Det var den måndagen det!



Ja, det känns ju som dagen är över, för det var hemskt vad mörkt det blir på kvällen nu. Själv sitter jag här i mörkret i vardagsrummet med 2 mackor och en tallrik fil och flingor. Känns rätt ok. Tittar på Greys anatomy och har precis kissat av hunden (OBS! ingen långrunda för jag försöker hålla ner aktivitetsnivån och bara fokusera på maten just nu).

Sov rätt ok inatt, fast vaknade redan vid 4 pga tidsomställningen och det var ju bara kört att somna om. Så nu är jag rätt seg i huvudet om jag ska vara ärlig, men det är väl ok att känna så antar jag..:)


ÅÅååååå..
jag har massor massor massor som jag vill skriva av mig, men vet inte vart jag ska börja! Varför kommer inget ut!? Samma sak när sambon frågar hur jag mår. Då blir det liksom ett mindre krig inombords med massa saker som måste ut, men det slutar med att jag inte säger något mer än "det är ok". Och så sväljer jag allt det där andra. Min ena handled är skrapad, röd, den berättar om hur mitt mående balanserar på en skör tråd.

Men jag kämpar som ett djur. Måste måste måste....



EN SAK jag har identifierat hos mig själv är att jag tränger undan mig själv i relationer. Jag bereder vägen för andra, men tar själv inte för mig (ett ganska klassiskt problem för många tror jag). Detta vill jag ändra och jobba på. Vi tar ett enkelt exempel:

Det är morgon och jag vaknar "för tidigt". Min första tanke är "jag vill gå upp, gå till vardagsrummet och sätta mig med datorn i soffan tills jag är redo att somna om igen". DENNA tanke tränger jag dock snabbt undan och ersätter den med: "jag tröstar ju bara inte gå upp nu och störa S (killens) sömn"

Och så ligger jag och vänder och vrider mig, medan ångesten triggar på tills jag efter en timmes vånda går upp. Samma sak med brygga kaffe. Haha, enkla exempel var det ja:) Men iaf: jag gillar starkt kaffe! Fick en, vänta lite... jag upprepar och säger EN, enda ynklig kommentar av min sambo att han inte gillar så starkt kaffe som jag brygger och sedan dess brygger jag alltid "klenare" kaffe.



Jag förtrycker ju allt JAG vill. Allt som jag vet att jag mår bra av. I allting. Det här var bara två skitexempel. Men ni kloka små underbara ugglor därute förstår med all säkerhet vad jag menar. Tyvärr! Man offrar sig för andra, på sin egen bekostnad.

Men nu ska jag bli mer ego (på ett positivt sätt) har jag tänkt.

Tjohoohooooo!

Jaha? Hur fasen ska detta gå.. haha

Som sagt, har massor som jag måste få ut till er, och det kommer komma ut efter hand. Nu hälsar jag på hos er istället!!<3

Söndagskväll

I och med vintertiden så börjar den svåra "tideräkningen" för mig. Ännu mer morgonpigg, ännu mer kvällstrött ;)

Idag har jag misshandlat ÄNNU en av våra kuddar i det närmaste sönder och samman (slår mot sängen, väggar, sänggavel osv). För fy vilken ångest jag fick vid lunchtid. Jag kände verkligen för att "fylla, tömma och glömma" innan maten men sambon var ju här. Dessutom talade ätstörningen om för mig att jag ätit för mycket till fm-mellanmål och således inte behövde någon lunch ännu.

Jag var trött, jag fasade också för en fika jag skulle förbereda till en massa människor i eftermiddags (pga att killen är engagerad i en grej där jag automatiskt räknas med som hjälpreda). Och visst, jag gjorde det som förväntades av mig där idag. Dvs tills fikat var över och jag kunde åka hem och hetsa massa glass.

Glass var inte ens vad jag vill vräka ikväll... bööööl... ville inte vräka nu egentligen överhuvudtaget. Är frukteligt trött trött trött.

Önskar er en go sömn inatt. Jag betvivlar att det blir så för egen del. Att sömnen är kass är något jag är innerligt trött på! Men inte tillräckligt trött för att sova skönt uppenbarligen..;)

Kram<3 tänker på er!


Tillbaka i etern

Underbara ni, tack för stödet ang tidigare inlägg. Kan inte ens säga hur tacksam jag är för att ni tar er tid och skriver till mig, det är helt fantastiskt! Det ger mig ännu mer styrka att fortsätta med det jag gör just nu...

...nämligen jobbar som ett AAAS med maten!

Vill bli av med den här skiten nu, jag vill återta mitt liv, en gång för alla! Och jag gör det precis som de där söta bebisarna i tv-reklamen, som dansar: "take it babysteps!".

Jag har inte haft kraft för något annat än tankeverksamhet och att fortsätta min mentala resa, därav en mikropaus i bloggningen. Nackdelen är att utan att gå in på datorn kan jag ju heller inte se hur NI mår! Och det är jobbigt. Hoppas allt är OK!? (ska uppdatera mig så snart jag publicerat detta inlägg)



Jag var i Halmstad hela dagen igår, själv, strosade runt. Det var jätteskönt. I den staden har jag mått otroligt dåligt, känt mig så fruktansvärt ensam så jag kan inte ens beskriva, samt levt i ett fängelse bestående av svält, hets, kräk. Jag vet att ni tyvärr förstår vad jag menar.

I många år har jag haft svårt att återvända dit.

Men nu, nu kändes det faktiskt ok. Nu var jag redo mentalt, jag har utvecklats och lärt känna mig själv så OTROLIGT mycket så jag kan hantera de känslorna som staden väcker i mig nu.



Fattar ni vad GÖTT det kändes! Nu återtog jag staden som sjukdomen berövat mig!

Hmm.. eller ja, det där lät väl alldeles FÖR dramatiskt för en vanlig shoppingtur

:)

men men.. det kändes faktiskt som att jag var på seger/återtåg!

Då jag ju jobbar för för en successiv viktökning så tog det emot att shoppa kläder. Ja, jag hatar det jävligt mycket faktiskt! Tjejen med ledsna ögon i spegeln är INTE jag och jag LOVAR MIG SJÄLV att gräva gräva GRÄVA tills jag hittar mig själv igen. Och jag kommer lyckas med det.

Men i vilket fall som helst, det blev en del klädinköp, men köpte även sådant jag kan använda oavsett kroppsvikt: halsduk och läppstift till exempel!

Nä nu blev jag tom på ord. Ska titta till er istället<3


.......................



Jag stod ut, jag stod ut, jag stod ut, jag stod ut.

Sen ringde min syster.

Alla känslor... det gick inte längre.

Jag är en skam för mänskligheten!




Idag

Idag vill jag inte vara med längre.

Idag var det ren vilja som fick mig ur sängen.

Idag äter jag frukost med en stor ångestklump i magen.

Idag mår jag inte bra.

The book

Tillbaka till livet : Alisons historia

Jag sitter i soffan (jag veeet, jag gör det hela tiden!), med olja i håret (också det en vana) och läser boken ovan. Alltså jag kan inte ens beskriva denna gripande historia!!! Fruktansvärd! Nån av er som läst den?

Men jag ska självklart göra ett försök:
En verklig historia om en tjej som blir så brutalt våldtagen och misshandlad att det är ett under att hon inte dör..! Hennes tarmar hänger utanför magen och halsen är praktiskt taget avskuren från kroppen när hon lyckas kravla sig ut till en väg.. Man får i olika kapitel följa med olika personers upplevelser av händelseförloppet och återhämtningen; Alisons egen såklart, den kille som hittade henne efter det grymma hänt och som hjälpte henne tills ambulansen kom, doktorn som opererade, hennes föräldrar, vänner, polismannen osv.

Om ni väl läsa om en otroligt gripande överlevnadshistoria så kan jag varmt rekommendera den (klicka på bilden så kommer ni till adlibris där den finns att beställa, annars kolla bibblan).

Det okända och klämkäckheter

Idag är jag märkligt melankolisk och eventuellt aningens avtrubbad också.

Sitter och tittar på Det okända på tv4play. Utanför fönstret är det grått och regnigt och just idag så... ja, det känns helt ok att det är det!



Tror ni på andevärlden?
Det gör jag och har alltid gjort. Önskar att jag var meditativ men det är jag inte. Tror jag..;)

Vräkte för en stund sedan, massa glass, bara "för att". Spydde mellan varven. Hmm.. Blir förundrad över mina "val" ibland! Sessionerna är som ett tidsfördriv; jag tänker inte på något annat under dem, fördriver tiden med att fylla, tömma, glömma. Snart ska jag äta mellanmål! Känner ingen ånger över glasshetsen, jag är inte värdelös för den.. jag är faktiskt rätt bra egentligen!


Köpte mitt favoritbröd idag!

Mellanmålet blir 2 smörgåsar, samt fil med müsli och banan. Det vanliga! Känns ok. Med en jävligt stor risk för att låta som fruktansvärt käck och präktig (Vet själv hur mycket jag bara kan haaata sådär äckligt positiva inlägg..ryser!!) måste jag ändå säga att; Det är så underbart att äta regelbundet!!

Jag har ett älska/hata-förhållande till att äta. Saknar ofta ätandet när en måltid är över. Ångest till trots så är det så gott att äta. Innan kunde jag inte ens säga att "jag är hungrig" till någon utan att det skapade oerhörd ångest hos mig. eller ja.. jag kunde inte ens TÄNKA det utan att få ångest om jag ska vara helt ärlig. Men nu.. nu hanterar jag sådant allt bättre för varje dag/vecka/månad som går. Fattar ni... det är helt otroligt!

Så man kan alltså bli bättre! Det chockar mig med sådana insikter. Jag trodde liksom aldrig jag skulle må bättre, när jag låg där krälandes i mina egna spyor på botten av sjukdomen.

Nu kan jag till och med ta tuggor av mat när andra tittar på mig, utan att känna ångest. DET är framsteg. Och det gör mig glad. Det ger mig en känsla av makt över mitt liv. Att jag återtar det, steg för steg. Och hetssessionerna har stadigt minskat i antal och omfattning. 

B_l_u_e_by_edgard82-d4dz3pu_large

Äh, nu har jag strax babblat färdigt, alla dessa käcka insikter.. fy fan

:)

Avslutar med att koppla tillbaka till hetssessionerna: Jag sätter ingen press på mig att det ska sluta, att jag ska bli av med dem NU! Inget är svart eller vitt NÅGONSIN. Så länge jag fortsätter med mina regelbundna måltider och utvecklingen går åt rätt håll så får det vara så här. Jag hoppas att behovet/önskan att fördriva bort min tid med det här glassätandet kommer fortsätta minska tills det inte finns alls.

Tänker på er jättemycket, får ut och kolla läget hos er en vända nu<3 Ni vet väl att ni är underbara, fantastiska precis som ni är allihopa? Shit, vill ju bara krama om er allihopa! Vi duger, vi är bra, vi räcker till!

Jupp.

Konkreta tips för att stå ut med känslor utan att agera destruktivt på dem

Jag och Linda samtalade kring de inlägg jag nu skrivit, som ju bland annat handlar om att kunna identifiera och reglera känslor som väcks när man arbetar för att bli frisk från en ätstörning. Och Linda frågade mig:

"Men om man nu väntar och försöker känna vad det egentligen handlar om
(dvs identifierar de känslor och tankar som kommer upp när man går emot ätstörningen och INTE hetsar/svälter bort en måltid/kräks och/eller skadar sig själv - Jennys anm.), vad ska man då göra av alla känslor som vräker över en och ger panik? Ska man bara härda ut i det?"

Väldigt bra fråga, hur sjutton står man ut? Hur gör jag om jag inte vill annat än att hetsäta bort min tomhet/ångest just nu, men försöker låta bli, och alla känslor bara VÄLLER över mig??



MÖT ÅNGESTEN/MONSTRET MED SAMMA STYRKA!

För min del blir känslorna så starka och jobbiga att jag ofta hanterar dem genom att agera rent fysiskt. Jag:

 - lägger mig på golvet och skriker! (vilket min förra psykolog egentligen i alls tyckte var särskilt konstruktivt, MEN som fungerade för mig - och vi står ju oss själva närmast eller hur?)

 - boxar på kuddar/slår på något! (som jag sa till Linda: INTE människor eller djur ;)

Andra saker jag gör är att:

skriva/klottra febrilt.
Skriv skriv skriv!! Ätstörningsmonstret skriker ju inom dig och vill med alla medel att du ska hetsäta/svälta dig/skada dig osv - SKRIV ner det du känner och tänker just då och gärna någonstans där man egentligen inte ska skriva det för att det ska få maximal effekt.



Med detta menar jag typ att klottra över ett korsord du håller på att lösa, eller kladda ner en sida i en tidning, eller varför inte kladda ner någon gammal viktväktarbok! (kan även funka att slita sådana saker i tusen bitar)

Jag brukar alltid försöka att skriva hårt och med fet text, typ "HATA HATA HATA" eller vad jag nu än har i huvudet.

- eller teckna
om du känner för det, måla monster, måla det du känner för.

- Jag har t o m kastat ägg i badkaret..!


DET ÄR SANT! haha
:)

Om du självskadar:

- alla strategier ovan kan funka, men andra tips är att ta en tuschpenna istället för kniv/rakblad (eller vad man nu tyvärr brukar använda för att tillfoga sig skada). Måla sedan hårt hårt hårt massa streck där du egentligen vill skära dig (gärna en röd penna).

 - alternativt ta ett gummiband, fäst det runt handleden och "smätt" det mot din känsliga handled.
____________________________________________________

Du får testa olika saker för att hitta DIN grej

OCH, det viktigaste

INTENSITETEN i det du gör ska matcha intensiteten i ångesten (har du ångest ggr 10 så hjälper det ju knappast att räkna baklänges från 100 eller nåt sånt som man ibland får råd att göra utan då behöver du ju en rejäl urladdning på monstret med någon av strategierna ovan!)
____________________________________________________

Vad som helst som inte skadar dig i längden men som ändå hjälper dig att härda ut helt/eller en liten stund i ångesten.

Kram, tänker på er!


Svar på fråga – del 3! (se del 1 och 2 nedan)

Jag har nu försökt att beskriva den DBT-behandling jag gått senast för mina ätstörningar, på en uppkommen fråga av dig Heidi. 

SAMMANFATTNINGSVIS vill jag nu delge er mina "bästa" lärdomar jag dragit under detta år (för ja, behandlingen har faktiskt hjälpt mig enormt mycket att hantera mig själv, mina känslor och att se mig själv för den jag är).

Det absolut viktigaste jag lärt mig är att våga börja att trotsa ätstörningen. Trilskas med den, gör det lite svårt för den. Det är egentligen först då du kan märka vilka känslor och tankar du vanligtvis brukar döva med svält/hets/skador. Och först DÅ du också får en rimlig chans att börja arbeta med dessa.



Jag har också lärt mig att fundera på vad jag VERKLIGEN tänker och känner i olika situationer. Och jag lovar; om du testar att inte hetsäta/svälta/skada dig när du har impulsen att göra det, så kan det komma de mest fruktansvärda tankar och känslor inom dig! Det kan göra fysiskt ont till och med! Och det är då verktygen i de 5 stegen är bra att ha övat på och att försöka komma ihåg de argument man kan ta till.

I ALLA FALL...
...poängen tror jag är att BÖRJA NÅGONSTANS, hur litet trots du än sätter upp på monstret som är din sjukdom. För när du påbörjar detektivarbetet inom dig så tar du ett första steg mot förändring. Glöm då inte att rädslan sätter in oftast bara vid ordet förändring! Sätt ord på den då, skriv ner vad du är rädd för!

Ge aldrig upp därute!! Och frågan är alltid fri, glöm inte det. Ställ gärna frågor om ni undrar mer om detta, eller om något annat.

Nåväl, jag har ätit frukost nu, ska i vanlig ordning brygga kaffe och läsa morgontidningen (älskar att läsa morgontidningen, tjohoo). Hoppas ni mår bra<3


Hörde jag någon säga simultankapacitet?



Alltså min simultankapacitet just nu går INTE av för hackor! Wo ho hooo!!!! fingrarna smattrar som en kulspruta över tangenterna! Jag:

- skriver detta inlägg
- dricker kaffe
- tittar på kanal5play
- tittar på Greys anatomy på tv

Ehh.. eller nja, det var kanske inte så mycket samtidigt egentligen. MEEEN det kräver mycket av mina sinnen I tell you.

Och är det inte så att surret runtomkring dövar surret inombords?

Jo, så är det.

Och detta surrandet från alla mediala kanaler är ett fantastiskt sätt (även på lång sikt?) att undvika att olika ångestkänslor och tankar tar plats i mig.

Förresten; både i fredags och idag ringde jag psykiaktriska mottagningen och önskade bli uppringd av min doktor för en uppföljning HAN egentligen ska ta initiativ till. Och nej, han har inte ringt idag heller.

Svar på fråga – del 2! (se del 1 nedan)

Hej Heidi och ni andra underbaringar där ute, tänker på er! Här följer fortsättningen på min beskrivning av den DBT-behandling jag gick under senaste året, blandat med tips/råd från mig själv i kampen mot ätstörningen:

4) Att stå ut i kris (t ex när du vill skada/hetsäta/svälta dig själv)



Detta block handlar om att STÅ UT I KÄNSLAN istället för att hetsäta/svälta/skada sig när man får impulsen att göra det.

I alla fall: när man jobbar på att stå ut utan att till exempel hetsäta får man oftast (typ varje gång såklart) massa jobbiga känslor och tankar som ger en impulser att skrika, böla och bli förbannad på/missförstå alla som kommer i ens väg. Man hatar liksom det faktum att man inte hetsäter bort det jobbiga just där och då.

Och detta, fina ni, är inte alls konstigt. Det är inte vi som är dumma i huvudet eller nåt sånt vi gärna tutar i oss. Hell no! Det här är sjukdomens fula sätt att med alla medel försöka få oss att välja den ”lätta” (nåja) vägen och hetsäta/svälta/skada oss själva för att slippa genomlida alla ångestkänslorna.


Exempelvis tog ju jag den ”lätta” vägen när jag inte orkade med alla jobbiga känslor i förrgår och skadade mig själv till slut (är förresten fortfarande förbannad över det). Men allt oftare klarar jag att stå ut i känslan UTAN att agera destruktivt. Och det, mina vänner, DET är framsteg.

och även om du "bara" lyckas stå ut i känslan en liten, liten stund så är det bättre än att hetsäta/svälta/skada dig själv utan att ifrågasätta varför...

Sen att och jag typ enbart har söndermisshandlade kuddar i detta hus är en annan historia..

hahah:)

Men iaf, kopplat till ätstörningen: När du känner en impuls att t ex hetsäta så börja känna lite på den, kanske är du egentligen ledsen? Jävligt förbannad? Känner du dig ensam? Du kanske faktiskt är hungrig? IFRÅGASÄTT ätstörningen, identifiera dina känslor och tankar just där och då. Gråt, skrik, boxa på en kudde (jotack hehe).

5) Att bekräfta sig själv och andra – hur du kan validera FRAMFÖRALLT dig själv, men även andra på ett positivt sätt



Så fort jag började att lära mig de olika färdigheterna inom DBT så insåg jag hur elak jag/monstret inom mig är mot mig själv. Det är jag tyvärr fortfarande ofta. MEN skillnaden är att jag oftast inte är omedveten om mobbingen längre.

Jag försöker mitt bästa att se mina framsteg, jag försöker få det att räcka att JAG SJÄLV ger mig stöd och inte alltid behöver ha det från alla andra. Ganska vanligt problem det där. Men i alla fall, detta block handlar om att kunna ge sig själv en kram och vara tillåtande mot sig själv och andra.
______________________________________________________________________

De 5 steg jag nu beskrivit är alltså upplagda som en kurs och kallas för Färdighetsträning i grupp, (man har hemläxor att öva på osv). Kursen kombineras med individualterapi och telefonstöd för krissituationer.

Om jag hinner i eftermiddag så lägger jag upp en del 3, som får bli en liten sammanfattning och mina bästa tips och råd i kampen mot ätstörningen.

Kram, tänker på er det vet ni<3 (förresten; min frukost är i magen nu... jippie... ska sätta på kaffe och göra mig iordning för jag ska hålla i en inspirationsaktivitet för 20 personer idag... haha.. men det ska bli kul!)


Svar på fråga - Del 1!

Kära Heidi, du frågade mig:

"Jag är lite intresserad utav att höra lite av behandlingen som du gick för äs förut. Vad är de viktigaste "reglerna" mot tillfriskning? Hur ska man tänka? Vad ska man göra? Praktiskt är det väl egentligen ganska enkelt, EGENTLIGEN: Ät regelbundet. Men hur handskas man med känslorna kring detta som är så jobbigt? Kring svält, skadebeetende, hets osv. Vad har du fått "lära dig"? ...

_________________________________________________________________

Här kommer en förklaring av DBT som jag gått i senaste året. Jag delar upp svaret i 3 inlägg, i olika steg och skriver mina exempel och råd till dig/er under varje steg:

Kortfattat så är det så att det är 5 block man går igenom under året som terapin varar:

1) Medveten närvaro – att så långt det går försöka att leva HÄR OCH NU

När det gäller ätstörningen så kan man öva på att försöka se varje dag och måltid som "ny". Dvs försöka sitt bästa att inte tänka på dagen och/eller måltiden som var innan. Inte heller på dagen/måltiden som kommer sedan/imorgon etc. Att försöka identifiera och bryta destruktiva tankar som ofta leder till destruktiva känslor(beskriver mer om känslor under punkt 2).


2) Att reglera känslor - och FÖRSTÅ vad det är man känner

Framförallt i syfte att inte skada sig själv på olika sätt. Igår t ex så sammanfattade jag mina känslor med ordet "ångest", men det jag EGENTLIGEN kände var en enorm rädsla (för fortsatt viktuppgång), skam (att jag fortfarande är sjuk i den här skiten och enorm skuld gentemot min sambo) och även lite frustration tror jag (på min sambo för han tränade mycket igår och jag inte tränar alls nu).

Kopplat till ätstörningar så kan ju en måltid väcka massor av obehagliga känslor hos oss. Försök se identifiera de konkreta känslorna och försök stå ut där utan att agera! Buuuääähhh!! Skitsvårt.. jag veeeet.

 

Ett tips vad jag brukar göra för att klara mina måltider (både innan, under och efter) är att jag läser och tänker mycket på texterna i boken Mattillåtet när jag äter eller inför/efter jag äter. Jag har då argument att sätta emot ätstörningen när den ”håller på och jävlas”.


3) Att skapa och bevara goda relationer



Separationsångest, ensamhetskänslor, ilska över när någon behandlar en orättvist, ett gammalt "föräldrasår" som fortfarande blöder så det forsar! Ehh ja… det är bara att erkänna: relationer påverkar oss mycket! I detta block får man lära sig strategier för att Klara av att säga nej, Be om saker, Uttrycka sig så att andra förstår osv.

Detta har jag t ex använt jättemycket i relationen till min kille, kunna förklara olika reaktioner hos mig, beskriva sjukdomen, stå på mig m.m.

FORTSÄTTNING FÖLJER I NÄSTA INLÄGG.


Söndagsmorgon på egen man hand

inte på tu man hand nej, för killen och hunden står i startgroparna för rävjakt idag. Då är det tidigt upp som gäller. Hunden är galen, hon far runt som en orkan i hela vår lägenhet och ylar med jämna mellanrum, det ser fantastiskt roligt ut:) våra grannar måste hata oss just nu dock. Det är det svåra med att bo i radhus.


Älskar..

Som den jakthund hon är älskar hon att springa i skogen, spåra och jaga. När hon kommer hem sedan kommer hon vara som en urvriden trasa, alldeles slutkörd och slapp i hela kroppen.

Brygger kaffe nu, att skölja ner frukosten med. Ska bli gott.

Tyvärr ledde ångesten till blodvite igårkväll. Blir någon av er triggad när jag skriver att jag skadat mig? För det vill jag inte! Är det bättre att inte skriva det eller vad tycker ni..? Jag vill skriva av mig allt från hjärtat, men INTE på någon annans bekostnad! Aldrig.


Hör röster från våra grannar, de som har varit fulla sedan påsk. Det är ett under att de alla lever än, samtliga är i övre medelåldern. Jag bryr mig så mycket om kvinnan.. är orolig om hon får stryk? Är svårt att urskilja genom väggen. Varför är man så inihelvete försiktig för! varför knackar jag inte bara på? Men jag vet ju, missbruksproblem är så svåra. Hur skulle jag kunna hjälpa henne. hela hennes familj och umgänge finns där, mitt i missbruket. Det är det klassiska dilemmat visst är det? "Störa" eller "inte störa"?

Nä hörni (och framförallt du Linda som är med mig denna tidiga morgon haha), slutar nu, ska dricka kaffe och surfa in till er.

Många varma tankar och kramar till er där ute, ni är bäst, det vet ni va? Nu kör vi<3

hej jag är din ångest

gapa tugga svälja behålla gapa tugga svälja behålla gapa tugga svälja behålla

mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat mat

det tar emot så jävla mycket. SÅ JÄVLA MYCKET

när allt jag vill är att INTE äta!! att INTE ge kroppen det den behöver. att INTE gå upp i vikt! fattar ni vilka känslor det här väcker i mig!? flera gånger om dagen måste man utstå denna smärta det innebär att gå emot dessa sjuka önskningar!!



hade sex med min pojkvän innan och istället för att slappna av och försöka njuta av hans kropp var jag fullt fokuserad på hur fet otillräcklig för jävlig jag kände mig. ångesten river och sliter mig itu. inuti är jag trasig min själ skriker. och jag är helt ensam, oförmögen att visa någon hur svart det är.

kunde bara tänka på hur FÖR JÄVLIG jag kände mig



blundade och låtsades njuta när allt jag ville var att dö. former som börjat ta plats på min kropp, det är den vägen jag måste gå. men jag vill inte. jag vill ju inte det!!! hatar det. varje gång jag ätit vill jag ta en kökskniv, trycka in den i min mage och ta ut skiten igen och att stå emot denna impuls efter varje måltid sliter mig itu och får bröstet att värka så jävla mycket



men nu, när jag är som svagast, då måste jag hitta en kraft. jag undrar vart den finns? det är nu jag prövas, plågas varje timme varje minut av det här monstret och jag ska klara viktuppgången. jag KOMMER att klara viktuppgången och jag vet det och jag gråter över det för jag vill stanna här



fatta!! jag vill ingenstans. jag vill vara kvar här. här här här!!!!

HÄR

är så fruktansvärt rädd, känner mig ensam ledsen ful fet otymplig.

vill svälta och hetsa hela dagarna och fortsätta skjuta undan mina problem och mina känslor. men till vilken nytta? till vilken jävla nytta? 

så jag fortsätter och tro inte jag ger upp
jag ska kämpa och det är inte över förrän jag ligger
besegrad
med uppskuren mage på köksgolvet
medan rädslan rinner ur mig

Vräka

fy vad jag vill vräka nu!! Ååå... massa glass... och massa annat... vill vara själv hemma nu, men det är jag inte (iaf inte tillräckligt länge) på hela dagen. Hade behövt handla innan...

Men så blir det inte. Mellanmål är det dags för om en stund och så är det.

Det gör ont.

För en varm vinter

Idag har jag varit och hämtat en vinterjacka min syster skickat till mig. Härligt!! Overcast cotton jacket från Odd Molly som jag tittat på länge.



Den är fiiin (enligt mitt smak och tycke vill säga, haha) och förhoppningsvis håller den mig varm i vinter. Det är det viktigaste. Har ätit pasta och kycklingspett till lunch för en timme sen ungefär. Fryser som bara den idag! Utanför vårt fönster är det grått och ruggigt.

Vi har även hunnit med att handla idag, bl a lite frukt, champinjoner och ägg. Jag har börjat äta minst ett ägg om dagen. Gärna två. Det är mättande. Äter det alltid kokt och på macka. 


Stående kvällsmål hos Jennybenny! Mums!

Jag är trött, tröttare, tröttast. Det framkallar som vanligt ångest hos mig men försöker trycka bort den så långt jag kan.


Orerande om chef, sambo, läkare (bara massa män!)

Samtalet med min chef gick bra. Blev uppmanad att, under arbetstid, ringa till psyk igen och ja, det gjorde jag. Fick lämna nummer och fick återigen beskedet att läkaren ska ringa under dagen (annars skulle jag ringa igen.. jotack!). Mår iaf mycket bättre nu än jag gjorde innan! Skönt!

När sambon kom upp i morse berättade jag för honom hur nedstämd jag var och jag berättade även om mina skuldkänslor gentemot honom (att jag inte har lust till sex fast jag älskar honom, att jag vill vara en glad sambo, men att jag just nu verkligen får kämpa med de mest basala sakerna i livet). Han förstår mig och lyssnade verkligen på mig. Efter ett tag steg han upp från stolen där han satt och gick fram och gav mig en jättekram.

Att han blivit sån bra lyssnare har att göra med att jag bröt ihop inför honom för någon vecka sen. Sa att jag vill att han ska fråga mig mer hur jag mår och LYSSNA när jag svarar. Bara finnas här, för jag har ett stort behov av det. Han behöver inte ge råd eller försöker lösa saker och ting. Bara "låna ut" sina öron och visa att han bryr sig.



Jag förundras i princip varje dag över vilken enkel person han är. Och då menar jag enkel som något väldigt positivt. Han är tillfreds med sig själv och livet, älskar löjliga tv-program (haha), engagerar sig i samhällsliv och gör vad han känner för. Jag lär mig så mycket bara genom att ha honom i mitt liv för han ser livet på ett helt annat sätt än mig. 

Efter att inte ha tränat på flera år så har han nu bestämt sig för att springa Göteborgsvarvet (jag ska vara maskot hahah) och han är fullständigt nöjd med om han kommer ut 30 min 2ggr/vecka. Det är ju helt underbart!

Så varje gång han ska ut och springa så utför han uppvärmningsövningar i sina nya löpartights framför mig och hunden. HAHA! hur skitkul är inte det? han har noll koordination och är stel som en snöskyffel. Garanterat skratt varenda gång! Älskar det! Det enda som möjligtvis är ännu roligare är stretchingen efter passet :D 

NÄÄ, blö, nu ska jag sluta orera över honom, vi har ups and downs precis som alla andra.

Tänker på er därute så ska ta en sväng till er nu och se vad som händer. Kram<3<3<3

The darkside

Gjorde om samma misstag inatt; dvs glömde att ta Atarax och har "sovit" katastrofalt pissdåligt. Skit samma.

Känner att mörkret kommer närmare igen. Känner mig så himla nedstämd. Har ätit frukost nu, men känner mig inte tillfredsställd. snarare tvärtom.

Jag tänker på en tjejkompis från gymnasiet. Jag och denna vapendragare satt och lyssnade på musik vi gillade medan vi filosoferade över livet, käkade grillchips och förberedde oss för utgång, vilket var standard varje helg. Hon bodde själv redan i tidig ålder pga alkoholmissbruk i familjen.

6127034928_6620ee1581_z_large

Jag tror att väninnor är lika med terapi. Jag saknar det, att dela upplevelser och tankar med någon, snacka skit (så tungan blir bläcksvart) och bara känna gemenskap kvinnor emellan.

Igår messade min pappa "du vet väl att jag älskar dig". Jag hatar sånt, det är inte han!! Han har aldrig sagt så under min uppväxt, men något har ändrats. Något som har med min sjukdom att göra. Och därför blir jag orolig och förbannad. Folk förändras av den här sjukdomen. Alla påverkas. Jag får jäkligt dåligt samvete när jag får sådana sms och känner sjukdomsrollen hänga över mig. Orkar inte ha så mycket kontakt med pappa, för det väcker så starka, negativa känslor i mig. Ilska, hat, dåligt samvete, otillräcklighet. Vem vill känna sådana känslor?



Äsch hörni, jag ska inte gegga in mig i långa filosofiska (och dessutom mörka) tankar!

Ny dag på schemat, samtal med chefen (måste alltså berätta det faktum att jag inte "tagit mig i kragen" och ringt doktorn). han ringde inte igår heller med andra ord och jag... alltså, det tar bara stopp! Jag ringde inte själv som jag borde (?) ha gjort. Hallå!? Ett enda telefonsamtal, hur jobbigt kan det vara!!

...

Exakt SÅ jobbigt ja.


I väntans tider

Jag och hunden ligger nerbäddade i soffan, tittar på Greys anatomy (som jag tycker mycket om) och väntar på sambon/husse.

Jag känner mig melankolisk... har ångest över maten jag nyss åt.. känner mig bara så sjukt förbannat olycklig.

:(

Glömde ta avslappnade

Glömde helt av att ta Atarax innan jag la mig igår och ja.. nu får jag stå mitt kast! Är trött men kroppen är speedad. Har legat och vridit mig sedan midnatt (somnade redan vid 21-tiden igår). Gick upp vid 04:45 och äter nu frukost och funderar över livet.



Det var en fin dag med kollegorna igår! Klarade av frukostfrallan kanon och lunchen med. FAST fegade som vanligt med potatisen (varför är det så svårt med just potatis?! fattar inte!!) och tog inget extra bröd till maten så det blev en liten hets innan em-mellanmålet när jag kom hem. Varför? Jo redan vid lunchen struntade jag helt i min strategi att vara här och nu. Längtade efter en hets och resultatet blev att jag höll igen vid måltiden. HELT I ONÖDAN såklart!! Hade mycket väl behövt de där potatisarna och de hade INTE hoppat upp och attackerat mig.



Trial and error! Learn from the mistakes. move on.

Bara undrar hur många misstag jag ska behöva göra innan jag tar lärdom av dem? Vill jag ens ta lärdom och göra annorlunda överhuvudtaget? Antar att allt är en process... men ändå!!

Äsch hörni, inget klokt ur denna tjej just nu. På återhörande!

Till anonym

Du anonym som skrev att vi träffats. Jag blir ju såklart jättenyfiken och undrar vem du är, har vi gått behandling ihop..? Ååå undrar så! Maila mig gärna ghetto_you@hotmail.com om du kan/vill/vågar. Kram Jenny


En av mina strategier i kampen för att bli frisk från ätstörningar

Lyssnar på den här låten (underbar enligt mitt smak och tycke) och försöker med alla medel tränga bort sviterna av nattens fruktansvärda tjockdrömmar. Fy fan.. Det känns verkligen som ett jäkla straff, drömma om viktuppgång, känna fett överallt på min kropp, kläder som sitter tight, kommentarer från andra osv och en massa annat obehagligt också. Men kampen mot en ätstörning sker ju till stor del i hjärnan och det är den kampen jag ska skriva om nu.

Att jag i ett tidigare inlägg skrev att jag aldrig har med valet att "inte äta" i matsituationer är totalt fel! Ber om ursäkt för detta. För just den valmöjligheten är ju för sjutton min bästa strategi mot monstret just nu nu!

Men det tänkte jag inte på eftersom att alternativet "att äta" i princip alla gånger har vunnit över att "inte äta". Ehh ok.. hur fasen är det möjligt? är ju befogat att fråga sig nu. Och ja, det är inte enkelt att få ner strategin svart på vitt, men jag ska såklart göra ett försök!

MIN METOD går för det första ut på att alltid bara slåss mot demonen en måltid i taget, dvs aldrig planera hur jag ska göra en hel dag eller liknande (jag syftar nu inte matschemamässigt, för det kan såklart vara bra att planera med matlådor, frukostmackor till jobbet osv, utan jag syftar på känslomässigt). Så varenda, fucking, förbannad måltid är NY.

Ny ny ny

Kom ihåg det

Så när jag står där, den tid jag ska äta, så slåss jag bara mot demonen just DEN måltiden. Försöker då alltså med andra ord att INTE tänka på måltiden som var innan eller måltiden som kommer sedan. FÖR DEN KAMPEN KAN JAG ALLTID FÖRLORA DÅ, den behöver jag inte kämpa om just här och nu.

Så min metod är att kanalisera all ångest till den måltid jag har framför mig just NU. Inte måltiden som kommer, eller oja mig över måltiden som var innan. Den som är NU.

Tanken på en drastisk viktuppgång känns då oftast rätt långt borta för JAG (Jennybenny myself) VET att en enda måltid inte spelar någon roll i det stora hela. "Klarar jag äta denna måltid så kan jag alltid förlora nästa kamp och välja att inte äta nästa måltid" tänker jag. JAG VÄLJER SJÄLV!

Jag jag jaaaaaaaag!

FÖR ATT MOTIVERA MIG och få alternativet "att äta" att kännas naturligt och självklart att välja, så brukar jag tänka på det som står i boken "Mattillåtet". Har inga citat framför mig just nu, men generellt så tycker jag att den beskriver jäkligt bra faktiskt varför jag behöver just denna måltiden, att kroppen inte skiljer på olika livsmedel (den kan ju inte veta om jag äter en fralla eller en kanelbulle), att jag ska tugga den ordentligt och att jag INTE behöver vara rädd för att bli mätt! Jag vet genom den att jag efter måltiden inte behöver tänka mer på mat förrän det är dags för nästa måltid, OM jag ätit mig mätt.

Och detta, mina vänner är ju huuur enkelt som helst...

;)

knappast. Det är så jävla jobbigt faktiskt. Men det går. Jag behöver inte strida mot ätstörningens hela artilleri på en och samma gång. Det ENDA jag behöver fokusera på är måltiden jag står inför just här och nu.

"Jag behöver inte äta nästa måltid"
tänker jag (OBS; men ta kampen, DET måste jag, det är viktigt att inte ge sig alternativet att inte ta kampen). 

"Jag kan NÄRSOMHELST gå ner i vikt igen". Läs: JAG har makten, JAG kan välja. "Jag kan bli så jäääävla sjuk om jag vill" osv. 

För så är det, varenda måltid väljer VI! Du som läser detta och jag som skriver detta. Det är vårt fucking VAL! Det är jag som bestämmer att jag äter min frukost efter att jag skrivit klart detta till dig. Och ja, jag kommer klara att äta frukost idag också. Det går. Jag kan.
_______________________________________________________

Idag ska jag iväg med en massa kollegor och ja, såklart det blir gemensamma måltider under dagen. Men det skiter jag i just NU. Behöver faktiskt inte bry mig förrän när måltiderna isf kommer.
________________________________________________

Kram, tänker på er<3

Nu överträffar jag mig själv

Jag slutar aldrig att förvånas över mig själv och vad jag klarar av. Sitter just nu med en äggmacka, en biffmacka (sambons egengjorda biffar) och en tallrik fil med müsli. Har ätit regelbundet under hela dagen. I rock!!!! Inga problem att äta just i detta nu och tänker fasen inte få ångest efteråt heller. Jag måste ju få bli mätt!

Med andra ord: idag blir det alltså ingen hets och/eller svält. Behöver jag ens förtydliga i fortsättningen att jag inte ämnar svälta när jag skriver att jag inte kommer hetsa? Ni vet ju det nu ju! Hetsar jag inte "bort" något mål under dagen så äter jag det enl schema så gott jag kan.

Och ni vet väl att jag tänker på er?<3 Tack för er respons nedan, ni är bäst. Kramar Jenny

Caffeine

Morrn morrn, vilken mörk och blåsig morgon.. jag tror det ska bli riktigt ruskväder idag om jag såg rätt på väderprognosen igårkväll. Huah... men lite mysigt tycker jag!

Som vanligt ligger nu fil, müsli, banan och macka med pålägg i min mage. Nersköljt med kaffe. Ibland överträffar jag mig själv och brygger så starkt kaffe så min kille kallar det för "fosterfördrivningsmedel"...haha ;)



Sofie fick mig att fundera på en annan sak kring det här med tomheten som jag skrev om igår. Hon skrev till mig om att den tomhetskänslan får en att inte riktigt kunna känna något för "ytliga saker" som många andra människor finner glädje och mening i. Och att man med ätstörningen (hetsen och svälten) framkallar så att man i alla fall känner NÅGOT.

Ni som, liksom jag, känner igen det här med att ha en känsla av tomhet: Tror/vet ni att tomhetskänslan fanns inom er innan ni utvecklade ätstörningar (kanske som en av orsakerna till att ätstörningen utvecklades?) eller är den en produkt av ätstörningen?



Alltså, det där är faktiskt ingen lätt fråga! Faktiskt skitsvår egentligen.. Jag måste grunna på den, dels för att minnas mitt liv och mina tankar innan ätstörningen. Det gör jag sällan. Man glömmer fort hur det var och vänjer sig vid ett nytt, sjukt sätt att leva.

Kanske analyserade jag helt enkelt bara inte över tomhetskänslan innan jag fick ätstörningar? kanske var det andra grejer jag "använde", som fick tomhetskänslan att sjunka undan till det undermedvetna?

Men kanske är tomhets-/ensamhets- och identifikationsproblematiken bara ett redskap för ätstörningen att isolera mig och få mig att vilja försvinna från livet mer och mer?

Men just idag mår jag helt ok. Ska jobba lite mer än halvtid idag (på prov). Säg inget till FK!

På återseende!


Guten abend

Jag tittar in, är kulturell och säger godkväll på tyska till er. Wow!

Ikväll är jag och underbara goshunden hemma själva, hon ligger här vid min sida. Varm är hon. Hundar alstrar mycket värme och det är så mysigt tycker jag. Jag somnar direkt om vi ligger bredvid varandra i soffan.



Varför är vi ensamma nu då? Jo, sambon är kvar på jobbet och håller låda (läs: möte) som ordförande för en styrelse han engagerat sig i. Min plutt. han är så präktig!

Eller ja; han är rentav skrämmande Svenssonaktig! Vet ni vad han drog ut mig på igår till exempel? Jo, på "Alle man ut" här i vårt samhälle. Så vi gick tipspromenad och käkade våfflor tillsammans med massa barnfamiljer och pensionärer. Hahahah..!

När vi gick dit sa jag till sambon att "fattar du vad det osar stuvade makaroner med falukorv, villa, volvo och vovve om oss just nu"  och rös demonstrativt.

:)

Å, jag ÄLSKAR att vara sådär underbart Svenssonpräktig ibland. Framförallt underbart är det att se hur alla samhällsbor riktigt går in i sina roller som våffelgräddare och TRIM-bingokryssare utan att reflektera över det! Love it!



Såå.. vad pysslar jag med ikväll nudå? Svt är på i bakgrunden och jag har ätit min middag (blev frukostmat ikväll). Hetsade lite i eftermiddags. Tre liter glass ungefär och tacowraps på det. Bland annat. Spydde. Hunden blev orolig och jag fick dåligt samvete.



Försökte avläsa mina känslor och tankar under hetsens gång och morgonens reflektioner håller sig kvar. Det är som att jag liksom MÅSTE luska vidare i det där. Tomhet, tomhet, tomhet. Why? Varför har jag/vi den? Är den där känslan av tomhet något som är gemensamt för oss med ätstörningar?

Det skulle inte förvåna mig. Tyvärr. I vilket fall; det är väldigt intressant att lära sig något nytt om sig själv! Men det känns ju milt sagt som att man gör det den hårda vägen..

Avslutningsvis: På tal om något helt annat (och med en jävligt stor risk för att verka precis hur barnslig/töntig/störd som helst)! Häromdagen kom jag att tänka på Guiness rekordbok. Tror jag ska köpa ett ex av den. Det är kul att läsa om alla konstiga rekord.


Usch, hahah!

Bla bla blaaaaa, godkväll finingar<3


Nya rön i forskningen om mig själv

Godmorgon ute i landet.. hur mår ni?

Jag har faktiskt sovit gott inatt. Snackat en massa som vanligt (så drömmer gör jag så det står härliga till). Idag måste jag ringa doktorn. Tycker faktiskt det är riktigt dåligt att jag måste ringa honom.. och jag som fick så gott intryck av honom när vi träffades i augusti. Men han kanske har fullt upp att göra, precis som en annan också har på jobbet.



Har redan fått en tanke i huvudet och det är att jag vill (ja, ni läste rätt: VILL) hetsäta när jag kommer hem från jobbet idag. Varför kan jag inte få tankar på att jag VILL göra något annat nån gång..?

Förresten, tack vare denna tjej har jag nu börjat inse massa nya saker om mig själv som tar upp min tankeverksamhet denna morgon, och som jag kommer fortsätta att gräva närmare i; nämligen att jag inte bara hetsäter för att döva känslor utan även för att FÅ känslor.



Jaja, ok, jag vet att jag är lite efter ibland (haha), men tidigare har jag mest grunnat på det faktum att jag hetsäter för att döva känslor. Men det är ju faktiskt så att det är tvärtom också. Läs bara Myzas kommentar som jag kände igen mig så väl i. Finns säkert fler än jag som känner igen sig (tyvärr!):

"Känner så väl igen den där känslan; när man undrar varför man inte bara kan tillåta sig själv att VARA, utan att hetsäta och spy. Det är sannerligen en väl ingrodd vana att man måste hetsa så fort det känns lite tråkigt... så fort man inget har att göra... För att få en massa känslor; lugnande känslor som maten ger för en stund... Sen blir man ju ... oftast trött efteråt - när man är klar med hets- och spysessionen, och då kan man ju vila/sova... Men att bara vara; tom på känslor ... är svårt. Väldigt svårt."

Mycket intressant det där med att det är en vana. För det är det ju! Vanor kan man ju bryta liksom. Så hur kan jag då fylla det där tomma/"tråkiga", utan att hetsäta? Hur kan jag vänja mig vid något annat? Varför behöver jag hetsen som mellanhand för att kunna vila t ex? Och för att avbryta jobbiga tankar?



Mycket förbryllande för mig just nu, men säkert busenkelt när jag väl listat ut mer kring den där gåtfulla tomheten som gäckar mig.

Frukosten ligger i magen, nu ska jag skölja ner den med en kopp kaffe och göra mig redo för jobb.

Att göra istället för att hetsäta

Jag följer upp morgonens inlägg där jag frågade mig själv; vad sjutton gör jag nu då istället för att hetsäta?

 - Vårdar mina relationer
Har ringt till mina farföräldrar, ska även ringa min mormor och min syster och tjöta lite, höra hur de har det

 - Äter mellanmål
Jajamensan - check!

 - Handlar
Ytterst riskabelt när känslorna skriker hets, men samtidigt inte gör det. Komplext det där. I alla fall; jag handlade tidningen "Mästarkryss", fil samt müsli och äpplen. Och.. just det! massa glass. Om jag skulle ångra mig och vilja hetsäta helt pötsligt. Men nej, känner att den får ligga kvar i frysen. Jag kan stå ut. Det går faktiskt.


Arla 3% filmjölk och Familjemüsli finns alltid hemma hos oss

 - Tvättar
Jaa.. vad ska jag säga? DET BEHÖVS!:)

 - Tittar på tv och skriver till er
Visst, att göra "en sak i taget" är kanske ett förbättringsområde för mig? hehe..


Morning



Just nu känner jag mig väldigt nere. Det ligger och pockar i bakgrunden hela tiden, jag vill bara blunda och få det att försvinna. Vill inte känna mig så rastlös och som att livet är en plåga som jag tvingas genomlida. Känns som ett ont omen att ens tänka så! Livet kunde ju för sjutton gubbar vara tusen gånger värre..! Hur tröstar jag ens att beklaga mig över mitt?

Min kille och hunden är ute och jagar. Själv biter jag ner mina naglar i ren frustration, uttråkning och allmän leda. Att jag inte ens vill ta tillfället i akt och hetsäta bekymrar mig (?). För vad sjutton ska jag göra istället?! Varför kan jag inte bara VARA? Just "hanging around". Utan att reflektera och bli uppäten av tankar och ångest. Det hade inte varit dumt.



Igår var vi och hälsade på svärföräldrarna. Å, vad jag älskar dem! De är min familj. De är underbara. Sitta och snacka skit, fika, må gott. Kommer sakna dom så mycket den dagen de lämnar detta liv.

Nää, vet ni vad. Jag ska gå och sätta på en kopp kaffe. Skölja ner frukosten, invänta Nyhetsmorgon. Jag gillar Nyhetsmorgon, OM det är intressanta gäster/samtalsämnen. Idag vet jag inte alls vad det ska handla om så får väl titta på text-tv.



Tänker på er!

Resumé av gårdagen

Godmorgon!

Herreminje vad trött jag var när vi kom hem efter mässan igåreftermiddag. Tröttheten ledde till ångest, som ledde till vägning för att plåga mig själv (jaha.. det var ju nödvändigt? hatar vågar - ut med skiten!!!!), som ledde till ÄNNU mer ångest.



Matmässigt... tja, det kunde varit en sämre dag. Och det kunde varit en bättre dag. Fralla när vi kom = inga större problem för det har jag övat så mycket på.

SEN kom kraftprovet..! Under alla år som min sambo varit på mässan har de serverat t ex kött och potatis eller fisk och potatis till lunchen. I år var det pyttipanna.

!!

Jag säger det igen: PYTT... I... PANNA! Why? Och det var dessutom en sådan där som de vara hade värmt upp i massa matfett och slängt ett halvstekt ägg på. Jag blev upprörd. Det kan jag inte förneka. Jag gick verkligen till restaurangen med öppet sinne, jag hade bestämt mig för att äta. Men så blev det bara stopp vid åsynen av pytten.



Så vad gjorde jag? Jag försökte vara kreativ och hitta en tillräckligt bra ANNAN lösning. Så jag tog två frallor (min egen plus en vid den tomma platsen bredvid), snodde sambons ägg och la det i den ena frallan och mitt eget ägg i den andra. Tugga svälj! Med lite sallad till. Blev kanske rätt ok ändå?

Snacka om att jag kände mig feg efteråt. Men försökte urskuldra allt med att säga högt för mig själv att "Jenny, du gjorde det bästa av situationen". Två timmar senare var det kanelbulle och kaffe inne på mässan.



Saken är den: Jag hade hur lätt som helst kunnat smita undan allt. ALLT. Men det är slut på det nu. Jag är starkare än så. Mycket, mycket starkare! Monstret får passa sig, för jag kommer bli ÄNNU starkare, vänta bara! Jag klarade ju kanelbullen vilket jag inte klarade senast jag var iväg på konferens t ex. Jag väljer aldrig längre  mellan "att äta" eller "att inte äta". Det är att ÄTA alla mål som gäller. 

Jag tar marknadspoäng från monstret som plågar mig så. Och hur hemskt det än känns, hur jävligt det än tar emot, hur mycket vikten än kommer att öka framåt, så tänker jag inte ge mig! Hur förbaskat rädd jag än är just nu. Jag kommer att gå vidare, jag kommer bli frisk och jag kommer få ett liv värt att leva. Så är det.

Återkommer!

Götlabörrrg!

Godmorgon finisar,

idag får Göteborg passa sig för idag följer jag med min kille dit på mässa.

VA?! Vill du inte gå på stan istället?
Ehh nä... I run out of money. Råkade visst bidra till en i Sverige ökad livsmedelskonsumtion och stadigt ökande BNP, och detta trots att jag "spolade ner allt i toaletten". Det är ju fantastiskt!

Tjohooohooo!

Nu ska jag sätta lite färg i ansiktet och gå i närkamp med garderoben. Får läsa hos er när jag kommer hem och jag hoppas så att ni har det ok där ute<3 KRAMAR


Största.. möjliga.. tyssstnad

Jag sitter i vår soffa och solen lyser in genom fönstret och värmer mig lite. Har hetsat två gånger idag. Åt en matpaj till lunch men visste redan från första tuggan att idag kommer jag/vill jag(?) spy. Så jag fyllde på med massa i magen efter den pajen. Känns såklart inte bra, men jag är förvånansvärt likgiltig såhär efteråt. Vågar nog inte känna, då kan det ju bli jobbigt, och HUJEDAMEJ det vill vi ju INTE vara med om.



Jag har en oljeinpackning i mitt nyklippta hår, datorn är placerad i knät och ett korsord ligger vid sidan om mig. Det är helt tyst här. Ingen annan än jag är här. Grannarna hör jag endast mumlande genom väggarna emellanåt. Tystnaden är inte längre så svår för mig att hantera. Det känns bra. Något som är värre är däremot att VÄNTA. Särskilt att vänta på obestämd tid.



"Förresten", kanske någon (förmodligen ingen, hah) undrar nu, "varför har du en oljeinpackning i håret? Du har ju precis varit hos frisören..?"  Ja, det kan man ju verkligen undra! Min frisör bistår mig gärna med tvätt/tork/styling, ni vet allt det där. Men jag tycker inte om att få håret stylat. Eller ja... att få det TORKAT är väl egentligen det som jag har störst problem med. Mitt hår blir så jäkla burrigt och liksom tjockt och konstigt när någon annan fönar det, eller ja, även när jag själv gör det tyvärr (men det skulle jag ju aldrig erkänna:)). 



Själva tvättningen är ju egentligen jätteskön, men föningen och stylingen tar liksom udden av hela upplevelsen för mig. Det blir en lång utdragen plåga när jag ser hur frisören sliter i sitt anletes svett med fön och borste för något som jag ändå vill göra om sedan för att få det så som jag "brukar" (vanemänniska var det visst här).

Nää, babbel babbel, nu skiner det genom raderna hur trött jag är. Återkommer!

Lämnad vind för våg?

Förra söndagen gick min sjukskrivning ut, alltså väntade jag mig ett samtal från psyk (läkaren) för en uppföljning. Hörde inget på måndagen och ringde då själv receptionen på psyk och kontrollerade så att han hade skrivit en påminnelse om att ta kontakt med mig. Vilket han hade gjort. Tror ni han har ringt? Ehhh... NÄ!

??

Ska jag själv behöva ringa ännu en gång? Jag kommer mig liksom inte för att göra det! Skjuter upp det, glömmer av det, orkar inte!

Äsch, vad jag är blödig idag. Klarade trots allt att hålla i en 20 pers gruppinformation tidigare idag, trots att jag minuterna innan låg i vilrummet på jobbet och kved av en ihållande ångest (mycket orsakad av trötthet sedan gårdagen tror jag).

Det går. Allt går.


Snabb uppdatering

Godmorgon, hoppas ni mår bra ute i landet<3

Igår hade jag en rätt ok dag på konferens med jobbet. Trots relativt lång resa med försenade bussar och omslängda mattider så lyckades jag äta mig igenom dagen på ett tillräckligt bra sätt. Fick ta två extra mackor (en med ägg, en mägg kalkon) på kvällen när jag kom hem sen för vi fick bara en kanelbulle under eftermiddagen.


Lunch och fika, det var jättegott

Att äta i en stor sal, när runt 1200 andra personer sitter och käkar och tittar på redan en när man går till sin plats (eftersom vår buss var försenad), var en utmaning för mig som gick bra. Inget drömscenario dock som ni kanske kan förstå! Jag fegade med potatismoset kände jag... fan!! Men tog en fralla till så det kanske gjorde middagen hyfsat tillräcklig i alla fall.

Dagen blev lång och jag blev väldigt trött (och mer ångestfylld framåt eftermiddagen). Men vi fick gottepåse med frallor och bagel på bussen hem och DET, mina vänner, var välbehövligt då kan jag säga. Kan nu utan problem basunera ut att "jag är hungrig" och "gud vad gott med lite mat nu", inför mina kollegor. Detta var en absolut fobi för mig tidigare i min äs. Jag kan smaska med andra och det är en OERHÖRD befrielse.

En annan sak: Nån gång innan midsommar i år var jag innerligt trött på mig själv. Men istället för att ta tag i mina problem på ett djupt plan, så knöt jag en tofs runt mitt långa hår och klippte det rakt av i pagelängd. Alla ni som haft/har långt hår kan säkert förstå min känsla när jag var halvvägs igenom svansen med kökssaxen..! VAD FAAAAN HÅLLER JAG PÅ MED NU DÅ?! 

Kändes ändå rätt kul när jag stod där med svansen i handen. Inte en jäkel har sett att jag klippt det själv så det blev faktiskt rätt bra haha. Gud ni måste ju tro att jag är både galen och ful :) Men i alla fall så dag är första gången jag går till min frisör efter detta. Hon kommer döda mig!

Be en bön för mig.

Idag ska jag iväg!

Japp idag ska jag iväg. På stor konferens med jobbet. Igår kände jag mest "skjut mig. jag vägrar!" och ville vara hemma med mitt monster. Slippa den långa bussresan och stillasittandet under dagen. Men nej tjejer, jag äter frukost as I write this och ska vara med hela dagen även om ångesten råkar komma och äta sig in. Så är det, så får det bli!

Tänkte svara dig 28-åring (tack för att du kommenterar och visar att du känner igen dig):

Min kille har inte kommit på mig mitt en hetssession. Varför? För att han vet om att/när jag gör det. Han är medberoende. Även att jag städar och putsar och ställer iordning efter en hets är jag alltid "öppen" med vad som hänt. Verkar ju helt insane när jag ser det nedskrivet.. men så är det.

Det händer ofta att jag säger att "jag vet att jag kommer hetsa nu när du åkt iväg, det skriker i mitt huvud och jag bara vet det". Han messar/ringer alltid när han ska åka hem från något han varit iväg på.

Vi har som en tyst överenskommelse, jag frågar kring hur lång tid saker och ting kommer ta, han berättar och säger att jag hör av mig sen. Jag har berättat för honom hur en hets går till, allt från handlandet/lagandet, till uppstädandet, att jag spyr i plastpåse i en hink osv. Ibland har ju även mycket mat försvunnit från kylskåpet och det blev så jobbigt att komma på lögner att det är bättre han vet allt.

Men idag blir det inte tal om varken hets eller svält för nu jäklar ger jag mig i kast med maten. Jag får inte ge upp, måste iaf försöka. 

Nehe, nu ska jag sätta lite färg i det här bleka ansiktet och dricka lite kaffe på maten! tänker på er det vet ni. Nu kör vi!<3

Smet klet kladd klabb

Ratten i din bil är kletig, växelspaken kladdig, bilmattan full med smulor, handtaget till ditt kylskåp är klabbigt och nattduksbordet är smuligt... hmmm... tror t o m jag ser en glassfläck på soffan! Jenny, är det något du förnekar som händer?

ABSOLUT INTE. Jag är "bara" inne i en smutsig bulimisk fas så det skriker om det.



Jävla skiiiiiiiiit!

Äter i bilen, har en halv prinsessbakelse på handen samtidigt som jag växlar, dricker frenetiskt och tappar flasken på golvet i bilen, tacopajen smular ner mig och sätet, jag har grädde i ansiktet. Snabb fix så jag ser ok ut när jag går från bilen till lägenheten. Jag kletar ner här hemma och får sedan stå mitt kast och rengöra bord, kylskåp, ugn och allt vad det är jag kommit åt. Även dammsuga smulor, diska, tvätta handdukar osv.

Herregud!

Jag har lärt mig varenda grej jag behöver göra för att dölja mitt beteende. Varenda pinal står perfekt där de brukar när sambon kommer hem. Ibland när jag kletar som värst så funderar jag på hur jag skulle reagera om min kille kom hem mitt i hetsen. När jag har magen full och bordet kladdigt och smutsdisken svämmar över i köket?

Hmm... det hade nog inte varit mitt stoltaste ögonblick nej.

Just nu vill bulimimonstret att jag ska vräka följande (och helst en massa annat):
1. Vitlöksbröd (sådär härligt ljummet med massa av smöret på)
2. Pizza (rulla ihop den och äta den så, gärna capricciosa)
3. Thaibuffe (allt gott jag kan komma åt som friterade räkor, jasminris, kyckling i jordnötssås. you name it, I eat it!)
4. Kebabtallrik (med pitabröd till och mycket sås)


Åhhhh, buhuuuuuhuuuu! Hatar dig bulimi som äter dig in i huvudet på mig.


Idag...

...vill jag äta precis ALLT som kommer i min väg!!! Alldeles för mycket, hela dagen helst och sen spy jättebra efteråt.

BLÖ!!

Varför jag känner så?

1. Är TRÖTT
2. Känner mig uppsvälld
3. Har värk i kroppen

Frukosten ligger i magen. Men den skriker efter mer. Kanske hade behövt ytterligare en macka till frukosten?

Kanelbullar

Igårkväll bakade sambon bullar. Och jag ÄLSKAR bullar. Fick ångest redan när han planerade baket och började prata om det. Detta eftersom min ätstörning blir så tydlig då. Det känns i hela kroppen hur jag å ena sidan desperat VILL kunna äta kanelbullar utan att bry mig (nybakta med ett glas mjölk.. hur gott är inte det?), men å andra sidan är så fruktansvärt RÄDD för ätandet att jag knappt står ut.

Till slut diskuterade jag det hela med min kille. Vi kom fram till att jag skulle ta två bullar (efter mitt kvällsmål så jag inte var hungrig) och att det skulle vara helt ok. Det skulle kunna vara vad en icke ätstörd människa äter när nybakta bullar finns i huset (?).



Jag började dock efter samtalet att fundera på hur jag skulle ta med mig ännu fler bullar upp till vårt sovrum i hemlighet (åå, sånt smusslande är så förbannat tröttsamt!), trycka i mig dem och sedan somna. Dock, jag höll mig till två som jag och S bestämt! Jag klarade det, fast jag ville trycka i mig varenda en av de 100 bullarna han hade bakat!! Och jag åt kvällsmålet. Helt fucking unbelievable! 



Men hatar mig själv så djupt efter att jag ätit, vill bara svälta, rasa i vikt osv. Hela förbaskade tiden är det det enda jag vill. Men det är slut med det nu:( Hur ska jag då kunna bli frisk? Jag är inte ens speciellt smal nu, men måste likväl fortsätta att äta. Det är så jobbigt:(

Idag har jag varit hemma själv hela dagen utan att ens RÖRA bullarna i köket..! Inte friskt det heller, men har inte vågat ta "risken", har istället ätit mig mätt på frukost, fm-mellis och nu senast lunch i form av soppa och en dubbelmacka.

Böööööööööööööööööööööööööl!!!


Jaha, det gick ju bra...



Nämen hörni... allvarligt! Efter att inte ha haft en uns sug efter att hetsäta så hann min kille knappt gå ut genom dörren för att åka iväg på ett möte, förrän jag helt vände om och kastade i mig resten av potatisgratängen (en halv form ungefär), 1,5 liter glass med maränger och massa grädde samt mandelbakelser vi hade i frysen.

Fan!

Äsch det var ju egentligen inte så mycket... eller nja blev lite till sen. Men ändå:( Varför blev det då såhär? Hmm.. 
- dels är jag djävulusiskt trött hela tiden, det gör mig extremt sårbar har jag märkt. 
- dels fegade jag med lunchen idag, dvs tog inga knäckemackor till kött- och grönsakssoppan vilket innebar en otillräcklig måltid
 - dels åkte vi inte iväg på kalaset idag pga sambons möte. 
 - dels ska min kille baka bullar ikväll...

Böööööööööööööl!! 

Typ så. Jag försöker känna efter, tänka efter, vad mer som finns där... och det är en oacceptans hos mig själv rörande allt som har med mig själv att göra (viktuppgången som börjat, uttråkning pga att jag sällan har något inplanerat att göra, jag dömer mig själv alltför mycket istället för att tycka om mig själv). Detta resulterar i destruktivt agerande som ju hetsätning är.

I alla fall; jag spydde i omgångar och hann PRECIS klart innan sambon satte nyckeln i låset. Herregud säger jag bara..! En timme tidigare än planerat.. livsfarligt för en bulimiker så snacka om att det var nära ögat. Hann inte gå ut med "soporna" så har fått gömma det jag spytt i en kasse i en lufttät låda i min garderob... suck... så fräsch jag känner mig. Nee.. inte det minsta.

Fröken sjukast?

Morning (alldeles för tidigt btw..)!

Har precis käkat frukost, frökusar och fil med müsli blev det idag. Men känner bara ångest. Åt enl äs tycke för mycket potatisgratäng igår. Det borde jag inte ha gjort med tanke på att jag gått upp i vikt. Error!! Vänta lite nu... Jag SKA ju gå upp i vikt. Det måste jag för att må bättre:( Men fan vad jobbigt det ÄR! Men jag måste fortsätta. Finns ingen återvändo nu. Kommer aldrig bli fröken-sjukast-så-alla-verkligen-förstår-hur-dåligt-jag-mår.



Dock vet jag inte om det blir födelsedagsmiddag idag, hos min killes bror. Att vara social när ångesten bankar, trycker, slår och klämmer i en är inte det lättaste. Men jag vet också att ibland mår man bättre av att faktiskt komma ut och träffa folk. Även om man ska sitta ner och käka i flera timmar (?).

Förresten, så härligt att jag äntligen kan kommentera hos dig My. Tack till dig och Linda<3

Nu vaknade sambon... och jag som bara vill vara själv idag! Inte för att hetsäta, bara för att jag inte orkar prata... Hetsåt inte på hela dagen igår och har bestämt mig för att inte göra det på några dagar nu. Observera att jag då inte svälter (det är slut med det sedan ett bra tag tillbaka). Hetsen har ju dock bitit sig fast, men jag märker hur dess makt över mig minskar mer och mer.. sakta men säkert.

Så, vad säger ni tjejer? Nu tutar och kör vi!!


Update

Vill att ni vänner som bloggar på blogspot ska veta att jag kikar in till er varje dag även om jag inte kan göra mig synlig just nu:( Fattar inte vad som hänt med kommentarsfunktionen, det hände över en natt! Men jag finns där och tänker på er.

Är det någon annan där ute som har haft samma problem med kommentarsfunktionen och lyckats lösa det på något sätt?

Så, Bundle: Jag har saknat dina uppdateringar och vill så gärna kunna skriva till dig nu när du äntligen är tillbaka<3 Men jag följer dina inlägg även om jag inte kan kommentera, så du vet det iaf.

Jag har precis ätit. Känns ok. Sambon håller på att göra potatisgratäng till kvällen. Känns däremot inte ok. Men så är det!

Ha en fin kväll. Jag återkommer.


Jobbar över

Jag, som vanligtvis slutar kl 12, är kvar på jobbet. Har ett viktigt telefonmöte kl 14, som jag känner mig lite nervös inför.

Men herreduminje vad trött jag är. Känner mig nedstämd och melankolisk men gör mitt bästa för att det inte ska märkas. Kommer nog krascha i soffan så fort jag kommer hem dock!

Helgen står för dörren... jag vill inte ha helg... jag vill inte ta ställning till födelsedagsbjudning. sambon kan inte följa med så i så fall åker jag tillsammans med de andra i hans familj. De är helt underbara, så det är inte det, känner mig bara inte upplagd för umgänge eller nåt. Äsch vet inte.

Åt kreolsk gryta (kyckling, bacon, kryddkorv) med ris till lunch. 2 bröd till. Darrar i hela kroppen. Mår inte bra. Inte bra alls:(

Skickar massa kramar till er, och själv önskar jag mig massor med kramar (men vågar ju inte krama sambon för då finns ju risken att det tas som en "invit" till en fortsättning man inte alltid vill ha)!

moment of thoughts

Jag har nyss satt på en tvätt fast jag inte kommer orka hänga upp den. Bryggt kaffe och är snart inne på andra koppen fast jag inte tror det är så bra att dricka det nu med tanke på att jag vill sova inatt. Vaknade inte en enda gång natten som gick förresten. Det är ju fantastiskt, så jo, Atarax gör nog faktiskt lite nytta trots allt.



Snart helg.. kom precis på att vi är bortbjudna på middag till sambons bror i Kungsbacka, som nyss fyllt år. Han var en av dem som ringde och grattade mig på min födelsedag.. och jag tyckte det var jobbigt fast jag sa till min kille efter samtalet att jag blev glad. Men jag kände mig falskt trevlig i luren. Ville ju bara att den dagen skulle ta slut.

Så speedad som jag varit idag har jag faktiskt fått en hel del gjort på jobbet. Men känner mig ändå som en misslyckad tjänsteman, sambo och matte. Äsch...orkar inte skriva mer om det just nu. Get a grip Jenny. Get a grip!! Ta dig samman kvinna!



Bjudningen i helgen känns hur som helst lite sisådär just nu. Sambons bror och hans fru är alltid väldigt "perfekta", ni vet matchande kläder (haha), och har alltid märkvärdiga trerätters osv. Jag, som trivs bäst i avslappnade miljöer där energin säger "helt ok med smutsiga kläder, ful dialekt och pulvermos", blir så osäker i miljöer som deras. Känner mig som en skådespelerska, kanske för att de beter sig som två sådana..?

Snart kommer min kille hem från jobb = äta! Något helt naturligt alla människor gör och behöver men som jag, av någon jävligt (ursäkta) konstig anledning, råkat bli rädd för. Känner mig så patetisk fast det faktiskt är en sjukdom jag lider av! Känns alltid som att man bara skyller på det och i själva verket inte är modig nog att bli frisk.

Solen tittade nyss fram lite under en annars helt igenmulen, grå dag, och den fick mig att vilja gömma mig under en filt hela kvällen. Så blir det.



Hej då så länge<3


Fartdåre

Idag är jag så speedad att jag vet knappt vad jag heter! Det gäller att hålla i sig i svängarna kan jag säga och idag sprutar kreativiteten ur öronen på mig här på jobbet. Armar och händer darrar.

Jag sov gott inatt. Inte dumt alls...

Och så slank det neråt...

Nää-ÄÄH!

Jag mår inte alls bra idag! Böööl! Trots att jag sov mer än dubbelt så länge inatt som jag gjort de senaste veckorna (vilket jag iofs är väldigt tacksam över!).

Vad det svänger allting, jag hänger ju inte med. Känner mig sjukt deprimerad. Varför måste jag nu, efter att ha haft några hyfsat välmående dagar, vakna på morgonen och känna mig ångestfylld/ledsen och orolig? What´s up with that?!

Äsch.. jag VET att de negativa tankarna har tagit över fullkomligt när jag mår så här. Och, precis som läroböckerna säger, så smittar de av sig genom att ge ännu mer negativa tankar och känslor. Kruxet är bara att istället för att då försöka tänka positiva tankar så fegar (?) jag ur!

Varför undviker jag att tänka positiva tankar? Är jag rädd för att må bättre? Har jag helt tappat styrfarten mot mina mål?

Jag får uppenbarligen inget klokt sagt ikväll mina vänner<3 Så nu ska jag lösa lite kryss, lyssna på hunden som snarkar och vänta på sambon som är ute och springer.


Snart kvällen

Jag ligger på soffan med datorn i knät. Det börjar skymma i rummet (redan!) och jag har en enda lampa tänd strax bakom mig. Dricker kaffe fast det inte är gott ikväll och torkar trattkantareller framför en värmefläkt i köket. Har nyss pratat med min kille.
"Vi behöver fil, mjölk, potatis, bröd och frukt"
"Ok, det fixar jag efter jobbet, vi ses sen"
 

Jag är lite avtrubbad just nu. Fast mår ändå rätt bra på något sätt, har trots allt varit ganska glad de senaste dagarna. Säkert fluoxetin, making its magic. Men ikväll.. ikväll tillåter jag mig att vara lite vankelmodig mitt i allt "avtrubberi". Våndas lite i smyg inför natten, även att jag försöker mitt bästa att inte göra det. Hoppas i alla fall på att få sova några timmar.



Tidigare idag var jag på apoteket och hämtade ut antidepp plus Atarax. Hur många behöver jag ikväll för att slappna av? Det är ju barnmedicin... går inte att överdosera. Synd, för jag nästan vill försvinna in i en dimma nu.

Har hetsat lite i eftermiddags. Men bryr mig inte nämnvärt. Tänker ligga här i soffan resten av kvällen. Om jag hade varit rökare hade jag GARANTERAT rökt en cigg nu, eller kanske åtta... men jag har aldrig ens testat. Äsch jag får inte fram något vettigt. Tänker på er därute. Kram hej


Boken om mig

Ah men suck... kan man få sova ELLER?!


Jag har aldrig varit med om dess like. Jag har gått och lagt mig runt 21 varje kväll, sovit i 2-3 timmar och sen varit vaken från och till resten av natten. Och då har det krupit i benen på mig, har inte kunnat ha fötter och ben stilla, känt mig pigg på ett sätt och dödstrött på ett annat.

Är det någon mer som lider av myrkrypningar i benen? Vad fasiken beror det på att man får det? Medicinbiverkning?



JEJ BLIR SKVATT GAAAAAALEN PA DETTE!! *sagt med norskt uttal*

Samtalet med cheferna igår gick bra, så nu är jag överlämnad som ett paket från den ena till den andra. Min ätstörning kom upp på bordet i mars 2009, efter ett års jobb hos nuvarande arbetsgivare. Tänk vad tiden går. Den chef jag talat med sedan dess har nämligen sparat alla anteckningar från samtalen med mig.

Så jag sa till den chef som nu ska ta över hälsosamtalen med mig att "nu har du kvällarna räddade! hohooo" Med tanke på att det är en halv roman han ska hugga in på.



Nu ska jag snart logga ut, frukosten ligger redan i magen eftersom jag är uppe. Får bli andra mattider idag - huvudsaken är att det blir regelbundet och tilllräckligt OCH tuggat! Puh...
____________________________________________________________

Förresten Sofie! (Zebran). Vill bara säga att jag är inne på din blogg varje dag men det är en av de bloggar som det inte fungerar för mig att kommentera på. Men jag finns där! Kram på dig

Psykisk overload?

Fy sjutton vad jag INTE är pigg i huvudet idag. Kroppen känns helt uppe i varv, hade inga problem att gå upp. Men hjärnan drömde sig till kortslutning inatt är jag rädd. Jag har drömt att jag ätit massor, att mina kläder inte passar och att jag bevittnade flera tortyliknande händelser. Exmpelvis en mamma som fullkomligt KARVADE av dotterns tunga med en slö kniv efter att hon ev fått i sig en drog av något slag.

Hjärnan påminde mig också om en man jag förträngt. En av dem som tog död på min sista självkänsla. Jag återsåg honom i drömmen.

Det var jävligt obehagligt.

Om jag nu ska återgå till nuet så tänker jag inte låta nattens drömmar styra mig. Måste försöka släppa känslorna, DET ÄR BARA DRÖMMAR. Gårdagen blev minst lika bra som lördagen. Alla måltider gick ner, blev så mycket som 4 (!) mackor till kvällsmål och då trodde jag att jag skulle dö.

Men jag överlevde och lever ju bevisligen än. Dock blev ju natten som ni förstår ingen höjdare... Men resultatet är ingen hets eller svält på hela helgen. Har mått jättebra. Eller ja, JÄTTEBRA har jag väl egentligen inte mått på flera år höhö, men närapå i alla fall! Jag kan.

Idag väntar ett överlämningsmöte på mig och mina två chefer. Den ena chefen som haft hand om hälsosamtal med mig ska nu lämna över till en annan chef. Och jag som har avslutat DBT och allt. Känner mig så i underläge. Men jag orkar inte bry mig just nu. Det får bli vad det blir av det. Ska även ha läkarsamtal i veckan (tror jag, har dock inte fått någon kallelse?), min sjukskrivning löper ut IDAG!

Jenny - the tupp!

Att jag klarade äta ALLA mina mål igår, trots den tjockkänsla som skriker inom mig, hur bra är inte det?! Va!?:) Oh yes, stolt som en tupp är jag. Vi tog kina take away igårkväll. Gapa - tugga - svälja. Önskar att det hade varit så lätt, men det var det inte..

Jag vågade inte äta något friterat. Alltså ååå.. blir så less på mig själv, men så är det. Jag älskar egentligen friterade räkor t ex. Hur gott är inte det? För att inte tala om vårrullar, fy sjutton alltså. Det är ju en gammal favorit! Varför vågade jag då inte utmana med det?:(

Men äsch.. jaja... skit i det. Jag åt iaf bl a stekta äggnudlar, kyckling och grönsaker i nån god sås, jätteräkor och ja, alltså det var hur gott som helst.



Jag blev mätt, med den påföljande och obligatoriska rädslan som följd. Ni vet den där mätt=tjock=misslyckad=jag har ingen kontroll=nu kommer jag bara rusa upp i vikt-rädslan. Den är inte skön nej.

Men sen orkade jag inte bry mig. Löste istället korsord för fullt, ja, jag skulle nog t o m sträcka mig så långt som att säga att det var maniskt kryssande genom okända orter och glada gallerier. Blyerts for överallt! Och ångesttankarna försvann snabbt när jag försökte lista ut vem f-n den hemliga profilen var (jag har precis köpt nya Kryss och Krysset, vilka är standard här hemma).



Alltså jag är ju en korsordsnörd utan dess like! TV, vadå? Vad är det? Ett bra ligg en lördagskväll, vad är det? Nada, zero! Finns inget som går upp emot att krypa längst upp i soffhörnet med en stor kopp kaffe (som man glömmer dricka upp innan det svalnat) och ett nytt kryss med tomma rutor att fylla. Tjohooohooooo. Livet på en pinne!

Tur att man inte har så höga krav :)

(Förresten, Jill Johnsson är på Nyhetsmorgon på 4an, what a woman!)


Ärtsoppa

Japp! Jag och sambon gjorde egen ärtsoppa till lunch idag (haft ärtor i blöt inatt), vi hade knäckemackor till och jag avslutade med en banan.



BÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!

Men, med andra ord: ännu så länge ingen hetsätning och efterföljande toabesök. Jääääääääy, gött jobbat Jenny! (måste försöka hitta peppet fast jag känner mig så misslyckad/tjock). Så 150-0 till mig mot monstret.

Och så här kommer det fortsätta. Tänker absolut inte hetsäta eller svälta på hela dagen. Nope. Jag menar, för hundan! Jag orkar inte tänka. Jag TÄNKER inte tänka! Tugga och svälj. Något annat behöver jag inte göra och det är så himla skönt!

Så ja, jag kör på utmaningar idag mitt i all hemsk ångest. Så är det. Så får det bli! Tänker på er alla<3

Swollen saturday



Idag känns min kropp riktigt läbbig. Svullen och mjuk men samtidigt som att skinnet är för litet för fläsket. Speciellt på baksidan av armarna/axlarna/ryggen. Och magen! Alltid magen.

BUHUUUHUUUUUUUU!!!

Åh hatar den känslan. Har ätit som jag ska idag, men snacka om att det är tusen ggr värre att käka när man har sådana känslor i kroppen:( Jag försöker verkligen undvika att tänka allt för mycket. Men det är svårt. Tänker på glassen i frysen, vill hetsa i mig den och spy upp allt jag ätit idag med den. Men det går inte. Det går inte.
_____________________________________

Till My (kan ej publicera kommentarer på din sida pga av nåt konstigt med min programvara/dator? så skriver till dig här istället ang ditt inlägg om vart din blogg är på väg: Du kanske inte behöver bestämma dig för antingen blogg/eller INTE blogg (svart/vitt)? Utan publicera när du känner för det och inte tänka på att underhålla någon. se det som en hink där du lägger allt du vill ha ut. Typ. Eller nåt sånt:) Ja du förstår säkert. Jag är också tom på ord ibland. OCH DET ÄR HELT OK ATT VARA DET.
Kram Jenny





RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus