Så konstigt det kan bli!
I morse var jag osäker på om det var idag jag skulle på terapi och ringde därför till psykmottagningen där jag går och frågade. "Nej" sa hon som svarade "du har ingen tid idag, däremot på torsdag" (har ju gruppterapi/kurs då). "Ok tack då vet jag" och så la vi på. så jag åkte hem ganska tidigt från jobbet, flexade. Sen nu så kollade jag på mobilen och min terapeut hade messat: "Är du på väg till mig?"
Eh va?!
Hoppsan!
Så jag svarade att jag ringt i morse för att kolla tiden och fått besked att jag ej var inbokad idag. Får se om hon svarar...
Dagen idag har gått sådär om jag ska va ärlig. Ätit mina mål javisst, MEN köpte med mig kladdkaka och massa grädde hem som jag hetsåt och spydde. Känns sådär. Men vet varför. Åt för lite till förmiddagsmellanmål! Så blev extra hungrig till lunch (åh så irriterande fälla att hamna i!!!), och då såg givetvis äsmonstret sin chans att lura min undernärda hjärna. 
Men nu är det bara att gå vidare till mellanmål, middag och kvällsmål. Ett i taget. Usch, känner mig vankelmodig efter luncherfarenheten. Det påminner ju mig om att jag är i äs våld. Och jag vill inte vara det!
Försöker se det jag gjorde som att jag tog efterrätt till lunchen (dvs jag MÅSTE jobba på att behålla även det jag hetsar) och fortsätta på vägen mot friskheten. Funderar på att slänga ut vågen också (som vi pratat om Bullen), tenderar att väga mig när jag hetsat = not good för min friskprocess! Jaja, funderar funderar funderar.
Viktigast av allt idag är = Jag ger INTE upp!
Släng ut den sketna vågen! Den gör dig inget gott, jag lovar dig!
Det är en jättebefrielse att göra sig av med vågen och sluta väga sig. Det känns förjävligt innan man gjort det, men när det väl är gjort så är det en sådan lättnad!
Skrev ju en kommentar till det här inlägget för en stund sedan... Verkar som att det fastnade någonstans ute i cyberrymden eller nåt.
Släng ut den sketna vågen! - skrev jag i vilket fall som helst. :) Den gör dig inget gott på något sätt!
Jag tror också att det är jättebra att försöka eliminera så mycket fallgropar som möjligt, men allt kan man ju inte skydda sig ifrån. Jag kan inte skydda mig från stadiums bikinireklam, eller från folk som pratar om bantning, utseende och träning.
Det är saker som jag måste bygga upp ett tankesätt kring, tänker jag. Saker som jag måste lära mig att hantera. Jag tycker att det är jättesvårt, men jag försöker att påminna mig om friska tankar när jag stöter på den typen av fallgropar. Ibland klarar jag det själv, men oftast söker jag bekräftelse på att jag tänker rätt. Ofta skickar jag iväg ett litet sms till C, och hoppas på bekräftelse på att min tanke är rätt.
Ja, visst är det svårt att hantera all "gå ner i vikt-reklam" som finns överallt på nätet! Jag blir galen på det, jag vill inte ens tänka på hur mycket pengar jag har slösat bort på viktklubbar och bantningspreparat under mina sjuka år! Och C blir helt förbannad varje gång! Hon tycker att jag är lättlurad och naiv som går på all den där sketna reklamen - och dessutom tycker hon inte att jag får stoppa i mig saker som jag inte vet vad de innehåller.
C är 17 år äldre än vad jag är och jobbade med musiken i den kyrka där jag gick på folkhögskola för fem år sedan. Hon såg mig och fångade upp mig när jag var som sjukast, och nu har vi blivit fantastiskt goda vänner. Ibland tror folk att hon är min mamma och ibland är vi systrar. På senare tid har jag blivit som storasyster till hennes yngsta son också.
I vilket fall som helst så har vi under min sjukdomstid och mitt tillfrisknande vuxit ihop mer och mer... Vi pratar om nästan allt och har samma humor och trivs helt enkelt väldigt bra ihop! :) Grymt tacksam över att få ha henne som vän!
Det är ju jättebra att du faktiskt VET varför det hände! Först när man är medveten om ngt kan man förändra :) nästa gång går bättre, låt han inte ta dig nu!!
Peppkram!
Det märks verkligen att du har bestämt dig! Det lyser igenom varje stavelse du skriver.
Nej, min man är tyvärr inte involverad alls. Jag släpper inte in honom, det är allt för jobbigt. Lite vet han ju, men det mesta behåller jag för mig själv. Barnen är ju så små så de märker inte så mycket. Ibland ser jag tendenser hos min dotter som får mig att tro att jag kommer att behöva hålla ögonen på henne om ett par år. Hon liknar alltför mycket på mig. Men hur förebygger man en ätstörning? Ja, första steget är väl att bli frisk själv...
Kram
Att slänga ut vågen är det ett av de klokare valen jag har gjort i mitt liv! Jag kommer inte ställa mig på en våg så länge jag lever (eller ja, kanske när jag är 75 eller nåt). Det är en besatthet som tappar sin makt när man inte längre har siffrorna på näthinnan. Jag har ingen aning om vad jag väger och det är en fröjd. Det är skillnad det, från när jag stod på den fem gånger om dagen, före hets, efter hets, efter kräk, morgonvikt, kvällsvikt. Och sen alla scheman jag skrev, med nedräkningar om att då ska jag ha nått den vikten osv. osv. Nej inget som främjar livet, det där.
