Problem med att kommentera:(

Halluu. Om ni saknar kommentarer från mig så beror det på att det blir något fel när jag ska skicka kommentarer i vissa bloggar (särskilt på de sidor där man ska skriva namn och url i en specifik ruta). När jag skrivit i meddelandet och Namn+Url och sen klickar på sänd så kommer jag bara tillbaka till kommentarssidan med tomt kommentarsfält igen!!

Buhuuuu!! Blir så frustrerad!:( Bl a ville jag tacka Gryningsljus för hennes underbara pepp och råd till mig. Om du läser det här: Tack!

och Cecilia, you´ve got mail! Alltså ibland är jag bra snurrig.. hade ju visst din epostadress. Suck.
:) 

För övrigt har jag en del ångest just nu. Ätit mellanmål nyss... det tar emot som f a n. Men det går. Det går.
Känner mig så svullen och tjock. Usch. Vill inte bry mig om sådant. Hatar att ha ätstörningar. 

Skrik och skrän

Morning där ute. Inatt vaknade jag av mitt eget illtjut och en naken karl som flög upp i takkronan!

Hahahaahha

:)

Nä jag vet det är inte roligt egentligen att drömma mardrömmar (fruktansvärt jobbigt faktiskt), men nästan lite värt det när man ser sambons ansiktsuttryck, hoho:)



Till Cecilia, vad fint att du skrev igen för jag har velat maila dig men har inte din mailadress. Min är ghetto_you@hotmail.com <3

Ha nu en fin dag där ute och nu gör vi det bästa för att ta hand om oss själva idag eller hur? Kram Jenny

Självföraktet vidmakthåller ätstörningen



Från det jag vaknar på morgonen (eller ja, snarare är det ju på natten jag vaknar, höhö) skäller en röst i mitt huvud konstant på mig. Fast det är inte alltid jag tänker på att den finns där för jag är så van vid den, den har liksom implementerats i mig.

"Men hallå?! Va fan vaknar du nu igen för? Värdelösa, jävla..! Andra normala människor sover nu, hur svårt kan det va?! istället ligger du här och stör din killes och hundens sömn. Fy fan vad egoistiskt av dig. Äta bröd till frukost? Inte konstigt att du mår dåligt bla bla blaaaaaaaaaaa"



Så här fortsätter mobbingen i princip hela dagen, och nu när jag sitter och skriver hur tankegångarna går så FATTAR jag ju att det måste påverka mig otroligt negativt. Fy fan. Hur har det kunnat bli såhär? Jag är ju en helt vanlig tjej! Hur kunde jag börja tänka så här?

Hursomhelst, konsekvenserna av mobbingen jag utsätter mig för är: 
Ständigt dåligt samvete
Kronisk skamkänsla
Värdelöshetskänsla
Känsla av att inte klara av jobbet/sambolivet/att vara en tillräckligt bra matte
Hetsätningar
osv osv osv




Jag skulle kunna fortsätta för evigt känns det som, vilket ju låter väldigt tragiskt. Och det skrämmer mig. Jag vill vända detta! Jag vill inte "bara" kunna identifiera dessa sjukt elaka tankar. Jag vill avprogrammera skallen och byta ut tankarna mot något som lyfter mig istället. Som stöttar mig, som kramar mig, som för mig i rätt riktning i livet. Jag vill ha en hjärna som vill mig väl!

En annan grej: Eftersom jag vet att tankens kraft är enorm så får jag också för mig att det är mitt eget fel att jag "fortsätter" vara sjuk. Är det så? Jag funderar fram och tillbaka på:

ÄR det mitt fel att jag fortfarande är sjuk?
Vill jag inte bli frisk tillräckligt mycket? :( Är det bara att bestämma sig att gå mot det friska och FÅR MAN SKYLLA SIG SJÄLV OM MAN INTE KLARAR DET?

Bläääääääää! Jag vet att jag sedan det tidigare inlägget idag börjat tänka massa igen.. som vanligt på eftermiddagarna/kvällarna. 



Har spytt idag igen. Moffade totalt ca 5 portioner potatismos, en tub hamburgerdressing (eh?), en burk Findus köttfärssås, 6 bakelser (Napoleon och Budapest), och 3-4 liter glass.

Jag återkommer.


Att inte tänka

Hej där ute i landet, hur mår ni?

Fy vad jag blev irriterad på bloggen i morse. Skrev ett jättelångt inlägg, som bara försvann! Hur irriterande är inte det?

Jag försöker just nu följa den här tjejens råd och inte tänka för mycket. Det låter skönt att få släppa kontrollen och faktiskt inte behöva göra annat än gapa och svälja de dagar det är riktigt tufft.

Kram på er!! Ni vet väl att ni är bäst?

Och hörni förresten, för några dagar sedan tittade jag på en dokumentär som jag vill dela med er.

When you think you can´t stand it anymore...

...take it a bit further!



Vad stolt jag är över mig själv! Vet ni vad jag klarade av igår?! Jag trodde verkligen att jag skulle dö under eftermiddagen. Jag undrade hur sjutton jag skulle kunna orka fortsätta, kroppen framkallade exit-tankar, jag trodde jag skulle dö faktiskt. Ville inte leva en enda minut till.

Men vad gjorde jag? Jo, stannade kvar i känslorna (tack Lena för påminnelsen), kände dem och plågades av dem, skrek ut dem. Jag gjorde allt det ISTÄLLET för att hetsa/svälta.

JAG KAN KNAPPT FATTA DET!

Jag växte i mina egna ögon (passande ordvits för en med ätstörningar haha) när jag klarade av det. Sambon och jag gjorde biffar med potatis och brunsås på kvällen och jag klarade äta det, trots att jag GRÄT när vi lagade maten och TROTS att jag/monstret bestämt mig för att inte äta den lagade maten. Jag har ju för sjutton gått upp i vikt! Alltså hörni, jag förstår inte hur jag klarade det.



Men sen på kvällen när jag lagt mig så lade jag märke till att de värsta känslorna/ångesten försvunnit. De går över. De gör verkligen det. Men ohboy ohboy, det är inte roligt när man är mitt i det...

Total ångest

Först: tack alla för ert stöd..! Fy fan vad ni är gulliga och kloka. Era råd och strategier har hjälpt mig klara dagen så långt. Utan hets och svält. Men vet ni? DET GÖR ONT!!!! Känns som att allt jag vill är att hetsa och svälta om vartannat. Ont ont ont ont ont ont. Jag vill dö. Jag känner sådana starka, mörka känslor av meningslöshet. Ren och skär olycka. Solen skiner utanför fönstret men jag är så mörk inuti.



Jag är arg på min kille också,
för hans oförmåga att hantera min sjukdom, att lyssna, att förstå:( Visst han frågar varje morgon om jag sovit gott och mår bra. Men det är sagt sådär i förbifarten och inte fan vill jag böla ut en lång harang om mitt elände över frukostbordet?!?! För jag är rädd, rädd att han inte kommer att lyssna. DÅ är ensamheten total. Fullständig.

Så många ggr jag blivit beskviken på terapeuter på mig själv på alla. Mest på mig själv faktiskt. För MIN oförmåga att förklara, beskriva vad jag känner och kräva vad jag behöver. Får alltid så dåligt samvete när jag beklagar mig såhär över mitt liv. tänker på att allt kunde vara ännu jävligare (samt att det kommer bli det om jag klagar) och på folk som gått igenom tusen gånger värre saker. Därför tillåter jag mig aldrig att beklaga mig några längre stunder.


Men nu är jag FUCKING TIRED PÅ DET!! Jag mår crap, skit, det här är ett jävla pisshelvetesliv!!! Hör du det Gud, eller nån annan högre makt där ute! Förbannat skitliv är det! 

Så. Nu var det sagt. Och ja, jag ÄR besviken på min sambo! Och ja, det får jag vara. Faktiskt.

Och det värsta av allt, vet ni vad det är? Jo det är att jag fyller år imorgon. Åh herregud. Jag vill inte vara så här olycklig då. Jag vill inte! Känner mig alltid ovärd presenter och väldigt obekväm när jag får några.

Om jag inte vill fylla år då, vad vill jag då? Jo det kan jag tala om! Jag vill ta in på ett mörkt hotell, sitta där och hetsäta och aldrig, ALDRIG checka ut igen. 

Ni som gjort resan

Viktuppgången är här nu, den har börjat så smått. Och jag är livrädd:( Ett kilo upp nu och jag känner mig fetare än fetast trots att jag intellektuellt fattar att "nej det är jag inte".

Snälla hjälp mig! Ni som också gjort/gör viktresan; hur motiverade ni er? Hur ska jag tänka? Hur ska jag undvika panik?!

Jag vill bara bli av med det här kilot!!! Om jag känner mig så här tjock efter ett kilo... då vågar jag inte tänka på framtiden:( FY FAN!

Återgång

Nu återgår jag till måltidsshemat, så är inte dagen fullständigt katastrof. Fil, flingor, banan, och 2 mackor... åhh jag orkar inte!!! Vill inte!!! Varför ska det vara så förbannat mycket känslor för något som andra ser som självklart?

F E T

Buuuääääähhhhhhhhh!!

Fast jag är ju inte fet egentligen!!! Fatta det Jenny. Arg. Ilsk. Men jag är inte supersmal heller (och varför vill jag nu vara det????). Fattar inte. Hatar denna oförnuftets sjukdom. 

Jag vaknade i morse och ville inte leva en enda dag till. Men här sitter jag, jag lever. Har dock gått med en mask på mig idag. Ända från frukosten med sambon, tills nu (den åker snart på igen när han kommer hem). Inte ens till honom kan jag berätta mina mörka tankar som allt som oftast terroriserar mig.

Jag försöker mitt bästa att inte fasa för natten och de drömmar som då hälsar på mig. De är trognare besökare hos mig än den där John Blund. HATAR John Blund! Jag lovar er, han är otrogen. Springer bara hos en massa andra på nätterna;)

Ny funktion

Jag har nu skapat en frågelåda här på bloggen. DET ÄR SANT! Haha, kan knappt fatta att jag, det tekniska analfabetet nr ett, lyckats med detta:) I tell you one thing: Undrens tid är inte förbi!

Jaja, den är i alla fall här till höger, längst upp i marginalen och kommer så vara i fortsättningen. Så undrar du något nån gång, så bara "shoot".

Ska jag flytta baken från köksstolen till soffan nu? Why not.

Vräka

Å.. vill bara vräka just nu! Tänker mig smörgåstårta (haha), nån god matpaj, massa glass, lasagne, potatismos... vad fan som helst!!!!!!!



Istället har jag ett långkok (än så länge med älgkött, morötter, kantareller, buljong, lagerblad) på spisen, som ska förtäras när sambon och hunden kommer hem från förmiddagens jakt.

aaahhhrrrrgggggggg!!!!!!!!!!




Crap

Mår inte alls bra för tillfället. Försöker verkligen peppa mig själv och se det som jag gör som är i "rätt riktning" mot mitt tillfrisknande och det jag gör bra ("bra" är för övrigt ett lika svårtolkat ord som "nöjd" när man lider av psykisk ohälsa). Men jaja, ska inte snöa in på överanalys av ord som vanligt.

I vilket fall som helst; det är inte lätt att försöka se positivt på det jag gör, när allt jag gör varit förbjudet så länge.



Jag ser med fasa framåt mot mitt tillfrisknande (istället för att leva i nuet). Hur dåligt jag kommer att må, hur min kropp kommer att kännas *brrr*, alla kommentarer kring hur "frisk" jag ser ut osv. Ååå...:( Därför blir jag aldrig glad över kommentarer kring min kropp oavsett vad de handlar om; det innebär att folk kommenterar oavsett om det är upp eller ner man går. Istället för att lämna mig ifred.

Men... varför spelar det så stor roll för mig? VILL jag inte ha en kroppsvänlig vikt, se frisk ut och orka leva?

???

Alltså aaahhrrrggg..! Just nu är jag bara så förbaskat evinnerligt trött på att vara deprimerad, jag ser åren rinna ifrån mig (jag fyller snart år, det påverkar mig.. sedan jag blivit sjuk har det inte längre varit roligt, för varje år som jag firar med monstret känns falskt att fira), och jag känner mig som att jag håller på att kapitulera. Till ätstörningens fördel. 

MEN: Varför åt jag då frukost i morse? Det talar ju för att det ändå finns något inom mig som orkar, som kämpar. Men ibland känner jag bara att jag inte är med på tåget som den kraften kör.



Ska jag bli den som hoppar av en station för tidigt? NEJ jag kommer fortsätta kämpa, det vet jag. Oavsett hur ont det gör. Jag måste.

Jag måste:(

......................

Mår lite sämre nu än när jag skrev tidigare. Jag hetsade en hel del glass när sambon åkt till jobbet (iofs inget nytt under solen där.. men men). Sedan mötte jag upp honom efter han slutat och lunchade pocherad lax m potatis (DET var ju iofs bra gjort av mig!). En man som satt vid bordet snett emot mig sa rätt vad det var "snacka om smörig sås" och han åt samma som mig.. Hej ångest! Hatar att man inte kan styra omgivningen ibland.

Sen var vi på marknad, men de hade typ redan börjat plocka ner sina grejer så vi stannade ingen längre stund. Och nyss kom jag hem och tog en såndär dubbelmacka Frökuse som de heter.

Ångesten trycker i bröstet.

Why? Jo maten såklart, men även pga sambon. Han vilar middag nu men ska snart ut och springa... och jag mår skitdåligt. Känner mig stressad, känner mig sämst, känner mig värdelös, fet, ful.. ja ni vet,hela kittet! Bara för att jag inte tränar.

Förresten, en utvecklingsstörd kille hoppade på mig på marknaden och skrek "HEJ SNYGGING!" (hahahah), usch förlåt, det är inget att skoja om jag vet..<3  ...men OK, tänker jag, OK! jag ser väl inte sjuk ut då!! Jag behöver väl inte gå upp i vikt då! *tjurar* Pinsamt att JAG går runt och tror att folk SER på mig att jag är sjuk. Förihelvete vakna upp Jenny! Pinsamt.

Äsch, don´t mind me... Detta är bara ett inlägg skrivet i ångestens tecken. Jag mår nog snart bättre. Efter sambons löptur? Ehh..

Äsch.

Understimulerad och förändringsbenägen

Den senaste tiden har jag börjat märka av en väsentlig förändring hos mig själv. Mina krafttag med maten, samt antideppen tror jag spelar en stor roll i detta. Jag vet inte hur jag ska förklara detta på bästa sätt men det har liksom kommit in nya tankar i mitt huvud som inte fått plats på många år.



Jag VILL verkligen ha en förändring i mitt liv. Dock har jag inte rett ut virrvarret i huvudet än så jag vet vad det är för förändring jag behöver. Och nu pratar jag alltså inte hälsomässigt, att bli frisk från ätstörningen m.m. utan något i livet/livsstilen.

Jag försöker att inte bli stressad av detta, men jag är "rädd" att det är en avgörande förändring jag vill/måste göra i mitt liv.

Innan jag blev sjuk i ätstörningar hade jag alltid mycket på gång, får dela upp det hela lite:

 1. Jag studerade på högskolan.
Alltså, don´t get me started säger jag bara! Jag har alltid ÄLSKAT att studera (plugga, skriva, diskutera vid seminarium etc). Mina favoritgrundämnen är svenska och historia/idéhistoria. Favoritfördjupningsämnen är filosofi, psykologi, sociologi etc. Blir alldeles lyrisk bara av att skriva detta haha! Min hjärna måste få jobba, det är bara så! 

Förändringsfunderingar:
börja studera något? Typ kvällskurs, kompetensutv gm jobbet eller liknande. Något jag gjort på senare tid för att tillfredsställa detta behov hos mig är att jag har anmält mig till skyddsombud på jobbet haha.. då får jag gå en utbildning och lära mig något nytt.



 2. Engagemang/Samhällsengagemang
Jag engagerade mig i saker, exempelvis ledamot i styrelseförening, tog ansvar för att genomföra olika projekt, hjälpte mina medmänniskor med alltifrån rådgivning till flytt, hobbyterapi, skolarbete etc. 



 3. Umgicks
Fikade/shoppade/gick på bio och bjöd hem kompisar. Finns inget bättre än att träffas och tjöta över en fika. Åka till ett köpcenter och shoppa tillsammans, gå ut och gå ihop samtidigt som man pratar om allt och inget. Förr tog jag mig ofta en daglig dos av umgänge.

Förändringsfunderingar:
Hur få upp en bekantsskapskrets igen? 
Även att gå emot känslan av att jag "inte vill göra någonting". Steg tagna i denna riktning är att jag har börjat umgås mer med släkt och kollegor, inte tackar nej till bjudningar, hälsar på svärföräldrar/föräldrar spontant. Vill ha en nära tjejkompis igen, jag går under utan någon att prata med!



 4. Tog hand om mig själv
Jag flirtade, jag skrattade, jag lade ner tid på mitt yttre (inte av tvång utan för att det är ett stort intresse hos mig med smink, kläder etc), jag gick ut på krogen/afterwork m.m., jag bokade in middagar med vänner och bekanta och njöt av maten, jag tränade (för rent välbefinnande), jag smörjde in mig med bodylotion, jag målade tånaglarna.. ehh? hahaha! jamen ni vet.. liksom TOG MIG TID för mig själv istället för att ägna massa tid åt att hata mig själv.

Jag tänker avsluta detta inlägg nu, för jag vet inte riktigt vart jag vill komma... men ni kanske förstår? Jag känner nu för första gången på flera år att jag faktiskt VILL massa saker.

Jag vill inte längre hetsa och svälta, JAG VILL JU FÖR SJUTTON LEVA LIVET!


Frukoststund

Vad händer när man stiger upp runt kvart i sex och går/hasar halvt medvetslös, ner för trappan till köket och tar med sig frukost in i finrummet, likt en zombie sätter på datorn och kikar in här?



Massa komplimanger! Ååå... <3 Tack!
Det kan vi tjejer behöva få mycket mer av, man blir ju alltid "men JAG? äsch nej.. det är väl inget särskilt med mig? jag som ser så trött ut" osv, suck. haha.

Jag somnade vid halv åtta-snåret i soffan igårkväll. Herregud.. bredvid hunden! För ja, vi har henne i soffan. Ingen soffa är för fin för att inte dela den med hela familjen<3 I alla fall, jag vaknar när Robinson slutar, brer två mackor i köket och tar med mig upp till sängen, äter innan jag somnar igen. Så nu har jag sovit ett antal timmar till med regelbundet uppvaknande varje timme från 23-snåret och framåt. Känner mig hursomhelst trött/orkeslös på något sätt.



Fredag idag. Jag hade så gärna åkt till bokmässan i Gbg i helgen. Ska någon av er dit och/eller har ni varit där någon gång innan?

Sambon jobbar dock lör. Och det är ju trots allt ett antal mil att köra. Så får se vad helgen bjuder på. Tre möten på jobbet har fredagen på agendan i alla fall!

Och jag försöker nästan desperat tränga bort en känsla av hopplöshet. Det blir bättre... DET MÅSTE DET!

Stopp i huvudet


Hej tjejer! *vinkar*

Just nu har jag verkligen stopp på all hjärnverksamhet. Vet inte vad jag ska skriva, så jag delar med mig av en bild från när jag och sambon var ute och åkte tidigare i veckan. Lätt framåtlutad och med låg tofs i nacken poserar jag för min halvt antika (hrrm.. nåja) mobiltelefon. Jag menar iphone, VA? Vadå? Vad är det? 

Å vad mannen var irriterad på mig där hörni, inte ett enda kort på honom, BARA PÅ MIG! Jihoo:)

Men jag är inte ego egentligen. Vill bara säga hej till er där ute och att jag återkommer när hjärnverksamheten behagat sätta igång igen. Hoppas ni har en bra dag. Tänker på er, det vet ni!! KRAM


Tänkvärt

Hittade en tänkvärd mening angående mat inne hos denna tjej (som är mitt i en imponerande tillfrisknanderesa från äs). Och obs, jag tog mig friheten att komplettera lite i meningen, så det är alltså inte ordagrant citerat:

Det kan bli "fel" eller för lite någon gång, men går jag direkt tillbaka till att följa matlistan från där jag är på dagen, då blir det inte katastrof.

Den meningen ska jag ha med mig i åtanke och använda som redskap för att klara av att inta middag sen, trots att jag hetsat i eftermiddag. Känner mig rätt risig nu.

Ska strax duscha ur en oljeinpackning ur håret och låtsas vara miss perfect.. haha.. jag hatar ju egentligen att duscha. Under de senaste åren med äs har jag fått TVINGA mig att göra det.

Btw; ALLA på jobbet föder barn eller är/blir gravida as we speak. Bööl. Eller ja, egentligen känner jag just nu ingen längtan efter barn (tror jag i alla fall), men tänk så gör jag det om några år och fortfarande är fast i den här skiten?! Eller att mina år i sjukdomen gjort så att jag inte kan få barn?:(



Om jag någon gång mår bättre psykiskt, samt har kvar den sociala situation jag har idag, så kanske en adoption skulle kunna vara ett alternativ.. Finns ju många barnhemsbarn som behöver någon (obs! jag dömer ej mamman och/eller pappan eller menar det här som något moraliskt statement, jag bara konstaterar att det finns många övergivna barn).

Bla bla blaaaaa! Nu flyger jag iväg i massa tankar istället för att leva i nuet hörni!! Mot duschen mannar. Oljan har torkat in i håret denna gången också. Måste vara nån falsk-marknadsföring-till-blåsta-brudar-fejkolja-produkt för inte fasen blir mitt hår finare av att hålla på med dessa inpackningar. Men låtsas får man väl?:)

Kul kommentarer och besvärliga ex

Alltså nu ni, jag har så mycket jag vill skriva ner så jag får banne mig göra det i punktform!:)

 - Idag ska vi ha brandövning på jobbet. Jippie! Ehhm. Men det är skitbra såklart, så förhoppningsvis lär jag mig ett antal bra saker idag!
 
- Igår var jag med min sambo på vårdcentralen på kontroll. Jag är snart 28 bast och han är 41. Det kommer fram en man som sambon känner och en bit in i samtalet säger han att "så det här är din tös det? det syns. ni är ju jättelika!"

Alltså MOAHAHAHA!!! Ni skulle sett hur röd min kille blev i ansiktet. Det här mobbade jag honom för hela kvällen igår, det kan ni vara säkra på:)

 - Igår klarade jag mig utan hets!

 - Har med mig förstärkt fika till jobbet idag igen.

 - Trots att jag kände mig så "på gång" igår när det gäller fighten mot ätstörningen sa en kollega till mig att "Jenny, du ser verkligen ut som att du behöver åka hem. Hur MÅR du egentligen??" Och ni vet hur man är: "Nää, men alltså det är helt ok med mig! Lite förkyld bara"

 - Min sambos ex-fästmö har börjat ringa honom igen. Hon avslutar varje samtal högt och ljudligt med "puss puss" (My god....). Min sambo säger att jag inte har något att oroa mig för och det tror jag inte heller. Dock ska hon hämta vår underbara hund på hans jobb idag.. för att skrapa bort tandsten (välbehövligt). KÄNNS VÄL SÅDÄR.


Kontrar med att utmana

Så nedstämd som jag känt mig det senaste så har jag nu bestämt mig för att inte fortsätta vara det längre!

Nu ska Jennybenny "rycka upp sig"! Jepp. så länge det fins liv finns det hopp säger de som vet. Med att rycka upp sig menar jag att försöka tänka mer positivt och göra mitt ALLT för att bli bättre. Vill det så gärna. 

Så nu blir det utmaningar som jag ger mig själv och antar allt eftersom: idag har jag tagit två mackor istället för en på frukostfikat på jobbet. Jag får INTE riskera att det blir för lite käk, vilket lätt ger hetsätningssug eller hur? You know the feeling my dear ones... den är inte rolig! 

Nästa grej är att jag bad sambon lämna hunden hemma idag, istället för att ta med henne till jobbet. Det är ett sätt för mig att försvåra hetsandet när jag kommer hem efter halvdagen på jobbet. 

OCH.. håll i er nu.. jag har bokat lunchdejt med min kille idag! Känner mig redan piggare och inställd på att försöka bli gladare och må bättre.

Nu jävlar är jag på gång!!! Passa er! :)

Tycker om er<3

Olustiga känslor

Godmorgon ute i landet! Hur har ni det?

Här i Småland är det lite mörkt och småregnigt. I alla fall just nu. Det gör ingenting, det passar dagens humör;) Jag har precis intagit min frukost; 2 smörgåsar och så en tallrik müsli m fil, banan. Ja, suck.. det vanliga helt enkelt! Är jätteförkyld verkligen. Tjiho.

Jag förstår inte vad det är med mitt stackars huvud! Fast jag kämpar på, så ser jag bara bakslagen och det jag gör dåligt. Kraven jag har på mig själv.. my god säger jag bara!! De är inte av denna värld!! Och jag undrar vad jag är för en konstig människa som drabbats av detta.

Jag har en önskan just nu: Snälla, underbara kära högre makt där ute, gör så att jag vaknar pigg en endaste dag, helst mycket snart, och VILL gå till jobbet och absolut INTE vill hetsa!

Jäklar, det hade kunnat bli en riktigt fin dag det.

Måndag

Mår bättre psykiskt, pratade ut med killen igår så det känns något bättre på den fronten. Mitt känsloliv är ju inte precis "Svensson" just nu om man säger så. Har en röst i huvudet som skriker att jag VILL vara själv, att jag mår fint när jag är själv. Det egoistiska skälet är givetvis att sjukdomen då inte berör någon annan. JAG slipper alltså till viss mån ett dåligt samvete som annars käkar upp mig.

Dock så har den fysiska hälsan (dvs förkylningen i detta läget) blivit värre. Men jag ska till jobbet har jag bestämt. Har ätit en tillräklig frukost så jag blev mätt. Förresten jag tappade räkningen på hur många mackor jag åt innan jag somnade igår, men jag kände att jag behövde dem! Kroppen har fullt upp med att ta hand om förkylningen just nu och behöver väl lite byggstenar till detta helt enkelt. Sånt har jag inte klarat av att lyssna till innan. Men min kropp har kommit igång bra, både med hunger- och mättnadskänslor. Jag måste göra mitt bästa att vara tacksam över det.

Hörs senare! Ha nu en fin måndag, nu kör vi!<3

Update

Hej tjejer.

Sitter i soffan med en oljeinpackning i håret. Har en stor kopp kaffe framför mig som jag smuttar i mellan varven. Det är redan lite ljummet, men jag dricker ändå. Ska gå och duscha efter att jag skrivit till er.

FESTEN
Till att börja med; Igår snodde jag med mig min ömme fader och drog iväg till Väla. Dock, på vägen så svängde jag inom mina svärföräldrar<3 Satt och snackade skit en stund. Älskar att höra dem prata om alla gamla släktingar/bekanta som jag inte har en aning om vilka de är..;) Pappa tyckte det var jättetrevligt och svärmor ville bjuda på nån liqeur d´Orange de fick på sitt guldbröllopsfirande. 40-procentig sprit mitt på dagen!! Hahaha! Underbart! 



Sen åkte jag och fadern och käkade lunch (fisk och potatis, gick ok, trots att jag var livrädd för paneringen. suck) och körde sedan de sista milen till Väla.

Där var vi tills det var dags att bege oss till min syster, med vår familj och min lillasysters killes familj som gäster. De hade dukat upp en fantastisk buffé, grekisk varaiant som smakade fantastiskt. Salsa, pärlcouscous med vitlök, parmaskinka med krutonger, laxrullader med fetaost, "grillspett", dippsåser, ciabatta osv. Massa rosé- och rödvin till. Kaffe, budapesttårta och likör43 lite senare. Jag höll tal. Såklart... haha! Syrran tyckte det var jättepinsamt när jag efter talet stämde upp i ett fyrfaldigt leve och utbringade en skål. Hon ska vara glad att jag inte sjöng.

:)


Halvvägs genom måltiden

BESVIKELSE OCH KLUVENHET
Inatt kom min sambo hem efter en jaktvecka, typ samtidigt som jag kom hem från Hbg. Jag ska inte gå så mycket närmare in på det men jag har egentligen inte längtat efter honom (!). Fruktansvärt att ens skriva ner... Inte kände jag något pirr i magen heller när han kom hem. Åå... det känns jättejobbigt för mig men jag försöker tänka att jag är lite pilleravtrubbad och deppad. Lätt att känna lustkänslor då? Ehh.. KNAPPAST.

Nu tror ni kanske att vi kommer ta igen det idag med en kärleksfull och mysig söndag..? Beeeep bopp bopp bopp! Error! Han är nämligen redan ute och jagar. Igen..! Det är säkert! Alltså hallå... Han kommer bara hem för lunch (som han för övrigt kan DRÖMMA om att jag tänker stå och slava ihop) och sedan ska han iväg igen och vara skjutledare för ett lagmästerskap. Hmm... 

Otroligt att han ens frågade mig hur syrrans bjudning varit... jag är inte så lack som jag förmodligen låter, bara lite besviken.
___________________________________________________________________________

BLÖÖÖÖ! Nej hörni, nu ska jag ta och skölja ur den, sedan länge, intorkade oljan ur mitt hår och sedan blir det bara gumpen i soffan hela dagen. Om jag ska ha dåligt samvete för det? Absolut inte! 
Hoppas ni mår bra<3

Brist på saknad

Jag kom iväg på bion igår! Strax efter att jag bokat den och skrivit inlägget så ringde jag mamma och frågade om jag fick komma dit och vänta. Kände mig så ångestfylld och destruktiv. Och på vägen dit, i bilen, käkade jag en macka. Väl i föräldrahemmet slängde jag mig i en av deras vil-fåtöljer och kapitulerade för den ångest jag kände. Jag orkade helt enkelt i kämpa emot mer. Jag var tvungen att vila, jag är inte mer än människa även om äs verkar vilja intala mig det. Bridesmaides var en rolig och absolut sevärd film, garvade som bara den:)



Åt tidig frukost i sängen för en timme sen lite drygt, två mackor m skinka samt en tallrik fil, müsli och banan. Vaknade som vanligt av jobbiga drömmar.

I eftermiddag ska jag som sagt var på fest. Till min syster som bor i Helsingborg (vackra stad!!) och det jag bestämt nu är att jag ska äta ordentligt under dagen. Därför började jag nu, trots att det princip är natt ännu.
Jippie.

Sen måste jag skriva att jag har dåligt samvete gentemot sambon. Varför längtar och saknar jag inte? Tar äs så mycket plats? Är det antideppen som resulterat i ett avtrubbat tillstånd?

Hoppas ni sovit/sover gott. Kramar<3


På nedåtgående...



Ååå... har sån ångest just nu. Vet inte varför egentligen. Allt känns som vanligt TOMT. Sitter här och känner tomheten istället för att hetsa mer idag. Känns som att jag måste "passa på" att hetsa innan sambon kommer hem. Det är nästan det bästa argumentet monstret använder mot mig. Vadå PASSA PÅ? Jag hetsar ju även när han inte är iväg. Missbruket hittar alltid vägar.

Jag ringde mamma och frågade om hon vill gå på Bridesmates ikväll (bio). Är den bra? jag har mest ångest nu över VÄNTAN tills bion börjar. Att vänta här själv. Måste ju äta innan också. Vill inte. Funderar på att ringa brorsan och fråga om jag får komma dit, eller ringa mamma och avboka. Vad faaan skulle jag förboka biljetter för?! Jag hatar ju att vänta..! Jag är så trött... så trött.

Att äckla sig själv

Nyss efter jag publicerat inlägget om gårdagens konferens blev jag illamående. Jag HATAR verkligen att skriva om mig själv på ett positivt sätt, nästan SKRYTA med hur bra jag klarat måltider när det var en sjuhelvetskamp att ta sig igenom dem!

För jag vill att ni i samma sits därute ska veta det; det ÄR INTE så lätt och enkelt om man kanske ibland får det att framstå i bloggen. Jag är inte perfekt och det flyter inte på så himla göttans hela tiden. Nej. DET TAR EMOT. Igår höll jag på att dö lite inombords varenda gång min kollega tvärsöver mig vid lunchbordet tittade på min tallrik och mig när jag åt. Eller när någon ställde en fråga till mig så jag var tvungen att svälja snabbare än jag kände mig bekväm med.

Dock vill jag skriva om att jag klarade det, både för att peppa er och mig själv! För jag har ärligt talat inte kommit så långt än att jag kan KÄNNA att det jag gjort/gör är bra. För mig har det ju så himla länge varit en svaghet att äta, något farligt och hemskt jag haft fobi för, så det tar emot och skriker inombords t o m bara jag SKRIVER om att jag ätit.

Men jag gör det för att intala mig själv att det är rätt väg att gå. Jag gör rätt. Även om jag gråter inombords.
_____________________________________________________

Är bjuden på födelsedagsmiddag imorgon kl 16:00, svår tid.. är alltid som tröttast då. Snälla får jag ställa in den här helgen och tillbringa den i en hetsbubbla där ingen når mig??

Konferens

Jag klarade dagen igår briljant om man ser till hur sjuk jag faktiskt är i ätstörningar. Shit vad jag har kommit långt alltså! Jag kan hantera situationer som jag förut inte ens utsatte mig för.. alternativt som fick mig att få extrem ångest.

Färdigbredda frallor när vi kom till stället där vi skulle vara. Bilen jag åkte i var försenad och alltså hade i princip alla resterande kollegor hunnit sätta sig och äta upp sina frallor innan jag började äta.

Lunchen blev framflyttad en halvtimme (vilket alla tyckte var jobbigt, ätstörning eller ej).

MEN...

För ja... det finns ett men i min framgångssaga:( Trots att jag klarade äta både fralla och lunch (MED potatis annars ingen fullständig lunch). Em-fikat gick inte alls. Det dukades upp i form av efterrättsbuffé "endast" en timme efter att lunchen var avslutad. Tog inget av den. Här är det lite frågetecken till mig själv: visst, jag var inte hungrig, inte ens sugen, men skulle jag tagit ändå? Varför var jag inte sugen? pga äs?

Vill dock förtydliga att jag inte avstod för att svälta/känna mig stark, jag tog och åt en medhavd frukt i konferensrummet en stund senare när jag kände att det var dags att fylla på (satt längst fram så alla åg mig äta, det hade jag aldrig klarat för några månader sedan kan jag säga...).

På kvällen åt jag renskavsgryta och potatismos.

Men äsch, överlag tycker jag det gick bra, nästan G+ på den väl?!:)

Ensamma veckan

Min ensamma vecka börjar närma sig sitt slut. På lördag kommer sambon och hunden hem. Hur har det då gått?

Alltså det har varit precis som vanligt matmässigt. Behöver ingen som vaktar på mig för att jag ska äta. Dock har jag dåligt samvete för att det varit jäkligt SKÖNT. Jag har kunnat vara hur tråkig som helst här hemma. Med det menar jag att jag i vanliga fall har höga krav på mig själv att vara en attraktiv, glad och trevlig sambo. Alltså jag vet ju att man egentligen inte "ska" känna de kraven och, tro mig, det är något jag kommer få jobba länge med för att få bort.

Men iaf, sluskjag har inte rakat någon kroppsdel på en vecka, varit helt tyst sedan jag kommit hem från jobbet tills jag gått och lagt mig, ätit i sängen (eller det gör jag ofta annars också haha), inte behövt roa någon, inte varit utanför dörren annat än för att handla (både vanligt och hetsmat) och dessutom inte kollat på ETT ENDA tv-program (trots att jag haft tv:n på en hel del), gått och lagt mig och läst/löst kryss mellan 20-21 senast. Haha! 

Och jag har njutit av lugnet. Ingen att ha dåligt samvete inför när man kränger av sig arbetskostymen så fort man kommit innanför dörren, snor upp håret i en tofs och klär på sig mannens tröja och ett par smutsiga slappbyxor. Lovely.

Har tänkt på det att ätstörningar verkligen är ensamhetens sjukdom, en isolerande cell, något som får en att bli ytterst osällskaplig och förändrad. Får en att tvivla på alla relationer man har osv.

Nähä, nu ska jag glömma min sträva hals och krypande feberkänsla, klä på mig kostymen och åka på konferens!

Tror jag börjar bli sjuk

...alltså helt "normalt" sjuk. Eller hur man nu ska förklara det? Hehe.. skitsamma, ni förstår.



Livet leker! Tjohooo... skit också. Imorgon ska vi liksom iväg med jobbet under dagen på konferens, det vill jag verkligen inte missa. Men men, jag hoppas det inte blir något allvarligare.

Lite svar

Godmorgon kära ni! Tack för supporten ang bakslaget igår och ja, IDAG ÄR EN NY DAG som jag nu börjar med flingor, fil, en halv banan i och 2 mackor till. Detta trots att jag var uppe inatt och tog två mackor också, men jag var hungrig efter min bortslösade eftermiddag igår och då hjälper det inte bara att fylla på med kvällsmat innan sängen och tro att kroppen klarar sig på det. I det fallet får jag verkligen skylla mig själv att jag sover dåligt. Förlåt kroppen..!

Fick en fråga kring det här med undervikt och att jag hetsar en hel del och om jag nu gått upp i vikt av det. Vill försäkra mig om att du som är lättpåverkad INTE läser vidare, vet själv vilket helvete det är om man har ett krig i huvudet..:( 

Men svaret är att jo, jag är ju tyvärr på tok för underviktig, kroppen mår inte alls bra, jag vet det..:( och nej, jag har egentligen inte gått upp något i vikt det senaste. Jag försöker att inte väga mig mer än ca 1 gång i veckan (innan var det flera ggr om dagen, på morgonen, innan och efter hets osv osv) och det kan diffa hekton upp eller ner då oftast.

Och ja, den sjuka kompensation jag sysslar med i form av att spy, har säkert en hel del med det att göra. Och här vill jag verkligen råda er som läser och kanske inte har kommit till stadiet att ni vill bli friska att aldrig börja med det:

DET ÄR INTE VÄRT DET! VAR LYCKLIG ISTÄLLET! Livet blir inte bättre, det blir ett ännu värre helvete av ångest och tvångstankar. Vad gäller viktnedgång så är det så att ÄVEN att du tänker att du bara ska gå ner något kilo så räcker det aldrig för sjukdomen. Du kommer inte heller kunna se och "njuta" av att du blir smalare. Du får bara en jäkligt jobbig resa tillbaka till normalvikt och hur kul är den resan till syvende och sist? Det tror jag vi är många här som kan stryka under på vilken kamp det är att jobba mot den ångesten!!

Men också det faktum att jag äter regelbundet tror jag påverkar utebliven viktuppgång.

En sak är dock säker; jag fegar fortfarande alltför mycket i att variera min kost och äta tillräckligt på ALLA målen under dagen. Det värsta av allt, som jag dessutom tror är nyckeln i en utebliven viktuppgång, är att jag ännu ej fullt ut har accepterat och känner mig tillfreds med att en viktuppgång är ett måste. Dock lovar jag; jag jobbar på det! Försöker pränta in min normala kropp i medvetandet gm kylskåpsbilden t ex. Gå igenom mina målsättningar med att bli fri från ätstörningar etc. 

Det är förbaskat svårt.... Men vem har sagt att det finns några genvägar dit det är värt att resa till..?

....

Bakslag idag hörni... Allt gick bra fram till lunchen (dvs tillräcklig frukost och förmiddagsfika slank ner utan någon vidare ångest). Lunchen övergick däremot i hets och kräk och det är vad jag sysslat med mellan kl 13-18 idag. Klokt spenderad tid. Hej ångest!

Alltså åhhh... så himla onödigt. Jag har analyserat det hela och tror att jag vet varför det blev såhär: Jag höll en gruppinformation på jobbet i förmiddags. Det var många som stannade kvar och ville prata och hade ärenden de ville ta upp osv. Med andra ord så blev klockan långt över lunchtid innan jag kom iväg för att hämta mat.

Konsekvens? Jag var inte bara hungrig, utan på tok för mycket hungrig (för nej, det är INTE bra att vara det när man har ätstörningar och dessutom lider av hetsätningar).

Jag hade redan bestämt att jag skulle ta tacobuffé med mig hem från ett ställe i stan. Om jag säger så här.. buffén var ganska tom efter att jag gått loss i den. Lade allt i två folielådor som knappt gick att få igen. Hela tiden pockade hetsen i bakhuvudet och jag visste redan att den hade vunnit över förnuftet. 

Tja, vad ska jag säga..? INTE bra! Man måste verkligen ha enormt med respekt för den här sjukdomen. En halvtimmes extra väntan på maten kan vara förödande! Jag har inte de marginalerna att spela på nu när jag försöker bli frisk, för då hugger monstret mig direkt. Obönhörligt.

Svängde inom en affär på vägen hem och väl hemma satte jag igång med den sjuka sessionen, som om den vore en helig rit:

På med TV och dator, rulla ner persiennerna, fylla vattenbringare, fram med skedar och djupa tallrikar, handduk på bordet till att ställa allt på (försöker alltid hålla så rent som möjligt när jag hetsar, vilket är en del av kompensationen för mig), hink med plastpåse på golvet och - skratta inte ihjäl er nu - på med mössa och tjock tröja! Alltså jag fryser som fasen när jag hetsar och glass är inblandat. Det är så sjukt allting jag vet. På med spisen. Fram med allt jag köpt, dvs förutom glass även lite annat smått och gott.



Efter tacosen var intagen fortsatte jag med jasminris och korvstroganoff, stuvade makaroner med falukorv (hur gott är inte stuvade makaroner?!), prinsessbakelser och litervis med glass. Såhär fortsatte det i omgångar hela eftermiddagen. I halvlek var jag framme på lokala affären och handlade mer. Bränner pengar som satan när jag är igång. Men bryr jag mig där och då? Nej. Det är SEDAN, närmare bestämt NU, som allt kommer över mig.

Men jag vet att gjort är gjort. Vad ska jag göra? Ta en tidsmaskin och resa tillbaka i tiden? SIST JAG KOLLADE HADE INGEN UPPFUNNIT EN SÅDAN.

Alltså ÅÅÅÅÅÅÅÅ, jag blir så lack! Ahhhrrrrgggg! Behöver jag säga att det tar emot att fixa kvällsmat nu?

Kväll

Å, vad det var skönt att skriva av sig här på bloggen inatt/tidig morgon när jag som vanligt hölls vaken av brutal ångest.

När verkligheten bara trycks upp i ansiktet på en och rädslan att "tänk om jag aldrig bli frisk" trycker som en sten i bröstet... den ångesten önskar jag verkligen inte någon! Men misstänker att alltför många av er tyvärr upplevt den. Tvi för den!



Så hur gick jag vidare när jag steg upp i morse efter att ha blivit misshandlad av L´angst brutale?

Ni tror väl inte jag gav upp och blidkade den jäveln?
HELL NO! Hmm.. Ni får ha överseende med både svordomar och bristfälligt ordförråd i denna blogg;) 

Nåja, istället för att falla sjukdomen till föga (dvs skita i allt, svälta, hetsa, inte gå till jobbet m.m.), så lade jag till en extra macka till frukosten, gjorde mig iordning och åkte till jobbet. Jag måste bort, bort, bort från det otillåtande när det gäller maten nu. Bara det att ta mer mat om jag fortfarande är hungrig osv. Det är ju viktiga grejer som jag måste börja ta tag i, helst igår! 

Ni vet den där känslan vid måltider att man hellre tar lite i underkant än riskerar att det blir "för mycket"..? Alltså jag blir irriterad bara jag tänker på det! Don´t get me started säger jag bara.



Sen bestämde jag mig även för att jag ska börja äta mer lagad mat. Jag äter ofta frukostmat till lunch och/eller till middag. Detta pga rädsla för ångesten jag känner när jag tillagar mat till mig själv och lägger upp den på tallrik/i matlåda. Till lunch idag blev det därför fisk med äggsås och kokt potatis.

Nehe.. nu är jag trött. Hoppas att vi alla har en skön natts sömn framför oss sen. Kram


L´angst brutale

Lägger mig vid 21, sover ända fram tills nu. Då är det slut på lugnet. Ångesten står böjd över mig och vrålar mig rakt i ansiktet. Han är fruktansvärd, ful, äcklig och så hemsk att det känns som att jag inte längre orkar leva.

Jag är helt försvarslös, bara känner hur han drar in mig i sitt våld. Tankarna plågar mig.. Alla pengar jag slösat som bara spytts upp, alla jävla år, sjukskriven på 50%, jävla nolla jävla nolla jävla nolla. 

Och den viktigaste frågan: KOMMER JAG NÅGONSIN ATT FÅ ÅTERSE MIG SJÄLV?

Jag har hängt upp ett gammalt foto på kylskåpet. Från tiden innan ätstörningen. Syftet är inget pro-ana ståhej (what´s with that shit anyway?). NEJ.

Jag vill visa ätstörningen vem JAG är.

Hej jävla monster! Det här är den tjej du våldför dig på varenda dag, timme och minut! Igår stod hon bedrövad i omklädningsrum efter omklädningsrum med dina dömande åsikter rasande inom sig. Din jävel! Du sket totalt i att hon blev ledsen, du hackade på henne och till slut sänkte du henne fullständigt.

Gråter. JAG VILL INTE LEVA MED DEN HÄR SKITEN LÄNGRE!

Undrar igen om jag någonsin kommer återse mig själv?? Gör jag inte det snart vill jag inte längre fortsätta leva. Jag orkar inte leva med den här sjukdomen! Och det är i mig själv, i den misshandlade kropp och psyke som finns kvar, som jag måste hitta styrkan att ta mig bort från den här fruktansvärt starka demonen. Jag litar ju inte längre på mig själv så hur ska det gå? Kommer sjukdomen föra mig in i döden? Eller ännu värre, kommer jag leva ett helt liv fyllt av ångest och plåga?!

Svaret är egentligen enkelt.

Jag
vill
leva
och
jag
vill
göra
det
lycklig
!!!

Väla

Modebloggerskan är tillbaka.. håll i er nu! 

Jag var på Väla i Helsingborg idag, köpte en underbart skön vinterjacka från Odd Molly. Så himla fin är den. Och sen handlade jag stövlar på Scorett. Kunde ju självklart inte bestämma mig för bruna eller svarta. Så vad gör jag? Köper båda paren såklart! MOAHAHA.

Om jag har råd?? Absolut inte! :D (vill förtydliga att jag med det inte menar att jag handlar på kredit, däremot snattar jag "ibland" från mitt sparkonto...errhhmm). 

Jag har precis smörjt in båda stövelparen med impregnering (vax) nu som kassörskan lurade på mig. Eftersom stövlarna i mina ögon är fantastiskt snygga så slänger jag in en bild på de bruna:


Kom till mamma! 

Så ja, nu är jag väl i princip ruinerad, ska strax dra ett djupt andetag och logga in på internetbanken. Hej ångest!

Måste också berätta att det blev jobbigt för mig vid lunchen idag. Jag, syrran och vår ömma moder gick till restaurangtorget på Väla. Hundra miljoner människor, gallskrikande barn och 500 restauranger att välja bland. Snacka om bra grogrund för ångest. Håller ni med mig? Usch alltså. 



Men jag åt ändå upp den skånska kalopsen med potatis och knäckemacka till. Jag var hungrig, jag behövde maten. Orkar inte hålla på att vara hungrig längre. Vill bara vara "normal".

I övrigt så gör jag allt för att försöka skingra tankarna som vill dras till morgondagen och jobbet. Blir så stressad bara jag tänker på det. Känner mig alldeles utmattad och vill ha förlängd helg. Men det finns inget som heter så är jag rädd.

Nu ska jag fortsätta att läsa "Min vän Leonard" av James Frey. Drömma mig bort nånstans och glömma bort mig själv en stund. Kram på er ni underbara där ute och sov gott sen!

Energier

Föräldrasåret... när ska det läka?

(Jag varnar för djupa tankar!)

Nu när jag lever med en fördomsfri, prestigelös och lugn man så blir det så tydligt för mig när jag träffar mina föräldrar vilken annorlunda energi de sprider omkring sig och hur den påverkar mig... deras energi är liksom inte riktigt bra för mig. Faktiskt inte det minsta bra för mig!

Deras energi är (förutom en hel del positiva saker såklart) även fördomsfull, utseendefixerad, kravfylld, nervös och otroligt OTROLIGT dömande... Misstolka mig inte, jag älskar dem ändå. Men jag skräms av hur snäv världsbild de har och med vilka ögon de ser på andra. Hur hårt de dömer andra, hur viktigt utseendet på andra är. Och hur viktigt det är att kommentera det. Det var min vardag innan, så jag såg det inte då.



Jag förstår nu att detta haft stor betydelse för det Jaget som jag utvecklat. Som lade grunden till att jag blev sjuk i ätstörningar. Och jag ska göra mitt bästa för att förlåta mig själv för det.

Denna energi har liksom bidragit till att skapa en osäker tjej som känt sig oduglig hela sitt liv, trots att hon varit precis det motsatta... Kanske bäst att förtydliga att jag tror att både miljö OCH arv påverkar att man drabbas av ätstörningar (självklart är det inte enbart min uppfostran som gjort att jag drabbats, jag skyller liksom inte en sådan sak på mina föräldrar).

Men alltså hörni, avslutningsvis och summa summarum; vilken FANTASTISK man jag har i mitt liv! Hur mycket han lärt, och fortfarande lär, mig. Den lugna och fina energin han sprider omkring sig...

Och jag är tacksam för att jag inte ärvt den dömande sidan och trångsyntheten av mina föräldrar (hoppas jag iaf att jag inte har... haha!). Jäkligt tacksam<3

Jönköping, nytt om hets osv

Idag ska jag på husvagnsmässa i Jönköping med mina föräldrar. Haha.. jajjemän! älskar sånt.



De där två är inbitna säsongscampare med ny husvagn, trallgolv och spis i förtältet. Ja ni vet, hela kittet! Och jag och sambon då.. ehhrmmm... ja.. vi har iaf FUNDERAT på att skaffa en husbil eftersom vi älskar att åka runt på olika platser när vi är lediga. Men idag blir det nog mest till att titta på folk, fika och snacka skit:) Nästa sommar tror jag att vi går så långt att vi faktiskt hyr en husbil och åker till Gotland, Norrland eller neråt i Europa någonstans.

Nu till något annat!
Vill dela med mig av det som jag och underbara Lisa just nu pratar om. Nämligen det här med att hetsen mister sin makt över en till slut (hur otroligt det än låter!). Hon har erfarenhet av detta och jag börjar känna det mer och mer.

Faktiskt, det är verkligen så. Ju mer jag kämpar på med maten och tillför kroppen det den behöver, desto mindre blir begäret/lusten att hetsa. Alltså allvarligt, hur fasen är det möjligt!?! Jag trodde liksom aldrig att jag skulle kunna känna så.

Innan åkte jag ofta iväg i en enda manisk rush när jag handlade hetsmat och kunde inte ens vänta tills jag kom hem innan jag högg in på "godsakerna". Ni andra som hetsäter vet precis vilken rush jag talar om...



Nu tänker och känner jag t o m ett MOTSTÅND inom mig, att jag inte vill, att det inte fungerar med hets för att hjälpa mig längre. Och DET, mina vänner, är jobbiga insikter. DET är verkligen sorg, sorg, sorg som jag skrivit om innan också.

Jag t o m tvingar mig själv att genomgå vissa av hetsarna samtidigt som mina tankar är att "nej, jag vill faktiskt inte det här mer". Jag har t o m lyckats avbryta hetsar mitt i flera gånger de senaste veckorna. Det skulle jag aldrig klarat för några månader sedan kan jag säga! 

Då har jag rätt och slätt lagt undan det som är kvar av maten (inte ens slängt den!). Och istället har jag hittat på något annat. Något roligt, något som verkligen betyder något för mig och kan hjälpa mig bli frisk. Det har t ex varit att besöka sambon och hunden på jobbet, att ringa och snacka med nära och kära, att ta med mamma ut på stan osv. Jag vill förtydliga att det här att bryta hetsarna INTE har varit i syfte att svälta så länge jag kan istället. Nej, har direkt återgått till mellanmål eller vad det är som står på schemat som nästa måltid. Det är ju det som är kampen..



Ett sånt här inlägg hade jag nog tyckt låtit skitpräktigt när jag själv inte ännu hade upplevt det. Och jag hade GARANTERAT tänkt att "jaså! ja, det var ju kul för henne, jävla bitch!". Så jag är medveten om hur det kan låta det jag skriver. Men det är ju positiva grejer innerst inne som jag vill dela med mig av.

Så ja, både jag och Lisa och säkert många andra där ute får väl statuera som exempel på att hetsens makt över en faktiskt kan minska, och också ofta gör det som en naturlig utveckling under tillfrisknandet från en ätstörning.

Fuck U hets! Snart lämnar jag dig för evigt...


Morrn!



Sitter i soffan, tränger bort ångesten efter frukosten. It had to be done! Måste ju orka jobba (jobbar statligt, men vill inte skriva ut mer än så eftersom det kan vara känsligt, tack för att ni har överseende med detta). Jag har även förberett mina mackor till frukosten på jobbet om knappt tre timmar.

Min mage är tjock, hatar det! Men försöker som sagt tränga bort de känslorna och tankarna just nu. Hetsade igår på eftermiddagen, fick inte upp så mycket och sedan dess har diverse jobbiga tankar snurrat runt i huvudet.



Imorgon åker min sambo iväg på en veckas jaktresa med vänner. Hoppas jag kommer kunna sova ÖVERHUVUDTAGET de dagarna. Jag är riktigt mörkrädd/spökrädd/psykotisk när han inte sover bredvid. Drömmer kusliga drömmar som ni ju redan vet, och när jag vaknar och mår dåligt är det tryggt att han finns där.

Idag har jag tre möten inbokade på jobbet. Ska bli intressant. Jag träffade en kvinna från Irak igår, hon hade sett sin pappa och bror sprängas till döds. Kött från deras kroppar hängde t o m i taket! Fy fan. Snacka om att man får perspektiv på sina egna problem när man hör sådant.

Ha en fin dag, själv hoppas jag att den går fort för jag känner mig låg och bekymmerssam

Nej nu jävlar

Jag kontrar härmed morgonens inlägg kring mitt mående just nu, med följande:

1. att jag tog tag i jobbet rejält när jag kom dit på morgonen, fullföljde äntligen massa sysslor som blivit lidande pga mitt mående den senaste tiden. Det kändes genast bättre inombords.

2. att jag nu har ringt och bokat lunch med sambon. Jajamen, fuck U ätstörning! Dagens husman på något ställe. Monstret HATAR mig nu. Men vet ni? Jag orkar fasiken inte bry mig!! Jag får ju skit av monstret hur jag än gör.

Aldrig blir han nöjd. Aldrig. Vart man än vänder sig har man röven där bak.

Jag måste, måste, måste fortsätta gå emot sjukdomen. Eftersom livet rullar på tills ödet bestämmer att jag gått mina sista steg på denna jord, så får jag väl försöka kämpa så tillvaron blir någorlunda dräglig för mig och de närstående som jag lever för (känns det inte som att jag vill fortsätta leva så tänker jag på mina nära. Jag måste förvalta mitt liv för deras skull helt enkelt). Och det kommer jag att göra.

Och svält och hets, nja, det hjälper mig nog inte på den vägen...

Så mitt råd till alla ni därute idag får bli att: face the fear. Livet känns ju ändå för jäkligt och ångesten total oavsett om man följer monstrets röst eller inte. Så vad har man att förlora? Sin undervikt? Sitt underbara perfekta liv som ätstörd?

Åh jag orkar inte!

Nu kör vi.

Svackan

Alltså nu börjar jag snart tappa hoppet alldeles:(

Fastän jag sköter maten "helt ok" (det är lunchen ELLER em-mellis som tenderar att försvinna i ett moln av hets tyvärr, men sen fortsätter jag direkt på schemat). I alla fall jobbar jag hårdare än någonsin med maten och har inte haft så här bra matvanor på flera, flera år.

fastän jag käkar och försöker mitt bästa...

dvs går till jobbet varje dag, sköter hygienen (??) haha! men vadå.. ni vet väl också hur jobbigt det kan vara att inta duschen vissa dagar när man mår riktigt kasst? osv

...så håller den här förbenade svackan i sig! WHYYYY? Alltså jag blir så trött!



Igår var jag så trött att jag la mig halv nio, käkade kvällsmålet i sängen, och somnade strax därefter. Sen har jag legat vaken sedan midnatt inatt, då jag väcktes brutalt av en svinig dröm.

Jag slumrade till korta stunder, men kom då direkt in i de mest fasansfulla drömmar... vilket väckt mig igen och givit mig ett ångestpåslag som inte är av denna värld.

Det var ju inte såhär det skulle bli!!! Nu vill jag må bättre, sova bättre..! Jag äter ALLTID kvällsmålet så varje natt kan ju inte uppvaknandet bero på hunger. Och dessa drömmar; hallooooooo, vart kommer de ifrån?

Äsch... j-a skitliv. Nu har jag käkat frukost och ska göra mig iordning för jobb. Tack och lov håller jag inte i någon insprationsaktivitet idag. Så det blir goodbye happyfejs, idag ser jag ut som jag känner mig!



Kram på er mina vänner.

En bild säger mer än 1000 ord?

Snacka om att det här är en eftermiddag jag helst vill glömma...



Suck.

Empty

Har hälsat på min bror, hans tjej och deras lilla flicka idag. Det var jag som tog initiativet att ses. Det är lite småjobbigt att bjuda in sig själv. Jag tycker alltid att man är rädd för att störa. Tycker inte ni också det? man tänker liksom att de känner sig tvingade att säga att det är ok att man kommer dit.

Åhh hörni... jag har så mycket känslor inombords nu.. ändå känns det liksom så tomt.

Du tomhet, du har blivit mig välbekant, varför hälsar du på mig så ofta?

Natten var "rik" på drömmar som vanligt. Allt känns så hopplöst. Jag har mer och mer börjat tappa lusten att leva. Men försöker tänka att DET liv jag lever nu, ju är det som jag ska bort ifrån. Att jag kommer att få ett liv som är underbart. Men det är svårt att föreställa sig det. Att bara tänka så liksom.

Vill inte mer.

Vill inte mer.

Vill inte mer.

Snälla ge mitt liv mening.

Lördag

Först; snacka om fantastiska läsare. Du 28-åring som analyserade meningslösheten/tomheten som något kemiskt i hjärnan när man slutar ge den de kickar den blivit van vid (svält och hets). Alltså det låter ju faktiskt som en helt rimlig teori!

För under de senaste veckorna så har hetsen tappat mer och mer betydelse för mig. Jag ser den som det den är; dvs ett otillräckligt verktyg för att ge mig ett liv värt att leva. Ett okonstruktivt sätt att hantera känslor och livet, som på sikt för mig allt djupare ner i depressionens mörker. 

Och fy fasen vad ont det gör att ha genomskådat detta! All tid, alla pengar, alla skamkänslor som den förbannade hetsen kostat mig. Fy fan!

Och detta i sin tur har lett till att jag faktiskt känner sorg.

Ja, SORG! smaka på den..! Det är ju så himla TOMT helt plötsligt när mitt vanliga sätt att hantera verkligheten, och framförallt fly bort från verkligheten, mitt dagliga sällskap, har tappat sin styrka och makt över mig.. Nu ser jag liksom sanningen i vitögat: "Ja, Jenny, du är allvarligt sjuk och sjukdomen tar sakta men säkert dina levnadsår ifrån dig".

Ett efter ett.

Jävla skiiiiiiiiit.



Fucking förbannade ätstörningsskit!!!

På tal om annat;)  helg igen..! Till skillnad från föregående helg har jag inget planerat. Och, hör och häpna, jag tycker faktiskt att det är TRÅKIGT. Som sagt, ätstörningen har sysselsatt mig tidigare, men nu, nu ser jag bara tomheten den lämnar efter sig. Alla vänner jag mist osv. Men jag lipar inte över detta underbara ni. Jag kommer ta mitt liv tillbaka, vänta bara!

Kram på er

Meningslöshet

Måste berätta något som är väldigt jobbigt för mig just nu och det är att jag vaknar varje morgon med en känsla av meningslöshet och vemod inom mig. Tidigare har morgnarna varit ”min stund” på dagen då jag känt mig pigg, alert och på gång. Men inte nu längre.



Jag BROTTAS verkligen med denna känsla av meningslöshet. Försöker tänka positiva tankar istället, men det går liksom inte, kanske ger jag upp för lätt (och låter mig skrämmas tillbaka till meningslöshetens mörker)?

Jag grunnar iallafall väldigt mycket på varför? Why? (grunnar alldeles för mycket btw). En faktor i det hela kan vara att jag drömmer verklighetstrogna och känsloladdade drömmar, som sätter igång det negativa känsloregistret. Jag minns bara korta snuttar av nattens dröm nu, men det var att jag fick reda på hux flux att jag var tvungen att flyga till USA själv för att ta reda på en sak eller nåt liknande.



Jag tycker INTE om att resa längre sträckor i ett kör. Framförallt för att jag vet att jag måste genomlida även hemresan... bara där fick jag ångest x 1000. Damen som skulle kolla mitt pass kände inte igen mig på passfotot pga äs(!), det var en massa skrikiga ungdomar och festande på planet. Jag som bara ville sova bort resan över... det var väldigt trångt på planet, packningen inför resan hanns knappt med därav hade jag helt fel saker med mig. typ högklackade skor, ruttna päron (?! haha) osv. Allt gav bara panik och känsla av att inte kunna komma därifrån (typ klaustrofobisk känsla).

Problemet är att panikkänslorna, tröttheten, oron, ilskan på ungdomarna osv liksom SITTER KVAR i mig när jag vaknar.. Men de visar sig mest som det här vemodet, känslan av att jag inte orkar leva mer.

Jag drömmer även mycket om folk i min omgivning. Särskilt kollegor, och ibland är de så verkliga att jag tror att t ex ett samtal vi hade i drömmen faktiskt ägt rum på riktigt.

Bööööööööööööööööl!!!





RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus