Haft en rejäl överätning på mackor och äppelpaj idag. Fan fan fan fan!!!!! Hur ska jag agera nu? Jag har lämnat den här perioden sååå långt bakom mig så detta är som en chock för mig. Det är inget att ha. Det kan jag verkligen säga. Så som jag mår nu, vill jag inte må inom en överskådlig framtid igen. Visst, återfall får jag väl räkna med. Men faaaan också! (ursäkta språket)

Kände det redan när jag gick och la mig igår att jag var förbannat trött och att nattens sömn förmodligen inte skule hjälpa.. Och nej, mycket riktigt, jag gick hem från jobbet efter halva dagen idag utan att berätta något för nån. Så det är väl bli upptäckt och ingen vet var jag är.

Imorgon fyller jag år.
Mamma hade messat och frågat vad jag önskar mig och om de (hon och pappa) kan komma och fira mig imorgon. Hela jag skrek nej. Så jag ringde och sa att jag inte ska fira imorgon. Kanske i helgen. Att jag inte önskar mig nåt.

Får så dåligt samvete. Pallar inte fylla år nu. Pallar inte träffa mina föräldrar och särskilt inte äta något tillsammans med dem. Men visst. Jag hade säkert klarat det. Precis som jag klarade gårdagens födelsedagskalas hos min sambos bror och hans sambo. Jag åt förrätt, huvudrätt, efterrätt. Samt fika. Stängde av känslorna fullständigt. Mår så otroligt dåligt nu... är riktigt på väg ner i botten igen i måendet. Pallar ingenting. Jag hatar mig själv så mycket och vill inte känna så längre. Tar inte ens upp ämnet med min terapeut. T o m där gör det för ont. Hatar när hon pratar om normalvikt. Kan knappt ens skriva det. Tårarna forsar. Hon skulle bara plåga mig ännu mer med massa sånt snack! 

Kan inte bara mina känslor för mig själv ändras? Eller är jag så fet som jag tror och känner att jag är???????????? 
Ta mig härifrån....

Sara Moum , Gisela Van Der Ster

Kvällen igår var jobbig, men nu känns det lite bättre. Och japp, jag fortsätter på den linje jag följt så länge, men känner mig lite naggad i ändarna. Känner mig också som i ett fängelse, att jag inte kommer härifrån (rent psykiskt). måste liksom bara fortsätta, köra på. Blir rädd så fort jag tänker framåt på dagarna. Vet att jag blir hungrig igen, måste äta igen. Medveten närvaro är det som får rädda mig, ska bara komma ihåg att öva på det.

Har visst mens igen. Märks att kroppen är förvirrad, eller försöker återhämta sig. Detta ger en konstant svullen känsla som är skitjobbig när man lider av äs. Så fort jag äter nåt kommer också svullnaden.

Dessutom har jag märkt en annan sak: jag är öm. Speciellt på armarna. Kan liksom t o m säga "aj" när min sambo nuddar mig på armarna. Vet inte om det är huden eller musklerna.. What is that? Hmm... hormonellt?

Har bränt mycket pengar denna månaden, över 4 000 bara på kläder och skor. Inget ovanligt. Det är mitt största intresse (i brist på annat). Jag har massor av kläder. Och då menar jag verkligen massor. Min syster hade loppis häromsistens, och jag tror att jag också ska fixa en sån.

Japps, idag mår jag tusen gånger bättre. Tack snälla ni för kommentarer och stöd som värmer!
Jag har varit hps terapeuten idag och vi har gjort kedjeanalyser på senaste tidens självskador. I DBT så är det främsta målet att inte skada sig (genom att t ex skära sig, svälta, hetsa, kräkas etc). Att skära sig är det första som bearbetas innan fokus kan läggas på ätstörningen. Så nu ska jag verkligen försöka allt för att inte ta till rakbladen. Jag vill arbeta med ätstörningen, så jag blir frisk någon gång och kan göra annat i livet än att tänka på mat och kropp. Det är bara att jobba på! På torsdag träffar jag de andra härliga tjejerna i DBT-gruppen, vi är en riktigt harmonisk grupp på 5 stycken, som alla bidrar med olika saker och egenskaper.

Jag försöker att inte tänka på den där mannens kommentar igår. Han förtjänar inte att jag ska gräva ner mig och gå bakåt i min rehabilitering. Jag ska bara skita i honom nu!!! Han är en riktig idiot anser jag, fast jag på ett intellektuellt plan fattar att han egentligen trodde det han sa var en uppmuntrande och positiv kommentar och att han inte har en aning om mina problem (att förlåta kanske kan hjälpa mig att komma över det han sa). Men han har i alla fall inte med min kropp och privatliv att göra och därför ångrar jag att jag inte sa till honom att jag inte tycker det är ok att han kommenterar mitt utseende. Det är INTE ok!!! Nä nu vill jag inte skriva mer om det, känner ångesten vara farligt nära nu...

Min terapeut frågade mig vad jag måste göra för att inte skada mig själv ikväll och förutom det självklara vi skrev ner (äta middag och kvällsmål) så sa jag att jag behöver tala om för mig själv att jag duger. Jag behöver inte vara smal eller vältränad (och är jag det så duger jag ändå!). Hon sa att jag då måste försöka att fokusera på andra saker än det yttre. Och nu tänker jag fundera på vad det skulle kunna vara för mig.

Om bara typ 3 tim så ska jag gå upp och göra mig iordning till jobbet... härligt... suck.

Det är konstaterat nu att jag är inne i en väldigt dålig period. Jag vill inte trigga någon och därför ber jag er som skadar er själva att vara försiktiga om ni läser vidare. Av samma anledning som det, enligt mig, är oansvarigt att lägga ut bilder på sig själv och klaga på att man är tjock, fast man vet att man är smal, så vill jag varna innan ni läser vidare så att ni inte själva kastas in i någon typ av självskadebeteende/förvärrar ett självskadebeteende.

Jag har precis halvt om halvt lämnat en ångestattack. Skär mig ofta nu. Åkte fram till affären och köpte kirurgtejp och plåster innan jag började. Det är fruktansvärt kluvet för mig just nu. Samtidigt som jag kämpar med maten så brottas jag med ångesten. Framförallt framkallas den av två saker just nu: ensamheten och för små kläder. Måste slänga allt som tillhör mitt förgångna för det hjälper mig inte att komma framåt... Gråter varje dag nu. Fan vad jag är ensam!!! Det är skitjobbigt faktiskt. Ni bloggvänner är de enda jag har (och att ni finns är jag otroligt tacksam för). Det är helt tyst i vår lägenhet. Min tuss och hunden är iväg på äventyr och har roligt och här sitter jag.. med tejpade handleder som skvallrar om hur dåligt jag mår.

På något vis är det också det jag framförallt vill med skärandet; att nån ska upptäcka hur dåligt jag mår. Kanske fråga, kanske bry sig, kanske ge mig en kram. Alla har slutat bry sig sedan jag gick upp i vikt. Detta smärtar minst lika mycket som det ger ångest. Varför bryr sig ingen? Detta låter troligen otroligt självömkande och det är verkligen ingen attraherande egenskap. Men detta är min blogg, här vill jag erkänna hur jag känner. När ska den onda cirkeln öppna sig och släppa ut mig till nånting bättre?

Tack alla för att jag är välkommen tillbaka i bloggsfären:) Jag fick en kommentar av dig Ellinor att det verkar ha hänt mycket sedan jag bloggade för några veckor sen. Och ja, det har det faktiskt gjort. Jag har tack vare sommaren, resan till London, terapin och ett jävlar anamma verkligen börjat komma in på rätt spår. MEN det är faktiskt långt kvar än. Jag är fortfarande otroligt rädd för att äta tillräckligt mycket, har komplex för min kropp, skär mig ibland i ångestattacker, överäter osv osv. Men det går stadigt på rätt håll. Jag är mycket mer emotionellt stabil, och jag måste säga att jag faktiskt tror att det beror på att jag slutat med den antidepressiva medicinen. Shit.. i början hjälpte den mig och jag inbillade mig att den gjorde nytta sedan med, men faktiskt har jag blivit otroligt mycket bättre sedan jag slutade med den (gjorde det i mitten/slutet av juni nåt sånt).

Förutom den emotionella stabiliteten så har jag börjat tillåta mig mer och mer varierad kost och jag vill här säga ett stort tack till Gisela van der Steer och hennes fantastiska bok "Matillåtet"! Shit vilken bra bok!! Har ni läst den? Det måste ni! Jag köper vartenda ord hon säger och inser att min kropp faktiskt är jäkligt smart och att den kräver det den behöver. Att den är så komplex och behöver en massa saker. Jag mår sååå mycket bättre tack vare den boken.