Sedan helgen har jag haft svårt att prata och uttrycka mig. Jag försöker prata som vanligt men sluddrar på vartannat ord. Jag har gruppträffar på jobbet minst en gång i veckan. Det brukar aldrig vara nåt problem. Men shit, idag blev det rent jobbigt för mig. Märktes ingen reaktion på de som var där. Men minsta kommentar från någon, eller anmärkning på något jag sa, så hade jag brutit samman. Och när jag var på väg in i vår lägenhet fumlade jag med nycklarna. Jag tappar saker, samt balansen. Ringde till I i ren och skär oro. Hon kunde ju bara spekulera, kan bero på att jag grubblar extra mycket nu, det går så mycket energi till detta att kroppen inte orkar något annat. Följden blir att tal och rörelser hamnar efter. Jag vet inte, men det är väldigt obehagligt. Imorgon är det terapi. Usch..:(

"Om du varje dag bär en korg med grus till samma
ställe kommer du att bygga ett berg"     Konfucius


Jag mår inte så bra just nu, men ska göra mitt yttersta för att agera tvärtemot min känsla. Det är i de svåra stunderna man sätts på prov.

Trots att regelbundenheten i ätandet känns hyfsat trygg just nu (som jag skrev igår) så känner jag det verkligen som att jag spelar ett spel för gallerierna. För en sak är jag säker på: jag har inte fortsatt i terapin om jag varit singel. Definitivt inte. Imorgon är det grupperapi och jag är 50/50 på att gå eller inte. Även att jag gillar gruppen bättre än den enskilda terapin. Jag vill inte gå i terapi längre. Jag vill inte det. Att jag tog beslutet för någon vecka sen att fortsätta berodde enbart på påtryckningar från omgivningen. Funderar på att hoppa av. Kanske börja någon annan gång. När jag är mer mogen och redo (trots att jag förmodligen får vänta förgäves på det..).

Morning.
Det var en jättetrevlig kväll igår! Jag valde t o m att dricka vin, vilket jag ofta inte vågar. Men ett av mina delmål är ju att på helgen äta en god lagad middag och dricka allt utom vatten till. Antingen går vi ut och äter, lagar själv eller beställer hämtmat. Det är väl ett ok delmål? Min sambo är invigd för att kunna hjälpa mig. Och ca en gång i månaden ska vi fika på ett konditori/café och jag får inte bara dricka kaffe, utan fika innebär fikabröd (annars ingen fika ju!). Också en bra grej tycker jag.

En sak jag reflekterade över igår var att jag tyckte det var skönt och befriande att dricka, men är osäker på om det var på ett bra sätt eg. I DBT så pratar vi en del om att inte använda droger. Det förstärker ofta, samtidigt kan man se det som en flykt, vilket kan påverka många att dricka för mycket. Vad gäller maten slogs jag av hur mycket lättare jag har för efterrätter än för förrätter och huvudrätter. Why?? Men det slår aldrig fel. Kan i princip äta en efterrätt utan vidare ångest, medan den andra maten är betydligt med laddad. Kanske är det för att vid efterrätten vet jag vilka marginaler jag har att spela på och att ätandet närmar sig sitt slut?

Jaja.

Mitt emot mig och sambon satt en kille och jag tyckte han var väldigt fin och trevlig. Det fick mig att komma ihåg de flirter jag hade som singel... det pirrade till i magen på mig vid den tanken. Shit vilken kick det är att känna sig åtrådd och beundrad! Det är en självförtroende-boost som det är svårt att hitta i den vardag man lever nu (missförstå mig inte, för jag älskar min sambo och han mig, men man känner ju varann så väl efter dessa år). Det började ofta med att jag genom gemensamma vänner träffade någon kille på en fest, han gav en uppskattande ögonkast när man kom in i rummet (jag brukade ofta komma sent till fester med vilje, för att göra en "oförglömlig" entré... haha..) och väl ute på krogen började man snacka, dansa och hångla. Det gav en känsla av att ha lyckats, att duga, att räcka till, att ha makt, att få det man vill. Etc. Jag var inte promiskuös, i den meningen att jag gick från säng till säng (Obs, jag dömer ingen som gör det heller), men flirtmässigt var jag otroligt promiskuös. För flirta är otroligt roligt!

Nog sagt om det. Fantasi är trevligt att ha och man inser att man mitt i allt jobbigt också har haft ett annat liv, som inte bestod av enbart mat och vikt. Det är bra att minnas det.

Nyss haft en överätning; pirog (?!) och flera olika bakverk. Och nu är jag i samma situation som alltid efter en överätning; dvs jag vågar inte dricka. Eftersom jag inte spyr "behöver" jag inte ha i mig en viss mängd vatten för att få upp det jag satt i mig. Jag är/gör precis tvärtom. Dricker inget istället för jag är så rädd för att magen ska svälla upp som den gör när man fyller på med vatten och att jag ska känna mig tjock. Vet inte om det är farligt att inte dricka efter ett visst matintag? Nu börjar jag iaf bli rejält törstig.

I övrigt är läget sådär. Gör så mycket jag orkar med när det gäller matschemat, men kunde kämpat mer. Har shoppat riktigt mycket de senaste två dagarna (ångestshopping såklart). Runt 3500 spänn på kläder. på två dagar... haha.. usch ja. Typiskt mig. Kläder som jag ändå säkert inte kan ha om ett tag.

Nu börjar helgen för övrigt. Vi ska på 40års-fest för en vän imorgon, har faktiskt inte haft ångest än över detta och tror det kan bli roligt. Hoppas det!

Jag går runt med en känsla att "det är så mycket hela tiden", och "jag får aldrig vila/ta det lugnt". Framförallt känner jag att terapin 2 ggr i veckan tar på krafterna och även om jag nu jobbar 7.30-12 så börjar inte terapin förrän 14 på tisdagar och 14:15 på torsdagar, vilket innebär att jag ändå inte får en hel, full vecka med "fria" eftermiddagar att bara åka hem.

Samtidigt funderar jag på varför jag känner på det viset. En aning har jag och det är att jag vill vara hemma själv med min ätstörning. Jag vill låta den frodas, ge mig hän till den fullständigt, vara förlorad i dess klor. Och nu, med matschema och allt annat så är det en ren och skär sorg jag känner, ungefär som att jag mist en nära vän...

Jag ringde till min terapeut innan och sade att "Vet du, jag är så arg! Så fruktansvärt förbannad på dig! Och jag vill säga till dig att det är jag som bestämmer. Ingen annan! Jag äter vad jag vill, när jag vill och i vilken mängd jag vill! Jag tänker inte väga mig på sjukhuset mer, bara för att du vill det och vill njuta av att se mig gå upp i vikt. Aldrig mer! Det är slut på att äta efter ett gödningsschema, bara för att alla andra vill att jag ska göra det! Jag bestämmer!"

Nu känner jag mig lite skamsen, men samtidigt orkar jag inte det. Hon förstår, hon vet att jag är rädd och hon sa det och det gjorde mig ännu mer förbannad än vad jag redan var såklart. Jag känner fortfarande ilskan ligga och pyra under ytan. Jag tog en kudde efter samtalet med henne och slog den upprepade gånger mot väggen och skrek. Sån energi, sån ångest. Men bättre än att skada mig iaf. Jag vägrar säga nu att jag kommer jobba klockrent mot ett nytt beteende. Jag lovar inte saker jag inte kan hålla.

Önskar jag hade kunnat vara mer peppande och uppåt, men just nu är mitt liv, mina tankar och mina känslor sådana här. Det bara är så.

Tack alla för era kommentarer, jag behöver dem verkligen! Tror det ligger mycket i det som du sa Bullen; att släppa vikten och istället fokusera på att ge kroppens inre organ det de behöver. Vet ni hur man kan kolla hur kroppen mår på insidan? Har för mig det är nåt sånt i Anna Ankas tv-program "I form med Anna Anka", men det är väl bara nåt som finns i Hollywood.

Imorgon ska jag jobba... första gången sedan den 21 dec. Hur ska det gå? Nya rutiner IGEN.

Efter mycket grunnande och inspiration från olika håll har jag bestämt mig att avge följande löfte för 2011:

Att försöka acceptera den jag är och göra det bästa av det.
Att inte sätta upp för höga mål och framför allt att unna mig själv att må bra!

Jag ville skriva ner det så jag kan påminna mig själv om mitt löfte när jag vacklar i min tro på mig själv!

Hela förmiddagen spenderade jag med att röja i min garderob. Detta resulterade i 5(!) flyttlådor med kläder som jag nu inte riktigt vet vad jag ska göra med. Det lutar åt att jag skänker bort det. En hel del av plaggen hade prislapp kvar. Haha.. usch ja. Det är en typ av ångesthantering att shoppa. Men nu har lusten till viss del avtagit. Känns inte roligt när inte vikten är stabil. Så jag ska lämna tillbaka ett par byxor och en top jag köpte på H&M igår. I övrigt har jag börjat klistra in urklipp i en pärm. Tycker det är så roligt att ha. Min bror blev ju pappa 22 dec och den annonsen har jag klippt ut bl a. Sen är det ju en del jag känner som gift sig och andra som fått barn.

Jag köpte två pocketböcker tidigare i veckan. Jag har alltid älskat att läsa, men just nu är det svårt. Men jag har köpt dem ändå, för det är där jag vill vara och det är det jag önskar klara av. det får bli något att se fram emot. Kanske börjar på den ena redan ikväll.. :)

Nu är jag något lugnare än i mitt tidigare inlägg. Allt får bli som det blir. Jag SKA kämpa på. Försöka allt för att ge min kropp det den behöver. De största utmaningarna kommer bli att varva ned och att inte kompromissa gällande matval och mängd. Shit vad svårt. Men jag måste upp i sadeln igen och se framåt nu. Det som hände i eftermiddags har hänt. Inget jag kan påverka nu. Får istället försöka göra nuet och morgondagen till något bättre för mig.