I och med vintertiden så börjar den svåra "tideräkningen" för mig. Ännu mer morgonpigg, ännu mer kvällstrött ;)

Idag har jag misshandlat ÄNNU en av våra kuddar i det närmaste sönder och samman (slår mot sängen, väggar, sänggavel osv). För fy vilken ångest jag fick vid lunchtid. Jag kände verkligen för att "fylla, tömma och glömma" innan maten men sambon var ju här. Dessutom talade ätstörningen om för mig att jag ätit för mycket till fm-mellanmål och således inte behövde någon lunch ännu.

Jag var trött, jag fasade också för en fika jag skulle förbereda till en massa människor i eftermiddags (pga att killen är engagerad i en grej där jag automatiskt räknas med som hjälpreda). Och visst, jag gjorde det som förväntades av mig där idag. Dvs tills fikat var över och jag kunde åka hem och hetsa massa glass.

Glass var inte ens vad jag vill vräka ikväll... bööööl... ville inte vräka nu egentligen överhuvudtaget. Är frukteligt trött trött trött.

Önskar er en go sömn inatt. Jag betvivlar att det blir så för egen del. Att sömnen är kass är något jag är innerligt trött på! Men inte tillräckligt trött för att sova skönt uppenbarligen..;)

Kram<3 tänker på er!

Underbara ni, tack för stödet ang tidigare inlägg. Kan inte ens säga hur tacksam jag är för att ni tar er tid och skriver till mig, det är helt fantastiskt! Det ger mig ännu mer styrka att fortsätta med det jag gör just nu...

...nämligen jobbar som ett AAAS med maten!

Vill bli av med den här skiten nu, jag vill återta mitt liv, en gång för alla! Och jag gör det precis som de där söta bebisarna i tv-reklamen, som dansar: "take it babysteps!".

Jag har inte haft kraft för något annat än tankeverksamhet och att fortsätta min mentala resa, därav en mikropaus i bloggningen. Nackdelen är att utan att gå in på datorn kan jag ju heller inte se hur NI mår! Och det är jobbigt. Hoppas allt är OK!? (ska uppdatera mig så snart jag publicerat detta inlägg)



Jag var i Halmstad hela dagen igår, själv, strosade runt. Det var jätteskönt. I den staden har jag mått otroligt dåligt, känt mig så fruktansvärt ensam så jag kan inte ens beskriva, samt levt i ett fängelse bestående av svält, hets, kräk. Jag vet att ni tyvärr förstår vad jag menar.

I många år har jag haft svårt att återvända dit.

Men nu, nu kändes det faktiskt ok. Nu var jag redo mentalt, jag har utvecklats och lärt känna mig själv så OTROLIGT mycket så jag kan hantera de känslorna som staden väcker i mig nu.



Fattar ni vad GÖTT det kändes! Nu återtog jag staden som sjukdomen berövat mig!

Hmm.. eller ja, det där lät väl alldeles FÖR dramatiskt för en vanlig shoppingtur

:)

men men.. det kändes faktiskt som att jag var på seger/återtåg!

Då jag ju jobbar för för en successiv viktökning så tog det emot att shoppa kläder. Ja, jag hatar det jävligt mycket faktiskt! Tjejen med ledsna ögon i spegeln är INTE jag och jag LOVAR MIG SJÄLV att gräva gräva GRÄVA tills jag hittar mig själv igen. Och jag kommer lyckas med det.

Men i vilket fall som helst, det blev en del klädinköp, men köpte även sådant jag kan använda oavsett kroppsvikt: halsduk och läppstift till exempel!

Nä nu blev jag tom på ord. Ska titta till er istället<3

Jag och Linda samtalade kring de inlägg jag nu skrivit, som ju bland annat handlar om att kunna identifiera och reglera känslor som väcks när man arbetar för att bli frisk från en ätstörning. Och Linda frågade mig:

"Men om man nu väntar och försöker känna vad det egentligen handlar om (dvs identifierar de känslor och tankar som kommer upp när man går emot ätstörningen och INTE hetsar/svälter bort en måltid/kräks och/eller skadar sig själv - Jennys anm.), vad ska man då göra av alla känslor som vräker över en och ger panik? Ska man bara härda ut i det?"

Väldigt bra fråga, hur sjutton står man ut? Hur gör jag om jag inte vill annat än att hetsäta bort min tomhet/ångest just nu, men försöker låta bli, och alla känslor bara VÄLLER över mig??



MÖT ÅNGESTEN/MONSTRET MED SAMMA STYRKA!

För min del blir känslorna så starka och jobbiga att jag ofta hanterar dem genom att agera rent fysiskt. Jag:

 - lägger mig på golvet och skriker! (vilket min förra psykolog egentligen i alls tyckte var särskilt konstruktivt, MEN som fungerade för mig - och vi står ju oss själva närmast eller hur?)

 - boxar på kuddar/slår på något! (som jag sa till Linda: INTE människor eller djur ;)

Andra saker jag gör är att:

- skriva/klottra febrilt.
Skriv skriv skriv!! Ätstörningsmonstret skriker ju inom dig och vill med alla medel att du ska hetsäta/svälta dig/skada dig osv - SKRIV ner det du känner och tänker just då och gärna någonstans där man egentligen inte ska skriva det för att det ska få maximal effekt.



Med detta menar jag typ att klottra över ett korsord du håller på att lösa, eller kladda ner en sida i en tidning, eller varför inte kladda ner någon gammal viktväktarbok! (kan även funka att slita sådana saker i tusen bitar)

Jag brukar alltid försöka att skriva hårt och med fet text, typ "HATA HATA HATA" eller vad jag nu än har i huvudet.

- eller teckna
om du känner för det, måla monster, måla det du känner för.

- Jag har t o m kastat ägg i badkaret..!


DET ÄR SANT! haha
:)

Om du självskadar:

- alla strategier ovan kan funka, men andra tips är att ta en tuschpenna istället för kniv/rakblad (eller vad man nu tyvärr brukar använda för att tillfoga sig skada). Måla sedan hårt hårt hårt massa streck där du egentligen vill skära dig (gärna en röd penna).

 - alternativt ta ett gummiband, fäst det runt handleden och "smätt" det mot din känsliga handled.
____________________________________________________

Du får testa olika saker för att hitta DIN grej

OCH, det viktigaste

INTENSITETEN i det du gör ska matcha intensiteten i ångesten (har du ångest ggr 10 så hjälper det ju knappast att räkna baklänges från 100 eller nåt sånt som man ibland får råd att göra utan då behöver du ju en rejäl urladdning på monstret med någon av strategierna ovan!)
____________________________________________________

Vad som helst som inte skadar dig i längden men som ändå hjälper dig att härda ut helt/eller en liten stund i ångesten.

Kram, tänker på er!

Jag har nu försökt att beskriva den DBT-behandling jag gått senast för mina ätstörningar, på en uppkommen fråga av dig Heidi. 

SAMMANFATTNINGSVIS vill jag nu delge er mina "bästa" lärdomar jag dragit under detta år (för ja, behandlingen har faktiskt hjälpt mig enormt mycket att hantera mig själv, mina känslor och att se mig själv för den jag är).

Det absolut viktigaste jag lärt mig är att våga börja att trotsa ätstörningen. Trilskas med den, gör det lite svårt för den. Det är egentligen först då du kan märka vilka känslor och tankar du vanligtvis brukar döva med svält/hets/skador. Och först DÅ du också får en rimlig chans att börja arbeta med dessa.



Jag har också lärt mig att fundera på vad jag VERKLIGEN tänker och känner i olika situationer. Och jag lovar; om du testar att inte hetsäta/svälta/skada dig när du har impulsen att göra det, så kan det komma de mest fruktansvärda tankar och känslor inom dig! Det kan göra fysiskt ont till och med! Och det är då verktygen i de 5 stegen är bra att ha övat på och att försöka komma ihåg de argument man kan ta till.

I ALLA FALL...
...poängen tror jag är att BÖRJA NÅGONSTANS, hur litet trots du än sätter upp på monstret som är din sjukdom. För när du påbörjar detektivarbetet inom dig så tar du ett första steg mot förändring. Glöm då inte att rädslan sätter in oftast bara vid ordet förändring! Sätt ord på den då, skriv ner vad du är rädd för!

Ge aldrig upp därute!! Och frågan är alltid fri, glöm inte det. Ställ gärna frågor om ni undrar mer om detta, eller om något annat.

Nåväl, jag har ätit frukost nu, ska i vanlig ordning brygga kaffe och läsa morgontidningen (älskar att läsa morgontidningen, tjohoo). Hoppas ni mår bra<3

Hej Heidi och ni andra underbaringar där ute, tänker på er! Här följer fortsättningen på min beskrivning av den DBT-behandling jag gick under senaste året, blandat med tips/råd från mig själv i kampen mot ätstörningen:

4) Att stå ut i kris (t ex när du vill skada/hetsäta/svälta dig själv)



Detta block handlar om att STÅ UT I KÄNSLAN istället för att hetsäta/svälta/skada sig när man får impulsen att göra det.

I alla fall: när man jobbar på att stå ut utan att till exempel hetsäta får man oftast (typ varje gång såklart) massa jobbiga känslor och tankar som ger en impulser att skrika, böla och bli förbannad på/missförstå alla som kommer i ens väg. Man hatar liksom det faktum att man inte hetsäter bort det jobbiga just där och då.

Och detta, fina ni, är inte alls konstigt. Det är inte vi som är dumma i huvudet eller nåt sånt vi gärna tutar i oss. Hell no! Det här är sjukdomens fula sätt att med alla medel försöka få oss att välja den ”lätta” (nåja) vägen och hetsäta/svälta/skada oss själva för att slippa genomlida alla ångestkänslorna.


Exempelvis tog ju jag den ”lätta” vägen när jag inte orkade med alla jobbiga känslor i förrgår och skadade mig själv till slut (är förresten fortfarande förbannad över det). Men allt oftare klarar jag att stå ut i känslan UTAN att agera destruktivt. Och det, mina vänner, DET är framsteg.

och även om du "bara" lyckas stå ut i känslan en liten, liten stund så är det bättre än att hetsäta/svälta/skada dig själv utan att ifrågasätta varför...

Sen att och jag typ enbart har söndermisshandlade kuddar i detta hus är en annan historia..

hahah:)

Men iaf, kopplat till ätstörningen: När du känner en impuls att t ex hetsäta så börja känna lite på den, kanske är du egentligen ledsen? Jävligt förbannad? Känner du dig ensam? Du kanske faktiskt är hungrig? IFRÅGASÄTT ätstörningen, identifiera dina känslor och tankar just där och då. Gråt, skrik, boxa på en kudde (jotack hehe).

5) Att bekräfta sig själv och andra – hur du kan validera FRAMFÖRALLT dig själv, men även andra på ett positivt sätt



Så fort jag började att lära mig de olika färdigheterna inom DBT så insåg jag hur elak jag/monstret inom mig är mot mig själv. Det är jag tyvärr fortfarande ofta. MEN skillnaden är att jag oftast inte är omedveten om mobbingen längre.

Jag försöker mitt bästa att se mina framsteg, jag försöker få det att räcka att JAG SJÄLV ger mig stöd och inte alltid behöver ha det från alla andra. Ganska vanligt problem det där. Men i alla fall, detta block handlar om att kunna ge sig själv en kram och vara tillåtande mot sig själv och andra.
______________________________________________________________________

De 5 steg jag nu beskrivit är alltså upplagda som en kurs och kallas för Färdighetsträning i grupp, (man har hemläxor att öva på osv). Kursen kombineras med individualterapi och telefonstöd för krissituationer.

Om jag hinner i eftermiddag så lägger jag upp en del 3, som får bli en liten sammanfattning och mina bästa tips och råd i kampen mot ätstörningen.

Kram, tänker på er det vet ni<3 (förresten; min frukost är i magen nu... jippie... ska sätta på kaffe och göra mig iordning för jag ska hålla i en inspirationsaktivitet för 20 personer idag... haha.. men det ska bli kul!)

Kära Heidi, du frågade mig:

"Jag är lite intresserad utav att höra lite av behandlingen som du gick för äs förut. Vad är de viktigaste "reglerna" mot tillfriskning? Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Praktiskt är det väl egentligen ganska enkelt, EGENTLIGEN: Ät regelbundet. Men hur handskas man med känslorna kring detta som är så jobbigt? Kring svält, skadebeetende, hets osv. Vad har du fått "lära dig"? ...

_________________________________________________________________

Här kommer en förklaring av DBT som jag gått i senaste året. Jag delar upp svaret i 3 inlägg, i olika steg och skriver mina exempel och råd till dig/er under varje steg:

Kortfattat så är det så att det är 5 block man går igenom under året som terapin varar:

1) Medveten närvaro – att så långt det går försöka att leva HÄR OCH NU

När det gäller ätstörningen så kan man öva på att försöka se varje dag och måltid som "ny". Dvs försöka sitt bästa att inte tänka på dagen och/eller måltiden som var innan. Inte heller på dagen/måltiden som kommer sedan/imorgon etc. Att försöka identifiera och bryta destruktiva tankar som ofta leder till destruktiva känslor(beskriver mer om känslor under punkt 2).


2) Att reglera känslor - och FÖRSTÅ vad det är man känner

Framförallt i syfte att inte skada sig själv på olika sätt. Igår t ex så sammanfattade jag mina känslor med ordet "ångest", men det jag EGENTLIGEN kände var en enorm rädsla (för fortsatt viktuppgång), skam (att jag fortfarande är sjuk i den här skiten och enorm skuld gentemot min sambo) och även lite frustration tror jag (på min sambo för han tränade mycket igår och jag inte tränar alls nu).

Kopplat till ätstörningar så kan ju en måltid väcka massor av obehagliga känslor hos oss. Försök se identifiera de konkreta känslorna och försök stå ut där utan att agera! Buuuääähhh!! Skitsvårt.. jag veeeet.

Ett tips vad jag brukar göra för att klara mina måltider (både innan, under och efter) är att jag läser och tänker mycket på texterna i boken Mattillåtet när jag äter eller inför/efter jag äter. Jag har då argument att sätta emot ätstörningen när den ”håller på och jävlas”.

3) Att skapa och bevara goda relationer



Separationsångest, ensamhetskänslor, ilska över när någon behandlar en orättvist, ett gammalt "föräldrasår" som fortfarande blöder så det forsar! Ehh ja… det är bara att erkänna: relationer påverkar oss mycket! I detta block får man lära sig strategier för att Klara av att säga nej, Be om saker, Uttrycka sig så att andra förstår osv.

Detta har jag t ex använt jättemycket i relationen till min kille, kunna förklara olika reaktioner hos mig, beskriva sjukdomen, stå på mig m.m.

FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA INLÄGG.

Idag har jag varit och hämtat en vinterjacka min syster skickat till mig. Härligt!! Overcast cotton jacket från Odd Molly som jag tittat på länge.



Den är fiiin (enligt mitt smak och tycke vill säga, haha) och förhoppningsvis håller den mig varm i vinter. Det är det viktigaste. Har ätit pasta och kycklingspett till lunch för en timme sen ungefär. Fryser som bara den idag! Utanför vårt fönster är det grått och ruggigt.

Vi har även hunnit med att handla idag, bl a lite frukt, champinjoner och ägg. Jag har börjat äta minst ett ägg om dagen. Gärna två. Det är mättande. Äter det alltid kokt och på macka. 


Stående kvällsmål hos Jennybenny! Mums!

Jag är trött, tröttare, tröttast. Det framkallar som vanligt ångest hos mig men försöker trycka bort den så långt jag kan.

Gjorde om samma misstag inatt; dvs glömde att ta Atarax och har "sovit" katastrofalt pissdåligt. Skit samma.

Känner att mörkret kommer närmare igen. Känner mig så himla nedstämd. Har ätit frukost nu, men känner mig inte tillfredsställd. snarare tvärtom.

Jag tänker på en tjejkompis från gymnasiet. Jag och denna vapendragare satt och lyssnade på musik vi gillade medan vi filosoferade över livet, käkade grillchips och förberedde oss för utgång, vilket var standard varje helg. Hon bodde själv redan i tidig ålder pga alkoholmissbruk i familjen.



Jag tror att väninnor är lika med terapi. Jag saknar det, att dela upplevelser och tankar med någon, snacka skit (så tungan blir bläcksvart) och bara känna gemenskap kvinnor emellan.

Igår messade min pappa "du vet väl att jag älskar dig". Jag hatar sånt, det är inte han!! Han har aldrig sagt så under min uppväxt, men något har ändrats. Något som har med min sjukdom att göra. Och därför blir jag orolig och förbannad. Folk förändras av den här sjukdomen. Alla påverkas. Jag får jäkligt dåligt samvete när jag får sådana sms och känner sjukdomsrollen hänga över mig. Orkar inte ha så mycket kontakt med pappa, för det väcker så starka, negativa känslor i mig. Ilska, hat, dåligt samvete, otillräcklighet. Vem vill känna sådana känslor?



Äsch hörni, jag ska inte gegga in mig i långa filosofiska (och dessutom mörka) tankar!

Ny dag på schemat, samtal med chefen (måste alltså berätta det faktum att jag inte "tagit mig i kragen" och ringt doktorn). han ringde inte igår heller med andra ord och jag... alltså, det tar bara stopp! Jag ringde inte själv som jag borde (?) ha gjort. Hallå!? Ett enda telefonsamtal, hur jobbigt kan det vara!!

...

Exakt SÅ jobbigt ja.

Du anonym som skrev att vi träffats. Jag blir ju såklart jättenyfiken och undrar vem du är, har vi gått behandling ihop..? Ååå undrar så! Maila mig gärna [email protected] om du kan/vill/vågar. Kram Jenny

Morrn morrn, vilken mörk och blåsig morgon.. jag tror det ska bli riktigt ruskväder idag om jag såg rätt på väderprognosen igårkväll. Huah... men lite mysigt tycker jag!

Som vanligt ligger nu fil, müsli, banan och macka med pålägg i min mage. Nersköljt med kaffe. Ibland överträffar jag mig själv och brygger så starkt kaffe så min kille kallar det för "fosterfördrivningsmedel"...haha ;)



Sofie fick mig att fundera på en annan sak kring det här med tomheten som jag skrev om igår. Hon skrev till mig om att den tomhetskänslan får en att inte riktigt kunna känna något för "ytliga saker" som många andra människor finner glädje och mening i. Och att man med ätstörningen (hetsen och svälten) framkallar så att man i alla fall känner NÅGOT.

Ni som, liksom jag, känner igen det här med att ha en känsla av tomhet: Tror/vet ni att tomhetskänslan fanns inom er innan ni utvecklade ätstörningar (kanske som en av orsakerna till att ätstörningen utvecklades?) eller är den en produkt av ätstörningen?



Alltså, det där är faktiskt ingen lätt fråga! Faktiskt skitsvår egentligen.. Jag måste grunna på den, dels för att minnas mitt liv och mina tankar innan ätstörningen. Det gör jag sällan. Man glömmer fort hur det var och vänjer sig vid ett nytt, sjukt sätt att leva.

Kanske analyserade jag helt enkelt bara inte över tomhetskänslan innan jag fick ätstörningar? kanske var det andra grejer jag "använde", som fick tomhetskänslan att sjunka undan till det undermedvetna?

Men kanske är tomhets-/ensamhets- och identifikationsproblematiken bara ett redskap för ätstörningen att isolera mig och få mig att vilja försvinna från livet mer och mer?

Men just idag mår jag helt ok. Ska jobba lite mer än halvtid idag (på prov). Säg inget till FK!

På återseende!

Jag tittar in, är kulturell och säger godkväll på tyska till er. Wow!

Ikväll är jag och underbara goshunden hemma själva, hon ligger här vid min sida. Varm är hon. Hundar alstrar mycket värme och det är så mysigt tycker jag. Jag somnar direkt om vi ligger bredvid varandra i soffan.



Varför är vi ensamma nu då? Jo, sambon är kvar på jobbet och håller låda (läs: möte) som ordförande för en styrelse han engagerat sig i. Min plutt. han är så präktig!

Eller ja; han är rentav skrämmande Svenssonaktig! Vet ni vad han drog ut mig på igår till exempel? Jo, på "Alle man ut" här i vårt samhälle. Så vi gick tipspromenad och käkade våfflor tillsammans med massa barnfamiljer och pensionärer. Hahahah..!

När vi gick dit sa jag till sambon att "fattar du vad det osar stuvade makaroner med falukorv, villa, volvo och vovve om oss just nu"  och rös demonstrativt.

:)

Å, jag ÄLSKAR att vara sådär underbart Svenssonpräktig ibland. Framförallt underbart är det att se hur alla samhällsbor riktigt går in i sina roller som våffelgräddare och TRIM-bingokryssare utan att reflektera över det! Love it!



Såå.. vad pysslar jag med ikväll nudå? Svt är på i bakgrunden och jag har ätit min middag (blev frukostmat ikväll). Hetsade lite i eftermiddags. Tre liter glass ungefär och tacowraps på det. Bland annat. Spydde. Hunden blev orolig och jag fick dåligt samvete.



Försökte avläsa mina känslor och tankar under hetsens gång och morgonens reflektioner håller sig kvar. Det är som att jag liksom MÅSTE luska vidare i det där. Tomhet, tomhet, tomhet. Why? Varför har jag/vi den? Är den där känslan av tomhet något som är gemensamt för oss med ätstörningar?

Det skulle inte förvåna mig. Tyvärr. I vilket fall; det är väldigt intressant att lära sig något nytt om sig själv! Men det känns ju milt sagt som att man gör det den hårda vägen..

Avslutningsvis: På tal om något helt annat (och med en jävligt stor risk för att verka precis hur barnslig/töntig/störd som helst)! Häromdagen kom jag att tänka på Guiness rekordbok. Tror jag ska köpa ett ex av den. Det är kul att läsa om alla konstiga rekord.


Usch, hahah!

Bla bla blaaaaa, godkväll finingar<3

Jag följer upp morgonens inlägg där jag frågade mig själv; vad sjutton gör jag nu då istället för att hetsäta?

 - Vårdar mina relationer
Har ringt till mina farföräldrar, ska även ringa min mormor och min syster och tjöta lite, höra hur de har det

 - Äter mellanmål
Jajamensan - check!

 - Handlar
Ytterst riskabelt när känslorna skriker hets, men samtidigt inte gör det. Komplext det där. I alla fall; jag handlade tidningen "Mästarkryss", fil samt müsli och äpplen. Och.. just det! massa glass. Om jag skulle ångra mig och vilja hetsäta helt pötsligt. Men nej, känner att den får ligga kvar i frysen. Jag kan stå ut. Det går faktiskt.


Arla 3% filmjölk och Familjemüsli finns alltid hemma hos oss

 - Tvättar
Jaa.. vad ska jag säga? DET BEHÖVS!:)

 - Tittar på tv och skriver till er
Visst, att göra "en sak i taget" är kanske ett förbättringsområde för mig? hehe..

Godmorgon finisar,

idag får Göteborg passa sig för idag följer jag med min kille dit på mässa.

VA?! Vill du inte gå på stan istället? Ehh nä... I run out of money. Råkade visst bidra till en i Sverige ökad livsmedelskonsumtion och stadigt ökande BNP, och detta trots att jag "spolade ner allt i toaletten". Det är ju fantastiskt!

Tjohooohooo!

Nu ska jag sätta lite färg i ansiktet och gå i närkamp med garderoben. Får läsa hos er när jag kommer hem och jag hoppas så att ni har det ok där ute<3 KRAMAR

Förra söndagen gick min sjukskrivning ut, alltså väntade jag mig ett samtal från psyk (läkaren) för en uppföljning. Hörde inget på måndagen och ringde då själv receptionen på psyk och kontrollerade så att han hade skrivit en påminnelse om att ta kontakt med mig. Vilket han hade gjort. Tror ni han har ringt? Ehhh... NÄ!

??

Ska jag själv behöva ringa ännu en gång? Jag kommer mig liksom inte för att göra det! Skjuter upp det, glömmer av det, orkar inte!

Äsch, vad jag är blödig idag. Klarade trots allt att hålla i en 20 pers gruppinformation tidigare idag, trots att jag minuterna innan låg i vilrummet på jobbet och kved av en ihållande ångest (mycket orsakad av trötthet sedan gårdagen tror jag).

Det går. Allt går.

Ratten i din bil är kletig, växelspaken kladdig, bilmattan full med smulor, handtaget till ditt kylskåp är klabbigt och nattduksbordet är smuligt... hmmm... tror t o m jag ser en glassfläck på soffan! Jenny, är det något du förnekar som händer?

ABSOLUT INTE. Jag är "bara" inne i en smutsig bulimisk fas så det skriker om det.



Jävla skiiiiiiiiit!

Äter i bilen, har en halv prinsessbakelse på handen samtidigt som jag växlar, dricker frenetiskt och tappar flasken på golvet i bilen, tacopajen smular ner mig och sätet, jag har grädde i ansiktet. Snabb fix så jag ser ok ut när jag går från bilen till lägenheten. Jag kletar ner här hemma och får sedan stå mitt kast och rengöra bord, kylskåp, ugn och allt vad det är jag kommit åt. Även dammsuga smulor, diska, tvätta handdukar osv.

Herregud!

Jag har lärt mig varenda grej jag behöver göra för att dölja mitt beteende. Varenda pinal står perfekt där de brukar när sambon kommer hem. Ibland när jag kletar som värst så funderar jag på hur jag skulle reagera om min kille kom hem mitt i hetsen. När jag har magen full och bordet kladdigt och smutsdisken svämmar över i köket?

Hmm... det hade nog inte varit mitt stoltaste ögonblick nej.

Just nu vill bulimimonstret att jag ska vräka följande (och helst en massa annat):
1. Vitlöksbröd (sådär härligt ljummet med massa av smöret på)
2. Pizza (rulla ihop den och äta den så, gärna capricciosa)
3. Thaibuffe (allt gott jag kan komma åt som friterade räkor, jasminris, kyckling i jordnötssås. you name it, I eat it!)
4. Kebabtallrik (med pitabröd till och mycket sås)

Åhhhh, buhuuuuuhuuuu! Hatar dig bulimi som äter dig in i huvudet på mig.

Igårkväll bakade sambon bullar. Och jag ÄLSKAR bullar. Fick ångest redan när han planerade baket och började prata om det. Detta eftersom min ätstörning blir så tydlig då. Det känns i hela kroppen hur jag å ena sidan desperat VILL kunna äta kanelbullar utan att bry mig (nybakta med ett glas mjölk.. hur gott är inte det?), men å andra sidan är så fruktansvärt RÄDD för ätandet att jag knappt står ut.

Till slut diskuterade jag det hela med min kille. Vi kom fram till att jag skulle ta två bullar (efter mitt kvällsmål så jag inte var hungrig) och att det skulle vara helt ok. Det skulle kunna vara vad en icke ätstörd människa äter när nybakta bullar finns i huset (?).



Jag började dock efter samtalet att fundera på hur jag skulle ta med mig ännu fler bullar upp till vårt sovrum i hemlighet (åå, sånt smusslande är så förbannat tröttsamt!), trycka i mig dem och sedan somna. Dock, jag höll mig till två som jag och S bestämt! Jag klarade det, fast jag ville trycka i mig varenda en av de 100 bullarna han hade bakat!! Och jag åt kvällsmålet. Helt fucking unbelievable! 



Men hatar mig själv så djupt efter att jag ätit, vill bara svälta, rasa i vikt osv. Hela förbaskade tiden är det det enda jag vill. Men det är slut med det nu:( Hur ska jag då kunna bli frisk? Jag är inte ens speciellt smal nu, men måste likväl fortsätta att äta. Det är så jobbigt:(

Idag har jag varit hemma själv hela dagen utan att ens RÖRA bullarna i köket..! Inte friskt det heller, men har inte vågat ta "risken", har istället ätit mig mätt på frukost, fm-mellis och nu senast lunch i form av soppa och en dubbelmacka.

Böööööööööööööööööööööööööl!!!

Morning (alldeles för tidigt btw..)!

Har precis käkat frukost, frökusar och fil med müsli blev det idag. Men känner bara ångest. Åt enl äs tycke för mycket potatisgratäng igår. Det borde jag inte ha gjort med tanke på att jag gått upp i vikt. Error!! Vänta lite nu... Jag SKA ju gå upp i vikt. Det måste jag för att må bättre:( Men fan vad jobbigt det ÄR! Men jag måste fortsätta. Finns ingen återvändo nu. Kommer aldrig bli fröken-sjukast-så-alla-verkligen-förstår-hur-dåligt-jag-mår.



Dock vet jag inte om det blir födelsedagsmiddag idag, hos min killes bror. Att vara social när ångesten bankar, trycker, slår och klämmer i en är inte det lättaste. Men jag vet också att ibland mår man bättre av att faktiskt komma ut och träffa folk. Även om man ska sitta ner och käka i flera timmar (?).

Förresten, så härligt att jag äntligen kan kommentera hos dig My. Tack till dig och Linda<3

Nu vaknade sambon... och jag som bara vill vara själv idag! Inte för att hetsäta, bara för att jag inte orkar prata... Hetsåt inte på hela dagen igår och har bestämt mig för att inte göra det på några dagar nu. Observera att jag då inte svälter (det är slut med det sedan ett bra tag tillbaka). Hetsen har ju dock bitit sig fast, men jag märker hur dess makt över mig minskar mer och mer.. sakta men säkert.

Så, vad säger ni tjejer? Nu tutar och kör vi!!

Vill att ni vänner som bloggar på blogspot ska veta att jag kikar in till er varje dag även om jag inte kan göra mig synlig just nu:( Fattar inte vad som hänt med kommentarsfunktionen, det hände över en natt! Men jag finns där och tänker på er.

Är det någon annan där ute som har haft samma problem med kommentarsfunktionen och lyckats lösa det på något sätt?

Så, Bundle: Jag har saknat dina uppdateringar och vill så gärna kunna skriva till dig nu när du äntligen är tillbaka<3 Men jag följer dina inlägg även om jag inte kan kommentera, så du vet det iaf.

Jag har precis ätit. Känns ok. Sambon håller på att göra potatisgratäng till kvällen. Känns däremot inte ok. Men så är det!

Ha en fin kväll. Jag återkommer.

Jag har nyss satt på en tvätt fast jag inte kommer orka hänga upp den. Bryggt kaffe och är snart inne på andra koppen fast jag inte tror det är så bra att dricka det nu med tanke på att jag vill sova inatt. Vaknade inte en enda gång natten som gick förresten. Det är ju fantastiskt, så jo, Atarax gör nog faktiskt lite nytta trots allt.



Snart helg.. kom precis på att vi är bortbjudna på middag till sambons bror i Kungsbacka, som nyss fyllt år. Han var en av dem som ringde och grattade mig på min födelsedag.. och jag tyckte det var jobbigt fast jag sa till min kille efter samtalet att jag blev glad. Men jag kände mig falskt trevlig i luren. Ville ju bara att den dagen skulle ta slut.

Så speedad som jag varit idag har jag faktiskt fått en hel del gjort på jobbet. Men känner mig ändå som en misslyckad tjänsteman, sambo och matte. Äsch...orkar inte skriva mer om det just nu. Get a grip Jenny. Get a grip!! Ta dig samman kvinna!



Bjudningen i helgen känns hur som helst lite sisådär just nu. Sambons bror och hans fru är alltid väldigt "perfekta", ni vet matchande kläder (haha), och har alltid märkvärdiga trerätters osv. Jag, som trivs bäst i avslappnade miljöer där energin säger "helt ok med smutsiga kläder, ful dialekt och pulvermos", blir så osäker i miljöer som deras. Känner mig som en skådespelerska, kanske för att de beter sig som två sådana..?

Snart kommer min kille hem från jobb = äta! Något helt naturligt alla människor gör och behöver men som jag, av någon jävligt (ursäkta) konstig anledning, råkat bli rädd för. Känner mig så patetisk fast det faktiskt är en sjukdom jag lider av! Känns alltid som att man bara skyller på det och i själva verket inte är modig nog att bli frisk.

Solen tittade nyss fram lite under en annars helt igenmulen, grå dag, och den fick mig att vilja gömma mig under en filt hela kvällen. Så blir det.



Hej då så länge<3

Nää-ÄÄH!

Jag mår inte alls bra idag! Böööl! Trots att jag sov mer än dubbelt så länge inatt som jag gjort de senaste veckorna (vilket jag iofs är väldigt tacksam över!).

Vad det svänger allting, jag hänger ju inte med. Känner mig sjukt deprimerad. Varför måste jag nu, efter att ha haft några hyfsat välmående dagar, vakna på morgonen och känna mig ångestfylld/ledsen och orolig? What´s up with that?!

Äsch.. jag VET att de negativa tankarna har tagit över fullkomligt när jag mår så här. Och, precis som läroböckerna säger, så smittar de av sig genom att ge ännu mer negativa tankar och känslor. Kruxet är bara att istället för att då försöka tänka positiva tankar så fegar (?) jag ur!

Varför undviker jag att tänka positiva tankar? Är jag rädd för att må bättre? Har jag helt tappat styrfarten mot mina mål?

Jag får uppenbarligen inget klokt sagt ikväll mina vänner<3 Så nu ska jag lösa lite kryss, lyssna på hunden som snarkar och vänta på sambon som är ute och springer.

Jag ligger på soffan med datorn i knät. Det börjar skymma i rummet (redan!) och jag har en enda lampa tänd strax bakom mig. Dricker kaffe fast det inte är gott ikväll och torkar trattkantareller framför en värmefläkt i köket. Har nyss pratat med min kille.
"Vi behöver fil, mjölk, potatis, bröd och frukt"
"Ok, det fixar jag efter jobbet, vi ses sen" 

Jag är lite avtrubbad just nu. Fast mår ändå rätt bra på något sätt, har trots allt varit ganska glad de senaste dagarna. Säkert fluoxetin, making its magic. Men ikväll.. ikväll tillåter jag mig att vara lite vankelmodig mitt i allt "avtrubberi". Våndas lite i smyg inför natten, även att jag försöker mitt bästa att inte göra det. Hoppas i alla fall på att få sova några timmar.



Tidigare idag var jag på apoteket och hämtade ut antidepp plus Atarax. Hur många behöver jag ikväll för att slappna av? Det är ju barnmedicin... går inte att överdosera. Synd, för jag nästan vill försvinna in i en dimma nu.

Har hetsat lite i eftermiddags. Men bryr mig inte nämnvärt. Tänker ligga här i soffan resten av kvällen. Om jag hade varit rökare hade jag GARANTERAT rökt en cigg nu, eller kanske åtta... men jag har aldrig ens testat. Äsch jag får inte fram något vettigt. Tänker på er därute. Kram hej

Att jag klarade äta ALLA mina mål igår, trots den tjockkänsla som skriker inom mig, hur bra är inte det?! Va!?:) Oh yes, stolt som en tupp är jag. Vi tog kina take away igårkväll. Gapa - tugga - svälja. Önskar att det hade varit så lätt, men det var det inte..

Jag vågade inte äta något friterat. Alltså ååå.. blir så less på mig själv, men så är det. Jag älskar egentligen friterade räkor t ex. Hur gott är inte det? För att inte tala om vårrullar, fy sjutton alltså. Det är ju en gammal favorit! Varför vågade jag då inte utmana med det?:(

Men äsch.. jaja... skit i det. Jag åt iaf bl a stekta äggnudlar, kyckling och grönsaker i nån god sås, jätteräkor och ja, alltså det var hur gott som helst.



Jag blev mätt, med den påföljande och obligatoriska rädslan som följd. Ni vet den där mätt=tjock=misslyckad=jag har ingen kontroll=nu kommer jag bara rusa upp i vikt-rädslan. Den är inte skön nej.

Men sen orkade jag inte bry mig. Löste istället korsord för fullt, ja, jag skulle nog t o m sträcka mig så långt som att säga att det var maniskt kryssande genom okända orter och glada gallerier. Blyerts for överallt! Och ångesttankarna försvann snabbt när jag försökte lista ut vem f-n den hemliga profilen var (jag har precis köpt nya Kryss och Krysset, vilka är standard här hemma).



Alltså jag är ju en korsordsnörd utan dess like! TV, vadå? Vad är det? Ett bra ligg en lördagskväll, vad är det? Nada, zero! Finns inget som går upp emot att krypa längst upp i soffhörnet med en stor kopp kaffe (som man glömmer dricka upp innan det svalnat) och ett nytt kryss med tomma rutor att fylla. Tjohooohooooo. Livet på en pinne!

Tur att man inte har så höga krav :)

(Förresten, Jill Johnsson är på Nyhetsmorgon på 4an, what a woman!)

Idag känns min kropp riktigt läbbig. Svullen och mjuk men samtidigt som att skinnet är för litet för fläsket. Speciellt på baksidan av armarna/axlarna/ryggen. Och magen! Alltid magen.

BUHUUUHUUUUUUUU!!!

Åh hatar den känslan. Har ätit som jag ska idag, men snacka om att det är tusen ggr värre att käka när man har sådana känslor i kroppen:( Jag försöker verkligen undvika att tänka allt för mycket. Men det är svårt. Tänker på glassen i frysen, vill hetsa i mig den och spy upp allt jag ätit idag med den. Men det går inte. Det går inte.
_____________________________________

Till My (kan ej publicera kommentarer på din sida pga av nåt konstigt med min programvara/dator? så skriver till dig här istället ang ditt inlägg om vart din blogg är på väg: Du kanske inte behöver bestämma dig för antingen blogg/eller INTE blogg (svart/vitt)? Utan publicera när du känner för det och inte tänka på att underhålla någon. se det som en hink där du lägger allt du vill ha ut. Typ. Eller nåt sånt:) Ja du förstår säkert. Jag är också tom på ord ibland. OCH DET ÄR HELT OK ATT VARA DET.
Kram Jenny