Inatt har jag skrikit mer än jag sovit. "SLUTA!!" "NEEEEEEEJ!" osv. Orkar inte tänka mer på dessa drömmar just nu. Kan bara konstatera att äs-monstret försöker göra det svårt för mig att jobba för det friska, inte minst genom att orsaka trötthet som ju minskar motståndskraften.



MEN!

Jag är lika jävlig tillbaka! Frukost (som vanligt), trots en extra macka till kvällsmålet efter festen vi var på igår. Hade KORTÄRMAT på festen förresten. För första gången på flera år faktiskt... och det var jättejobbigt, men jag gjorde det bara för att ställa till det för äs riktigt ordentligt. Det gör ju han för mig. Så nu är det MIN tur att ge igen för all skit han åsamkat mig. 



Och jag lever än. Jag sitter här i soffan, i kläder vars passform ändras lite hela tiden. Och ja, det smärtar, det gör ont.. men det är INGENTING om man jämför med hur de senaste åren smärtat mig!! Det måste vara värt det här för att en gång för alla få ett friskt och fritt liv igen.

 

Idag är det nyårsafton.

Mina tankar går till alla er därute som, liksom jag, kämpar med en ätstörning. Jag vet hur ni har det, jag vet vilket helvete det är. Tänker på er så himla mycket och önskar jag kunde få ge var och varannan av er en stor, varm kram. Ni är mina hjältar och lova att inte ge upp, lova att inte låta sjukdomen vinna och krossa er!

Varje dag är NY, det finns inget som säger att året som kommer inte kan vara året som några av oss blir friska, några kanske tar sitt första steg mot tillfrisknande, någon annan vågar erkänna vidden av sin sjukdom osv.

Gott nytt år önskar jag oss alla, samt sänder ut oändligt med kramar i etern. NI ÄR VÄRDEFULLA!!!<3 

Är på jobbet nu, ett under om jag tar mig igenom dagen... Ute regnar och stormar det, det är mörkt, mulet... och inuti mig är det precis likadant.

I morse när jag skulle bestämma vad jag skulle ha på mig höll jag på att dö!!!!!! Fy fan vad smärtsamt det är nu. Det putar vid brösten, en känsla av rumpa, lår. Vill inte, vill va osynlig orkar inte synas.

BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!!!!!!!!!

Jag är helt uppriven, mår skit, skit, skit!!!!!!!!

SKIT!!!!

Vid 13 idag befann mig jag, chefen, min handläggare på FK, min läkare och en rehabsamordnare på plats på sjukhuset för att tala om mig. hallåå: om MIG liksom!! Det första jag sa var att "tänk att alla ni är här för min skull!!" haha:) Kändes ju jättefånigt och väldigt hedrande på nåt sätt. Men det blev ett bra möte. Jag kommer fortsätta som jag gör nu med arbetsmängd osv.

Min läkare frågade om min vikt, om jag gått upp något. Genast tänkte jag att "faaan, han ser det, han tycker jag är pluffsig!" osv. Men jag klarade att slå bort detta och inte få ångest. Han sa att han vill att jag ska väga mig en gång i veckan. Fy sjutton säger jag bara.. vet inte om jag kommer våga det. Vad skulle det vara bra för..? Nä, det kan jag inte förstå faktiskt. Jag märker ju skillnad på kläderna och jag vill inte få något konstigt siffertvång igen! buhuuhuuu

En sak som är säker är att jag gör stora framsteg hela tiden i min friskprocess i alla fall. Jag använder kontinuerligt mina färdigheter från DBT-terapin, och det har hjälpt mig att ta steg som jag aldrig trodde jag skulle klara ta. Några av dem är att jag nu kan:

1. Äta med andra utan att tycka det är jobbigt. Jag kan tugga utan ångest när folk ser på, svara på frågor även om jag är mitt i en måltid, hantera att folk tittar på min tallrik osv 

2. Laga mat (som jag själv ska äta givetvis!!) och även stå ut med att sambon lagar mat. Bara oset kunde få mig att spåra ur innan...

3. Vi kan ha massa mat hemma utan att det väcker ångest och rädsla för att hetsäta osv. Detta eftersom jag nu äter ordentligt, regelbundet, och av ALLT! Tidigare fick sambon ha med sig allt bröd till jobbet... för att jag var så fruktansvärt hetsätningsbenägen.

Det finns fler saker jag klarar nu som var i princip omöjligt för mig innan. Det gör mig lycklig.

Nu ska jag dricka kaffe och äta kvällsmat framför Greys Anatomy. Tänker på er tjejer<3

Jodå, jag överlevde natten trots att salamimackorna följdes av pepparkakor i mängder. Kräktes INTE. Kände det faktiskt som att "I don´t care, fuck it" och sen somnade jag faktiskt rätt gött. jag vet ju att jag måste följa kroppens signaler. Den ber ju inte om något bara "för att"..

När man jobbar mot sin ätstörning istället för att låta den frodas börjar man helt plötsligt ifrågasätta mycket i sin tillvaro och många känslor (inte sällan från obearbetade händelser i det förflutna) våldgästar en. I alla fall är detta min erfarenhet. Många gånger kommer de här känslorna hand i hand med viktuppgången, eller har iaf gjort så för mig.



Och det är DÅ, mina vänner, som vi måste ha is i magen och INTE GE UPP utan fortsätta trots att det gör ont så in i *piiip*!

Om vi ska bli friska så måste vi faktiskt, förr eller senare, möta våra demoner, eller som Eminem säger i låten "Not afraid" i föregående inlägg: "I´m manning up to face my demons" eller nåt sånt.

Det jag framförallt brottas med nu i denna viktuppgång är:

ILSKA - den tror jag är lagrad (och tyvärr ackumulerad) inom mig sedan många år. Jag tror även, än så länge, att den har sin grund i många olika händelser/personer i mitt liv. Inte bara någon enstaka.



SJÄLVFÖRAKT - Att jag hyser sånt enormt förakt för mig själv. Detta är så extremt i sin natur att jag t o m finner det stötande och jobbigt om någon visar kärlek/åtrå till mig. Då känner jag en sådan otillräcklighet att det GÖR ONT inombords och jag vill bara fly från blickar och händer och allt som detta kan innebära. Jag känner mig exempelvis ofta äcklad av mig själv, ofräsch, fruktansvärt ful och misslyckad.



Självföraktet är enligt mig mitt största problem. Där ligger en stor nyckel för mitt tillfrisknande. Men när jag börjar bena i denna enorma djungel så kommer det fram så mycket att det blir svårt att sortera allt. Det är väl där jag är just nu; att försöka identifiera de olika trådarna inför att kunna jobba mer intensivt med dem.



Nu ligger frukosten i magen och tusen tankar far i huvudet. Ska försöka vara så mindful jag bara kan och se klart på dem, innan jag sakta släpper iväg dem.

Tröttheten lamslår mig fullständigt idag, men jag är iaf på jobbet och försöker bara ta mig igenom minut för minut.

Igår var jag med vid en danstillställning och hjälpte till i ca 7 tim (!) och det tog kol på mig. Åt så jävla mycket till kvällsmål när jag kom hem TROTS att jag ätit bra under dagen. Så tröttheten idag, samt gårdagens kvällsmål är en mycket bra (för att inte säga ULTIMAT) grogrund för ångest á la äs.

En bra helg till trots så känns livet just nu totalt meningslöst. Och jag ser liksom ingen ljusning, det här är bara ett liv där jag tar mig igenom dag för dag, inget annat! Har ingen längtan eller lust till något, förutom att få må bra. Just nu vill jag bara åka hem till sängen och dra något gammalt över mig! Obs: då menar jag alltså INTE min sambo!

hahaha :)

Nä usch vad elak jag är mot min tuss. Nu tittar jag in till er<3<3<3

Sitter i soffan med hunden och datorn i knät. Jag är såå allergisk just nu. Ni ska se mina ögon!



8)

Jag vet varför, jag har inte käkat allergitabletter på flera dagar för de har tagit slut och jag har glömt köpa nya. Alltså igårkväll kliade ögonen så jag höll på att bli TOKIG när jag vilat med hunden i famnen. 

Så ja, allergipiller är definitivt en grej jag måste köpa idag. Sambon ska iväg och jobba strax och när han kommer hem vid lunch ska vi bara äta och sedan iväg ut i julhandeln.  

Jag hetsade igår eftermiddag efter jobbet, men idag har jag ingen lust. Jag får inte alls samma tillfredsställelse av det längre (bara för några dagar sedan kunde jag inte se mig ta mig igenom en enda dag utan en hetssession). Men NU vet jag att jag både vill och kan vara utan den där skiten, det bevisade konferensen för mig.

JAG KAN!!

Jag är på jobbet just nu, men vill så gärna skriva några rader och titta in till er innan jag tar tag i alla uppgifter som väntar på mig här. I tisdags åkte jag iväg med massa kollegor på konferens. Totalt två hela dagar och en natt. Sammanfattningsvis har jag under dessa:

Ätit ALLA måltider tillsammans med mina kollegor (med 2-3 timmars intervaller). Klarat att INTE svälta och/eller äta för lite!

Suttit på röven hela dagarna och inte haft något problem med det.

BADAT!!!!! (det hade jag absolut inte planerat, för det är en sådan skräck.. så jag fick köpa baddräkt på hotellet.. hellåååå, baddräkt liksom..! hur kusligt är inte det? De hade spa på hotellet, så jag och flera andra bubblade och mös i bassängerna)

Dansat halva natten (äntligen, inte gjort det på flera år och sanningen att säga ville jag egentligen bara skita i hela festkvällen men är nu glad att jag inte gjorde det).

Blivit svullen som Barbapappa (alltså ni skulle bara veta, fy fan..haha) pga vatten som nu samlas i min kropp eftersom jag plågat min kropp med hets och kräk så länge och nu inte kräkts på dessa dagar.

Haft roligt/skrattat/hållt presentationer etc.

Varit förbannat trött, men också rätt pigg mellan varven.

Lärt känna massa nya människor och tyckt om det.

Nää, jag ska inte bli mer långrandig nu, så jag återkommer senare – måste titta in till er och se hur ni mår underbara vänner därute! <3

Godmorgon.

I morse åkte sambon iväg och kommer åter imorgon kväll. Hunden är hemma och är helt mitt ansvar nu. Det kommer fungera annars får jag ta hjälp. Låter som en gammal skröplig tant..!

Frukosten är i magen, precis som vanligt, men orken kan jag inte uppbringa just nu. Så en kollega ska byta pass med mig idag.

Nathalie, tack för din kommentar<3 och alla ni andra också. Ni är så fina!

Nu måste jag rusa!!