Jag håller på att gå sönder av längtan och åtrå. Rädda mig någon!!!!!!!!

Livet fortsätter i totalt kaos, samtidigt som jag mår så jäkla bra!

 

Den där killen jag hade kontakt med för ett tag sedan var inte alls ointresserad. TVÄRTOM har det visat sig.. Och jag blir så glad, jag har fastnat för honom fast vi aldrig ens pratat med varandra irl.

 

Egentligen är vi varandras totala motsats.. men ändå lika tror jag. Särskilt i det att vi varit med om jobbiga saker i våra liv. Gått igenom missbruk osv. Och jag måste en gång för alla gå till botten med mitt förhållande till S. Det är en sak som är säker. Oavsett vad som händer runtom så är det något jag måste göra. Men jag måste vara beredd och ha tänkt igenom saker och ting ordentligt innan. VAD KÄNNER JAG EGENTLIGEN? Det är den svåra frågan.

 

Jag ömmar för S, jag känner kärlek och vi har ett ordnat och bra liv tillsammans. Men det är som att det saknas något..? Eller FRAMKALLAR jag bara avsaknaden av detta NÅGOT i mitt huvud?

 

Han kanske är min livskamrat! Men jag bara vet inte... varför påverkas jag så starkt av den andre då?

 

Förresten, 3 ggr sedan i midsomras har jag spytt upp mat. Dock inte hetsätit EN ENDA GÅNG egentligen. Ätit mycket ja, men inte köpt hetsätningsmaterial och haft som enda syfte att hetsa. Snarare kräkts vid dessa tillfällen pga att jag fått panik och tyckt att jag ätit för mycket och inte kunnat hantera den paniken på ett konstruktivt sätt..

 

Jag känner mig så fri!!!!!!! Fri fri friiiiiiiii!!!!!!!!!

Tack för att ni skrivit till mig angående senaste inlägget. Mina känslor har varit "all over the place" (för att citera en "känd" person höhö).

 

Killen i förra inlägget har dissat mig fullständigt (Linda; det är inte samma kille som för någon månad sen) och nu skiter jag i vilket. Jag har i gammal vanlig ordning förnedrat mig själv. Inte respekterat mig själv. Det känns nu såklart ännu mer ledsamt att jag inte har de känslor jag borde ha för min sambo. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till så istället ligger jag bara väldigt lågt och försöker att inte fatta förhastade beslut.

 

Nu när jag är frisk från ätstörningar har jag förändrats så mycket, eller kanske snarare kommit fram som den jag verkligen varit hela tiden innerst inne under sjukdomsförtrycket. Jag  vet inte om min kille har hängt med i svängarna..? Helt plötsligt känner jag mig kvinnlig, sugen på livet och utstrålar livsglädje (som min kollega sa). Det påverkar såklart människor i min omgivning, inte minst av det motsatta könet, och helt plötsligt får jag sån respons och uppvaktning så jag vet liksom inte vart jag ska göra av allt!

 

Jag vill verkligen inte låta dryg när jag skriver det här (typ "jag är bäst" eller nåt sånt), men känslorna är överväldigande. Jag sprudlar av energ och JAG ÄR VACKRARE ÄN NÅGONSIN! Men precis som du skrev Hanna så är det ett behov av bekräftelse jag känner till stor del också. Jag vill bli bekräftad för den jag är, älskad och åtrådd. Jag har tidigare (innan ätstörningarna) haft ett farligt beteende där jag på ett destruktivt sätt skaffat mig bekräftelse från motsatta könet. Det får inte hända igen, det är så jobbigt...

 

Äsch jag bara babblar. Idag ska jag fly på det ena eller andra sättet. Kanske åker till min syster.