En man i svart rock
Plötsligt är jag klarvaken, det står en man i svart rock en bit från sängen och tittar på mig. Paniken stegras inom mig. Vem är han?! jag måste drömma! Tänder sänglampan. Ingen där. Släcker igen och där står han. Jag tänder lampan igen, staplar upp ur sängen, flyttar på fönsterlampan och tänker att "det är säkert den som lurar mig".
Somnar oroligt om, med mannen stående bredvid sängen.
klockan 05:46 vaknar jag av mitt eget gallskrik. "NEEEEEEEEJ" skriker jag. Darrar. Min sambo trycker min hand och jag lider. Fan... ännu en natt. Snälla, ge mig ro. Snälla, låt i alla fall min sambo få sova. Jag tvingar min trötta kropp över sängkanten, går upp. Kroppen strejkar nästan och meddelar mig gång på gång: "Jenny, jag orkar inte" "jag orkar inte" "Stanna hemma idag" osv.
Ungefär så känner jag mig fortfarande, fast nu sitter jag i princip färdigsminkad och färdigklädd i soffan. Jag önskar jag hade ett jobb där jag kan utebli, men det går inte. Folk litar på att jag sköter mitt dagliga jobb. Annars får en grupp människor besked att deras träff idag uteblir och jag får kalla dem till ett nytt möte.
I eftermiddag har jag möte med chefen. Jag och två av cheferna åker på konferens till Stockholm imorgon eftermiddag. Och åker hem på onsdag kväll. Jag är involverad i ett projekt (som jag känner stort engagemang för) och på konferensen får vi dela kunskaper med andra chefer, verksamhetssamordnare och medarbetare för att kunna implementera nya arbetssätt i organisationen. Samtidigt är jag glad för det, för det är jobbet som till stor del håller mig uppe. Det är en friskfaktor för mig. Ska åka om 10 min och jobba undan en del innan gruppträffen börjar.
Jag förtränger nu känslan, tröttheten som övermannar mig. Kan jag inte bara få vara hemma.... och imorgon går hela dagen innan vi på eftermiddagen sätter oss på tåget till Stockholm. Ingenstans kan jag komma undan och äta själv. Social hela dagen och kvällen... samtidigt är det trevligt och det stör mig att jag känner den andra "jobbighets-känslan". Jag gillar båda mina chefer otroligt mycket. Det är lyx och sova på de fina hotellen (och min älskling kan sova lugnt och skönt här hemma),men jag önskar att jag kunde njuta av hotellfrukosten... och på så sätt ge mig själv energin att utbyta tankar och arbetssätt med kollegor. Jag ska göra mitt bästa.
Off to work!
Går det över?
Nog om det, jag har varit med sambon hos hans föräldrar idag. Ätit middag, efterrätt, fika. Jag har varit duktig idag. Kunde t o m äta en bulle tillsammans med dem. Det är stort för att vara mig som annars bara äter i ensamhet. Men tyvärr har jag varit för trött och "inne i min bubbla" för att kunna njuta av det fullt ut. Jag är enormt enormt enormt trött.
Sov gott söta ni.
Att vara sjuk
Jag kommer ihåg nån gång att jag blev irriterad på pappa för att han var så uppenbart glad och lättad när jag hade kommit in på dagvård hösten 2008. Det var som att alla bara gick och väntade på att det skulle börja, att räddningen skulle komma. Att allt var löst och de kunde släppa taget om mig bara för att jag skulle gå på dagvård.
Så när jag började på dagvården kändes det som att jag blev sjukare för jag ville inte släppa taget, jag ville inte ge dem tillfredsställelsen att få rätt... jag ville att det skulle vara min egen process, och inte något som skedde tack vare att de tagit kontakt med sjukhuset och fått in mig på dagvården. Så barnslig jag var/är. För precis så tänkte jag i höstas när två av mina kollegor, samt chefen, fick iväg mig till företagsläkaren och heller processen satte igång igen. Att det inte är mitt val, utan återigen någon annans val och vilja. Men jag förstår inte hur jag kan känna så? Vill jag vara sjuk eller?
Jaja... jag är trött..seg, har hjälpt älsklingen lite ute i trädgården. Är sjukt trött precis hela tiden. Enerverande.. och jag har börjat bli så mörkrädd också, tror att jag ser figurer i skuggorna vid sängen etc. Tror det är min antidepp (jag skyller allt på den..hihi;) skämt åsido..).
överätit..
Frukost
Middagen igår gick ok. Tyvärr fick jag vänta till sist med maten och hade beställt nåt helt annat än alla andra. Detta resulterade i att alla tvunget skulle inspektera min mat, helst första tuggan. Suck. Jag har ju skitsvårt för sånt.
Jag tror jag behöver beröm just nu för att; för första gången på typ 5 år.. har jag ätit frukost. Buuuääääähhhh...hjälp mig! Kände först för att väcka min sambo och vräka ur mig min ångest. Men så tänkte jag att jag vänder pådet: Vet du vad älskling, idag har jag ätit frukost! Jippiieeee!!!!!
:)
Återkommer senare.
Middag
Ikväll är det middag på en restaurang med en styrelse som min sambo är med i. Och jag går verkligen ALDRIG på fest (absolut endast i enstaka fall, jag gick inte ens på min pappas 50-årsfest...vilket grämer mig). Jag kan aldrig äta mig mätt när jag äter med andra (det gör jag bara när jag hetsar i min ensamhet såklart). Jag sitter bara och känner mig udda och konstig och kan inte njuta av varken maten eller sällskapet.
Håll tummarna för mig och tänk på mig. Kram
vill ej vara kvinna
Det tyckte jag var så skönt när jag gick ner i vikt, att vara riktigt liten, liten och lätt. Flyga fram. Jag sprang så lätt. Inget motstånd, inga lår som kändes mot varandra, inga fläskiga armar. Jag brukade springa i bikini och hotpants, njöt av att känna min kondition och min magra, lätta kropp mot underlaget. Kläderna som hängde. centilong 134 i byxor. men det var så härligt...
Dock jag tänker också på ångesten och skammen när jag träffade familj och vänner. Och rädslan för att bli konfronterad. Jag brukade vakna mitt i natten, precis genomsvettig. Senare har jag förstått att det är en vanlig fysisk reaktion vid anorexi.
På något sätt känns det så här i efterhand som jag dels ville förminska mig själv, men samtidigt ville ha uppmärksamhet och omtanke. Men omtanken uteblev...endast oro fick jag motta från familj och vänner. Och ilska. Mycket ilska. Jag kände mig ännu mer som ett misslyckande. Och totalt ensam. Dessutom kändes hela min existens som ohållbar och jag visste att det inte skulle vara för evigt.
På tal om att inte vilja vara kvinna/inte ha former.. jag har tidigare skrivit om det faktum att jag inte har någon mens. Och ofta känner jag att jag tycker det är skönt att slippa. Det låter helt sjukt förmodligen men nånstans känns det så starkt; Jag vill inte ha mens. jag vill inte ha bröst, jag vill inte ha rumpa, mage, lår, armar. Jag vill vara liten. Och bli omhändertagen.
blev inte som jag trodde
Kom för en stund sen hem från en gruppträff på sjukhuset, "inför DBT" som gruppen kallas. Det var andra gången. Jag kom med andan i halsen som vanligt.. hade precis avslutat på jobbet med en gruppinformation, samt samtal med te av deltagarna enskilt. Stress stress iväg till sjukhuset.. när vi har suttit en stund i gruppen kommer en tjej in som ska vara med, och våra blickar möts. Vi känner igen varandra. Hon är så skadad, redan på högstadiet var hon missanpassad.. jag lider så med henne. Jag kände hur mitt hjärta krossades, maldes sönder. Det gjorde ont i hela mig. Hennes blick, tom men ändå full av hat. Hat mot samhället som svikit henne. Självhat, att aldrig ha passat in, aldrig känt trygghet...
Med tunga steg gick jag därifrån när gruppen var slut och nu känner jag hopplöshet. Jag hör inte hemma i den gruppen. Fan!! Jag som såg fram emot det här, som hoppades... som har pratat med chefen om att jag ska börja behandling. Fan fan fan... vad ska jag göra nu? Gå den andra behandlingen? Matschema, matdagbok. Jag vill inte!! Jag vågar inte.
Ni som försöker äta regelbundet frukost lunch middag och mellanmål emellan, hur började ni? Hur finner jag motivationen och viljan att förändra mitt matbeteende? Jag är så avundsjuk på er, ni är så modiga och jag är bara feg feg feg...
Matlagning
Regn och rusk
Vräkte i mig kanellängd och godis på vägen hem. Visste ju att det inte skulle gå när jag kom hem...
Imorgon är det DBT igen. Har inte fyllt i det där verktyget jag fick där man skulle skatta sin ångest, depression, självskadetankar etc. Får se om jag kan dra ett sammandrag av hur det varit när jag träffar min terapeut nästa gång ändå... man känner sig som om man gick i skolan och inte gjort läxan eller nåt sånt. Inte som att det är något jag ska göra för mig.. men måste börja ändra det tänkandet.
För att variera mig!
Smink!
Det där är två av mina största passioner. Tyvärr lite i skymundan pga min ätstörning. MEN, det är likförbaskat några av mina passioner..:) Tänkte visa er några av de saker jag handlade i lördags:
Det blev inte så snyggt inklistrat...;) Det är inte detta jag fokuserar på i min blogg, men då och då kan det vara kul att visa nån liten bild. Kram på er
Dumma värme...
En sak som jag skrivit av mig om tidigare och som också stressar mig är att jag inte längre rör på mig så mycket. Jag är jävligt trött rent ut sagt. Jag orkar inte studsa upp och gå en timmes morgonpromenad och gå och springa vart jag än ska. Jag orkar inte. Snälla säg att jag inte behöver göra de där sakerna och att jag inte behöver oroa mig för det!
:(
Jag tog t o m bilen till vårdcentralen som typ ligger knappt 1 km från där vi bor. Och jag får så dåligt samvete...
Igår följde jag med min sambo på gammeldans (har ju dansat det massor med år) och det är något jag verkligen älskar/har älskat. Men den senaste tiden har jag stannat hemma... inte velat visa mig, inte orkat dansa, inte velat bli "omhållen"... Jag följde med igår som sagt, jag stod ut i ca 3 timmar...det va inte dåligt...:) Jag försöker peppa mig själv nu. Det var bra gjort av mig!
Jag hade en del ångest för jag tänkte att alla tittade på mig och tänkte att jag är så ful och misslyckad. I såna lägen får jag nästan panik! Känner mig iakttagen, obehaget sprider sig i kroppen och jag vill bara försvinna därifrån. Men jag lyckades faktiskt ha riktigt kul. Skönt...
Nu har jag precis kommit hem från vårdcentralen..fick fler uttag på antidepp. Känns bra. Men det var en tillfällig doktor. Det kommer nog inte finnas nån fast där förrän till hösten nån gång. Men nu har jag så det räcker ett halvår...
Jobbig morgon
Jag har kommit på en sak som skulle underlätta för mig när jag har ångest och min sambo är med mig. att han ställer frågor! Istället är han tyst, ibland håller han om mig. Men monstret skriker i mitt huvud och jag måste ha hjälp att tysta det. Att få berätta vad jag tänker (eller rättare sagt vad monstret säger). Frågor och någon som lyssnar på det som kommer ut.
Messade istället en kollega. Jag har ju ingen att prata med! Det är så hopplöst allting! Jag saknar mitt umgänge, livsgnistan jag en gång hade. Glädjen, ända in i hjärtat... Massa tjejkompisar att umgås med, att "snacka skit" med. Monstret har tagit livslusten ifrån mig.
Idag har jag och sambon åkt en runda, kollat lite på hus som är till salu, handlat mat (som han ätit). Själv hetsade jag i mig en macka med massa smör och ost medan han va ute och rastade hunden. Samt ätit godis som sagt.
En macka är ju ingen hetsmängd kanske (?) men när det går i två tuggor så känns det som hets iaf...
Miss my life.
Massa shopping och kvällsångest
Har lite ångest ikväll... inget ovanligt iofs. Kommer nog gå och lägga mig snart för jag klarar inte att sitta upp när jag känner mig tjock. Blev kinamat ikväll.. orkar inte ha ångest just över det utan det är mer allmän ångest.
Vi har varit iväg hela dagen idag, västkusten.. shopping. Det blev:
- en kavaj med bälte i midjan
- en kjol
- en sweatshirt med rosett på
- 2 par örhängen
- en ros att fästa i håret
Samtligt ovan från Gina tricot
- en prickig klänning i "sailorstuk" från BikBok
- en sailorsjal från Lindex
- smink (2 läppennor, ett läppstift, ett rouge och en ögonskugga, totalt..allt från MakeUpStore)
Jag äääälskar allt flickigt och sött och allt influerat av "sailor" :)
Sen köpte jag förresten hårprodukten "Flat marvel" från goldwell.
Mamma var med mig. Jag pallade inte beställa lunch på caféet där vi skulle äta. Smakade på mammas, drack kaffe. Har ätit desto mer ikväll. Men så blir det ju. Hoppar man över nåt mål kommer det igen senare. Oftast innebärande mer kalorier än det annars hade blivit.
Så är det.
Reflektioner
Tack för era reflektioner ang DBT-gruppen my och della. Jag känner mig nu ännu säkrare på att jag faktiskt ska gå dessa gånger och sen noga överväga behandling eller ej. För det är ju så sant som ni säger det här att man faktiskt kanske själv inte inser att man faktiskt mår så dåligt som man gör.
Mina konstiga krypningar/ilningar i benen fortsätter, det börjar bli jobbigt nu. Jag kanske kan ta upp det när jag träffar en ny läkare på måndag (den gamla som inte var intresserad av annat än att skriva ut recept har nu slutat). Jag fick tiden när jag ringde vårdcentralen i förrgår och bad om förnyat recept då jag inte hade mer att ta ut. Så nu får jag förhoppningsvis så det räcker över en längre period denna gång.
I övrigt går det väl sådär för mig. Min förra behandling gick jag för ett och ett halvt år sedan ungefär och kbtn jag genomgick då hjälpte ej just då... Så nu börjar jag om från scratch med det här nya. Ett nytt sjukhus, nya tjejer i gruppen...de sa att för att gå behandlingen måste man ha borderline-diagnos... lite konstigt för det har nämligen inte jag... men jag sa inget, och då min psykoterapeut ändå vill ge mig chansen eftersom jag har vissa likheter med de som har borderline, så känns det ändå som att det är en tillräckligt god anledning till att vara där.
Vet inte vad jag ska skriva riktigt...har mycket i skallen men inget som kommer ut. Skäms också... Är trött. Saknar en väninna att tjöta med... min sambo sitter dock bredvid nu. Fast jag känner inte för att mysa, titta på film el liknande. Jag är som sagt mest trött.
Kram (trevlig helg på er förresten!)
"Inför DBT"-grupp
Jag kände mig missanpassad i gruppen och som att jag inte hörde hemma där. De andra var/verkade så uppenbart deprimerade, ledsna, mötte inte min blick, tysta... många ärr (både synliga och osynliga..) Jag tänkte: "vad gör jag här egentligen?!?!" och "När ska jag hitta min plats i världen??" Jag tänkte att de andra säkert tänkte: "va fan vet jag om hur det är att ha problem!??" jag är livrädd för att gruppen ska tro att jag är ytlig...
eller som att jag skryter om att jag har det jobb jag har, att jag tror att jag är bättre för att jag inte är sjukskriven etc etc
Jag hade önskat att jag känt igen mig själv i de andra gruppen. Sett någon som mig. få känna tillhörigheten.
Istället satt jag där i gruppen och kände mig precis som i gymnasiet; som en utseendefixerad bimbo, som tror att hon är nåt. Som om jag, bimbon, skulle veta något om hur det är att må dåligt och ha problem!! baah!
och ändå så ångestfylld.....
Men jag vet, jag har bara gått en gång.. allt måste få ta sin tid. Jag ska fortsätta de andra gångerna också.
osar mat=ångest!
Det bara kryper i benen, hjärtat klappar, tårarna, ångestskriken...ilskan. Ilskan över att sambon lagade mat så det osade i hela lägenheten... varför ger matos mig ångest? Ska prata med min terapeut om det nästa vecka.. men känns som att vad som helst blir en utlösande faktor för en ångestattack.
tisdag
Bara prata om regelbundna måltider, handla vanlig mat som man faktiskt ämnar äta. Välja mat i butiken, alla dessa olika sorter av alla livsmedel.. Och så jag.. jag som vill äta så lite som möjligt... men ändå må bra (det är en ekvation som inte går ihop).
Bara tanken på att lägga upp portioner, äta med början redan på morgonen... Jag frågade min terapeut idag om det bara är jag som har det så svårt att börja äta regelbundet!? (fattade ju direkt hur dumt det lät, men jag känner mig ovanligt trög, och många andra så motiverade och "rätt programmerade").
Idag på jobbet sa en klient att hon har en dotter som är lika liten som mig, men smalare...!!!!! fattar ni... min ångest som satte igång.. liten och knubbig, liten och knubbig... jag och min terapeut pratade om det innan: Känslan kontra förnuftet. Jag köper minsta storlekarna, rent förnuftigt sett kan jag inte vara stor. Men känslan.. den säger något annat.. men störd kroppsuppfattning är ju en av huduvkriterna för äs-diagnoser.
Allt är konstigt.. men det känns positivt med behandling ändå!
Konstig attack + uppdatering
Idag är jag själv hemma hela dagen, med vår underbara hund. Tittar på Nyhetsmorgon. Jag tycker att Tilde blivit mycket bättre programledare än vad hon var för något år sedan. Nyhetsmorgon är verkligen trevligt och räddar många helgmorgnar..:)
__________________________________________________________
Uppdatering: Har nu varit och handlat saker till hemmet på Citygross av alla ställen. Det blev; en kudde till soffan, en filt till soffan, en äggklocka, en gardinkappa till sovrummet, 3 st ugnsformar, diverse matverktyg i olivgrönt (vårt kök är vitt och grönt vilket jag älskar). Det blev också marinblå hårsnoddar (jag är helt lost på det marina modet och dess söta kjolar, i marinblått och vitt, samt gulliga toppar med puffärmar, koftor med guldknappar osv).
Närmaste planen nu är att skaffa en kamera, eftersom jag har noll koll vart min gamla tagit vägen, så jag kan förverkliga saker och prova lägga upp i bloggen :)
Dumlesnacks
För det känns ju nästan så; som att man får "favoriter" och så går det ett tag och så får man nya favoriter... Bullar och kanellängder har det varit ett bra tag för mig nu, samt ovanstående chockladsorter. För något år sedan hetsade jag aldrig godis. Då var det bröd m smör och ost, marängschviss... mer glass än godis. Pasta har endast ett fåtal gånger kommit upp på menyn. Och i brödväg har det oftast varit baguettebröd och stenugnsbakad limpa det varierat mellan. Ett tag var jag manisk med äpplepaj och vaniljsås. Åt det varje dag. Då kräktes jag oftast.
Jag vet att jag pratar kring sjuka saker nu, men det fascinerar mig till viss del också. Hur jag, som alltid älskat mat, kunde hamna i detta. Vilka obeskrivliga mängder man ätit av vissa livsmedel.. hur mycket pengar det gått åt. Samtidigt tränger sig nu mer och mer friska tankar in, idag var mina första tanke: "jag kanske ska äta en 'vanlig' frukost.."
Hoppas ni alla har en bra dag.
tomhet
jag känner bara tomhet just nu.... ensam....
___________________________________________________
Är det varmt hos er också idag? Här är det en tryckande värme och jag gillar det inte alls. Kom nyss in efter att ha rastat hunden. Är jättevarm, svettig. Men kan inte förmå mig att ställa mig i duschen just nu.. Har ju hetsat lite idag och magen står ut och hela resten av kroppen känns svullig. Jag hade bestämt redan igår att jag skulle hetsa idag när sambon jobbar. Varför kan jag inte hantera maten bättre? Varför kan jag inte bara skärpa mig och äta regelbundet och ge min kropp det den vill ha? Det låter så enkelt.
Min dåliga psykiska hälsa börjar komma ifatt mig nu och jag är innerligt trött på att ha det såhär. Men som jag sa till min sambo igår när vi pratade på djupet; jag är inte orolig, för jag VET att jag kommer må bättre en dag. Jag har bara en (j*vligt djup) svacka just nu.
Ångestfylld
Vetelängd...
Dock visar det sig att sambon ska va hemma hela dagen. och vi åker och handlar. Jag känner en besvikelse över att jag inte kan åka själv och handla (så jag kan köpa onyttigheter och tvångsmässigt trycka in i munner för att tränga bort de obehagliga känslorna). Jag får naturligtvis skuldkänslor för att jag känner besvikelse att han inte ska va borta idag. Försöker hålla god min inför honom och dölja besvikelsen.
När vi handlar vill han ha fikabröd, han köper wienerbröd. "jag vill hellre ha vetelängd" utbrister jag innan jag hinner hejda mig. Han köper det också. Fan också, jag vill ha hela den där, trycka i mig, slippa känna, tänker jag...
jag mår dåligt hela vägen till affären och hem (ca 2 mil enkel tur) i bilen, och då menar jag alltså fysiskt dåligt. Fattar inte detta. Jag börjar allt oftare känna mig yr, illamående..vad är detta?? fattar inte, det liksom sköljer över mig och jag känner hur det kryper i armar och ben.. obehagligt är det :( gäspningar, mår skit.
När vi kommer hem är det lunchtid, istället för att äta går jag och lägger mig, är så trött och kan inte tänka. Men så fort jag lagt mig återkommer vetelängden i mina tankar. Min sambo sitter i vardagsrummet och äter lunch. Jag går till köket. Tar fram vetelängden... skär av sidorna och botten som jag lägger tillbaka i påsen och dränker i diskmedel. Slänger påsen. Tar resten på en tallrik, går upp till vår sång. Äter upp allt, snabbt och bestämt. Känner mig fortfarande illamående men tillfredsställd. Går ner, möter min sambo vid trappan.. "älskling, vi måste prata" säger han.
Jag blir precis iskall, samma känsla som när min pappa brukade konfrontera mig ang mina sjukdomsbeteenden. men sen säger jag: "ja, vi måste prata". Jag berättar då mer om mitt beteende med svält och hets... han vill veta vad vi ska göra åt det. Tyvärr, säger jag, men jag vet inte... Alltså att jag tyvärr inte kan svara på hur vi kan hitta en lösning på det just nu.. för jag vet verkligen inte det! Men han vet ju också att jag ska påbörja behandlingen snart. Och jag hoppas den kommer ge mig fler verktyg att hantera mina känslor och ätandet.
När jag bodde själv frodades min sjukdom i min ensamhet. Ingen annan behövde vara med i det dagliga tvångsmässiga ätandet. Men nu är allt annorlunda... samtidigt känns det skönt att jag har något(någon att leva för, som för mig framåt.. som gör självmordskänslorna mindre, som får mig att kämpa.
Det känns skönt att ha berättat för min sambo hur jag ätit andras matrester ur sopkorgar..hur sjukt beteendet ibland är... överätadet, nerspolandet i toaletten, slängandet av mat... han tyckte också det var skönt att vi pratade om det.
Hoppas ni mår ok.
Shoppat
Idag har jag shoppat.. som vanligt. Tillfällig humörhöjare! Två toppar, två bh-linnen, en bikini (huah...) en kjol, hårspännen... typ så!
Hur kommer det sig att det ska vara så konstigt ljus i provrum? Varför kan det inte va normalt ljus? Plus att jag inte gillar provrum som är små där man typ står på spegeln..
Är det typiskt när man har äs att man inte gärna handlar kläder i sin egen storlek? jag gillar när toppar sitter lite lösare om ärmarna och brukar ofta dra i ärmarna och typ töja ut tröjan med mina armar så att de sitter lösare än de egentligen gör.
Lillelördag idag, såå skönt att vara ledig imon... Sova, sova, sova...
Självklander
Jag har ätit för mycket och fel saker under flera dagar nu, suck...
äter knappt nåt alls halva dagen vilket såklart leder till nedstämdhet, matthet, hunger. Hjärnan funkar inte osv. Ja ni vet hur det är. Sen trycker jag i mig onyttigheter (såklart eftersom hjärnan då krisar och vill ha snabba kolhydrater). Men det ska bli ändring på det. Mer regelbundet, näringsrikt, varierat. Frågan är bara när jag tar tag i det på allvar. Jag går och skjuter upp det; snart ska jag börja försöka äta frukost lunch middag och mellisar, snaaart... det här är sjukt allvarligt och nånstans har jag bestämt mig. Jag vill bli pigg och glad igen, jag vill ha en stabil vikt, jag vill ha vardagsproblem och bry mig om det lilla i livet. Jag vill kanske bli mamma..då måste jag ju få mens igen..
Fy vad olycklig jag blev nu... hela mitt liv passerar förbi... milstolpe efter milstolpe... kan inte bara alla min närhet sluta köpa hus, bli gravida, gifta sig, åka på resor..! jag jämför mig och känner mig misslyckad, idiotisk som inte skärper mig. Jag klandrar mig själv för min sjukdom och dess konsekvenser. Jag måste försöka va snällare mot mig själv, men hur accepterar man, förlåter och framförallt; hur går man vidare i sitt liv?
Behandling
Igår pratade min psykoterapeut om något som heter emotionellt instabil personlighetsstörning (IPS?). Hon satte inte diagnosen på mig än, men att höra henne beskriva de olika kriterierna var som att höra en beskrivning av mig (om än en lightversion av det). Det handlar om att inte kunna hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt, att känna enormt starka känslor och leva i en värld utan gråzoner: Det är antingen älska-hata, svart-vitt, leva-dö, fet-smal osv. Ofta är sättet man agerar väldigt irrationellt, även för omgivningen (det kan handla om att handla för mycket, bli aggressiv, gå och lägga sig, hetsäta etc) Man hamnar alltså lätt i missbruk, ätstörningar, självskadebeteende.
Jag kände som sagt igen väldigt mycket av de här grejerna. Även andra saker hon tog upp kände jag igen, mer eller mindre, tex svårigheter som kan uppkomma i relationer till andra, ena stunden älskar man, andra stunden hatar man, tvivlar/utestänger etc. Mycket av detta bottnar också i den invalidering man gör av sig själv, det självhat man har. När man inte gillar sig själv och känslolivet stormar fram och tillbaka (enorma toppar och dalar som håller i sig länge) leder detta till ett tvivel på sig själv. Man kan inte lita på sig själv längre.
Jag har funderat som bara den på gårdagens möte med min psykoterapeut. Det var omvälvande på något sätt när hon pratade om det här och jag är villig att ge dialektisk beteendeterapi i en chans. Men först ska jag gå på fyra introduktionsträffar innan jag beslutar mig till fullo för att skriva på det kontrakt man ska göra.
Min psykoterapeut sa att behandlingen består av en gruppträff/vecka och ett individuellt samtal/vecka.
I gruppen är det som en kurs, man lär sig olika färdigheter och får öva på dessa både där och hemma. Det är alltså ingen gruppterapi på det sättet att man sitter och pratar om sina problem där. Det gör man däremot på de individuella samtalen. För då fokuserar jag och terapeuten på mig och det jag behöver bearbeta (bekämpa ätstörningen). Till min hjälp kommer jag att ha ett verktyg där jag får skatta mitt tillstånd varje dag (morgon, middag, kväll), dvs den nivå 1-5 tror jag det var.. som jag ligger på när det gäller: Depression, ångest, självskadebeteende/självmordstankar etc. Där jag skattar höga siffror kan jag kommentera och sedan gör vi en kedjeanalys på det.
Låt säga att jag t ex hetsäter ikväll; då hade jag kanske skattat min nivå av ångest väldigt högt tis kväll och sen hade jag skrivit hetsätning i kommentarsfältet och jag och min psykoterapeut hade gjort en kedjeanalys på det som hände.
Jag skulle egentligen kunna beskriva mer, men känner att det nog blir lite väl långt inlägg... booring..:) Men vad tror ni? det låter faktiskt som något man skulle ge en chans. Om inte annat kommer jag nog lära mig mycket om mig själv under året som behandlingen pågår...
DBT
Haj hur har ni det? Hoppas bra. Jag har haft en helt ok dag så långt. Fick t o m i mig lite i morse innan ångesten sköljde över mig som vanligt. Men vet ni vad, en kollega fick mig att ringa till psykoterapeuten och be om en akuttid denna veckan (ska ju egentligen inte dit förrän nästa vecka) och hon hade en återbudstid så jag kom precis därifrån. Det känns väldigt bra... äntligen lite hopp! :) Jag är själaglad...
Har någon av er erfarenhet av dialektisk beteendeterapi (DBT)? Jag fick nämligen ett erbjudande om det av henne. Det är en lång process, men jag hade inte räknat med annat. Det finns ingen "quick fix" på sådana här problem...
En av anledningarna till att hon gav mig detta alternativ är att jag sedan innan provat kognitiv beteendeterapi och det inte gav så bra resultat för min del.
Kram
Jag vill tacka!
Vem är då Jenny?
Det är så lustigt hur jag kan känna mig så nära er personer som jag läser inlägg hos varje dag. Kanske känns det konstigt för er att jag är anonym? Hoppas inte att ni tror att jag är falsk och småaktig som inte delar med mig lika mycket som en del av ni gör... jag vill därför nu berätta lite om mig själv för att ni i alla fall ska få en bild av vem jag är:
Jag är 27 år. Har vuxit upp på en småort, men efter studenten flyttade jag till västkusten, jobbade några år för att sedan plugga på högskola. Jag har långt blont (ljusfärgat) hår, brungröna ögon och är ganska kort i rocken (endast 153 cm över havet). Jag är liten säger alla, själv ser jag mig inte sån men det behöver jag säkert inte berätta för er..:) Jag har alltid varit väldigt social, glad, "duktig" tjej. När jag flyttade till västkusten började jag träna ganska mycket, träffade en kille som sysslade mycket med "bulk" "deff" "effe" osv. Jag tränade under denna perioden kanske 3 ggr om dagen. Det var där mina problem började kan man säga.
I vilket fall som helst så mådde jag otroligt dåligt efter min examen och efter ett halvårs dagvård flyttade jag hem till småorten igen. Fick ganska snabbt jobb där jag är idag (undanhöll vid intervjun och i CVet det faktum att jag varit sjukskriven. dock vet min chef i dagsläget om problematiken). Det är ett ganska krävande jobb, där jag har stort ansvar för andra människor, deras ekonomi osv. Jag håller även mycket gruppinformationer osv och har under året sedan jag började varit på ett antal olika utbildningar, vilket stundtals har varit mycket jobbigt pga äs.
I övrigt så är jag hundkär och har sambo. han är 13 år äldre än mig. Jag är ganska fixerad vid mitt utseende och lägger mycket pengar på det (alltifrån smink till tandblekning). Jag sminkar mig varje dag, fixar håret, handlar mycket kläder, skor etc. Detta är ingenting jag är speciellt stolt över (ni får inte tro att jag dömer hunden efter håren) utan detta är mitt sätt att hantera det faktum att jag inte är nöjd med mig själv.
Tja..det var lite om mig iaf. jag vill egentligen inget hellre än att vara mer öppen, men det går i dagsläget inte av hänsyn till bl a jobbet som till viss del är offentligt runt där jag bor och familjen (jag vill kunna skriva av mig så mycket jag bara kan när allt känns svart som i morse).
Tack för att ni finns, med era varma och peppande ord. Kram!
hjälp mig
Igår var jag själv hemma hela dagen och slogs av hur ensam jag är, hur galet trist mitt liv har blivit... hur olycklig jag är och vilken ångest jag får bara av att vara ensam!! Är det så livet ska vara? Ska man inte kunna vara ensam utan att vara olycklig och få ångest??
Till slut ringde jag en jobbarkompis (efter att jag uteslutit sambon och familjen). hon är involverad i min situation och bryr sig faktiskt väldigt mycket, en av dem som "räddade" mig från mig själv i höstas... Hon var iväg med sin kille i Gbg och hade trevligt och då kände jag återigen olyckan skölja över mig?? är inte mitt förhållande rätt?? han finns inte där för mig och stöttar mig när jag mår så här dåligt! Sen började en annan del av hjärnan säga att "men du, du släpper ju inte in honom, du svarar inte när han frågar hur han kan hjälpa dig!!" "Men jag vet ju inte hur han kan hjälpa mig!! Det är bara jag som kan hjälpa mig själv och så gör jag inte det! Jävla mig."
Och sådär spann hjärnan på och jag får panik vid såna tillfällen, vill bara slå knockout på hjärnan och få den att låta mig vara ifred! Snälla låt mig slippa de här demonerna, de här flaxande tankarna. Jag klarar inte mer. och samtidigt klarar jag det visst. Ännu en dag som börjat med tusen flaxande tankar. Första tanken kl 7 i morse när hunden gnydde var: "jag orkar inte" min kropp värkte överallt och jag kände tröttheten som en bubbla runt om mig. Det här med att ta ansvar. Kan inte nån bara ta hand om mig nu? De säger att den som ger ska få, jag överöser min kärlek med omtanke, kramar osv men det känns som att jag inte får samma sak tillbaka. Han är inte fysisk på det sättet. Och nu behöver jag det!
Igår funderade jag på att åka till psykakuten, bara för att få en stunds vila, kanske någon som tittade efter mig... brydde sig om mig... istället grät jag efter samtalet med min kollega och så dök en ny tanke upp. Kan smärtan försvinna om jag ersätter den med en annan smärta? En smärta som inte sitter i hjärnan. Är det ångestdämpande som jag hört? Kan detta vara min snabba väg bort från de destruktiva tankarna? Jag tog en av köksknivarna, rispade på huden, tårarna forsade. rispade flera gånger, långa röda streck. Vågade inte fullt ut.. fegis!!! skrek jag till mig själv. Men spåren finns för evigt kvar i mitt huvud.
Att ta ansvar
Att vara flickvän/sambo/matte/dotter/mamma.. vad det än är så kan det bli en så övermäktigt på något sätt. Jag får en känsla av att inte orka helt enkelt och det ger ju självklart oerhört dåligt samvete. Ibland tänker jag att det var lättare när jag levde ensam för då var det "bara" jag som led av min situation. Nu helt plötsligt är det så tydligt att hur jag har det påverkar även andra individer. Det gör att jag får en känsla av misslyckande, att jag inte räcker till, att jag inte är så som en sambo/dotter/matte borde vara... Jag är inte närvarande i kärleken, i vardagen på det sättet som jag önskar att jag vore. För att inte tala om ekonomin. Det går ju oerhört mycket pengar rakt ner i papperskorgen (eller ut på vägen från bilfönstret... min sambo klagar ofta på de latmaskar som slänger saker omkring sig "när det finns papperskorgar" och jag har ännu inte vågat bekänna att jag är en av dem...).
Men samtidigt vet jag att jag inte vill inte byta ut mitt liv idag mot något annat, jag vill absolut inte leva själv igen nu när jag funnit min livspartner! Det är bara det att man vill ju att sina nära och kära ska ha det bra och har en glad, frisk och pigg sambo och matte. Inte någon som är känslomässigt instabil, trött och osjälvständig.
Kram
Dagens tredje inlägg
Skam
Jag mår inte bra och jag har egentligen aldrig berättat för någon hur dåligt jag faktiskt mår. Skammen är för stor. Skammen att åka hem tidigare från jobbet pga att jag mår dåligt eller att jag vill hetsäta/tvångsäta. Skammen över hur ofokuserad jag känner mig i mitt arbets- och privatliv; det är fullkomligt OMÖJLIGT för mig att koncentrera mig!! Är det nån som upplever samma sak? Jag är aldrig "här och nu" utan alltid någon annanstans i mina tankar. Jag känner mig aldrig till fullo engagerad och upplever därför aldrig något fullt ut egentligen. kanske är antideppen... jag vet inte men det är helt klart jobbigt. Varför är jag då så rädd att involvera min älskling i mina tankar, mina handlingar osv. Jag är nog rädd att tappa ansiktet, att förlora honom, att gå ner mig ännu mer...
Jag är grymt ensam...inte fysiskt men psykiskt. Jag ringer aldrig min familj när jag mår dåligt längre. vill inte att de ska må dåligt och dessutom kan de inte hjälpa mig. Jag har inget annat umgånge än min sambo och hunden...
Jag kan inte känna förtroende för psykoterapeuten (eller jag har faktiskt bara träffat henne två gånger så egentligen kan jag kanske inte bedöma det riktigt än) men det är så svårt för mig att öppna upp, att släppa min "prestige"...
Jaja... jag märker att jag svamlar men jag måste bara skriva av mig lite, släppa ut tankarna i skrift. Det är skönt att ha min och andras bloggar tycker jag. bye...
Kroppen är själens kostym
Känner mig sjukt ensam och emotionellt instabil.
Känner mig ful fast alla säger att jag är vacker.
Känner mig ensam trots att jag har en underbar relation och en underbar hund.
__________________________________________________________________
"Kroppen är själens kostym"
- min egen filosofiska tanke, tänkt häromnatten.
Då tänkte jag att det finns flera olika dimensioner i den tanken. Min själ är densamma oavsett hur skalet ser ut just nu, hur det har sett ut och hur det kommer att se ut. Jag är jag även om jag förändras kroppsligen och mentalt. Min själ är äkta. Jag är värd något och jag orkar snart inte vara olycklig längre, samtidigt undrar jag över hur bra livet kan bli. Varför är jag inte lycklig???
Till dig Pernilla
Jag har funderat mycket kring det där: vad ger min ätstörning mig? Jag har låg självkänsla och har en tro att jag måste vara "speciell" för att vara värd något. Annars är man som "vem som helst" och vem bryr sig då om en? Och just där har vi nästa grej: en enorm längtan efter kärlek/att bli omhändertagen och älskad. Och som sjuk så bryr sig människor om en...
Sen det där att längta efter smalheten, det är nog på något sätt kontrollen och känslan att vara speciell, att ha en identitet på nåt sätt, att det egentligen är det man saknar/längtar efter..? eller vad tror du? Det är liksom den ultimata bekräftelsen på ens kontroll, en falsk självkänsla. och samtidigt det man skäms allra mest för. Jag brukade både älska uppmärksamheten jag fick, samtidigt som jag hatade den.
Det finns många dimensioner i det här och man behöver egentligen inte komma fram till vad som stämmer, bara försöka komma till någon sorts acceptans och förlåtande gentemot sig själv och försöka komma vidare i livet. Lättare sagt än gjort, men jag är övertygad om att både du och jag kommer att lyckas.
Kram
"Lite" godis...
Jag har normalvikt och därför blir jag så konfunderad när folk säger att jag är smal, mager whatever they call it... det stämmer inte och jag tänker att de säger så bara för att jag inte ska få panik över min helt "vanliga" kropp och gå ner igen?! Jag saknar ibland känslan av att känna alla ben på kroppen. Saknar känslan av att va lätt som en fjäder...så liten så jag nästan försvann. Samtidigt var det en oerhörd skam. En känsla av ohållbarhet, falskhet. Men ändå en härlig känsla. Alla kläder bara hänger, inga former, spinkiga armar, bröstben som sticker ut, att det gjorde ont att ligga på sidan för knäna skavde mot varandra, rumpan som en skinnpåse. Jag kan fortsätta. Men jag längtar ändå inte tillbaka dit, mådde skit då med.
Nehe, nu ska jag gömma godispåsen i soporna innan sambon kommer hem och så ska jag slänga i lite ljusfärg i håret!
Kram, ha en fin kväll
Ruskigt nära
Jag har hittat en skitbra sida på internet som handlar mycket om det här och där man jämför med en alkoholmissbrukare. Visst alkoholisten kan dricka annat än alkohol, t ex vatten, men det tillfredsställer inte behovet. Samma är det med matmissbruk. "Nyttig" mat är inte ett alternativ, det stillar inte begäret, suget...
Likförbannat testade jag nu och vräkte fort i mig ett äpple bara för att känna mättnad. Dock försvinner inte känslan och längtan efter 200 g mjölkchoklad...
http://web4health.info/sv/answers/ed-treat-difficult.htm
Stress, mat, mens etc
Pust och stön. Det har varit en tuff dag på jobbet idag. Jag gick tidigare. Känner mig stressad, och det är jag inte ensam om. Det är många på jobbet som tycker det är för mycket just nu. Det är bara en tidsfråga innan nån springer rakt in i den berömda väggen.
Känner mig trött överlag. Mitt liv kretsar kring mat (och svält), det är precis som att det är det enda som kan få mig att må bra, slappna av, slippa ångest. Allt som ryms i min hjärna är mat/svält och kropp. Det är sjukt, jag vet. Samtidigt har jag så mycket som händer i mig ändå, det känns ändå som att jag ibland gör små framsteg. Även om det bara handlar om att tänka lite mer positivt eller nåt sånt. Jag har t ex börjat tänka på vem jag är utan ätstörningen. Vad skulle ändras i mitt liv om ätstörningen inte fanns? Vad skulle jag kunna göra som jag inte gör/undviker att göra idag?
Jag och min sambo har pratat lite försiktigt kring barn. Jag har sagt som det är, att jag inte haft mens på flera, flera år. Har ni andra erfarenhet av detta? Kommer mensen tillbaka?
Inget speciellt
Det känns som det bästa vore att försöka börja med frukosten (inte inleda dagen med svält och längta efter bullar dagarna i ända!), men det känns också som det svåraste målet att ta sig an..?
Yeye... bye
Några bullar och müsli senare...
Fuck.
Så trött.
Hunden gnäller, hon känner min oro och olycka, de är så perceptiva djuren...och jag blir bara tröttare. Känner mig otillräcklig. Både i mitt förhållande och som matte. Samtidigt undrar jag hur bra jag hade kunnat må. Hur är det att vara fri från ätstörningar och känna sig otillräcklig? Vad tar man ut det på om man inte tar till maten?
Ge mig styrka
Det är väldigt ångestfyllt för mig att träffa mina föräldrar, särskilt pappa. När jag var liten var jag pappas flicka, sen när jag blev lite äldre så var det nästan jag som tog hand om honom. Han var sjuk i ätstörningar. Och precis i samma veva som jag flyttade hemifrån var alla vi i familjen oroliga för honom. Han sprang flera mil om dagen, men åt inte alls mycket. Jag försökte hjälpa honom med kosten, få till mer proteiner osv för att han skulle orka springa/tävla/arbeta och helst gå upp lite i vikt. Det gick på rätt håll och han fick snart lite mer läget under kontroll. Han väger dock fortfarande runt 58 kg (Han är ca 171 cm lång). Men jag tror han mår ok nu och inte behöver springa riktigt så långt varje dag.
Men när jag blev sjuk förändrades allt. Jag vet inte om han känt sig skyldig till min sjukdom kanske. Man pappa har alltid varit en väldigt rak person och han "tänkte minsann inte hymla!!" kring min sjukdom utan skulle hela tiden säga sanningen.
"Du ser ut som en man, med de där ådrorna på armarna"
"Nu ser det bättre ut, nu när du har lite mer kött på benen"
"Äter du bakverk i bilen?! Det är inte nyttigt, kan du inte försöka äta vanlig mat istället?"
"Du får aldrig låna våran bil, då kladdar du väl ner den med"
"Du har lagt på dig lite va?"
"Nu ska du väl hem och inte äta någonting! Ut och gå och springa som en idiot, sen sitter du och petar i maten, slänger mat och spolar ner i toaletten. Du tror att jag inte märker men jag har sett allt!!!"
*ryser*
Alla säger att han sagt allt i välmening, att han inte vetat hur han ska hantera situationen och min sjukdom. Men jag har så svårt att förlåta allt han sagt. Jag kan liksom inte glömma!! Har ni också haft konflikter med era föräldrar pga ätstörningar?
Håll tummarna för mig nu när jag träffar familjen på kalas...snälla!
Misslyckat!
Istället tryckte jag i mig desto mer hemma nu när sambon va ute med hunden... Såklart. Ett medvetet val med ätstörningen som grund. Jag mådde riktigt dåligt på vägen hem i bilen. För att jag var hungrig såklart. Jag blir alltid åksjuk. Dessutom är jag yr av Fluoxetin och känner mig konstig i halsen. Jag åt några bullar till frukost/lunch när jag va själv hemma... innan vi åkte till svärföräldrarna.. Så är det!
Jag vill tacka för era reflektioner kring överätning/hetsätning. Det är intressant på nåt plan när man väl gräver djupare i det. Det verkar som att vi tänker rätt lika egentligen kring det. Tänk om jag hade vetat som tonåring att jag skulle ha ätstörningar. Då hade jag inte en aaaning om vad hets var, eller ångesten omkring. Jag tillhörde dem som sa "att jag är alldeles för glad i mat för att kunna få anorexi". Nu i efterhand kan jag säga att människor som säger så är ganska naiva. Glad i mat eller inte, det känns som att egentligen vem som helst kan trilla dit och bli sjuk i någon form av ätstörning.
