gångs skull.
Och jag ska försöka att inte oroa mig för läkarbesöket imorgon. Orosmomentet är att jag inte vet hur god min arbetsförmåga är. Hur klarar jag att jobba 50% som nu? är jag redo för 75%? Vad sjutton ska jag göra/säga?! känner press på mig att jag måste veta allt hela tiden.
Det enda jag vet är att jag inte känner någon livsglädje. Vad beror det på? Depressionen? Antideppen? eller är det bara en jäkla fix idé jag fått för mig och inte kan släppa? I så fall är det ju jäkligt irriterande! hmpfh...
Önskar er en fin tisdag, och hörni; vi tar det lugnt, vi tar en minut i taget<3 Kram
Det vi gjorde igår kan vi inte göra ogjort, så nu är det bara att fokusera på här och NU.
Frukost intagen i vanlig ordning, snart kaffet också. Sen ska jag på med lite färg i ansiktet och åka på möte! Verkar kunna vara lite halt idag (vi har minusgrader just nu) så jag kommer ta det lugnt för en gångs skull.
Och jag ska försöka att inte oroa mig för läkarbesöket imorgon. Orosmomentet är att jag inte vet hur god min arbetsförmåga är. Hur klarar jag att jobba 50% som nu? är jag redo för 75%? Vad sjutton ska jag göra/säga?! känner press på mig att jag måste veta allt hela tiden.
Det enda jag vet är att jag inte känner någon livsglädje. Vad beror det på? Depressionen? Antideppen? eller är det bara en jäkla fix idé jag fått för mig och inte kan släppa? I så fall är det ju jäkligt irriterande! hmpfh...
Önskar er en fin tisdag, och hörni; vi tar det lugnt, vi tar en minut i taget<3 Kram
En hälsning från jobbet
Hej hej!
Fattar ni! Jag (det tekniska analfabetet) lyckades på egen hand skicka en bild från min arbetstelefon till datorn!
På arbetstid!!!!
Hahah:)
Nu har jag precis haft samtal med chefen (obs inte ang detta! hehe) och nu blir det fm-mellis. Har 2 frukostmackor med mig idag med tomat och skinka. Nu kör vi!
Tänker på er<3
Årsdagen!
Godmorgon godingar!
Vet ni? I juli firade jag ett års frukost. Fattar ni!! YES! Kom på det nu, haha.. i juli 2010 började jag äta ordentlig frukost efter flera års uppehåll (jag och killen skulle åka till London och jag ville inte vara utan hotellfrukosten så jag började öva ett tag innan vi åkte). Och det har jag inte ångrat EN ENDA sekund. Fan vad bra hörni!
Wo ho hooooo!!
:)
Således är även dagens frukost i kistan och nersköljs just nu med kaffe. Jag har haft ångest sedan jag vaknade vid 4, men det är slut på det nu för denna dagen! För idag kopplar jag bort alla tankar på kropp och rädslor osv och försöker ha en riktigt bra dag istället, det är jag tametusan värd!
Och det är du som läser det här också!
Tänker på er alla<3
Fake it ´til you make it?
Om en dryg timme blir jag hämtad av två väninnor för att åka på Tupperwareparty. Mannen är ute och jagar. Jag törstar efter glädje sällskap gemenskap att ha kul osv. Lyssnar på Timbuktu av alla artister haha.. och en del annan musik. Jag tänker att jag iaf ska försöka mitt bästa att delta i partyt med tjejerna idag.
och inte tänka på det mörka hålet i mitt bröst.
Förmiddagskaffe med mackor
Dagens målsättning
Tidig morgon. IGEN. Sitter i soffan och äter frukost. Idag ska jag försöka att praktisera DBT-färdigheten medveten närvaro som man återkommande övar på i DBT-terapin. Varför ska jag göra det? Jo, för att det här är den miljonte morgonen jag vaknar med en brutal morgonångest som äter sig in i varenda por av min kropp. 
Ångesten består just denna morgon av tankar (och därtill hörande känslor givetvis) på:
- att jag nallat av mitt sparkonto (nallat?? Ok, underdrift big time.. snarare LÄNSAT!) enbart för att köpa hetsmat av pengarna
- min relation, att han ska jaga idag igen, ensamhet
- läkarbesöket nästa vecka
- julafton och hur jag ska lägga upp min julledighet
- killarna som krossade mig
- min bristande tilltro till vården
- att jag inte vill leva detta liv något mer
Sammanfattning: Fruktansvärd sjukångest! Kommer jag komma levande och glad ur den här skiten?
???
Annars vill jag inte leva mer, jag vill inte ha det så här, känna såhär.. jag ORKAR inte det!
Som ni ser så är mina tankar ovan mycket på "då" och "sen", och "vad kommer att hända?". Dvs de är inte här och NU... därför har jag som målsättning idag att göra några Mindfullnessövningar. Jag har tänkt mig övningar där jag identifierar de tankar som flyger runt i mitt huvud och plågar mig. För att därefter släppa iväg dem.
Dessa tankar plågar mig alltför mycket, måste försöka rensa skallen, har ingen användning av tankar på dåtida och eventuella kommande händelser.
Jenny vem?
Tre fredagar i månaden jobbar min sambo till kl 18. Den fjärde fredagen är han ledig.
Han jobbar till kl 18 mån, ons, tors också. Varje vecka.
Känns som att vi knappt träffas. Känns tråkigt. Jag är vråltrött när han kommer hem. Känns som att jag lever ett fake liv och fan vad jobbigt det känns! Men jag vet inte vad jag vill istället.
I vilket fall som helst, jag känner mig inte ÄKTA liksom. Varken mot mig själv eller mot andra. Varför? För att jag inte berättar hur det är!! Hur jag mår... för att jag inte sträcker ut en hand och ber om hjälp.
Att inte berätta leder rakt in i en ond cirkel där man känner sig så ensam.
Så fruktansvärt jätteensam!
Det är som att jag så förtvivlat gärna vill att allt ska vara bra så att jag håller käften. Jag vill inte att andra ska belastas av mitt dåliga mående. Jag var t ex kuttrande glad i telefonen idag när jag ringde och önskade mina föräldrar en trevlig helg. Bara för att de ska må bra. Förstår ni? Jag tänker liksom att det inte hjälper att jag berättar för någon när jag mår dåligt för de kan ändå inte hjälpa mig. När någon frågar hur jag mår tänker jag ofta: "Har du femton timmar till övers?"
Please see me, ´cause I´m right here
Och vad händer när man tänker att ingen kan hjälpa en eller att ingen skulle ha ork att lyssna på en? Jo, då blir känslan av uppgivenhet och ensamhet ännu värre. Och sen är den onda cirkeln igång.
Fast hur ska jag kunna berätta eller visa för någon hur jag mår? Jag VET ju för fasiken inte ens det!
Lyssna på detta t ex: Nästa vecka ska jag på läkarbesök (doktorn förlängde läkarintyget för några dgr sedan utan besök pga brist på läkartider...jotack!). Till detta besök har jag bett sambon följa med och berätta hur JAG mår...
!!!!
Hahaha... det är ju helt tragikomiskt egentligen!
Han jobbar till kl 18 mån, ons, tors också. Varje vecka.
Känns som att vi knappt träffas. Känns tråkigt. Jag är vråltrött när han kommer hem. Känns som att jag lever ett fake liv och fan vad jobbigt det känns! Men jag vet inte vad jag vill istället.
I vilket fall som helst, jag känner mig inte ÄKTA liksom. Varken mot mig själv eller mot andra. Varför? För att jag inte berättar hur det är!! Hur jag mår... för att jag inte sträcker ut en hand och ber om hjälp.
Att inte berätta leder rakt in i en ond cirkel där man känner sig så ensam.
Så fruktansvärt jätteensam!
Det är som att jag så förtvivlat gärna vill att allt ska vara bra så att jag håller käften. Jag vill inte att andra ska belastas av mitt dåliga mående. Jag var t ex kuttrande glad i telefonen idag när jag ringde och önskade mina föräldrar en trevlig helg. Bara för att de ska må bra. Förstår ni? Jag tänker liksom att det inte hjälper att jag berättar för någon när jag mår dåligt för de kan ändå inte hjälpa mig. När någon frågar hur jag mår tänker jag ofta: "Har du femton timmar till övers?"
Please see me, ´cause I´m right here
Och vad händer när man tänker att ingen kan hjälpa en eller att ingen skulle ha ork att lyssna på en? Jo, då blir känslan av uppgivenhet och ensamhet ännu värre. Och sen är den onda cirkeln igång.
Fast hur ska jag kunna berätta eller visa för någon hur jag mår? Jag VET ju för fasiken inte ens det!
Lyssna på detta t ex: Nästa vecka ska jag på läkarbesök (doktorn förlängde läkarintyget för några dgr sedan utan besök pga brist på läkartider...jotack!). Till detta besök har jag bett sambon följa med och berätta hur JAG mår...
!!!!
Hahaha... det är ju helt tragikomiskt egentligen!
.............................
KAOS KAOS KAOS
mår så dåligt:(
Mina tankar:
Vill inte leva längre (mörker mörker mörker hopplöshet hopplöshet hopplöshet)
Massor på jobbet, kommer inte hinna med allt
Värdelös
Kass
FUL
Mina känslor:
Utmattad
Sorgsen
Rädd
Uppgiven
Stressad
Har inte orkat ta kontakt med vårdcentralen, är så öm vid undre delen av bröstkorgen/revbenen där jag slog i för ett tag sedan. Smärta! Kan inte ens ta ordentliga andetag i min astmainhalator.
Men jag bara orkar inte. Känner ingen kärlek längre, det är TOMT!!! Sånär som på känslorna och tankarna ovan. Jag vill ha ett liv värt att leva. Helst så snabbt som möjligt!
10 minuter en kvart???
mår så dåligt:(
Mina tankar:
Vill inte leva längre (mörker mörker mörker hopplöshet hopplöshet hopplöshet)
Massor på jobbet, kommer inte hinna med allt
Värdelös
Kass
FUL
Mina känslor:
Utmattad
Sorgsen
Rädd
Uppgiven
Stressad
Har inte orkat ta kontakt med vårdcentralen, är så öm vid undre delen av bröstkorgen/revbenen där jag slog i för ett tag sedan. Smärta! Kan inte ens ta ordentliga andetag i min astmainhalator.
Men jag bara orkar inte. Känner ingen kärlek längre, det är TOMT!!! Sånär som på känslorna och tankarna ovan. Jag vill ha ett liv värt att leva. Helst så snabbt som möjligt!
10 minuter en kvart???
Middagen igår
Ååå hörni, det gick faktiskt mer än OK på middagen ute igårkväll. Hade jättetrevligt och både jag och sambon somnade som två stockar när vi kom hem:) Maten kändes ok, tog om av buffén en gång. Samt tog efterätt (björnbärspaj) på det. Dvs som alla de andra också gjorde.
Jag har nu ringt min sambo och bjudit ut honom på lunch. Vi ska träffas om en ca en halvtimme. Jag har precis hetsat och spytt, men måste måste måste hålla mina måltider oavsett. Jag får stå mitt kast och skylla mig själv att jag hetsat och inte alls känner för att käka nu igen. Jag får inte komma med lösa ursäkter, utan jag MÅSTE planera och ÄTA nästa mål på schemat. Misstänker att vi kommer äta ärtsoppa eftersom det är torsdag - och DET är ju gottigottgott i alla fall.
Hoppas ni mår ok därute, jag återkommer!!
Jag har nu ringt min sambo och bjudit ut honom på lunch. Vi ska träffas om en ca en halvtimme. Jag har precis hetsat och spytt, men måste måste måste hålla mina måltider oavsett. Jag får stå mitt kast och skylla mig själv att jag hetsat och inte alls känner för att käka nu igen. Jag får inte komma med lösa ursäkter, utan jag MÅSTE planera och ÄTA nästa mål på schemat. Misstänker att vi kommer äta ärtsoppa eftersom det är torsdag - och DET är ju gottigottgott i alla fall.
Hoppas ni mår ok därute, jag återkommer!!
Ut ikväll
Hej fina ni, hur mår ni?
Jag mår sådär om jag ska vara ärlig, har varit helt splittrad och ofokuserad på jobbet idag.. känns inte bra! Skulle hålla i en informationspunkt på ett personalmöte i morse och vet knappt vad jag sa eller nånting!
Men ok... det är så ibland. För alla! Jag sammankopplar dock mycket med min ätstörning och depression. Tänker ofta att "dåliga dagar" har med sjukdomarna att göra... Ofta är det nog så också, men inte alltid. Kan vara bra att vara medveten om det faktiskt.
Ikväll ska jag och sambon ut på middag med en styrelse han är ordförande i. Jag känner folket också, de är kanon. Blir kina/mongoliskt/thai. Buffé. Kan göra det hela både lättare och svårare... ni förstår säkert hur jag menar?
Ex hur det kan bli: Man plockar av maten, det känns som att man tar skitmycket och sen jämför man med de andras och inser att "nope, not så much som jag trodde neeeeej..." och så får man äta det första man gör när man kommer hem! hahah... det är en klassiker! ELLER så blir det precis tvärtom:
Dvs jag vill verka så "frisk" som möjligt, plockar av både det ena och det andra, ska verka oberörd, tar t o m i överkant och har sedan världens ångest över portionen och hur mycket har jag ätit egentligen osv.
Men nej, MATEN har jag inte någon speciell ångest för ikväll. Jag tycker att det är ok att äta med andra nu, det är inget problem. MEN... varför finns det alltid ett men? TRÖTTHETEN, den skrämmer mig! Kommer jag somna mitt i en tugga? Kommer jag orka konversera? För att inte tala om att vara trevlig?
I tell you.. att vara trevlig tar på krafterna när man är så otrevlig som jag är!
moahahah:)
Den förbaskade tröttheten..
DEN är jag orolig för! Och DEN kan skapa ångest inför maten, minska min motståndskraft mot monstret inom mig. Då tar han nämligen sin chans, den fulingen!! Men jag vet att det är så, ska göra mitt bästa. Nu blir det duschen. Ååå... Jag vill verkligen inte gå ut ikväll...
MEN (japp, där kom det igen!)...
...det blir en bra kväll. Det blir det.
Kram på er godingar!!
Jag mår sådär om jag ska vara ärlig, har varit helt splittrad och ofokuserad på jobbet idag.. känns inte bra! Skulle hålla i en informationspunkt på ett personalmöte i morse och vet knappt vad jag sa eller nånting!
Men ok... det är så ibland. För alla! Jag sammankopplar dock mycket med min ätstörning och depression. Tänker ofta att "dåliga dagar" har med sjukdomarna att göra... Ofta är det nog så också, men inte alltid. Kan vara bra att vara medveten om det faktiskt.
Ikväll ska jag och sambon ut på middag med en styrelse han är ordförande i. Jag känner folket också, de är kanon. Blir kina/mongoliskt/thai. Buffé. Kan göra det hela både lättare och svårare... ni förstår säkert hur jag menar?
Ex hur det kan bli: Man plockar av maten, det känns som att man tar skitmycket och sen jämför man med de andras och inser att "nope, not så much som jag trodde neeeeej..." och så får man äta det första man gör när man kommer hem! hahah... det är en klassiker! ELLER så blir det precis tvärtom:
Dvs jag vill verka så "frisk" som möjligt, plockar av både det ena och det andra, ska verka oberörd, tar t o m i överkant och har sedan världens ångest över portionen och hur mycket har jag ätit egentligen osv.
Men nej, MATEN har jag inte någon speciell ångest för ikväll. Jag tycker att det är ok att äta med andra nu, det är inget problem. MEN... varför finns det alltid ett men? TRÖTTHETEN, den skrämmer mig! Kommer jag somna mitt i en tugga? Kommer jag orka konversera? För att inte tala om att vara trevlig?
I tell you.. att vara trevlig tar på krafterna när man är så otrevlig som jag är!
moahahah:)
Den förbaskade tröttheten..
DEN är jag orolig för! Och DEN kan skapa ångest inför maten, minska min motståndskraft mot monstret inom mig. Då tar han nämligen sin chans, den fulingen!! Men jag vet att det är så, ska göra mitt bästa. Nu blir det duschen. Ååå... Jag vill verkligen inte gå ut ikväll...
MEN (japp, där kom det igen!)...
...det blir en bra kväll. Det blir det.
Kram på er godingar!!
Vända allt upp och ner?
Nää vet ni vad..! Det blir inga positiva ordgångar från mig idag heller. Känner stress, är trött trots halvtidsjobb (med andra ord blir nog en ökning av arbetstiden inte aktuellt på ett tag nej...).
Hatar att äta, men tvingar mig själv till att tugga och svälja mina måltider. Jag försöker tänka att jag inte behöver ta några som helst andra beslut, allt jag behöver göra är att tugga svälja tugga svälja. Och givetvis behålla det! Utan maten nu skulle jag tappa fotfästet fullständigt det är jag övertygad om. Angående att söka behandling igen så kommer jag att göra det, med alla säkerhet, någon gång framöver.
Innan idag satte jag på en maskin tvätt och kände hur det helt plötsligt ilade till i mina armar och huvudet tömdes på blod. jag började kallsvettas. La mig ner på toalettgolvet och låg där en bra stund, somnade t o m till en liten stund. Obehagligt var det!
Funderade på jobbet idag vad det är jag verkligen känner. Älskar den DBT-strategin! Man kan komma långt enbart på den. Jag vet liksom inte vart skon klämmer riktigt när det gäller mina tankar och känslor. Jag försöker identifiera dem både i ångesttoppar och i vardagen på jobbet osv.
Men när känslan är misstänkt likt uttråkning. Att vilja göra något annat i/med mitt liv... ja, då blir jag faktiskt rädd! För jag vill vara nöjd (ordet "nöjd" är förresten ett svårt ord att använda, så väldigt diffust vad det innebär att vara NÖJD tycker jag) med hur jag har det och det liv jag lever.
Allt annat ger mig panik, ska jag behöva vända upp och ner på mitt liv och leverne för att kunna må bra?
Tänker på er<3
Hatar att äta, men tvingar mig själv till att tugga och svälja mina måltider. Jag försöker tänka att jag inte behöver ta några som helst andra beslut, allt jag behöver göra är att tugga svälja tugga svälja. Och givetvis behålla det! Utan maten nu skulle jag tappa fotfästet fullständigt det är jag övertygad om. Angående att söka behandling igen så kommer jag att göra det, med alla säkerhet, någon gång framöver.
Innan idag satte jag på en maskin tvätt och kände hur det helt plötsligt ilade till i mina armar och huvudet tömdes på blod. jag började kallsvettas. La mig ner på toalettgolvet och låg där en bra stund, somnade t o m till en liten stund. Obehagligt var det!
Funderade på jobbet idag vad det är jag verkligen känner. Älskar den DBT-strategin! Man kan komma långt enbart på den. Jag vet liksom inte vart skon klämmer riktigt när det gäller mina tankar och känslor. Jag försöker identifiera dem både i ångesttoppar och i vardagen på jobbet osv.
Men när känslan är misstänkt likt uttråkning. Att vilja göra något annat i/med mitt liv... ja, då blir jag faktiskt rädd! För jag vill vara nöjd (ordet "nöjd" är förresten ett svårt ord att använda, så väldigt diffust vad det innebär att vara NÖJD tycker jag) med hur jag har det och det liv jag lever.
Allt annat ger mig panik, ska jag behöva vända upp och ner på mitt liv och leverne för att kunna må bra?
Tänker på er<3
Att bryta ihop
Vet ni vad det bästa med att bryta ihop och må piss är?
ATT KOMMA IGEN!!!!
:)
ATT KOMMA IGEN!!!!
:)
Tufft
Det är tufft just nu.
Helvetesdag igår. Så mycket tårar, sån känsla av hopplöshet. Måste faktiskt säga att jag känner mig lite sviken av min sambo (samtidigt vet jag att han gör så gott han kan). Men han inser inte alltid allvaret och det gör mig rädd. För då är jag helt ensam i fighten mot monstret i huvudet.
Igår trodde jag på allvar att jag inte skulle överleva när han lämnade mig själv ännu en kväll efter att i princip ha varit borta på saker hela helgen. Efter jag hade gråtit ögonen ur mig och berättat om mina mörka tankar för honom så kom det: "gumman jag vet att du mår dåligt men jag måste duscha och åka iväg nu".
.....
!!!
Alltså förlåt men... jag kräver aldrig aldrig ALDRIG någonting. Jag städar jag diskar jag kan inte sova jag har sex jag håller käften. Och jag vet att killar är lika lite tankeläsare som oss tjejer, men allvarligt; vissa vinkar måste man väl fatta? Det är inte det att jag söker bekräftelse (bara lite), men lite vanlig omtanke.. är det för mycket begärt?
Men ny dag idag. Tänker inte ens försöka klara annat än frukosten (som redan är i magen), mellis på jobbet (färdigbredd fralla medtagen) och ev något till lunch. Sedan blir det vräka och spy ögonen ur mig hela jävla eftermiddagen. Det tjänar ingenting till att kämpa, hatar mitt liv ändå.
Helvetesdag igår. Så mycket tårar, sån känsla av hopplöshet. Måste faktiskt säga att jag känner mig lite sviken av min sambo (samtidigt vet jag att han gör så gott han kan). Men han inser inte alltid allvaret och det gör mig rädd. För då är jag helt ensam i fighten mot monstret i huvudet.
Igår trodde jag på allvar att jag inte skulle överleva när han lämnade mig själv ännu en kväll efter att i princip ha varit borta på saker hela helgen. Efter jag hade gråtit ögonen ur mig och berättat om mina mörka tankar för honom så kom det: "gumman jag vet att du mår dåligt men jag måste duscha och åka iväg nu".
.....
!!!
Alltså förlåt men... jag kräver aldrig aldrig ALDRIG någonting. Jag städar jag diskar jag kan inte sova jag har sex jag håller käften. Och jag vet att killar är lika lite tankeläsare som oss tjejer, men allvarligt; vissa vinkar måste man väl fatta? Det är inte det att jag söker bekräftelse (bara lite), men lite vanlig omtanke.. är det för mycket begärt?
Men ny dag idag. Tänker inte ens försöka klara annat än frukosten (som redan är i magen), mellis på jobbet (färdigbredd fralla medtagen) och ev något till lunch. Sedan blir det vräka och spy ögonen ur mig hela jävla eftermiddagen. Det tjänar ingenting till att kämpa, hatar mitt liv ändå.
Kommentar
Tack underbara Nathalie för din kommentar! Blir jätteglad<3
:)
Ett väldigt ledsamt inlägg
Ja, för en gångs skull känner jag mig så långt ifrån glad som det bara går. Det är väldigt svart här.
Sitter i soffan och gråter... anspänningen det senaste dygnet... jag klarar inte mer. Fan. Skitjobbigt igårkväll med smörgåstårta och prinsesstårta (två grejer som jag hetsat i massor den senaste tiden). Alltså.. känslan att äta och behålla det..!
Fy faan säger jag bara..!
Och så sambons syster som bara satt och tittade på när vi åt.. kollade när vi tog maten och jag kände hur min smörgåstårtebit växte på tallriken när jag gick från köket, där vi tog den, till bordet i vardagsrummet. Jag åt upp ALLT, fast jag grät inombords för att det var så otroligt jobbigt.
Jag är svag i kroppen, har fruktansvärt tungt att andas (har astma och den blir bara värre och värre för var dag tycker jag).
Min mage är tjock i förhållande till resten av kroppen. Den har nog laddat upp vatten. Är lite trög i magen också.. får skylla mig själv så som jag misshandlar min kropp.
Jag smygåt massa kakor och pannkakor när svärföräldrarna sov middag innan idag och de andra var ute och jagade. Jag kände mig jätteskyldig. Spydde men knappt en tredjedel kom upp, var tvungen att vara knäpptyst..
Jag har suttit still nästan hela dagen undantaget en kissrunda med hunden. Jag har under det senaste dygnet inte kunnat äta de livsmedel jag är van vid, och nu ikväll ville jag sätta igång en hets för att få slappna av men då ska helt plötsligt inte min kille iväg som han hade bokat in. Jag kan egentligen inte gråta, gråter fasen aldrig, bara massor massor massor inombords. Men nu strilar det nedför mitt ansikte och det kliar i ögonen för mitt j-a smink.
Är så trött. så trött. så trött.
Vem försöker jag lura? klarar inte hålla in magen. Ångest.
Sitter i soffan och gråter... anspänningen det senaste dygnet... jag klarar inte mer. Fan. Skitjobbigt igårkväll med smörgåstårta och prinsesstårta (två grejer som jag hetsat i massor den senaste tiden). Alltså.. känslan att äta och behålla det..!
Fy faan säger jag bara..!
Och så sambons syster som bara satt och tittade på när vi åt.. kollade när vi tog maten och jag kände hur min smörgåstårtebit växte på tallriken när jag gick från köket, där vi tog den, till bordet i vardagsrummet. Jag åt upp ALLT, fast jag grät inombords för att det var så otroligt jobbigt.
Jag är svag i kroppen, har fruktansvärt tungt att andas (har astma och den blir bara värre och värre för var dag tycker jag).
Min mage är tjock i förhållande till resten av kroppen. Den har nog laddat upp vatten. Är lite trög i magen också.. får skylla mig själv så som jag misshandlar min kropp.
Jag smygåt massa kakor och pannkakor när svärföräldrarna sov middag innan idag och de andra var ute och jagade. Jag kände mig jätteskyldig. Spydde men knappt en tredjedel kom upp, var tvungen att vara knäpptyst..
Jag har suttit still nästan hela dagen undantaget en kissrunda med hunden. Jag har under det senaste dygnet inte kunnat äta de livsmedel jag är van vid, och nu ikväll ville jag sätta igång en hets för att få slappna av men då ska helt plötsligt inte min kille iväg som han hade bokat in. Jag kan egentligen inte gråta, gråter fasen aldrig, bara massor massor massor inombords. Men nu strilar det nedför mitt ansikte och det kliar i ögonen för mitt j-a smink.
Är så trött. så trött. så trött.
Vem försöker jag lura? klarar inte hålla in magen. Ångest.
Laddar
Ok, nu har jag verkligen gjort en insats för att faktiskt känna mig FIN ikväll hos sambons syster. Jag har besökt solarieöarna (minns inte ens när jag solade solarium senast). Fattar ni!! Detta är STORT. Det var nya rör så jag brassade på några extra minuter för att få den där härliga brännan till kvällen...
Moahahha
:)
Jag är jättesvullen om min mage idag, men jag vet att magens "look" inte beror på en hastig viktuppgång och ignorerar det. JAG.. MÅSTE.. ÄTA!!! Har mer och mer ont i revbenen för var dag. Skit också. Får bli läkarbesök.
Övriga förberedelser för kvällen värda att nämna: köpt födelsedagskort, duschat, gjort inpackning och tvättat håret, ÄTIT mina måltider som jag ska. Ehh ja, det var väl typ det! Nu väntar jag på att kille+hund ska komma hem. Ska begära att vi åker fort som bara den till hans föräldrar så jag slipper invänta kvällen här hemma. Det har givit mig ångest tidigare tillfällen.
Tänker på er tjejer!
Moahahha
:)
Jag är jättesvullen om min mage idag, men jag vet att magens "look" inte beror på en hastig viktuppgång och ignorerar det. JAG.. MÅSTE.. ÄTA!!! Har mer och mer ont i revbenen för var dag. Skit också. Får bli läkarbesök.
Övriga förberedelser för kvällen värda att nämna: köpt födelsedagskort, duschat, gjort inpackning och tvättat håret, ÄTIT mina måltider som jag ska. Ehh ja, det var väl typ det! Nu väntar jag på att kille+hund ska komma hem. Ska begära att vi åker fort som bara den till hans föräldrar så jag slipper invänta kvällen här hemma. Det har givit mig ångest tidigare tillfällen.
Tänker på er tjejer!
Ser ut genom bubblan
Jag vill inte vara sjuk i ätstörningar längre.
Jag vill vara frisk helst igår! Jag vill inte se ut så här längre!! Jag vill se MIG SJÄLV i spegeln igen. Jag vill återse glada, vackra, energiska Jenny. Jag vill tänka som normala människor kring mat. Jag vill kunna umgås mer, ha roligt, orka vara uppe på kvällarna. Jag vill ha lust till sex och jag vill kunna gräva ner mig i enkla vardagsbekymmer.
Åh vad jag hatar att vakna så här tidigt, att se ut genom bubblan och möta min rädsla och bli medveten om min situation. Rädslan att ytterligare flera år försvinner från mig. VILL INTE DET! Det är så mycket lättare att förneka, intala sig själv att det "kommer bli bra", "jag gör mitt bästa", "jag mår faktiskt helt ok" osv.
Det genuina, det äkta. Det är det jag saknar. En väninna att träffa då och då och "snacka skit" med, att lägga mina pengar på annat än mat. Slippa DEN ångesten åtminstone. Att dansa igen...
Ångesten denna tidiga timme är alltså: Rädsla (att aldrig bli frisk, att aldrig återse mig själv och uppleva genuin glädje igen), ledsenhet (över det som varit, över nuläget, hur allt blivit och över att inte kunna slappna av och "bara vara"), ilska (riktat mot sjukdomen) samt även sorg/saknad och längtan efter mig själv.
Slutsats; idag ska jag kämpa för att få återse mig själv igen!!!
Jag vill vara frisk helst igår! Jag vill inte se ut så här längre!! Jag vill se MIG SJÄLV i spegeln igen. Jag vill återse glada, vackra, energiska Jenny. Jag vill tänka som normala människor kring mat. Jag vill kunna umgås mer, ha roligt, orka vara uppe på kvällarna. Jag vill ha lust till sex och jag vill kunna gräva ner mig i enkla vardagsbekymmer.
Åh vad jag hatar att vakna så här tidigt, att se ut genom bubblan och möta min rädsla och bli medveten om min situation. Rädslan att ytterligare flera år försvinner från mig. VILL INTE DET! Det är så mycket lättare att förneka, intala sig själv att det "kommer bli bra", "jag gör mitt bästa", "jag mår faktiskt helt ok" osv.
Det genuina, det äkta. Det är det jag saknar. En väninna att träffa då och då och "snacka skit" med, att lägga mina pengar på annat än mat. Slippa DEN ångesten åtminstone. Att dansa igen...
Ångesten denna tidiga timme är alltså: Rädsla (att aldrig bli frisk, att aldrig återse mig själv och uppleva genuin glädje igen), ledsenhet (över det som varit, över nuläget, hur allt blivit och över att inte kunna slappna av och "bara vara"), ilska (riktat mot sjukdomen) samt även sorg/saknad och längtan efter mig själv.
Slutsats; idag ska jag kämpa för att få återse mig själv igen!!!
Uppdatering om olika saker
Jag skulle dyka ner i en kyldisk på ICA för att hugga ett 4-pack lax. Jag är kort (153 cm) och vad händer när jag tar sats och häver mig över kyldisken?
Det är inte alltid så här lätt att nå när man är kort i rocken
JO, jag får inte riktigt till hävningen, träffar fel på något sätt och slår i nedre revbenen på vänster sida. Fy för i heeel..(piiip) vad ont det gjorde! Detta var några dagar sedan och nu gör det ännu ondare. Vad sjutton kan ha hänt? Jag menar, inatt kunde jag inte ens sova på vänster sida (vilken är min bästa sovsida vanligtvis)!
Jaja... jag ger det en vecka till, sen ringer jag tametusan vårdcentralen. Tänk så har jag fått en spricka eller nåt. Jenny, the pessimist, the hypokondriker...
På jobbet är det mycket på gång just nu känns det som. Jag handleder en nyanställd kille, han är med mig på mina bokade möten med olika människor för han ska jobba med samma sak som jag. Jag frågar alltid de personer jag ska träffa om det är ok att han sitter med, "han ska observera MIG, inte dig!!" :) Det brukar vara helt ok och att observera och vara med är det bästa sättet att lära sig något tycker jag.
Ungefär så här
I helgen är vi bortbjudna till sambons syster, vars ena son fyller år. Underbara människor<3 Det enda som känns lite jobbigt är att hon nyss genomgått en magsäcksoperation. Varför är det ett problem för mig? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig! Känner mig egostisk som ens tar upp det i bloggen, för SJÄLVKLART jag vill att hon ska må bra och leva länge, inte ha ökad risk för sjukdomar och allt sånt. Jag älskar ju henne!
Men det är allt prat runtomkring: om att rasa i vikt, äta flytande föda osv, som jag upplever jobbigt. Dock, jag kan hantera sådant bättre och bättre för var dag som går. Försöker bara slå bort omgivningens prat om dieter och att gå ner i vikt och hur mycket man har gått ner de senaste två månaderna osv.
Jag känner mig otroligt löjlig som påverkas så lätt. Men jag jobbar på det!! Och jag får väl försöka leda in snacket på något annat om det bara blir vikt- och mat-snack hela kvällen samtidigt som jag försöker mitt bästa att äta av födelsedagstårtan...
Nu ska jag hälsa på er, underbara vänner<3
Det är inte alltid så här lätt att nå när man är kort i rocken
JO, jag får inte riktigt till hävningen, träffar fel på något sätt och slår i nedre revbenen på vänster sida. Fy för i heeel..(piiip) vad ont det gjorde! Detta var några dagar sedan och nu gör det ännu ondare. Vad sjutton kan ha hänt? Jag menar, inatt kunde jag inte ens sova på vänster sida (vilken är min bästa sovsida vanligtvis)!
Jaja... jag ger det en vecka till, sen ringer jag tametusan vårdcentralen. Tänk så har jag fått en spricka eller nåt. Jenny, the pessimist, the hypokondriker...
På jobbet är det mycket på gång just nu känns det som. Jag handleder en nyanställd kille, han är med mig på mina bokade möten med olika människor för han ska jobba med samma sak som jag. Jag frågar alltid de personer jag ska träffa om det är ok att han sitter med, "han ska observera MIG, inte dig!!" :) Det brukar vara helt ok och att observera och vara med är det bästa sättet att lära sig något tycker jag.
Ungefär så här
I helgen är vi bortbjudna till sambons syster, vars ena son fyller år. Underbara människor<3 Det enda som känns lite jobbigt är att hon nyss genomgått en magsäcksoperation. Varför är det ett problem för mig? Ja, det kan man ju verkligen fråga sig! Känner mig egostisk som ens tar upp det i bloggen, för SJÄLVKLART jag vill att hon ska må bra och leva länge, inte ha ökad risk för sjukdomar och allt sånt. Jag älskar ju henne!
Men det är allt prat runtomkring: om att rasa i vikt, äta flytande föda osv, som jag upplever jobbigt. Dock, jag kan hantera sådant bättre och bättre för var dag som går. Försöker bara slå bort omgivningens prat om dieter och att gå ner i vikt och hur mycket man har gått ner de senaste två månaderna osv.
Jag känner mig otroligt löjlig som påverkas så lätt. Men jag jobbar på det!! Och jag får väl försöka leda in snacket på något annat om det bara blir vikt- och mat-snack hela kvällen samtidigt som jag försöker mitt bästa att äta av födelsedagstårtan...
Nu ska jag hälsa på er, underbara vänner<3
Tidig morgon
Vaknade av myrkrypningar i benen. Måste vara nån medicinbiverkning för jag har då inte lidit av något liknande innan. Har precis ätit frukost och ska snart plöja morgontidningen. Ni hittar mig på Debatt- och familjesidorna!! ;)
Fullfölja utmaningar någon?
Nää hörni, nu börjar jag tappa greppet igen känner jag!
FAAAAAAN (förlåt) vad lätt det är att falla monstret till föga fast man tror att man inte gör det!
Exempel: Idag ringde jag till sambon efter jag slutat vid 12 och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans (fastän allt monstret ville var att jag skulle inleda en hets). Och det var ju bra gjort, det var det helt klart! Men vad gör jag när vi väl sitter där och jag stirrar på min Flygande Jakob med ris? Jo, jag äter otroligt sparsamt, tänker att jag inte är så hungrig, tänker på frukostmackorna jag åt på jobbet. Nää, jag behöver nog inte hela portionen.
Alltså lyckas jag förstås med utmaningen att äta lunch och att göra det med någon. MEN JAG LYCKAS INTE FULLT UT JU!!! Fullt ut hade varit och ta knäckemacka med smör till flygande Jakob som jag åt. Fullt ut hade varit att äta upp, som jag alltid gjorde före jag drabbades av den här skiten.
Vad är det här för nåt fuskande? Vad är det här för fucking FEGANDE Jenny?!!
Och jovisst, jag lyckas alltid anta utmaningen att behålla alla "vanliga" måltider jag äter, MEN jag har också oftast en hetssession om dagen.
Så där går jag ju INTE HELLER hela vägen med utmaningen! Skiiit säger jag bara! Sjukdomen har jättestor makt över mig fortfarande och det, DET är verkligen INTE att ta tjuren vid hornen och kämpa! Jag spyr ju för I HEL... (japp, nu var jag där igen!) BLOD!
Syftet med sessionen upplever jag framförallt vara att försvinna bort och uppleva en "lugn" stund utan miljoner tankar i huvudet. FÖR DET FINNS JU INGET TREVLIGARE OCH MER SJÄLVRESPEKTERANDE SÄTT ATT SLAPPNA AV ÄN ATT SPY ÖGONEN UR SIG (???)
Det positiva är iaf att mitt tänkande har ändrats radikalt. Jag VILL så mycket mer med mitt liv. Tror t o m att jag snart är redo att gå upp i arbetstid till exempel. Känner mig gladare och starkare, mer kompetent igen. Och har roligare på jobbet.
Äsch, mycket osammanhängande babbel, långa inlägg! Men så är det verkligen i min hjärna just nu.
Kramar till er därute och hoppas ni mår bra!<3
FAAAAAAN (förlåt) vad lätt det är att falla monstret till föga fast man tror att man inte gör det!
Exempel: Idag ringde jag till sambon efter jag slutat vid 12 och frågade om vi skulle äta lunch tillsammans (fastän allt monstret ville var att jag skulle inleda en hets). Och det var ju bra gjort, det var det helt klart! Men vad gör jag när vi väl sitter där och jag stirrar på min Flygande Jakob med ris? Jo, jag äter otroligt sparsamt, tänker att jag inte är så hungrig, tänker på frukostmackorna jag åt på jobbet. Nää, jag behöver nog inte hela portionen.
Alltså lyckas jag förstås med utmaningen att äta lunch och att göra det med någon. MEN JAG LYCKAS INTE FULLT UT JU!!! Fullt ut hade varit och ta knäckemacka med smör till flygande Jakob som jag åt. Fullt ut hade varit att äta upp, som jag alltid gjorde före jag drabbades av den här skiten.
Vad är det här för nåt fuskande? Vad är det här för fucking FEGANDE Jenny?!!
Och jovisst, jag lyckas alltid anta utmaningen att behålla alla "vanliga" måltider jag äter, MEN jag har också oftast en hetssession om dagen.
Så där går jag ju INTE HELLER hela vägen med utmaningen! Skiiit säger jag bara! Sjukdomen har jättestor makt över mig fortfarande och det, DET är verkligen INTE att ta tjuren vid hornen och kämpa! Jag spyr ju för I HEL... (japp, nu var jag där igen!) BLOD!
Syftet med sessionen upplever jag framförallt vara att försvinna bort och uppleva en "lugn" stund utan miljoner tankar i huvudet. FÖR DET FINNS JU INGET TREVLIGARE OCH MER SJÄLVRESPEKTERANDE SÄTT ATT SLAPPNA AV ÄN ATT SPY ÖGONEN UR SIG (???)
Det positiva är iaf att mitt tänkande har ändrats radikalt. Jag VILL så mycket mer med mitt liv. Tror t o m att jag snart är redo att gå upp i arbetstid till exempel. Känner mig gladare och starkare, mer kompetent igen. Och har roligare på jobbet.
Äsch, mycket osammanhängande babbel, långa inlägg! Men så är det verkligen i min hjärna just nu.
Kramar till er därute och hoppas ni mår bra!<3
Gollum?
Tack för era reflektioner ang mannen som kom och knackade på! Min sambo tror samma som många av er, att det kan ha varit en inbrottstjuv som "pejlade läget". Jag är bara så glad att jag inte var ensam hemma (fast å andra sidan hade jag ju inte öppnat då hehe). Även tipset att ringa polisen. bra där..
Idag ser jag ut som sju svåra år (läs: jääävligt svåra år). Det är sant! Hetsade en stund igår eftermiddag och mina ögon är nu svullna som jag vet inte vad. Det kvittar hur utmattad man än är: en hets orkar man alltid med! eller hur tjejer?! (suck..)
Dessutom undrade jag om jag hade ett fågelbo på huvudet när jag såg mig i halvdunklet i hallspegeln innan. Men när jag tände lampan såg jag till min förskräckelse att det faktiskt var mitt eget hår..!!
Fy fan. (ursäkta mitt språkbruk!)
Vad fasen hade hänt? Jo, jag duschade igårkväll och gick sedan och la mig med fuktigt hår. Resultatet blev inte ljuva sängrufslockar som i en romantisk komedi på bästa sändningstid.
Oooh no! Det här var av en helt annan kaliber! *ryser*
Det kommer med andra ord bli ett mindre h-e att göra sig iordning idag. Och jag som har ett så viktigt besök på jobbet. Jag kommer se ut som typ Gollum med skitmycket hår. Imagine that!!
Verkar jag trovärdig och seriös? Inte det..?
Nää, blaha blaha.. nu ska jag ta tag i fågelboet och sedan skölja ner frukosten med kaffe (vore ju synd att frångå morgonrutinerna nu när de blivit så bra:)). Kram på er!
Idag ser jag ut som sju svåra år (läs: jääävligt svåra år). Det är sant! Hetsade en stund igår eftermiddag och mina ögon är nu svullna som jag vet inte vad. Det kvittar hur utmattad man än är: en hets orkar man alltid med! eller hur tjejer?! (suck..)
Dessutom undrade jag om jag hade ett fågelbo på huvudet när jag såg mig i halvdunklet i hallspegeln innan. Men när jag tände lampan såg jag till min förskräckelse att det faktiskt var mitt eget hår..!!
Fy fan. (ursäkta mitt språkbruk!)
Vad fasen hade hänt? Jo, jag duschade igårkväll och gick sedan och la mig med fuktigt hår. Resultatet blev inte ljuva sängrufslockar som i en romantisk komedi på bästa sändningstid.
Oooh no! Det här var av en helt annan kaliber! *ryser*
Det kommer med andra ord bli ett mindre h-e att göra sig iordning idag. Och jag som har ett så viktigt besök på jobbet. Jag kommer se ut som typ Gollum med skitmycket hår. Imagine that!!
Verkar jag trovärdig och seriös? Inte det..?
Nää, blaha blaha.. nu ska jag ta tag i fågelboet och sedan skölja ner frukosten med kaffe (vore ju synd att frångå morgonrutinerna nu när de blivit så bra:)). Kram på er!
Mannen med ögonen
Ibland finns det inga gränser för min fantasi. Jag har sedan en händelse i förra veckan gått och varit både orolig när jag är själv hemma och väldigt mörkrädd. Tänker att det står nån i mörkret utanför fönstret och tittar in på mig som sitter i lampans sken.
Den här händelsen var så att en dag i förra veckan slutade min sambo tidigt och vi var båda hemma. Jag står och diskar (vi har ingen diskmaskin, eller jo förresten... den heter Jenny! hahah)
;)
Men iaf, då knackar det på dörren och vår hund skäller som en dåre som vanligt (det är jätteovanligt att det ringer på hos oss. Någon gång ibland är det någon vi känner, men annars mest om Jehovas vittnen är ute och presenterar sin tidskrift eller barn som säljer något).
Sambon stod i duschen och jag som hatar att öppna när jag inte vet vem det är. Saknar titthål! Jag öppnade och utanför står en karl i 45årsåldern.
Och det var något med hans ögon... men iaf, jag hade dörren öppen på glänt för att vår hund ej skulle smita ut och han sa iaf att han representerade ett företag som han kallade Aha (?) och att de sysslade med nyheter av olika slag(?). Han sa att han utgår från adresser tillhörande yngre människor (som jag då... moahahah;), som är deras kundgrupp. Så sa han att "vi delar inte ut reklam om oss utan tar istället 5 min av folks tid".
Ok, tänkte jag det är väl ok. Men då kommer det konstiga för han frågar om min sambo är hemma och tittar på vår postlåda där bådas namn står. Jaa? svarar jag, det är han. Då frågade han om vi vanligtvis brukar vara hemma denna tiden och att han idag måste hämta sina barn på dagis men gärna kommer någon annan gång runt denna tiden. Ehh..jaa, jag antar det sa jag. Hmm. Iaf, sen försvann han lika snabbt som han kom.
Han har i vilket fall inte kommit tillbaka och nu spelar jag upp alla möjlliga hemska scenarion i mitt huvud. Att han kommer komma hit när jag är själv hemma (min sambo har sagt att jag inte ska släppa in någon), att han var ute efter att på något sätt våldföra sig på mig om jag hade varit ensam hemma osv. Det var liksom hans ögon som gav mig en konstig känsla i magtrakten.
Alltså hur försiktig/rädd ska man vara? Jag känner mig obehaglig till mods över sånt här och otrygg i mitt eget hem och det vill jag inte behöva känna!! Usch! Hur tänker ni kring sånt här?
Den här händelsen var så att en dag i förra veckan slutade min sambo tidigt och vi var båda hemma. Jag står och diskar (vi har ingen diskmaskin, eller jo förresten... den heter Jenny! hahah)
;)
Men iaf, då knackar det på dörren och vår hund skäller som en dåre som vanligt (det är jätteovanligt att det ringer på hos oss. Någon gång ibland är det någon vi känner, men annars mest om Jehovas vittnen är ute och presenterar sin tidskrift eller barn som säljer något).
Sambon stod i duschen och jag som hatar att öppna när jag inte vet vem det är. Saknar titthål! Jag öppnade och utanför står en karl i 45årsåldern.
Och det var något med hans ögon... men iaf, jag hade dörren öppen på glänt för att vår hund ej skulle smita ut och han sa iaf att han representerade ett företag som han kallade Aha (?) och att de sysslade med nyheter av olika slag(?). Han sa att han utgår från adresser tillhörande yngre människor (som jag då... moahahah;), som är deras kundgrupp. Så sa han att "vi delar inte ut reklam om oss utan tar istället 5 min av folks tid".
Ok, tänkte jag det är väl ok. Men då kommer det konstiga för han frågar om min sambo är hemma och tittar på vår postlåda där bådas namn står. Jaa? svarar jag, det är han. Då frågade han om vi vanligtvis brukar vara hemma denna tiden och att han idag måste hämta sina barn på dagis men gärna kommer någon annan gång runt denna tiden. Ehh..jaa, jag antar det sa jag. Hmm. Iaf, sen försvann han lika snabbt som han kom.
Han har i vilket fall inte kommit tillbaka och nu spelar jag upp alla möjlliga hemska scenarion i mitt huvud. Att han kommer komma hit när jag är själv hemma (min sambo har sagt att jag inte ska släppa in någon), att han var ute efter att på något sätt våldföra sig på mig om jag hade varit ensam hemma osv. Det var liksom hans ögon som gav mig en konstig känsla i magtrakten.
Alltså hur försiktig/rädd ska man vara? Jag känner mig obehaglig till mods över sånt här och otrygg i mitt eget hem och det vill jag inte behöva känna!! Usch! Hur tänker ni kring sånt här?
Tisdag!
Godmorgon alla underbara fina människor som läser det här!
Idag är det tisdag. Blir nog en del att göra på jobbet. Har sovit gott, utan atarax till och med.
Har precis ätit min frukost och det blev en dubbel frökuse med skinka, gurka, smör, en tallrik müsli med en halv banan nermosad och fil på det.
Känns ok, vill inte ha de onda tankarna i huvudet EN ENDA DAG TILL!! Hör ni det, jag står inte ut med skitsnacket i min hjärna, som förstör mig så!
Fast tyvärr får jag kanske dras med det ett tag till. Men monstret kommer märka att jag inte spelar med längre. i detta fallet är jag en som sviker.
Det är jag aldrig annars.
Men den här sjukdomen förtjänar inte att få förstöra mitt liv!!
Idag är det tisdag. Blir nog en del att göra på jobbet. Har sovit gott, utan atarax till och med.
Har precis ätit min frukost och det blev en dubbel frökuse med skinka, gurka, smör, en tallrik müsli med en halv banan nermosad och fil på det.
Känns ok, vill inte ha de onda tankarna i huvudet EN ENDA DAG TILL!! Hör ni det, jag står inte ut med skitsnacket i min hjärna, som förstör mig så!
Fast tyvärr får jag kanske dras med det ett tag till. Men monstret kommer märka att jag inte spelar med längre. i detta fallet är jag en som sviker.
Det är jag aldrig annars.
Men den här sjukdomen förtjänar inte att få förstöra mitt liv!!
