Darrig
Har dessutom lite knip i magen hela tiden, samt får värmepåslag till och från. Jag beklagar mig inte, bara konstaterar att jag nu har symptom jag inte känner igen. På något.. Kanske ska kolla upp m läkare för det där med vitaminbrist t ex, som jag fick en kommentar/tips om. Tack Lena! Ska forska i detta.
Jag har tid med min terapeut imorgon...ska maila mina dagbokskort och matdagbok till henne inför detta möte. Det här med att hantera material via dator var något jag efterfrågade. Jag är nämligen värdelös när det kommer till papper, jag slarvar bort dem, glömmer bort att fylla i osv.. då frågade jag om jag kan få dem via mail och sedan dess fyller jag i varenda dag. Man ska inte låta såna saker sätta käppar i hjulet för terapin tycker jag, och jag är tacksam att vi kunde lösa det så jag kan skriva på datorn istället (sitter ju ändå här en stund varje dag).
Har överätit mackor med smör idag. samt choklad på jobbet... choklad innehåller verkligen mycket kalorier. Jag kan inte hålla borta de tankarna när jag vet hur mycket kalorier olika produkter innehåller. För att minska ångesten över att veta det exakta antalet kalorier händer det att jag köper större antal produkter och äter lite av varje. T ex köpa 2 kexckoklad istället för en och äta lite av varje (slänger resten snabbt) och då kan det kännas skönt att inte veta exakt hur mycket kalorier det blev. Istället för att ha t ex ha köpt en hel kexchoklad och ätit hela och då veta precis hur mycket man fått i sig.
Ja ja... mulet idag, rätt skönt när man överätit.
Orolig och rädd
Jag fasar för att samma sak ska hända inatt som föregående natt. Känner mig rädd och orolig för det, även om jag vet att det inte hjälper, snarare tvärtom. Jag försöker slappna av så gott det går. Och inte döma mig själv om det händer inatt igen. snälla håll om mig, vagga mig till sömns och låt mig få en fridfull natt.
Paniken är konstaterad
Jag vaknade inatt, kände mig otroligt konstig men kunde inte beskriva för mig själv vad det var som var konstigt. Då kände jag magknipet. Något alldeles otroligt magknip. Staplade till toaletten utanför vårt sovrum. Men inget hände, smärtan stegrades. Jag kände hur paniken började bubbla inom mig och jag spydde av smärtan i magen.
Då kom kramperna. Först i händerna som intog en konstig, uppåtböjd form och helt plötsligt var avdomnade. Paniken forsade fram i hela min kropp, jag fattade ingenting. Jag ramlade på golvet och min sambo kom och undrade vad som hände. Men när jag skulle prata kom det bara ett sluddrande läte. "hjälp mig" tänkte jag. Hela käken var avdomnad och krampade. Usch asså...:( det var det värsta jag varit med om. Hela bröstkorgen klämde åt i kramp efter kramp. Andnöd.
Jag gick till jobbet i morse, men stod bara ut halva dagen. Kommer helt klart vara fortsatt sjukskriven på 25 % eller möjligen 50 %. Har inte bestämt mig än. Ska bli uppringd av min läkare på fredag. Vet inte hur länge alls som jag kan va sjukskriven på detta sätt...
Nu måste jag föna håret. Har duschat. jag har tjockt, långt hår. Tar en evighet på sig att torka annars.
Vill bara glömma den här natten.
Nämen åh
Och så himla roligt med era peppande kommentarer. Dagen har varit både rolig och ångestfylld.
Jag är en konstig blandning mellan lycklig, kär, ångestfylld, deprimerad, glad, ledsen.
Maten har gått sådär idag. är så svårt när det är jobb och få in mina rutiner... har blivit massa godis, äpplen och nu en vaniljmunk. Ingen normal mat. Känner mig äcklig och fet. Men försöker tänka bort från det där. Orkar inte klandra mig själv. Var på DBT innan, övade massa mindfullness. Pratade med de andra. Jag ska inte döma mig själv. Det gör inget bättre och ger mig knappast mer ork.
Det blir en klen uppdatering idag. Har ingen kreativitet just nu.
Ska titta in till er en sväng. Bye så länge
Vargtimmen
Men jag spolar tillbaka lite innan jag fortsätter om dagsläget.
Jag har haft några underbara dagar sedan jag skrev mitt olyckliga, uppivna inlägg senast. På något vis var det som att proppen gick ur mig där och då... i och med att jag "gav upp", så gick jag på rätt väg istället! Jag tänkte att ska jag ändå fira midsommar och äta så kan jag göra det med njutning, avslappning och med ett rent nöje. Och det blev det, det var en underbar dag och kväll! När jag skrev där och då var jag så innerligt trött på kampen mot äs. Min ork var helt slut. Och då gick det helt plötsligt enklare för mig. Jag släppte alla krav på mig själv. Att va smal osv. Jag kände hela midsommar att "Jag är jag. Take it or leave it. Mitt liv är nu, inte sen." Så dåligt som jag mått den senaste perioden trodde jag inte detta var möjligt!!
Sen att det har blivit lite småöverätningar här och där; glass, tårta, efterrättspaj och korvarna idag... men so what! Jag har inte kompenserat någonting! Och idag har jag t o m legat ute i solen i bikini.. eller ja.. bikinitopp och bikinikjol. Men ändå. Jag som sa att jag aldrig skulle göra det. Det har varit jobbigt och paniken gjorde att jag fick gå in för två timmar sen. Men ändå.... Igår hade jag också en panikattack. När jag och sambon var ute på en långtur med motorcykeln (ca 40 mil tillryggalade vi! runtom de vackra bygderna vid vättern). Det var också framåt eftermiddagen. paniken tilltog. Jag blundade, höll mig krampaktigt fast i motorcykeln. Till slut när vi stannade vid ett ställe berättade jag för sambon hur det låg till. Han lyckades lugna mig och jag använde andningsteknik för att lugna ner mig något också... Nästan som vid en förlossning, när man andas för att ta sig igenom värkarna och få ut bebisen. jag har inte själv fött men förstått att det där med andningen är bra att öva på..:)
Ångesten finns där nu. Försöker peppa mig inför kvällens grillning. Det SKA gå bra = jag ska inte lämna rester och inte kompensera.
Uppdatering
Åh, jag hade skrivit ett jättelångt inlägg och så strax innan jag skulle publicera det så sattes min dator av automatiskt för att göra uppdateringar.. buäähh!
Men jag återkommer med ett nytt inlägg imorgon. Har hänt en del sen senaste blogginlägget nämligen.
Jag vill passa på att önska er alla en glad fortsättning nu efter midsommar så kommer en uppdatering imorgon.
Jag ska kolla till er alla innan jag loggar ut, och se så ni mår ok.
Många kramar Jenny
Snälla sluta
Ångest släpp taget nu! Snälla snälla låt mig vara! Orkar inte.
Man säger alltid att man inte orkar mer, men när är det verkligen nog?? Står inte ut med denna plåga!!! Jag har lidit tillräckligt många år och när jag väl behöver alla krafter för att bli frisk så finns det inga kvar..
jag känner en enorm hopplöshetskänsla, en uppgivenhet. inte trodde jag att jag skulle hamna i den här skiten! Vad är det för mening att leva ett liv på detta sättet? Tycker det är grymt. Samtidigt blir jag livrädd att tänka så för då kanske ödet skrattar mig i ansiktet och kommer på något tusen gånger värre att plåga mig med.
Men uppgivenheten finns där. jag har mobiliserat så mycket kraft den senaste tiden, och idag känns det som att proppen gick ur fullständigt. Jag är trött, så in i h-vetes, j-a trött. Vet att svärord låter illa, men det är de enda jag kommer på när hjärnan är i det här tillståndet.
Jag saknar mitt liv! Jag saknar det så jag tror att hjärtat går i tusen bitar! Jag vill bara lämna den här tiden bakom mig och gå framåt. Meningen med livet är att vara lycklig säger Dalai Lama. Jag vill vara lycklig, men jag är inte säker på att jag orkar ta mig dit.
Nedstämd
Äntligen kunde jag ansluta till internet! Om det blir långt mellan uppdateringarna någon gång beror det på att vårt mobila bredband krånglar. Jag får panik av det..! Det ger ju mig så mycket att surfa runt hos er alla, samt kolla modé, nyheter.. få skriva av mig i bloggen..
Jag kom nyss hem från min terapeut. Men hon sänkte mig.. känns det som i alla fall. Jag har sedan förra mötet verkligen kämpat; skriver matdagbok, fyller i mina dagbokskort från DBT:n, har börjat äta mer regelbundet ( känns som ett hån att säga det just nu när jag hetsat..:( ) osv. Jag har verkligen kämpat/kämpar för fullt!!! Jag var på 40årsfest och åt där, jag var iväg med jobbet på inspirationsdag och åt med alla där. My god... jag var t o m lite stolt när jag gick till min terapeut idag. Men det känns som jag inte kämpar bra nog..:( hon försökte att åtgärda sin negativa miss (hon kommenterade direkt det mål som jag har svårast med, middagen tillsammans med sambon) genom att berömma mig för att jag tagit tag i dagbokskorten, regelbundenheten, matdagboken. Men då var jag redan inne i min bubbla.. "h-vete vad jag ska hetsa sen" satt jag och tänkte. Nästan förbannad kände jag mig faktiskt. Jag har haft det så jäkla jobbigt och kämpat kämpat kämpat och så börjar hon direkt trycka på akilleshälen.
Självklart är jag inte dum.. jag inser att det är en överreaktion men jag vill inte hålla på att förklara mig. Fattar irrationaliteten i beteendet o allt sånt. men idag tog jag ledsenheten och ilskan med mig ut ifrån mötet och hetsade.
Så nu sitter jag här med sprängfylld mage och inväntar midsommar. Jippie....
suck.
Vi var som sagt iväg med jobbet under gårdagen, på något som kallas inspirationsdag. Många bra talare. Roligt var det. Givetvis jobbigt med lunch och fika, men jag kämpade på. På ditvägen åkte jag med en kille från jobbet, men på hemvägen skulle jag åka med bussen som de flesta andra. Och jag kände redan långt innan det var dags att åka hur paniken smög sig på... det eskalerade under bussturen (som jag spenderade tjatandes med en kollega för att förtränga mitt tillstånd) och jag hade i princip full panik när vi kom fram efter ca 1.5 timmes bussresa.
Ni kan ju tänka er.. Det var varmt, trångt, och busschauffören körde så jäkla långsamt.. usch..! Jag mådde verkligen skit.
Jag körde som en dåre hem, bitandes mig i armen hårt hårt hårt. Paaaaanik... Jag har inte trott att jag lider av panikångest men fick diagnostiserat det för mig idag. Jag har lidit av ångest så himla länge så det har blivit en vana och jag har liksom inte koll alls på symptomen. Tack och lov släppte det 1 timme efter att jag kommit hem. Hatar att sambon ska behöva se mig så... Nu har jag mest vanlig ångest. Fetångest eller vad man ska kalla det. Känns alltid som fel tillfällen som högtider kommer. "När man är som fetast", "När man hetsat", "när man har ångest" osv osv osv. Men jag har kommit fram till att hur jag än vridit och vänt på det så hade jag fått det till det sämta tillfället oavsett.
Imorgon åker vi till vänner på västkusten, fast helst hade jag bara velat vara hemma. Gömma min kropp under en filt och täckande kläder.
Hur som helst; glad midsommar på er alla, ni betyder mycket för mig
Ännu en dag...
...har passerat (snart i alla fall). Jag har lite smått panik för jag känner att jag knappt rört på mig idag. Men mina tankar kring att röra på mig har faktiskt ändrats lite. För innan var all typ av motion en sort kompensation för mig. Men jag har börjat gräva djupare in i mina känslor nu och inte låta dem flyga på mig utan att i alla fall försöka analysera dem lite.
Därför har jag insett vissa saker, även om det är svårt att i själ och hjärta ta det till sig:
Att jag känner obehag inför att inte ha rört på mig är för att jag jämför med en period då jag rörde på mig alldeles, på tok för mycket och känner ett oerhört misslyckande utav detta.
samt; Att jag känner obehag för min vikt är såklart för att jag varit extremt mager.
Det är jävligt tufft att acceptera detta :(
För i och med att jag accepterar detta så tvingar jag mig också på sätt och vis att se den jag är idag och försöka stå ut med det!
(och då menar jag verkligen s e.. o c h.. s t å.. u t..!!)
Med detta vill jag säga att: Först genom att vi ser oss själva där vi är idag, istället för att se oss som misslyckade versioner av de vi egentligen tror oss vara, så får vi makten att gå vidare i våra liv. Till något bättre.
Jag är inte troende i den bemärkelsen att jag går i kyrkan regelbundet,
men just nu finner jag styrka i dessa ord:
________________________________________________
"Gud ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"
___________________________________________
Måndag
Jag behöver support i det! jag kämpar.. måste verkligen sluta att anklaga mig själv utan se det som jag faktiskt gör bra!! jag börjar bli bättre på det, men inte tillräckligt.
Men man läser ju bloggar med folk som äter lite (men ändå tycker att de ätit för mycket), då får jag ångest fast jag vet att det de håller på med är fel/farligt. Jag måste tro på min egen övertygelse! Jag är stark. Den väg jag har gått in på nu är rätt väg. Jag får inte svikta, eller tvivla i min tro på det.
Kunde inte stå emot helt
Har inte hetsat, men överätit. Ostmackor, müsli, något av en kanellängd. Kunde inte till fullo stå emot suget.
Dålig täckning
Måendet går upp och ner.. det har varit rätt ok ändå, sedan jag var hos terapeuten i tisdags. Jag är väldigt glad för det samtalet med henne och att det räddade situationen lite. Jag har dock blandande känslor. Längtan efter att va smal givetvis, samtidigt besvikelse och viss ilska och sorg över känslan att inte vara det, att vara misslyckad, att inte kunna ha på mig alla outfits jag vill ha osv osv. På något vis har jag kommit till en smärtsam insikt. Ju mer jag jobbar med mig själv och ätandet, desto värre mår jag.
Tänker på dig Ellinor, om du läser detta. Just när man faktiskt jobbar för att må bättre (dvs äta regelbundet och inte hetsäta) så släpps demonen inom en fri och visar sig med all sin kraft!! Ångest, yrsel, illamående, tilltagande oro, självmordstankar "ta mig härifrån" "vill inte mer"!! Jag känner mig som att jag befinner mig under en excorsists händer. Någon för ut en demon ur mig. Jag vill må bra och jag vet att utan att släppa kraven kring att inte äta, att va smal o så... så kommer jag aldrig bli frisk! Jag ska kämpa. Men fan vad tufft det är!
Laddar nu för middag tillagad av svärmor. Jag får inte svikta en tum från min övertygelse; att detta är enda sättet jag kan må bra igen. Jag måste äta mig fri. Trots att demonen går lös fullständigt.
Helg
Åter hemma efter en arbetsdag... Ensam, min sambo kommer hem ikväll. Stannade på en liten present/inredningsbutik på vägen hem (älskar såna affärer!!) och köpte vita bokstäver som man kan ställa typ på en byrå, eller en vägghylla. Bokstäverna bildar ordet "Hope" och jag tänkte ställa det på en smal vägghylla ovanför vår säng, tillsammans med nån blomma och annan prydnad. Kommer bli så fint. Jag är jätteintresserad av inredning, längtar tills vi flyttar till hus och man kan inreda mer på allvar..:)
Vill skriva mycket egentligen men vet inte var jag ska börja. Kanske uppdaterar senare.
Kroppstyper
Idag har jag funderat en hel del på olika kroppstyper. Och nu varnar jag känsliga läsare för grova generaliseringar! Jag utgår inte från någon statistik utan enbart min egen upplevelse ;)
Framförallt har jag funderat på kroppstyp i förhållande till personlighet, samt kroppstyp i förhållande till förekomsten av äs.
För många av oss med äs tror jag att en dröm är att vara naturligt smal, typ att "här går jag och jag bara är sån här!" Då får det mig att undra hur stor del av alla äs-drabbade i vårt land som är naturligt smala i grund och botten?
Jag känner en del som är naturligt smala (både tjejer och killar) och mellan vissa smala kroppstyper kan man tydligt se vissa tecken som är kännetecknande:
Antingen är de storätare som äter snabbt (ofta killar), eller så är de typen som äter långsamt (sådär långsamt så man nästan tror att det går i slowmotion, som om de reflekterar efter varje tugga) De kan tex vara småätare men allätare. För ofta äter de varierat, t ex thaimat till lunch en dag, sallad en dag, bakad potatis med tonfiskröra en dag osv osv. De reflekterar sällan över maten som sådan utan äter när de är hungriga och slutar när de är mätta.
Man kan ju bli avundsjuk för mindre! Men allt är inte alltid som det ser ut..
Som sagt, jag varnade för generaliseringar:) Men jag tycker det är intressant och fundera sådär ibland.. Till mig brukade folk alltid säga förr att jag var proportionerlig. hallå... finns det nåt tråkigare ord. Jag har alltid önskat att jag var klent byggd, eller nåt sånt. Men sakta men säkert, i takt med att jag blir äldre så känner jag mig ändå lugnare i mig själv och vet att jag är den jag är. Jag är född som jag är, och kan inte vara någon annan än det (det skulle innebära att jag blev olycklig). Har provat äs-vägen länge nu och vet av erfarenhet att det inte är ett hållbart liv, ett liv som jag vill leva. Men man måste fatta det med själ och hjärta och finna styrkan att agera i förhållande till det.
Mycket babbel idag...
Min sambo är iväg, kommer hem imon kväll. Känns ok. Det enda som inte känns ok är att vi är bjudna på fest på lördag. Vill inte. Jag ska försöka släppa oron, pressen...jag ska verkligen satsa på att gå, men jag behöver ju faktiskt inte gå om jag inte vill. Jag måste ha orken till det. Måste tänka på mig själv, men ändå inte luras av äs... Och det är svårt.
Kluven
Har kluvna känslor just nu. Det har varit några omtumlande dagar verkligen... Pratade med min lillasyster nyss. Hon var ute och solade. Det brukade jag också för några år sen, så fort solen visade sig sprang jag ut för att få färg. Men nu tar jag inte av mig, inte helt iaf. Håller på att laga middag. Sitter och dealar med äs. Ni vet hur det är.
Ångesthantering
Jaha då var arbetsdagen avklarad. Jag var trött i morse, det ska jag erkänna. Men arbetsdagen gick jättebra. Jag blev varmt välkomnad och har arbetat ifatt mig. Nu sitter jag hemma i soffan efter en viss överätning (bullar godis baguette). Men orkar faktiskt inte ha ångest. Mår mycket bättre nu än de senaste dagarna och känner framtidshopp.
Visste ni att ett sätt jag hanterar ångest på är att spela "Kungen" på datorn...? Hrrm....hahah! Säg det inte till nån :) My god. Men det är faktiskt sant!! Ska kolla statistiken nu...Har spelat 1765 omgångar och vunnit 1139 av dem...hahaha! Och ett tag var jag manisk med korsord, köpte flera korsordstidningar i veckan. Löser fortfarande ganska ofta. Framförallt har det blivit ett sätt för mig att skingra tankarna efter hetsätning, för att låta bli att kompensera eller skada mig på annat sätt. Och istället tänka på annat. Kanske kan funka för nån annan också? Vem vet.
Nu ska jag surfa ut och kolla läget hos er, samt titta på Hemnet, det är rätt roligt och spana på alla fina hus där ibland. hörs sen.
Vara i nuet
Förutom ett terapeutsamtal i veckan har jag ju en gruppträff inom DBT varje vecka. I DBT-gruppen ska vi i 4 veckor framåt fokusera på att vara medvetet närvarande i nuet. Detta är ju inget nytt varken för mig eller många av er kan jag tänka mig. 'Så jag har fått i hemuppgift att skriva ner tre tillfällen då jag praktiserat medveten närvaro. Jag och terapeuten gjorde också en kedjeanalys på helgens ångest med efterföljande självskada och det lär en så otroligt mycket.
Jag har även skrivit kontrakt för ett års DBT fr o m idag. Så nu kör vi tjejer! Jag kommer bli miss All-knowing efter det här året..eller? :)
Imon ska jag jobba. Känns lite mindre bra. Känner mig för trött, men samtidigt försöker jag att i sann "Mindfullness"-anda ta en dag i taget och inte automatiskt tänka att "bara för att jag är trött idag kommer jag att vara trött imorgon".
Nu blir det redan sängen. Gött det.
Räddad morgon!
Ni räddade min morgon. jag ska vara hemma själv till halv två idag. Hade redan tänkt trösta mig med hets. Men så loggade jag in på bloggen. Tack vare er har jag börjat tänka om och ätit frukost. För mycket känns det som, men jag försöker tänka om. Jag är med på tåget!! Äs kan ta och dra, sticka nånstans!
Den låsta avdelningen gav mig en tankeställare. Jag kände att jag måste kämpa ännu hårdare nu. Det är bra att avdelningen finns där, precis som du säger My, hjälpen finns inom räckhåll. Men jag ska kämpa nu. Många av de personerna jag träffade där igår, gick rakt in i själen på mig. Jag ska kämpa för mig och för dem!
Visst, jag ska inte ljuga och säga att "idag är allt kanon!!" Absolut inte. Det är tufft nu, riktigt tufft. Direkt när jag vaknade var känslan där; Ännu en dag... i den här kroppen, med den här hjärnan (som äs kidnappar om och om igen). Att hitta kraften att kämpa varje dag. Men jag får inte tänka för mycket på det, utan ta timme för timme. Dag för dag.
Min brors nyhet igår känns fortfarande kluven för mig. Jag är så glad för dem och tycker det är helt fantastiskt!! Så hur kan en sådan nyhet få mig att gråta? Tack Ellinor som får mig att förstå att jag inte är ensam. Jag tror att både du och jag kan få en familj en dag. Jag frågade sambon i morse om hur han ser på det här med barn (kanske verkar som en konstig fråga att ställa efter ett relativt långt förhållande, men annars kommer tankarna direkt att han är besviken på mig att jag inte kan sköta om mig själv så jag har mens etc). Han sa: "Självklart vill jag ha barn. Men inte så att det är ett absolut måste, eller nu eller aldrig! utan mer att det kommer när/om det kommer".
Det tycker jag var ett bra svar. Tar bort pressen lite från mig. Känslan av misslyckande och skam och skuld för situationen. och man blir ju inte yngre precis... hrrm...
Idag ska jag som sagt va hemma. S kommer hem kl halv två ungefär, då skjutsar han mig till min terapeut och åker själv och fixar med sina vapenlicenser. Nej, han är ingen maffioso, bara jägare.. haha.. Och sen åker vi till hans föräldrar och bror och hälsar på. Jag samlar kraft, jag ska med, älskar hans familj som den vore min egen.
Hur mår ni? ska nog in till er och kolla läget nu.
fruktansvärt
Min bror ringde innan och berättade att han blir pappa i december. Min varmaste tankar till min älskade bror, han kommer bli en underbar pappa och barnet kommer bli så vackert.. ändå kan jag inte låta bli att känna det som att salt strös i mina vidöppna sår. han är min tvillingbror, det här är en nyhet att minnas. Något oerhört kul för dem. Men mitt liv är på paus.. går nästan bakåt. Mitt hjärta gråter, mitt psyke håller på att krascha. En stor hopplöshetskänsla fyller hela mig och jag vill bara skrika. Men är tyst. Jag är inte själv. min sambo har varit här hela j-a kvällen. Kan jag inte bara få vara ifred och skada mig med hets och kniv? Snälla låt mig vara. Snälla döda mig. Det är fruktansvärt jobbigt. Ord kan inte beskriva.
Imorgon ska jag vara hemma från jobbet, sedan sjukskriven 25% i 2 veckor i alla fall.
Käraste ni, jag blöder så mycket inombords just nu.
Inte inlagd
Blir ingen lång blogg nu, har precis kommit hem från sjukhuset. Jag är inte inlagd och det känns bra. Kommer ha tät kontakt med både doktor samt terapeuten. Avdelningen var fruktansvärd. Har så mycket känslor inom mig just nu, så ska vila. Får blogga senare. Hoppas allt är väl med er därute! KRAM PÅ ER
Hets hets
Jag fick en fasansfull ångestattack innan. låg och sparkade i soffan, klöste mig på armarna, skrek, slog fötterna mot varandra. Bad min sambo klämma sina händer hårt om mina ben. Det känns som excorsism, nåt ont i mig som måste ut....Ångestattacken tog kål på mina sista krafter. Bra ursäkt va? Jag är så patetisk! Slängde mig nämligen i bilen och åkte till affären. Har nu hetsat en påse kexchoklad, skumgodis, ris med kasslergryta, baguette m smör. Känner mig lugnare men har också otroligt dåligt samvete. Helt plötsligt kommer känslor över mig som; hur kommer jag rent känslomässigt känna det av att ev läggas in på psyk? Känns som mitt hjärta går i tusen bitar..:( jag saknar min älskling som är iväg på aktivitet med sin styrelse ikväll.. han sa att jag gärna fick komma förbi och hälsa på dem... Mitt hjärta... Jag blir alltid sån här när jag hetsat. som en alkoholist som får dåligt samvete och ska be hela världen om ursäkt när han/hon nyktrar till...
Fan fan fan... kan jag inte bara bli bra?!?!
Jag försöker hitta nåt positivt i allt och det är att jag ätit dagens alla mål (förutom hetsmålet) tillsammans med sambon. Jag bad t o m honom att bre en macka till mig innan. Det är starkt av mig!!
Tack för att ni finns.
Småäta
Det händer ibland att jag "småäter" hela dagar, allt i en kamp för att undvika huvudmålen. Detta resulterar ju självklart i att man går runt och är småhungrig hela dagen. Att vara mätt är hemskt (men samtidigt har jag ett mål när jag hetsar att bli riktigt totalt fullproppad med mat, en halv hets kan kännas otroligt jobbigt..nästan värre än en "fullbordad" hets av nån anledning).
Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till denna vikt jag har idag... nästan tillbaka på ruta ett... och jag hatar det. Samtidigt vet jag att min kropp inte trivs som underviktig. Men varför har jag då min tabubelagda önskan att vara smal/mager..?? Det är den finaste komplimang jag vet när nån någon gång sagt att jag är det.
Det är sjukt och även om jag någonstans ändå vill bli frisk så har jag aldrig önskat något så mycket som att bli smal... och det måste jag jobba hårt med att få det att försvinna. Jag måste börja lära mig känna. Känna hur min kropp verkligen mår och våga tro på den. Våga leva ett liv som den jag är. Som den jag verkligen är. Och jag måste få tid till eftertanke, tid att börja om ordentligt. Jag hoppas verkligen på att få chansen att bli inlagd. Kanske låter dumt att hoppas på något sånt. Men jag behöver bli omhändertagen. Jag behöver lugn och ro. Få bukt med ångest, få igång matrutiner...allt sånt.
Från en sak till en annan... jag är sjukt sugen på godis. Det är också tabu. Eftersom mitt sug inte är som en icke äs-drabbad persons sug. Godis fyller en helt annan mening för mig. Tyvärr.
Overkligt
Idag känns gårdagen overklig. Mådde jag så dåligt? Ja, jag mår verkligen inte bra och det är ju det jag inser när sådant här händer.
Kände det komma krypande under eftermiddagen, jag och sambon skulle och handla mat.. ångesten finns ju alltid där, men den blev starkare i bilen. Jag satt och tittade på min kropp, mina ben (jag sitter aldrig med benen platt mot underlaget då jag upplever det som att låren liksom "flyter ut" då), den gamla rossliga grammofonskivan satte igång och snurra. Ni vet hur det är. Helt plötsligt var jag omsluten av ångesten. Kunde inte hitta ut!
Han skrek i mitt huvud:
"Hur f-n kunde du tillåta dig att gå upp i vikt? du är så misslyckad, så ful, så j-a tragisk. Fattar du inte att S (sambon) kommer lämna dig?! Tragiska människa. Du gör alla olyckliga!! Fattar du hur mycket alla har lidit på grund av dina dumheter!? j-a ego!"
Samtidigt som äs/ångesten håller på att skrika i mitt huvud och totalt omsluta mig, känner jag hur andra känslor bubblar upp som svar till ångesten; hopplösheten, maktlösheten, bristen på kontroll... det kommer aldrig sluta! Hela mitt liv är kört! Fucked up. Tänk att ha det såhär varenda dag, resten av livet! jag orkar inte! JAG ORKAR INTE!
Tårarna sprutade. Jag messar en kollega där jag skriver ner en del av det jag känner. Hon ringer. "Jenny, förstår du vad jag tänker när jag får ett sånt sms? Du mår inte bra, du måste åka in, läggas in. Du klarar inte detta själv och varken jag eller S kan hjälpa dig"
Jag hör hennes ord, de når fram och jag tog i den stunden beslutet att åka tilll akuten. S körde mig. Ångesten hade i stort sett avtagit när vi kom fram (3,5 mils bilresa), men jag vet att förr eller senare blir det likadant igen.
Imorgon ska jag ringa Psyk på det sjukhuset så får vi se vilket beslutet blir. Jag skulle gärna läggas in, jag tror att jag måste komma ifrån plikterna och ansvaret i vardagen en tid. Tyvärr ser jag ofta ut att må bra, det är ett handikapp i sådana här situationer. Jag har ett "happy face" som inte hjälper i sådana här lägen. Då måste man prata för sig, berätta precis hur man känner. men det är svårt. Jag vill ju inte känna det!
Hur är era erfarenheter från att ha varit inlagda? Hur fungerar det egentligen?
(Tack för ert stöd, ni är bäst. KRAM KRAM KRAM)
Psyk
Matbutiker
Idag har jag ätit massa Start igen. Det var nog det mitt förra inlägg var influerat av. Måste våga börja äta frukost annars är hetsen där direkt som ett brev på posten. Jag får ju t o m en avi på det när jag skiter i måltider. Så slutar det bara i ångest och att man får i sig minst så många kalorier som man hade fått om man åt det "vanliga" målet.
Snart ska jag och sambon åka och handla... känns kluvet. Dels kul för att jag egentligen alltid har älskat att gå i mataffärer, speciellt stora sådana med stort utbud, mycket folk etc. Dels känns det jobbigt. Kan aldrig köpa det jag innerst inne vill ha (inte det äs vill ha), planera måltider och handla ingredienserna... jag går mest efter sambon och låter honom plocka i matvaror.
Just nu gör jag något tabu.. jag saknar verkligen att vara smal!!! Så himla mycket.... då var det roligare att handla av någon anledning.
Fest och ex
Inget känns roligt längre... bara tänker på att de hade sex med varandra en "sista gång" när jag och han precis träffats. Plus att hon blev väldigt sjuk några månader senare och han åkte till henne i det land hon studerade då och var där i 2 veckor med henne på sjukhuset.. När han kom hem sa han att hon försökt få honom att ligga med honom.. Hur kul känns det för mig? Jag var nära att slänga vårt förhållande i sopnedkastet när han var hos henne den gången... bara prata på telefon, veta att han var hos henne.. och jag med min dåliga psykiska hälsa satt ensam hemma, helt knäckt.
Dock har de (vad jag vet) ingen kontakt sedan minst ett halvår tillbaka och han bjuder inte henne för att han vill det säger han, utan för att han måste med tanke på att det är hennes vänner vi bjuder. Jag vill bara hetsa just nu... som vanligt är det den bästa ångesthanteringen! Ni vet ju hur det är, inget annat hjälper som det... i alla fall inte innan man lärt sig hantera saker och ting på andra sätt. Detta trots att jag ätit mycket redan idag.
Regnig dag idag, skönt, önskar bara att jag var själv hemma också. Faktiskt.
Vad har ni alla för semesterplaner förresten..? Jag får semester v 29... har inte planerat in nåt speciellt än och det känns lite trist... samtidigt önskar jag att jag hade fått åka iväg nånstans med obegränsad budget och bara shoppa järnet, fixa naglar och hår, brunutansolduscha. Försvinna in en mängd av personer. Dansa hela nätterna... Jag vet att det låter hur ytligt som helst. Men annat jag tänker på är att sitta på ett café i lugn och ro, kanske i Paris.. med en bra bok.. försvinna in i litteraturen i timmar...titta på allt folk. Drömmer mig bort...
Märker att jag inte har med sambon i tankarna. Why?? Är det svårt att älska och hänge sig åt någon annan när man lider av äs? Jag känner att det är så... känner mig inte attraktiv, känner inga andra känslor än ångest, självförakt, oro... ja, ni vet säkert hur grammofonskivan snurrar om och om igen i huvudet. på samma gång som de här känslorna uppfyller mig känner jag mig också helt tom...
Minnesbilder
I höstas var jag nära en kollaps. Jag hade börjat må betydligt sämre under en period. Jag kände dagligen hur ångesten ökade. En morgon brast det för mig.
Jag kom ihåg så mycket, som jag trodde jag glömt. jag kom ihåg en toalett, på en firmafest. Ensam tjej bland många äldre män. 19 år, mitt första jobb, osäker på mig själv.. Det dracks mycket. En av arbetsledarna var 43 år, snart var hans händer överallt. Jag kom ihåg toaletten och vad som hände där... hemfärden i taxi, hur jag ramlade in i min lägenhet, kände mig helt tom, helt isande kall. Inga tårar, ingen ledsamhet, ingen ånger. Bara äckel, som jag inte kunde identifiera (som återigen skylldes på mig själv, j-a slyna, äckliga äckliga äckliga jag). Jag staplade in i badrummet satte mig i badkaret försökte tvätta bort äcklet. Få bort allt. På måndagens frukostrast på jobbet, läste jag tidningen som vanligt.. en bild på ett barn. Han hade blivit pappa för två veckor sen. Och äcklet bara växte.
Tro mig, jag vet, det är inte så farligt. Jag självömkar inte. Men det är en droppe i det vattenfall som blivit för mycket för mig.
Årsskiftet 2006/2007 försökte jag vända på mitt liv, rädda mig själv. Äs blev min räddning, vägen ut, men det visste jag inte början. Men äntligen slapp jag andra, som utnyttjade mig. Själv, isolerad, nedbruten har jag själv fortsatt plåga mig. Som ett straff, ett långt, utdraget straff.. skamkänslor och skuld över att inte kunna agera konstruktivt och rädda mig själv på "rätt" sätt. Mina föräldrars plåga.. Det svarta fåret.
Jag ska inte fortsätta detta inlägget, men behövde min blogg just nu.
Kan inte låta bli...
äpple - bullar - godis - baguette m smör - godis - müsli (har fått nån sorts dänga på Start). Typ så. och inga små mängder utan rikliga mängder. Skäms som en hund. Men så har min vardag varit så länge pga äs.
Lite annat också: Idag på mitt jobb fick jag som vanligt lite perspektiv på livet. I de ärenden jag träffar folk får man höra mycket saker. Nu på eftermiddagen träffade en kvinna som berättade för mig att hon för en vecka sen varit inne på undersökning på sjukhuset eftersom det misstänktes att hon hade gallsten. Istället upptäcktes en tumör på levern... Hennes ögon tårades och jag såg varenda känsla avspeglas i dem. Jag svalde och kände hennes rädsla och fruktan för domen om två veckor då hon ska till ett annat sjukhus för att undersöka tumören. Är det cancer? är tumören elakartad? osv. Då känns det konstigt att veta att jag själv ofta längtat efter döden och fortfarande många gånger känner att jag inte vill leva längre. Life is strange...
Nu ska jag sluta knapra Start, ställa in förpackningen i skafferiet och fortsätta surfa runt lite. Det regnar ute, och jag älskar det.
Ang föregående inlägg
Många av tjejerna som skriver de bloggarna menar att de utelämnar sina tråkiga och jobbiga stunder pga att läsarna inte vill att de ska skriva om sånt. Men jag tror faktiskt att det vore bra att även de kan berätta om sina tuffa stunder och sånt som är mindre roligt. Det är liksom en del av livet, med dåliga och bra dagar, och jag tror att speciellt många yngre tjejer totalt idealiserar deras skönhet och framgång och liksom drar ett likhetstecken mellan att se bra ut, vara känd och att lyckas i livet.
Livet är inte alltid en dans på rosor och jag tror inte man ska "låtsas" att det är det heller.
Besviken
Ibland, t ex just i denna stund, tänker jag att hade det bara varit jag mitt liv i hade jag förmodligen låtit äs fortsätta att dominera mitt liv. Ingen annan skulle behöva lida (helt felaktig tanke men så tänker jag ibland ändå) Jag känner t ex ibland inför en hets att hetsen är värd isoleringen och ångesten, det är inte så farligt, jag mår inte så dåligt etc etc etc.
Dock har jag enda sedan min sambo var med hos terapeuten känt mig ännu mer (om det nu går) pressad över att bli bra. Det gemensamma kvällsmålet är en faktor i det hela... jag ska inte längre laga mat om inte jag själv är med och äter den (förstår absolut varför). Han är invigd i allt det där nu.. och jag är den högpresterande flickan som rent känslomässigt mår otroligt dåligt när jag misslyckas.
Dagen har innehållit både ätande av godis och kanellängd, samt fingrarna i halsen (att framkalla kräkningar är något som jag gör ytterst sällan, nästan aldrig egentligen, så varför just nu när jag börjat tänka annorlunda?).
Vet inte vad jag vill komma med det här babblet... så jag tänkte avsluta dagens inlägg med lite värdsliga fakta...dvs jobbrelaterat och shoppingrelaterat:)
Jag har haft min praktikant med mig hela förmiddagen, gjort ett schema till henne och faktiskt tyckt det varit kanonkul att visa henne hur mitt jobb går till. Jag trodde jag skulle tycka det var jobbigt att ha nån i hälarna hela tiden, men det känns just nu precis tvärtom! Hon var med mig på en informationsträff jag höll, samt deltog i efterarbetet. Jag är även informationsansvarig på mitt jobb och då hjälpte hon mig lite med olika broschyrer. Hoppas hon känner att hon trivs. Jag har sagt till henne att hon får säga till om hon tycker jag är pisstråkig och låter henne göra massa tråkiga saker (men än så länge går det fint:)).
När jag kom hem väntade ett paket från Gina Tricot i postlådan innehållande klänningen på bilden nedan. har inte provat den än, men den såg söt ut
Ni får inte missförstå mig och tro att jag aspirerar på att bli modebloggare...hrrm.. Jag är otroligt osäker på om klänningen kommer bli fin på. Jag köpte den efter att jag sett den på en tjej vars blogg jag följer. Hon är fantastiskt söt. Och jag kunde inte låta bli att bli inspirerad.
Kram på er
Terapistörande beteende
Tredje nivån handlar om livsvalitetstörande beteenden såsom ätstörningar, drogmissbruk, sexmissbruk (vad det är må vara som man är drabbad av, får ångest av etc.
Idag tillämpade jag dessvärre terapistörande beteende... suck... jag var på väg i min bil för gruppträffen "Inför DBT" för fjärde och sista gången. Vrålhungrig (självförvållat under press från äs), stressad som bara den efter jobbet, ledsen, nervös/rädd. Nästan bredvid sjukhuset ligger en matbutik. Frestelsen (äs skrik inom mig) hade alla förutsättningar för att sätta dit mig, och gjorde det också. Jag ringde min terapeut och sa att jag inte kom på dagens gruppträff, men att jag ville gå behandlingen. Sen åkte jag till matbutiken och köpte hetsmat. En kanelkrans, en baguette, smör och godis. Men som sagt; jag ger inte upp, jag känner mig trots allt på rätt spår och längtar till den dag jag frigjort mig från äs makt.
Hetsat efter mycket jobb
Ingen ordning what so ever på maten idag. Hetsat. MEN det jag skrev igår står jag fast vid; jag hatar äs, jag kommer inte ge upp. Jag kommer att vinna över det här sjuka. Jag är fast besluten. Då gäller det för mig att gå vidare till middagen med älsklingen ikväll. Det kommer bli en rak höger åt äs! Tji fick äs, som lurat mig i sin fälla idag. Det kommer iaf bli 1-1. Han är så jäkla stark, alldeles för stark än, men som ni såg igår så är jag på gång. Jag är rädd, men också förbannad, vill mosa äs fullständigt..! (försöker peppa mig själv)
Med det sagt kan jag fortsätta prata om dagen, som varit lång... jag har varit svag idag. Känt mig sårbar ända sedan morgonen. Hade möte med alla kollegor idag på morgonen och berättade för dem om lite nya rutiner, arbetssätt och metoder. Så fort någon fällde en negativ kommentar, kände jag hur jag trycktes längre och längre ner i mina skor. Inombords har jag känt mig totalt utbränd för att vara riktigt ärlig. Känt känslor som att; jag orkar inte...ta mig hem... jag vill hem och hetsa (skrek äs flera gånger idag).
Jag var nära att följa äs röst och min känsla av att vilja åka hem, inte orka mer. Men jag hade inte den valmöjligheten, min arbetsmoral hindrade mig. För efter mötet skulle jag ta emot en kvinna som ska praktisera hos oss (jag ska vara hennes handledare under 3 månader nu och lägga upp hennes schema, se till att hon har arbetsuppgifter etc). Det är mycket med sekretess etc att tänka på, mycket rutiner att komma in i och jag känner att "jag hinner inte med det här just nu..." men jag är fast besluten att hon ska få en bra/värdefull praktik som hon har nytta av i sina kommande studier och hon ska slippa känna sig i vägen o så som man lätt kan göra när alla andra har fullt upp. Hon kommer få en bra, givande praktik, det ska jag se till.
I övrigt.. vill vara ledig just nu. Orkar inte med något alls just nu känns det som... ber varje dag om att få magsjuka/feber/influensa (vad sjutton som helst!) för att ha en ursäkt att stanna hemma. Men då får jag bara 10 ggr mer jobb att ta igen när jag är tillbaka på jobbet...tyvärr är det ju så. Sjukskrivning är inte aktuellt just nu... men kanske blir det oundvikligt till slut. I alla fall en viss procent.
Mycket jobbsnack nu känner jag och det är inte det jag vill fokusera på här. Det är en tillräckligt stor del av mitt liv ändå. Jag är trött. Tänker på kvällens middag. Snälla sänd mig stöttning i era tankar. Jag måste orka peppa mig att orka med det här. Äs, släpp taget, jag har varit din marionettdocka allt för länge...
If you can dream it, you can be it
Känner mig rätt tillfreds idag, trots att det har det har varit en jobbig dag på många sätt. Äs-monstret har domderat över mig och tryckt ner mig. Då gick jag till en kollega och frågade om hon kunde tänka sig att gå ut och äta lunch med mig en gång i veckan och sa som det är att jag inte äter annars. hon nappade direkt och jag tänker ta all stöttning jag kan få för att välja det jag vill ha och inte det äs vill ha!! Och äta lagom, helst inte lämna nåt om jag inte känner mig mätt men äs vill få mig att lämna mat ändå.Jag sa till min kollega att hon nog kommer få sitta och hålla mig i handen...:)
Min sambo var med hos terapeuten idag. Det gick bra, vi ska försöka införa gemensam kvällsmat varje kväll. Dock känner jag att det går lite fort det här... min terapeut frågade mig om jag tror det går lättare för att jag väntar...näää såklart inte, svarade jag.
Det är mycket nu, men det känns spännande också. Jag beredd att prova en ny väg även om jag går vilse nån gång. jag drömmer om ett annat friare liv och jag tror det är möjligt.
Inser att det kanske låter lite klämkäckt det sista, men faktum är att fler och fler såna tankar tränger sig på ju mer jag distanserar mig från äs. Ju mer jag tänker på äs som en fiende, någon som har tagit stora delar av mitt liv ifrån mig desto mer vilja känner jag att börja kämpa mot honom (japp jag tänker äs som en han, fråga mig ine varför för jag har ingen aning faktiskt). Jag har redan börjat ta steg i rätt riktning och tänker inte sluta ta för mig mer och mer mark. jag ska utplåna honom som styr mitt liv, mitt ätande, mina val och min livskvalité!
a little tired...
nu har min chef och vissa kollegor börjat att hjälpa mig styra lite i planeringen och det behövs. Det är så svårt att säga nej ibland. och att leva upp till sina egan krav.
Idag sa en kollega till mig att "du måste berätta om du mår dåligt Jenny och ta hand om dig. för oss andra är du ju den alltid glada och duktiga tjejen" Och det är så sant och jag vet att jag är långtifrån den första och inte heller den sista tjejen som är "duktig" och kör över sig själv med sina höga krav på sig själv. Ofta kör vi som är sådana in i väggen på det ena eller andra sättet. När jag arbetade på ett annat företag för några år sedan var det en tjej där som en morgon vaknade och inte kunde gå upp ur sängen. Hon var helt utbränd. Men hon har gått vidare i sitt liv och mår idag bra.
Usch, vad jag babblar nu. Är lite sällskapssjuk, trots lilla vovven bredvid mig. Hon är så svag nu så hon får vila i fina soffan jämte mig (annars har hon en egen fåtölj som hon är "förvisad" till :)). Dock är jag nog mest sällskapssjuk för att min sambo är iväg på möte med en styrelse han är med i. Men han kommer nog snart hem.
Sov gott sen *kram*
Dagens alternativa hets
Kan börja med att berätta bakgrunden.
Min ätstörning visar sig bland annat i sjuka rutiner. Exempelvis har jag under lång tid avslutat arbetsdagarna med att åka till en mataffär och köpa fikabröd och godis och ätit i bilen på vägen hem. Ganska ofta har jag "fyllt på" under bilresan hem med t ex baguette och smör som jag ätit hemma, eller mer bullar och godis.
Men så sakteliga har jag märkt att min terapeuts ord tränger sig in i mitt medvetande under de här stunderna när jag är på väg att köpa hetsmat och idag gjorde jag på ett annat sätt än jag brukar.. Tro mig, jag är nästan lite chockad själv, för oftast är ju allt terapeuterna säger så svårt att omsätta i praktiken (suck).
Min terapeut har sagt till mig (och det här är inget nytt för varken er eller mig) att min kropp måste skrika för att få mat och det är den så van vid. Alltså upplever jag oftast ett enormt "sug". Min kropp lever på svältgränsen pga svältandet mellan hetserna, och ju fler tuggor den får desto hungrigare känner jag mig.
I alla fall så för några gånger sedan när jag var hos terpeuten så berättade jag för henne att jag ätit en hel kanelkrans innan jag kom till mötet. Och då sa hon: "Men det är ju i alla fall bättre än ingenting alls!" och sedan att "din kropp behöver kalorierna men att det såklart varit bättre om du gjort ett annat val rent näringsmässigt". Och det dök upp i mitt huvud idag. Jag var på väg att köpa den sedevanliga kanellängden och så rätt plötsligt tänkte jag; men eftersom jag ändå ska äta och kommer äta en ansenlig mäng kalorier så kan jag väl lika gärna köpa bröd och nåt pålägg istället?
Alltså tog jag inte bort hetsen, men det blev ett annat val. Tog ett bröd med olika frön i och en philadelphia gräslök som pålägg. I övrigt gjorde jag som vanligt: åt i bilen, snabbt och flera brödskivor. Slängde det jag absolut inte kunde tänka mig att äta för att inte riskera en fullständig urspårning (så gör jag ofta). Nu är jag skitmätt men på nåt sätt känns det inte lika jobbigt som efter en kanellängds/godis/baguettehets... känner mig rätt stolt över den "vanliga" maten jag köpte och åt. Kändes trevligare i kassan om inte annat...
Jag var tvungen att ringa min sambo och berätta. *känner mig töntig nu*
Självklart är det här fortfarande helt absurt och ätstört och allting, men det var iaf nåt nytt och lite bättre val än jag brukar göra.
Underbar...
http://www.youtube.com/watch?v=p-Z3YrHJ1sU
Varit iväg
Idag har jag haft sån ångest pga gårdagens bullätande. Jag har iaf ändå lyckats få i mig nåt både till frukost mellanmål lunch mellanmål och nu på kvällen (aningens överätning med mackor och smör :().
Lunchen åt vi på ett ställe som heter "Laxbutiken" utanför Falkenberg på västkusten. Det var faktiskt mitt förslag och jag känner mig modig som vågade föreslå något och dessutom smakade sambons kaka till kaffet efter lunchen.
Jag måste skärpa mig och varje dag försöka att äta ordentligt under dagarna trots paniken över att ha gått upp i vikt. Jag tänkte i morse att det ändå är skönt att ha gått upp i vikt för jag vet att jag ändå förr eller senare behövde göra det och nu är skiten överstökad!! haha :) Tjohooooo!! :) Känner mig fräschare nu också när jag har nyrakade ben och faktiskt fått lite solbränna efter gårdagens solande.
På tisdag ska sambon med till min terapeut. Känns bra än så länge. Får se hur jag känner på tisdag. Detta bestämde jag och terapeuten tillsammans, då det är bra att de som lever närmast en vet vad som är på gång och kan stötta så mycket/bra som möjligt.
Ner och upp, upp och ner
Den dag som började så bra slutade i bullhets. Jag känner ett sånt tvivel kring vår relation i sådana här situationer. Samtidigt som jag kan tänka att: Nä nu skiter jag i det här, i honom, i allt!! Så är det just det som jag är mest rädd för; att han ska lämna mig och att jag inte kommer kunna hantera det. Det är strange, går inte ihop....
Nåja (vad är väl en bal på slottet?), jag önskar jag kunde skylla bullätandet på sambon, men nej... jag har ännu inte färdigheterna att klara av känslostormar, men kanske en dag...
:(
sola
:)
Egentid
Gomorron tjejer
Som jag sa igår är jag ensam hemma sedan igår kväll och måste faktiskt säga att det gått bra och att detta var precis vad jag behövde. Jag har varken sovit speciellt mycket bättre än vanligt och inte heller tagit sovmorgon. MEN jag har inga måsten, ingen annan att ta ansvar för utom mig själv. Ingen annan att prestera något inför. Jag kan sitta här i rosasvart blommig kjol och randig tröja, lite halvsvettig (hahah) och inte behöva vara social överhuvudtaget.
Många tror nog att en partner gör allt lättare o så, men det är faktiskt inte så för mig. Givetvis är det härligt att ha en partner, men det är absolut inget som får mig att må bättre. Snarare tvärtom ibland. Det är illa nog att känna sig otillräcklig för sig själv, som att dessutom ha någon annan att känna sig otillräcklig för. Någon annan kan inte rädda en ur ens personliga helvete, det är jag faktiskt rätt övertygad om. Visst, de kan ge en mening med livet o så, men till syvende och sist är det jag som har huvudansvaret för mig själv och min hälsa. Och det känns...
Efter de senaste dagarnas miserabla mående har jag gjort ett försök att i alla fall må något bättre. Jag mår oftast bättre när jag pysslar om mitt utseende. Det kan kännas futtigt och onödigt och som att man tar på ett "fake" ansikte för omvärlden. Men så ser inte jag det. Det enda som kan va negativt är att människor faktiskt inte förstår hur dåligt man egentligen mår. Det är inte alltid bra. Men i alla fall, ser jag iaf liiiite bättre ut så känner jag mig piggare och gladare.
Så förutom att sminka mig, vilket jag gör varje morgon av ren vana, har jag idag rakat benen..! Och det är en seger. Det var alltså inte gjort på jag vet inte hur länge! Tänker dock inte ge en beskrivning på hur rakapparaten nästan kärvade fast halvvägs upp på benen (hahah)... Nää skämt åsido... jag har inte så grov hårväxt egentligen men det kändes inte fräscht precist. Och så efter rakningen sprutade jag på massa med bus (brun utan sol), så nu jäklar hoppas jag på en klassisk orange bränna. hmm..
Undrar hur matdagen kommer att bli. Känner som vanligt en längtan efter hets (bästa vännen och värsta fienden), men samtidigt kommer man ju inte längre undan med byxor och långärmat utan att krevera i värmen och då känner jag saknaden efter hösten och vinterns möjlighet att gömma sig i alla kläder.
*många kramar till er alla*
Ensam hemma
Jaja, nog sagt om det.. jag var precis inne på den här websidan: http://web4health.info/sv/answers/ed-psy-selfhate.htm
Där skrev de nåt intressant:
Att inte tycka om sig själv, att känna sig nedstämd och deprimerad, är exempel på känslor som tidigare varit undertryckta, och som kan komma fram när man försöker ta itu med sitt matmissbruk. Istället för att smita undan från de svåra känslorna, behöver man ta itu med dem. Det första steget är att lära sig känna igen de verkliga känslorna, att förstå och acceptera att kravet efter mat egentligen inte är den verkliga känslan, utan bara ett substitut för att smita undan från att behöva känna olika obehagliga känslor.
Det här med undertryckta känslor verkar komplicerat och svårt att komma åt tycker jag. Dvs vad ska man göra åt de känslorna när man väl står där ansikte mot ansikte med dem och låter hetsandet trösta???
Face the fear, finns det ett uttryck som heter. Men jag känner mig mest som en slarvig Robin Hood: "Jaaa, jag vill kämpa..men vart f-n är min pilbåge!?"
Tänkvärt
|
|
_________________________________________________ |
|
|
Om någonting är eller kan vara farligt, se det rakt i ansiktet |
Hemkommen från terapeuten
Mitt mående har inte blivit värre iaf, vilket är bra.
Jag var hos min psykoterapeut idag. Hon pratar mycket om acceptans och vishet (vanligt inom DBT). När tankarna/känslorna/ångesten sköljer över en så måste man försöka allt vad man kan att greppa tag om förnuftet. Helt enkelt använda sin s.k. vishet för att se klart på situationen. Vad är realistiskt? Vilka tankar kan jag identifiera och vad säger min vishet om dessa? etc.
Vad gäller acceptans säger hon att man måste försöka att acceptera sin situation, sina tankar, känslor, ångesten:
"Ok, nu mår jag verkligen skit, känslorna och ångesten har mig fast och misshandlar mig, det gör ont, jag är rädd, ledsen" En stor del av att acceptera detta handlar om att sedan kunna komma vidare till: "Så här vill jag f-n inte ha det!!" och påbörja att tänka konstruktivt och lösningsfokuserat.
Det låter skitfuttigt när jag skriver om det här men jag tror faktiskt mycket på det. Visheten och att tänka realistiskt osv känns som att det går hand i hand med medveten närvaro. Att verkligen känna nuet, var är jag? Hur känns det att sitta här? Hur känns min hunds päls under mina händer?
Terpeuten sa också att det är väldigt viktigt att någon gång under varje dag validera sig själv. Det betyder att bekräfta sig själv, att ge sig själv "credit". Att kunna se det man faktiskt gör för att få sig själv att må bättre, det kan vara att man ätit frukost, myst med sitt husdjur, suttit ute i solen eller va det nu än må vara.
Jag satt ute i solen en stund efter mötet med terapeuten och kände värmen och hur vinden lätt smekte min kind. Det var bara 10 min, men det var sköna minuter.
Känner mer och mer...
Hoppas jag snart mår bättre, så jag kan gå tillbaka i min blogg och inse att jag kommit över denna önskan.
Otroligt jobbigt just nu
Jag har alltid varit en solmänniska. Älskat att sola, att va brun. Har alltid varit pepparkaksbrun så fort det varit sommar. Legat och pressat i solen i timmar. Jag älskar fortfarande att va brun, men jag hatar att sola! Kan inte tänka mig att sitta i solen, iklädd bikini eller ens kortärmat och shorts/kjol. Fy fan... jag ryser av blotta tanken. Skillnaden är så stor på mig nu och innan. Och det gör mig så otroligt ledsen. Usch :( Mitt liv är så tomt just nu, kan jag inte bara komma ur känslan? Jag lever i känslan, jag känner den, men jag kan inte komma vidare. Varför är jag så ensam???? (förutom er läsare såklart) Jag orkar snart inte bära den här enorma ensamheten och tomheten. Vad är det med mig!? Det var ett tag sen jag var så här nerdeppad faktiskt. Jag vill inte mer. Jag Vill Inte Mer!!! Snälla ta mig härifrån.
.......
:(
Att hantera känslor...
Det vågade jag inte för 10 minuter sedan. Jag ringde min sambo på väg hem från "Inför DBT-gruppen". Han ska grilla ikväll (ja, han ska grilla, inte jag). Kände en plötslig, stark känsla, ett mood som övermannade mig. Men ändå luddigt, många känslor på en och samma gång. Fan vad jag inte står ut med oset från mat, vare sig den gör i ugn eller på grill. Han vill bara locka mig, fresta mig att äta! Så vad kände jag? Ilska, frustration, rädsla. Väldigt många känslor på en och samma gång. Ensamheten, känslan att han skiter i mina känslor.
Samtidigt är det så varmt ute. Det är hemskt...jag kan inte förmå mig att vara lättklädd. Vill bara springa och gömma mig nånstans. Jag var dötrött på väg hem från jobbet (har ingen AC i bilen så den var kokhet), men visste att hunden väntade på mig. Hon behöver omsorg, få göra sina behov, äta. Och så har hon en matte som inte orkar, som inte känner sig värdig, som inte kan hantera att ha ansvar. Som inte orkar springa ut en gång i timmen och kissa... självklart rastade jag henne (men det är otroligt jobbigt när jag bara vill lägga mig på soffan och dö...)
Snart kommer sambon hem och tänder grillen... hjälp mig.
Känslomässigt ätande
Jag ligger SÅ nära gränsen hela tiden! Kom nyss in i lägenheten efter att ha lämnat den för att trycka i mig kexchoklad, Brejk-choklad och Marabou scweizernöt i min vil utanför en mack. Det som ledde till detta var att min sambo betedde sig lustigt, var kort och tvär etc. Då reste jag mig helt enkelt upp från soffan, tog min plånbok och gick ut.
Nu sitter han och äter nästan bredvid mig i soffan och äter stekta brödskivor med stekt korv och ägg. Han är smal, men äter som tre fullvuxna karlar!!! Ni skulle nog inte tro era ögon om ni såg hans dagliga intag...:) Dock finns inte tillstymmelsen till äs i honom. Han är en trygg person som är mer än nöjd med sig själv.
Jag har grym ångest!! Det känns som sötsaker är en "fix" för mig, precis som heroin för en heroinmissbrukare. Och det är nog så också....
Inte lika ensam
Det blir ingen resa till Stockholm som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Min chef frågade mig om jag verkligen orkar det och jag insåg att jag nog inte gör det. Det är så mycket projekt nu och jag kan vara involverad i detta projektet utan att delta i konferensen. Och det känns otroligt skönt att inte behöva åka faktiskt. Jag, precis som många andra, är inte så bra på att säga nej eller erkänna att jag inte orkar. Så då är det skönt att få hjälp att prioritera och styra om i schemat så det passar mig bättre utifrån den situation jag är i just nu.
Jag har börjat äta bananer... Men får ångest av det... (ångest av frukt! hur sjukt är inte det...). Allt är upp och ner just nu, Det faktum att gruppen inför DBT inte alls blev som jag hoppats och förväntat mig har ställt till det i mitt huvud... Så hur ska jag göra? Ja eller nej? kontrakt eller inte? Det är mest det som snurrar i min skalle just nu. Och om jag verkligen verkligen verkligen vill gå en behandling överhuvudtaget just nu.
