Allt är skit!! Precis lagom till sambon kommer hem mår jag pissdåligt...det är så typiskt. Precis lika mycket som jag älskar vår hund, lika mycket kan jag hata henne ibland. Hon har aldrig lärt sig och gå fot (om det beror på henne eller husse och matte låter jag va osagt) men hon drar så in i h-e i kopplet och jag far efter som en vante. Innan jag gick ut och rastade henne hade jag gjort pannkakor på beställning åt sambon. jag känner när jag lagar maten att mina känslor är helt urspårade efter eftermiddagens ätande av bullar, bröd, smör, you name it. När jag kissat hunden möter jag min sambo på parkeringen, slänger åt honom hunden och går och lägger mig med datorn. Jag är så TRÖTT. Så innerligt trött.... min kropp värker efter turen m vovven. Jag är så trött...
____________________________________________________________________________________

Uppdatering...mår lite bättre efter en stunds vila. Ha en trevlig valborg alla, kram

....påbörjat en hetsätning (köpte 6 bullar och lösgodis och käkade i bilen på vägen hem från jobbet). Tänkte först skriva överätning, men så blev jag förvirrad över defintionerna.
Vad säger ni läsare? Är överätning när man helt enkelt äter för mycket av "ett" mål (typ tre tallrikar fil m müsli och 6 mackor m ost till) eller är det en hetsätning? På nåt vis så låter själva ordet hetsätning som att det handlar om betydligt mer än några mackor för mycket?

Jag tänker på hur starka känslor det är inblandade också.. Ni har väl varit med om känslan/ilskan när någon råkar göra så att man inte kan hetsa som man "planerat"? Shit, man är verkligen inte att leka med då! 

Jaja, det kanske inte är så svårt att definiera ordvalen ändå och det kanske man iofs inte behöver heller, men det är intressant att gå lite djupare på det faktiskt... När jag var hos min psykoterapeut för första gången för någon månad sedan och hon frågade hur min ätstörning yttrar sig så visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Jag sa "överätning, tvångsmässigt ätande".  Men vet fortf inte om det är rätt ordval egentligen.

Oftast känns det som en dålig vana jag har kommit in i som jag inte klarar (vill?) bryta, att jag helt enkelt väljer att växla mellan svält en viss del av dagen och vräka i mig mat den andra delen av dagen. Och man kan också säga att jag känner det som att jag medvetet väljer fel sorts mat och inte sådan som man "borde" välja. Sen ibland tänker jag "men nej, jag är faktiskt sjuk, det handlar inte om att jag väljer att göra fel, det är en konsekvens av äs uns". jaja ni förstår säkert hur jag menar...

Dock vill man ju inte se sig som ett offer utan en valmöjlighet.

Funderar på om jag ska till affären och köpa mer bullar... känner för att "fylla" magen och det vill jag inte göra med kalorier som inte är goda. Undra om det är vanligt bland andra med ätstörningar att tänka så också. När jag är hetssugen så duger det inte med vad som helst bara det finns hemma.. i alla fall inte i hetsens inledning. Men när det man handlat däremot tar slut så kan det slinka ner både ett och annat som man inte planerat in i hetsen.

kram

(sen inlägget nedan..)

Har ångest nu. Har dövat den delvis med att laga mat till sambon. Det känns sjukt på något sätt. Kanske är det så att jag känner mig bättre av att laga åt någon annan efter att jag hetsat, bara för att då slipper jag va själv om att ha ätit..? Det är verkligen sick!! Jag vet inte. Men jag är ganska bra i köket, intresserad av matlagning. Detta eskalerade givetvis under min tid med ortorexi/anorexi, då jag var fanatisk matlagare, men själv bara petade i maten när andra åt den. Drack bara massa vatten så att jag rapade och verkade mätt efteråt.

Pappa kunde givetvis inte hålla tyst när det gällde en massa sådana saker jag gjorde, utan kommenterade ständigt och ljudligt och blev förbannad. Han har gjort så fel ibland.. sagt så dumma saker. Saker som gjort så ont. Någon enstaka gång har han lugnt och sansat tagit mig i sin famn och försökt få mig att prata om mina känslor och om hur dåligt jag mått. Jag har fortfarande inte glömt, dock accepterat, men vi har en ganska dålig relation idag. Eller kanske snarare en sorts avsaknad av relation. Innan ringde jag i princip varje helg och åkte dit och hälsade på. Men det gör jag aldrig nu. Får dåligt samvete nu, som vanligt...

Jahapp..nu sitter jag här i soffan med datorn i knät och är så enormt sugen på brödlimpan i köket. Försöker tänka på tusen andra saker och jag har hävt i mig en halvliter iskallt vatten i hopp om att minska suget, men det hjälper såklart inte. Suck! Ska sänka en till, bara för säkerhets skull. Vill inte hetsa!!

Jag är dessutom själv hemma, över en timme till. Allra mest gillar jag Stenungsbakad stor limpa, och det är just det vi har hemma nu (sambon som köpt såklart). Om jag handlar bröd åt "oss" handlar jag bara sånt bröd jag inte gillar, för att inte utsätta mig för onödiga lockelser som denna...

Idag har jag känt mig lite halvpluffsig på jobbet. Jag började dagen med ett äpple och en banan. Sen fick jag ångest över att jag ätit (även om det bara är frukt, för mig är det skitsamma, jag får ångest ändå) och då kom genast tankarna att jag vill fortsätta. "Det är redan kört" "Jag är så sugen""Jag mår skit" "Vill ha tröst" Ja ni vet hur jag menar..?

Jag analyserade min känsla och var givetvis medveten om att jag förmodligen var mer hungrig. Även om jag vill förneka att jag överhuvudtaget ens behöver mat som alla andra..! Självklart är jag hungrig eftersom jag inte äter tillräckliga regelbundna måltider. Det slutade med att jag stack från jobbet kl halv elva, åkte till matbutik och köpte bullar som jag vräkte i mig.... my god... jag ville eg bara åka hem men var uppbokad i eftermiddag och hade ingen möjlighet att bara skita i det. Typiskt! Jag hade på mig pennkjol och tight skjorta på jobbet och kände hur hela jag fullkomligt växte och jag ville helst ta på mig nåt annat mer täckande.

Vet ni vad, det har faktiskt hänt att jag köpt nya kläder under arbetsdagens gång, och bytt! Bara för att jag fått panik, tjockkänsla etc. Så himla knäppt...

Imorgon slutar jag efter halva arbetsdagen, men sambon har full arbetsdag. Som bäddat för hets..!

Hur ska jag göra med limpan nu då????

...jag har ju shoppat idag också. Såklart. Som vanligt.
Fast jag har utnyttjat mina checkar jag fått från H&M. Det blev: 2 kjolar, en skorta, en vit topp med volanger på axlarna och ett par chinos. Jättefint alltihopa. och jag har gett mig f-n på att jag inte bara ska ha på mig svart eller gömma mig för mycket. Det ger bara ännu mer fyr åt min ätstörning och sjuka kroppsuppfattning.

Jag shoppar för mycket. Inte på kredit dock. Inga skulder. Men jag tömmer kontot varje månad. Så det blir mycket pengar ändå...

Sitter och tänker på en sak min chef sa när jag hade utvecklingssamtal igår. Jag berättade för henne att jag lite smått börjat utmana mig själv med småsaker i alla fall. Ett exempel är lunchrummet på jobbet. Jag har i princip aldrig varit där under lunchen (vi har varierande lunchtider beroende på hur vi planerar vår dag i kalendrarna), men nu har jag bestämt att jag i alla fall ska gå in där under lunchen någon dag i veckan. Äta där känns omöjligt, men bara VARA där, kanske ta en kaffe. Bara vänja mig vid att sitta med de andra. Ett steg i taget...

Då frågade hon mig: Men du, är det inte två sidor av saken egentligen, för visst räcker det inte med att utmana sig i att sitta med de andra i lunchrummet och vänja sig vid det? Man måste ju vilja äta också...?

Helt rätt. Jag är så långt ifrån det... Jag vill bara proppa i mig onyttigheter. Och helst oregelbundet.
Allt har blivit så fel...

kram hej

Fullproppad med bullar igen. Kan inte sluta. Åt dessutom upp alla bullar här hemma som min sambo tror att jag egentligen inte äter av. Men jag orkar inte få panik, han kommer förhoppningsvis inte fråga nåt.

Skönt att vara själv hemma en stund just nu, men sen ska det bli skönt när älsklingen kommer hem. han har beställt korv med bröd så jag ska väl tillaga detta. Själv äter jag nästan aldrig tillsammans med min sambo (eller nån annan heller för den delen). Jag har så stört ätbeteende, men allt blir en vana och ibland tänker jag inte ens på hur mycket det faktiskt påverkar hela mitt (och sambons) liv, inte minst det sociala livet givetvis.


Kram

Förresten, till dig lillamy: Du får självklart länka till mig! (jag skrev en kommentar under din) men jag undrar också, hur kommer jag åt din blogg? med min mailadress..?

Hade möte med chefen idag. Vi har haft en väldigt öppen dialog kring min problematik och jag har pratat med henne om min syn på mig själv, tjockkänslan, önskan att vilja gå ner i vikt, ångest, trötthet, antidepp etc. Hon frågade hur det är med mig nu, med ångest och så. Jag sa att jag ju under en tid bytt och trappat upp min antidepressiva medicin. Att jag överlag mår bättre (hade ju panik ett tag då jag hetsåt och gick upp i vikt av den förra medicinen och mådde skit), men nu har den nya medicinen fått mig avtrubbad på nåt sätt. Jag bryr mig inte lika mycket. Är trött, orkar inte röra på mig lika mycket, men jag känner också hur jag bryr mig mindre och mindre om det faktiskt. Det är rentav skönt att inte känna motionspress längre. Jag måste inte gå upp tidigt för att hinna ut och gå innan jobbet. Det är så gött att bara sova lite längre på morgnarna, ta det lugnt, gå ut en liten sväng för hundens skull. Känns skitskönt ärligt talat.

Jag har ju under en tid själv dubblat min dos av antidepp då min doktor inte är det minsta involverad eller bryr sig om varken dos eller typ av medicin. Min sambo vet om detta faktum. Men jag har sagt att jag ska stanna nu vid 40 mg. Är det någon som läser detta som vet om det är lagom att stanna där?

Jag känner iaf ett lugn jag inte kände innan.. och det är underbart.

Chefen avslutade vårt möte idag med att säga att hon tycker jag är väldigt smal. Detta tycker jag är konstigt. Jag har normalvikt nu, jag är inte alls smal! Visst jag är inte stor heller, men absolut inte väldigt smal. Jag går ju runt och skäms för att jag gått upp i vikt. Det är konstigt hur ens bild av sig själv inte kan stämma med hur andra ser en. Jag blir så osäker av det. Känns konstigt på nåt sätt. Samtidigt blev jag glad. Sjukt egentligen... önskar att jag egentligen inte brydde mig. Jag är livrädd för kommentarer om min vikt (iaf ev kommentarer kring viktuppgång).

Har ätit bullar idag som vanligt. Det är min drog. 

Det är riktigt varmt idag. Sambon sitter ute i solen och läser. Hunden snarkar bredvid mig. Det är en riktigt lugn och skön dag faktiskt. Men jag är lite sugen på godis eller nåt annat onyttigt. Har redan varit framme en vända till affären. Skyllde på att vi hade slut på bananer och mjölk och att jag därför skulle fram och handla. Sambon anar nog att något inte stämmer när jag åker iväg sådär, för han frågar aldrig om han får följa med... Så jag köpte två kanelbullar och åt i all hast i bilen!

Och nu sitter jag här, och kan jag inte tänka på annat än att jag vill fortsätta. Vi har ett wienerbröd hemma, och ja, jag vet att jag sa att det inte är så gott, men allt går i en nödsituation. Dock är det sambons och där går faktiskt gränsen just nu (hoppsan, lite moral finns det kvar..). Vi har även bröd och smör. Något som lätt triggar igång mig. Meen jag är mer sugen på sött just nu. Och jag tänker inte slösa kalorier på något jag inte tycker är riktigt gott.

Imorgon är det jobb igen. Jag håller mycket grupp-informationer i mitt jobb. Älskar att informera, tala framför folk, känna att jag kan dela med mig av den kunskap jag har skaffat mig genom mitt jobb. Nu i veckan som kommer ska jag till en skola och prata för alla som ska ta studenten där, vilket är några hundra...haha.. tänk jag som va så nervös för att hålla föredrag i skolan när jag gick på högstadiet och gymnasiet! Och nu gör jag det minst en gång om dagen i mitt jobb. Jag skulle egentligen vilja utveckla den sidan ännu mer, hålla ännu mer grupper. Vi får se i framtiden.

Jag äter alltid i smyg, i princip alltid. Och ofta i bilen. Ni skulle se hur min bil ser ut inuti. Kladd överallt! På sätet, smulor, klet på ratten, växelspaken. Pärlsocker på mattorna... osv osv osv.

Så fort jag städat den (ångesthantering, sudda bort det onda) så kletar jag ner i den igen.

I början av veckan var jag på möte på ett annat kontor och en tjej från mitt jobb var med, hon hade åkt buss dit. Men sen frågade hon om hon fick åka med mig tillbaka till vårt kontor.. herregud tänkte jag. Faaan också..! Ut med pappersservetter, torka torka torka! Men jag fick ju inte upp allt, inte ens hälften av allt klet och alla smulor och dessutom bad jag henne vänta utanför bilen ("den är så skitig!"). Jag vågade inte möta hennes blick på hela vägen tillbaka till jobbet.

Och igår skulle min sambo hjälpa mig att fylla på motorolja som min bil överkonsumerar (jag har en rätt gammal bil, det är vår extrabil för sambon kör den nyare och större där vår hund får plats). Därefter öppnar han passagerardörren för att kika när jag startar så varningslampan för oljan slocknat. Usch så jobbigt det kändes.. tänk så såg han smulorna!

Som jag tidigare skrivit så vet alla i min närhet om att jag har ätstörningar (de flesta reagerar dock bara när jag pendlat neråt i vikt, såklart fastän det är då jag eg har minst ångest), dock vet inte min sambo hela sanningen om hur min äs yttrar sig. T ex överätning, hetsätning, smygätning. Det skäms jag för mycket för att berätta. Och det leder till en enorm falsk-känsla. En känsla av att ljuga, att smussla, att vara en dålig person utan karaktär som inte förtjänar att vara älskad.

Jahapp då va det helg igen. Jag och sambon har varit på marknad idag, det är så himla mysigt och vårigt med marknader tycker jag. Själv var jag yr i bollen eftersom jag inte klarade äta så mycket innan (tycker det är så svårt med frukost och vill hellre svälta så länge som möjligt under dagen).

Hur som helst, vi träffade en massa känningar på marknaden, vi köpte honungssenap (gott till sommarens marinader..huah..exempelvis) och sedan åkte vi hemåt. Min sambo älskar att fika, och det gör ju jag med egentligen, så han föreslog att vi skulle köpa med fikabröd hem. Sagt och gjort, men blandande känslor gick jag in på konditoriet där jag förra vintern köpte massa semlor för att hetsäta.. Vi köpte en kanellängd och två wienerbröd, som min älskling älskar. Själv har jag tack och lov aldrig tyckt om wienerbröd, men kanellängd däremot.. f-n vad gott det är!

Så när vi kom hem rastade sambon hunden och jag passade på att äta av kanellängden i smyg (alltid i smyg...) innan de kom in. Sen fikade vi tillsammans. hur kan det vara så svårt att fika med någon, och så otroligt lätt att vräka i sig när man är själv? Är det  någon som håller med om detta? Själv har jag nästan utvecklat en fobi mot att äta med andra, jag klarar inte ens av att hunden tittar på mig när jag äter.

Suck. kram

Idag är det tufft. Riktigt tufft. Jag åkte hem tidigare från jobbet (utan att fråga, och satte av min telefon). Tyvärr så är alltid min älskling ledig när jag egentligen bara vill hem och hetsäta. Ja.. VILL.. ni hör ju! Jag får skylla mig själv för att jag mår skit. Det är väl inte konstigt att jag går upp i vikt när jag bara äter skräp. T o m när jag inte ens är sugen egentligen. Tvångsmässigt ska jag vräka i mig fikabröd, godis, bröd eller vad jag nu är sugen på. Bara då slipper jag känna. Men tyvärr kommer ju ångesten tillbaka så fort sista tuggan är tagen = ångest!

Som sagt; älsklingen är ledig, jag kommer hem, han sitter med sin deklaration. Jag får genast dåligt samvete över min egen dåliga koll på min ekonomi. Behöver jag berätta att min sambo har världens koll på sin ekonomi? Han har sparande, aktier, fullständig bokföring.

Själv har jag bättre lön än min sambo, men i slutet på månaden får jag ändå föra över pengar från mitt sparkonto.. varför? Mat såklart! Och kläder, tidningar, smink. Jag lägger ner otroligt mycket tid och pengar på mitt utseende. Folk kallar mig för "snygging".. BAH! säger jag. Fy f-n, det äcklar mig. Mitt självförakt bara växer. Jag är tjock, svullen, pluffsig, äcklig. Jag ryser när jag skriver det till och med.

Jag har sedan tre år tillbaka haft självmordstankar till och från. men egentligen aldrig planerat något fullt ut, utan det har snarare visat sig som riskbeteende. Jag kör bil fort, ser mig inte om när jag går över vägen, ber om att bli dödssjuk, att dö.. etc. Det skrämmer mig inte det minsta, men jag kan ångra när jag i en ångestattack nämnt något om det till nära och kära.

Jag är uttråkad... sambon lagar mat. Jag har jättesvårt för "vanlig" mat, rutiner, att va som en "vanlig" människa. Jag tror jag måste vara något speciellt för att duga förmodligen?

Nä, jag vill inte ha vanlig, tråkig, äcklig mat. Jag vill bara svulla. Och samtidigt är det det som jag vill allra minst. Jag vill ju innerst inne bara må bra och bli glad igen (och då menar jag glad på riktigt) ända in i själen...

Känns som en bra dag trots lite tvångsmässigt ätande. Har jobbat fram till 16. Nu väntar jag på sambon och hunden. Det snöar lite ute, trist tycker jag! Men samtidigt kan jag inte påstå att jag längtar efter sommaren, snarare till hösten. Jag pallar inte solen och att vara lättklädd. Jag längtar till hösten. Få kura inomhus, tända ljus. Inte behöva visa sin kropp lika mycket.

Jag har fått guldbonus på 1000 spänn från H&M... My god! har handlat för 17500 kr på ett år.

Hahaha... :) tycker nog allt jag förtjänar den bonusen faktiskt.

Kram

Har ätit nästan 6 kanelbullar, 75 gram choklad, 1 banan, nån tugga bröd m smör och ostskiva, sockerkakssmet.

Blir så trött på mig själv.

Lagar köttgryta till kvällen, till sambon, för själv tänker jag inte äta nåt mer!!! Usch...

Har varit en bra dag på jobbet... imorgon blir det nog ganska kort dag. Har så svårt att koncentrera mig, tänker bara på mat och min kropp. Ja, ni som har ätstörningar vet väl hur det är. Har shoppat (ångesthantering) också.
Hatar provrum, men älskar att shoppa. Handlade en top på JC och en fin kofta på H&M. Även Brun-utan-sol-produkter på Åhléns (Kan inte tänka mig att sola i sommar och visa min kropp, så jag får fuska istället).

Nähä, ha en fin kväll alla.

Kram

Nu har jag precis ljusfärgat håret och är supernöjd!
Jag köper en av Loréals ljusaste färger, låter sitta i ca 25 min, sen tvättar jag ur det med ett silverschampoo (bästa sättet att slippa gula toner). I övrigt är jag lika missnöjd med mig själv som vanligt, känner mig pluffsig, fett ansikte.

Hoppas det blir en god natts sömn så jag är laddad på jobbet imon... jag har mycket kundkontakter, ett väldigt socialt och krävande jobb rent mentalt. Detta gör det väldigt svårt för mig, då jag säkert skulle behöva vara sjukskriven på deltid egentligen... men husdoktorn struntar i vad det är med mig, hon skriver ut medicin och bryr sig inte i övrigt. Jag vågade inte utmana ödet i o m att jag fick min medicin och att prata om en sjukskrivning kändes uteslutet. Inte bra... Undra vad min chef säger nästa utveckingssamtal. jag har ju dessutom inte riktigt påbörjat behandling än, snarare avbokat möten med psykoterapeuten. Jag har känt mig omotiverad (vilket jag fortfarande gör) och nu har jag inget möte förrän i mitten på maj. 

And that´s all I have to say about that.../bye

Har varit iväg på utflykt med min karl idag, hälsat på släkt samt gått i affärer.
Jag smet ifrån och skulle gå "in i en skoaffär"; gick till Willys och handlade choklad och skumgodis. Satte i mig så mycket som möjligt innan jag mötte upp sambon igen. Jag är verkligen en missbrukare. Suget är så stort!
Inte konstigt i och för sig: jag äter ju för lite annan mat... mest frukt så att jag kan frossa i godsaker utan att ha "slösat" bort kalorier på sk vanlig mat.
Smart. Verkligen.

Suck. Jag måste bestämma mig, det måste få ett slut! Samtidigt ger det mig något. Vad är det jag är rädd för? Att va uttråkad?

Imorgon är det jobb, orka...

Jag har i många år fört en kamp mot mig själv. Jag har förminskat mig själv, trampat på mig själv och jag fortsätter att varje dag hata mig själv, förakta mig och klandra mig. Det hela blir en ond cirkel som får en att må ännu sämre. Det är verkligen livsfarligt. Tankens kraft är enorm! Jag är lika förundrad som förfärad.

Innan jag fick ätstörningar var jag precis som vilken tjej som helst. Faktiskt ganska stolt över mig själv till och med! Tyckte ofta att jag såg bra ut, älskade att handla kläder, att sola, att sköta om mig själv. Nu duschar jag kanske max två gånger i veckan (usch va äckligt det låter.. jag står nämligen inte stå ut med att känna vattnet mot min kropp, får t o m rysningar bara jag skriver om det). Jag hatar verkligen att duscha och att torka mig! Dock döljer jag detta väl. Är alltid välsminkad, välklädd etc. Men jag tycker ändå att jag är ful och äcklig.

Jag har många gånger sagt till min sambo att "ätstörningarna har tagit ifrån mig så mycket". Den har tagit bort mitt umgänge, genuin glädje, min familj och glädjen i att umgås med dem. Faktiskt känner jag mig fast inuti i den här degiga kroppen (som kanske inte är degig?). Jag känner mig bortkopplad från den riktiga, "vanliga" världen. Hur är det att ha en vardag, att ha vanliga problem, att inte ha en ätstörning?

Många gånger har jag önskat mig bort från mitt liv och börjat tänka på olika sätt att ta livet av mig. Men nu har jag fått utskrivet antidepressiv medicin sedan ett halvår tillbaka ungefär. Dock gav det mest effekt i början. Nu tycker jag mest att jag är hungrig och trött hela tiden. Ni andra med ätstörningar förstår ju genast hur mycket ångest det ger! En känsla av att inte orka... att ge upp. Att fullständigt mista kontrollen.

Anledningen att jag fick antidepp var att några arbetskamrater reagerade på hur jag mådde och pratade med vår chef som uppmärksammade problemet och fick mig att ta kontakt med läkare och psykolog. Det kan jag vara glad över, men jag känner mig också kluven. Omotiverad att gå igenom ännu en behandling... Fick genom företagspsykologen kontakt med en lokal ätstörningsenhet och psykoterapeut, som jag träffat två gånger. Dock måste jag bestämma mig för att ta emot hjälpen eller inte. Hur blir jag motiverad och hur finner jag orken att ta tag i detta ytterligare en gång? jag orkar inte...

Denna blogg är skapad av mig för att jag ska kunna ha ett ställe att skriva av mig på. Jag väljer att vara anonym då jag vill kunna uttrycka mina känslor utan oro.

Jag har under några år levt med ätstörningar, vilket präglar mina tankar, mitt liv. Allting. Jag känner mig ensam, trots att jag har sambo, jobb... ett bra liv. Faktiskt ett jättebra liv egentligen!

Men jag kämpar med mina ätstörningar dagligen (för närvarande med tvångsmässigt ätande och överätande, min ätstörning ändrar dock utseende lika ofta som mig känns det som), och i stort sett i det tysta. Inte på det sättet att det är hemligt, tvärtom har jag varit rätt öppen med att jag har ätstörningar och de flesta runtomkring mig känner därför till det, inkl min sambo/familj etc. Jag har även gått dagvårdsbehandling.

Det jag saknar är någon jag kan öppna mig för till 100 %, någon att prata av mig hos. Någon att mata med alla mina sjuka tankar utan att bli idiotförklarad och utan att såra eller vara rädd för att göra ledsen. Mina föräldrar och mina syskon har mått otroligt dåligt pga min sjukdom (inte minst pga självmordstankar som jag haft och inte kunnat tiga om) och jag vill därför inte längre utsätta varken dem eller mina underbara sambo för mer lidande. kanske kan denna blogg underlätta för mig genom att låta mig skriva av mig.

Jag följer själv många bloggar skrivna av andra tjejer med liknande problem som jag och det ger tröst och en känsla av någon som kan förstå.

Har precis tagit antidepp och det bränner i halsen, tycker det är bättre med piller än med kapslar... om det är nu är någon som läser detta; har har du erfarenhet av Fluoxetine?

//tackhej.