Matubstitutens månad; det skulle man kunna kalla december i mitt fall. Har fuskat så det stått härliga till, vilket inte minst syns på vågen. Detta gör mig väldigt osäker i min motivation att bli frisk, vilket ju beror på att jag låtit äs ta allt större plats i min vardag. Min terapeut arbetar med denna ångest/äs-liknelse:

"Tänk dig att du har en tigerunge i ditt kök. Den skriker för att den är hungrig. Varje gång du matar tigern slutar den skrika för en stund. Men den börjar snart skrika igen. För varje gång du matar tigern växer den. Den skriker allt högre och högre för att få mat och det blir allt jobbigare. Stunderna den tystnar efter du gett den mat blir allt kortare. 

Om du däremot inte matar tigern så kommer den till en början att skrika högre och högre. Men i takt med att du inte matar den så förtvinar den allt mer, avtar i styrka och till slut dör den och kan inte längre skrika på dig."

Tycker det är en skitbra liknelse med hur ångest och äs fungerar. Äs älskar sig själv. Efter en period med matproblem skriker äs allt högre och vill att vi ska fortsätta, men hans skrik avtar bara korta stunder och han får växa inom oss och ta allt mer plats. Jag ska iaf jobba för att nyårsafton ska bli en bra dag (man får ta en dag i taget!).

Förresten, avger ni nyårslöften? Några speciella i så fall? 
Jag sitter och funderar på om jag ska göra det, brukar aldrig göra det annars. (Förutom det nyår jag lovade mig själv att fokusera på mig själv och mitt välmående och fick ätstörningar). Jag tror dock att nyårslöften kan vara riktigt bra och ge en hoppfull start på nya året. Bara man inte beskyller sig själv om man av någon anledning inte tycker sig uppfylla det man lovat sig. En sak är dock säker; jag ska fortsätta med min terapi!

Ojoj vad sjuk jag varit (och är fortfarande) denna julen. rejält förkyld och lite feber på det. Så blir hemma från jobbet idag för att "kurera" mig som det heter. Dvs försöka vila med gott samvete. Men måste bara säga att det varit en underbar jul. Lugnt och skönt och har kunnat njuta lite iaf, och vilat vilket varit behövligt! Jag har haft, vad jag upplever det som, en reunion med min familj. Dessutom har jag gjort lite behandlingar inför denna julen som fått mig att känna mig något fräschare; klippning och slingning, tandblekning(gör jag ganska regelbundet), LPG-massage (lipomassage), samt så ska jag även göra Plasmalite i mellandagarna (ta bort hår på benen permanent).

Igår var vi, min förkylning till trots, iväg hela dagen hos mina svärföräldrar och firade jul med dem och sambons syskon som alla är ca 20 år äldre än mig. Min sambo är ju 13 år äldre än mig så jag är minstingen i det umgänget. Svärföräldrarna bor mitt ute i skogen vid en sjö. Fridfullt är det.

God fortsättning önskar jag er alla!

Vaknade kl 3 nu inatt, kan inte sova. Blev rejält sjuk två dagar innan jul och det håller i sig. Näsan rinner, kroppen är överhettad och inuti halsen är det tjockt och strävt. (Innan ni läser vidare: Är ni känsliga när det gäller att läsa om vikt så vill jag varna om att det är det detta inlägg delvis handlar om, kommer inte skriva mer om det i bloggen fortsättningsvis så ni kan logga in här och känna er säkra i fortsättningen).

Huvudet jobbar för högtryck så fort jag vaknar till; vad gör jag med mig själv? varför sabbar jag för mig själv? Jag kommer aldrig bli frisk. etc etc. Min kropp mår inte bra nu. Jag har låtit äs ta över, om inte fullständigt så väldigt mycket. FAN... De kilon jag kämpat för att gå upp har jag tappat, rädslan blev för stor. Men vet ni vad? Man mår inte bättre. Man mår inte bättre.

Ångesten tvärtom ökar nu, rädslan för maten, inaktiviteten, att inte duga. det bara ökar. Och jag är räddare än någonsin. Kommer jag få stopp på det här i tid?! Vad fan är det som händer?! Jag har tagit så många kliv tillbaka.

Detta är ingen pro-ana-blogg, så läs det jag skriver med det i åtanke. Jag mår inte bra alls av det här. Och det är ju nu jag ser det svart på vitt, medvetet. Min kropps perfekta vikt som jag nått.. den är borta. allt slit att komma dit. Fan också. Mensen, och därmed sambons glädje när den kom tillbaka ("kanske kan vi bli föräldrar!"), är nu borta. Händer och fötter är kalla. mitt ansikte i spegeln är inte likt mig längre. Och äs blir aldrig nöjd. aldrig.

Och det värsta av allt är att; nu måste jag ju gå upp allt igen!

Var bara tvungen att skriva av mig. Har tryckt på detta i några veckor för jag vet hur känsligt det kan vara med sådana här inlägg. Men jag vill skriva av mig. Och jag känner därför att jag måste poängtera att vi inte pratar om en farlig undervikt. Men för mig är det en farlig vikt. För mig är det för lite. Jag måste gå upp i vikt igen om jag ska må bra. Jag är ju fan 27 år, en vuxen kvinna, inte ett barn! Jag vill må bra igen! Och det gör jag inte nu, för nu är jag rädd.
 

Här sitter jag i vår soffa och tittar på granen jag klädde tidigare. Ïmorgon på morgonen ska vi iväg till min morbror och träffa min släkt (inkl mamma,pappa o syrran). Julfrukost.

Sedan ska vi hem och steka prinskorv och lagom till kalle anka så åker vi med korvarna och köttbullar och egengravad lax till mina föräldrar för em-mys och sedan julbord. Sambon knådar köttbullarna nu as we speak.
Själv försöker jag mest hålla ångesten i shack.

GOD JUL på er alla!

Utanför vårt radhusfönster är det ett riktigt vinterland, helt underbart om ni frågar mig. I måndags skulle min tvillingbror blivit pappa, men hans kära fästmö har nu gått ett antal dagar över tiden. tänk om det blir ett julbarn, en liten jesus... hahaha! :) det hade varit nåt det.

Denna dag började jag med en överätning. Inte alls konstigt eftersom jag under hela dagen igår inte kände någon hunger och inte klarade äta speciellt bra. Men i morse var jag däremot hungrig som en björn och allt möjligt (som pepparkakor med ädelost, choklad, Start etc) slank ner, efter att sambon gett sig ut med hund och bössa för att jaga. Men jag undviker panik idag. Orkar verkligen inte, och jag vet ju varför det blev som det blev. Man får verkligen inte fuska med maten när man har äs för kroppen slår tillbaka i sinom tid. Tyärr har väl dagen fortsatt i samma spår. Vågade inte äta ordentlig lunch (har istället fortsatt äta massa choklad, kaffebröd etc). Åh vad jag blir trött på mig själv.

Dock i förmiddags avbröt jag ångesten som knackade på och gav mig istället ut i julhandeln och handlade, bara till mig själv.. suck:) MEN jag köpte faktiskt konsertbiljetter också för ikväll ska det vara en stor julkonsert i en konserthall i närheten. ska bli mysigt. Vet att min mormor och morbror med sällskap ska dit bl a. Hoppas jag klarar sitta still och njuta. Har bestämt att jag ska öva mindfullness. Vara där och då, i nuet, och stanna kvar. Inte flaxa iväg i oroande tankar. Ha en fortsatt fin helg alla kära läsare/bloggvänner.

Kram på er


_________________________
Uppdatering: efter kvällsmålet klarade jag ej hålla ångesten i schack. Har självskadat. fan fan fan!! Mår skit, vill bara dö. Har säket gått upp 2kg när jag vaknar imon. skit. Orkar inte mer!

och en känsla av att inte orka. Det är jag i ett nötskal just nu. Börjar undra vad fan jag håller på med?! VILL jag ens bli frisk? Hatar känslan av att inte lita på mig själv och inte trivas med mig själv. Att vara rastlös och bete mig knäppt. T ex har jag ätit från godis som vi ska ge bort i jul. Så nu får vi köpa nytt. Känner mig onormal och besatt. Samtidigt är min sambo en sån underbar person. Han är bäst och förtjänar det bästa. Den bästa. Men jag försöker slänga bort tanken av otillräcklighet. Det är som det är just nu. Det är som det ska vara. Och jag får bara jobba för en bättre framtid.

Efter lite funderande mår jag nu bättre. I DBT jobbar vi nämligen nu med att varje dag göra något vi tycker är roligt, att vårda relationer samt att inte undvika situationer. Exempel på något jag gjort är att jag fikat med min sambo under julklappshandlandet (vårda relationen, inte undvika fika, samt att det faktiskt är roligt också). Jag har också hälsat på mina föräldrar för att vårda den relationen, samt att jag har fyllt på spolarvätska (sånt tycker jag kan vara skitjobbigt att ta tag i och alltså undviker jag lätt det). Idag ska jag och sambon iväg och dansa! Så nu känns det som att jag är på rätt väg igen. Magen känns fortfarande (alltid) fet, men vågen visade i morse att jag har en sjuk kroppsuppfattning. Dock tror jag ju att vikten kan ändras på några timmar  och är alltid rädd för viktuppgång. Önskar att detta ändras snart.

Ångesten (dvs rädslan för viktuppgång/förlorad kontroll och ledsenhet) river och sliter i mig. Magen är min mätstock, känns den fet är jag fet. Allt startade med att jag såg en supermager anorektiker i affären där jag var med min sambo innan. Klarar inte av sånt, känner mig som den mest misslyckade människan i världen då. Vill gråta men min sambo har lidit nog nu.

Mår skit just nu. har ätit mellis utan att va hungrig. Fy fan vilken misslyckad människa jag är!