Mail från terapeuten

Trodde nu att dialogen med terapeuten skulle va över, men nej. Igår skickade hon ett mail jag fick i morse och innan jag tänkt ordentligen svarade jag att jag kunde träffa henne. Ångrar mig nu!! så här skrev hon:

"Hej Jenny!
Har funderat en del sedan vårt sista telefonsamtal. Tråkigt att du inte kom på tiden idag, skulle hellre sett att vi kunde prata direkt med varandra. Det jag tänker är att sista tiden verkar det som  att dina värderande tankar varit jobbiga. Det är ju då också lätt att man tänker att även andra personer har liknande tankar som man har själv. Vi började ju lite innan min semester att jobba med dina värderingar men hann ju inte så mycket pga. att jag var borta flera veckor sedan. Din sjukskrivning skall ju vara till för att du skall få mer ork och tid att jobba med dina svårigheter. Så har det ju inte riktigt blivit då vi inte träffats, men jag vet att ju jobbar på så gott du kan på egen hand. Du önskade tid tidigare på dagen så du slipper åka hem emellan. Jag har pusslat och fått fram en tid nästa torsdag den 7/4 kl 11.00. Det är ju då även sista gången på gruppen för denna omgången. Eller vill du hellre ha kvar din "gamla" tid på tisdagen 5/4 kl 14.00 Jag hoppas att du kommer till gruppen nu på torsdag också. jag förstår att det nu är tungt och att du verkligen kämpar på med dina färdigheter, Jag är ledsen att du uppfattat mig som anklagande det har verkligen inte varit min mening."

Tycker inte om att hon antar så mycket och tror sig veta mina tankar osv. Shit.. jag känner mig som en drugaddict vid ett intervention (typ som på Dr Phil). Kan hon inte bara släppa taget!? och varför tackade jag ja till erbjudandet om nya tiden? Och varför är jag så rädd? Kan jag inte bara gå in för det och bli motiverad???

Suck. Jaja, ledsen för ännu ett inlägg i samma tema, men terapin är allt som snurrar i mitt huvud just nu. Hetsar och spyr varje dag (har i princip inte kompenserat på det sättet tidigare under min ätstörning, bara stundtals, men nu är det varje dag). Dock är jag inte speciellt upprörd över det. Orkar inte bry mig och har ingen längtan just nu efter att ta nästa steg för att bli frisk.

Suck...mina vänner... här har ni en ambivalent en... 

Kloka läsare

Ni är så kloka mina bloggvänner... det är helt sant att jag kommer att behöva mer terapi för att komma ur min ätstörning. Snart kommer jag ha slutfört ett år DBT färdighetsträningsgrupp och det är ju i alla fall en bit på vägen. Även om mer traditionell ätstörningsbehandling är det som i slutändan förmodligen kommer att krävas.

Dock har jag, efter mycket funderade, nu berättat för min terapeut (vi ringdes vid istället för att träffas imorgon, jag ringde henne och hon ringde upp, vi har precis avslutat samtalet) att jag inte kommer att fortsätta i DBT:n. mitt och hennes kontrakt löper ut i juni, men jag sa till henne nu att jag förmodligen slutar tidigare. Vi ska ses på torsdag på gruppen och ev samtala om hur vi ska göra.

Hon var verkligen genuint ledsen och klandrar delvis sig själv för att jag tappat motivationen, detta eftersom hon varit utomlands i tre veckor och inte funnits tillgänglig och att vi inte lyckats hålla regelbundna träffar. Men jag sa att jag inte ser det så och att det är strunt samma vilken orsak det är. Det är ju som det är ändå.

Så förmodligen kommer jag alldeles snart att ta terapiuppehåll. Men som jag sa till henne; jag kommer förr eller senare behöva mer terapi för att komma ur min ätstörning och allt den fört med sig.

Shoppat

Idag har jag fortsatt min shopping... handlade för drygt 1500 kr... Vet ej om jag ska behålla allt. Det är så jobbigt tjejer... att pendla i vikt och inte veta hur länge man kommer kunna ha kläderna. Känns som att jag fortf är inne i den där bubblan, där jag inte kommer få vara för evigt. Äh, ska inte babbla mer nu. Är trött, seg, har fruktansvärt dåligt samvete mot allt och alla. Fick ett mess från min terapeut innan "skulle bara påminna dig om att du och jag har möte imorgon 14:00".

Jippie.

Det sabbade min dag. Orkar inte. Har släppt terapin även om jag någonstans vet att jag kanske borde hålla fast vid den och i princip bestämde mig för att också göra det. Klarar inte mer nu!!! :-( Snälla hjälp, snälla ta alla beslut åt mig. Orkar inte ha terapin hängande över mig som ett j-a dåligt samvete hela tiden. LÅT MIG LEVA MITT LIV.


Update

Idag har jag och sambon varit och köpt motorcykelstövlar till mig (vi åker alltid motorcykel på sommarhalvåret, älskar´t! :-) Förutom det så jag nätshoppat idag också, blev dessa söta skorna (sååå fina tycker jag):



I övrigt så är sambon iväg och själv har jag följt matschema fram tills nu på eftermiddagen då det blev planerad hets. Ännu har ångesten ej kommit, mår faktiskt rätt ok. Tycker det är skönt när det är planerad hets och inte bara "händer". Dessutom är jag ärlig mot min kille med det också, vilket är ytterligare ett steg i rätt riktning. Mår inte bra av att hemlighålla saker för honom, då känner jag mig bara falsk (vilket man ju gör nog ändå!).

Jag tycker hetsen i sig kan vara faschinerande... jag snöar in på massa olika livsmedel som skiftar över tid. Just nu är det glass, grädde, kakdeg samt baguette med smör som gäller. Tidigare livsmedel som jag varit insnöad på i perioder har varit: kanelbullar, lussekatter, subs m smör, tunnbröd m räkröra, piroger, köttfärspaj, godis, naturgodis, äppelkaka m vaniljvisp, semlor, bakelser, scones m smör och ost.

Hoppas ni alla har en ok helg, min har varit ganska bra. Igår var jag och killen iväg hela dagen, jag hade två ångestattacker i bilen. Den ena attacken kom på förmiddagen då vi körde fel, vilket ledde till att mitt mellis sköts upp en timme (åh vad man är flexibel... not). Den andra attacken kom på eftermiddagen då monstret i mitt huvud var otroligt förbannad på mig och tycker jag var lat som suttit så mycket hela dagen. Min sambo blev ledsen och irriterad när jag började bita mig själv, skrika och gorma elakheter mot mig själv. Så hela kvällen sedan hade jag dåligt samvete.

Men idag har varit en ny dag, det är bara att gå vidare vilket jag tycker jag gjort hyfsat bra (om man bortser från hetsen innan).

...

Har mått fysiskt illa två kvällar i rad nu. Överätit som bara den vid lunchtid och därefter och sedan ätit för lite på kvällarna. Magen är svullen, gaser, känsla av att vara extremt svullen och tjock. Hatar tjockkänslan. alla säger att jag ser ut på ett sätt som för mig är helt ofattbart för jag vill ju vara så som de säger att jag redan är. Hur går det ihop? Helt fel självbild och kroppsuppfattning. Helst vill jag bara vara hemma själv och moffa mat hela helgen. Känner inte det minsta för att åka på utflykt med sambon imon...

Kaos

Allt är upp och ner just nu, vad fasiken är det som händer? Är inne i en ond cirkel som spinner på som sjutton. Kommer inte iväg på terapisessionerna för överäter alltid målet innan och pallar inte gå iväg med utspänd mage. Min gnista och motivation lyser med sin frånvaro och jag hittar inte ljuset i tillvaron. Funderar på att göra som doktorn ordinerade, dvs börja med fluoxetine igen. Vet ej, känner att det innebär garanterad viktuppgång. Men samtidigt vill jag inte vara så här nedstämd och inte tycka något är roligt. Jag känner inte igen Jenny längre!



Tror att jag börjar bli sjuk också, alltså influensa typ.. det blir en påfrestning för kroppen som jag mentalt inte klarar så bra just nu. Men än så länge är jag bara sträv i halsen och jäkligt trött.

Så till med vardagliga ting; jag och killen ska iväg och provköra bilar i helgen, det är ju faktiskt rätt roligt ändå (om man nu iaf ska FÖRSÖKA att se fram emot någonting..:)).

Nej hörni, nu ska jag "rycka upp mig" som det så fint heter!

Lättad

Fick hem läkarintyg idag, sjukskriven på halvtid fram till 29 april. Det känns som en sten lyfts från mitt bröst. Mailade min terapeut innan också, skrev att jag i princip bestämt mig för att fortsätta i DBT. Skrev även och undrade om vi kunde byta mötestid. Från 14:00 på tisdagar, till en tidigare tid. Håll tummarna... det vore det bästa för mig just nu. Har inte så mycket mer att skriva... eller det har jag egentligen, men idag hittar inte orden fram.

Hets

Hets är längtan. Hets är ångest. Hets är det bästa som finns. Samtidigt det värsta.

Redan efter frukosten i morse (kanske redan innan jag vaknade förresten..) kände jag suget, hetssuget. Ibland tror jag att jag föddes med det. Det har varit en tuff helg, igår träffade jag massa släktingar i och med gårdagens dop, med efterföljande middag och fika. Klarade knappt äta något och visste redan då att det här kommer min kropp vilja (och behöva) att ta igen! Jajamen! En stund efter frukosten idag kände jag hur rastlösheten höll på att komma åt mig riktigt ordentligt. Eftersom sambon är hemma i helgen behövde jag åka iväg. Nu kommer jag skriva om något intima saker...För att först komma på rätt köl med honom och lindra mitt dåliga samvete för vad jag var på väg att göra, så hade vi sex. Han har velat flera dagar nu, tyvärr har jag absolut ingen lust, kan inte ens få orgasm längre..suck..sex känns som ett ont måste man ställer upp på, hade han vetat det hade han aldrig försökt vara intim med mig..

Men iaf! Sen tog jag bilen och körde till närmaste livsmedelsaffär, sa till sambon att jag skulle iväg och fika. I affären köpte jag en smörgåstårtebit, 2 semlor, mjöl och grädde (de två sistnämnda ska jag ha till degbak). Åt upp smörgåstårtan och semlelocken med grädden. Åt snabbt i bilen (har alltid engångsbestick i bilen, äkta hetsätare som jag är så hittar man ju alla knep som finns). Sen åkte jag till ett konditori. "Jag vill ha en semla, en rabarberpaj m vaniljsås och en kanelbulle. Att ta med!" Hon glömde kanelbullen, men orkade/vågade ej påminna och jag tänkte att det är väl ödet, så nöjde mig med det andra. Slängde fram pengarna och rusade ut till bilen. Åkte till en öde parkeringsplats och vräkte i mig allt.

Åkte sedan till nästa affär. Men väl inne hejdade jag mig. Fan, vad håller jag på med? Det är på väg att spåra ut... har redan gått upp i vikt. kommer bara fortsätta. Att äta ännu mer (hade siktet inställt på tunnbröd, skinka och räkröra) löser inga problem alls. Tvärtom... fan fan fan. Lyckades ta mig ur transen, köpte mjölk och frukt för att få med mig nåt genom kassan. Gick ut till bilen, ringde min sambo "är på väg hem nu" och körde hem...

Nu ligger jag här i soffan, försöker tänka att jag inte alls ätit så mycket, samtidigt river och sliter det dåliga samvetet och ångesten i mig till tusen! Har såna j-vla problem med käket så det är inte sant!!!

Bubblan spricker

Om ni bara visste hur betydelsefulla era kommentarer är! Jag är inte den bästa på att ge respons alltid men vill härmed göra det.

Till dagens inlägg;
Jag vaknade i förrgår natt, såg på sambons digitala väckarklocka att den visade 02:00. En sekund hann jag undra varför jag vaknat innan en stark känsla övermannade mig. Och tjejer, jag vet inte hur jag ska förklara det, men helt plötsligt var det som att jag kunde se "klart" på min situation. Och herregud vad skrämmande det var! Kan bäst beskriva det som att jag lever i en bubbla och rätt vad det var såg jag ut genom ett litet, litet hål i denna bubbla. "Vad gör jag mot mig själv?! Vad faan håller jag på med?! Och min underbare sambo... fyfasen vad han får lida, helt i onödan!! Vi skulle ju kunna ha ett underbart liv!"

Mitt i allt känner jag också så tydligt hur olycklig jag är. Hur. jäkla. olycklig. jag. fatiskt. är!
Och känslan som mitt klara seende på situationen blev så oerhört stark, hjärtat började banka, paniken började krypa runt i min kropp. Jag hör hur jag kvider, blundar hårt hårt hårt!! Vill inte se! VILL INTE KÄNNA MER!

Långt om länge somnade jag. Utmattad.

Och vet ni vad, igår eftermiddag hände det igen. Jag kom hem från jobbet, vägde mig, 1 kg plus. Tryckte genast undan paniken med mer mat, glass, grädde, korv, frallor. Helt ologiskt. Efter detta såg jag solen tränga in genom gardinen och helt plötsligt var hålet i bubblan där. Övermannade mig fullständigt. Fy fan vad hemskt det är/var! Börjar jag se klart på situationen? Vad vill jag med mitt liv? Vart ska jag? Vad FASEN håller jag på med?!

Mitt liv kändes och känns fortfarande helt meningslöst just nu. Allt jag vill är att äta äta äta äta äta äta. Inget annat betyder något känns det som. Åh dessa känslor... Men att äta och gå upp i vikt blir för mycket för mig. Börjar bli riktigt deprimerad... och imorgon som det är dop och man ska klä upp sig och vara glad för släkten. Jippie......

Suck

Rejäla överätningar, urspårade måltider, viktuppgång och urspårade känslor. Ja de är min verklighet just nu.
Är trött på att hålla uppe en fasad, låtsas vara duktig. jag är inte som alla som kan följa matscheman och utmana monstret... och lyckas dessutom! Jag är KASS! Och nu är jag uppgiven också.



Samtidigt blev jag glad över beskedet att terapin imorgon är inställd. Skönt! Men vill inte riskera mer överätande, vill inte gå upp i vikt! Pallar inte! Visserligen kan en del av kompenserandet efter två av överätningarna lett till vattenvikt, men tror inte det. Suck! Vilka problem va... patetiskt!

...

Sjukt mycket ångest just nu... böööööl :(

Uppdatering

Har varit iväg på sammanträde på annan ort hela dagen idag med två kollegor. Intressant och givande må jag säga, handlar om en av de ansvarsområden jag har på jobbet. Dock känner jag verkligen att det tar på krafterna att koncentrera sig massa timmar och dessutom inte bara lyssna utan vara delaktig och diskutera frågeställningar osv. men det är skönt på sätt och vis att komma iväg ibland och jag känner mig säkrare i den rollen nu.

Terapin igår... vad ska jag säga... För det första berättade jag för min terapeut hur jag kände och tänkte kring terapin. Berättade att jag inte fyllt i mina dagbokskort (ett verktyg man har i DBT och som man enl kontraktet ska fylla i) och att jag i nuläget tvivlar på min motivation. Jag är inget barn, jag VET vad jag måste göra, jag HAR massa verktyg, jag VET att jag är långtifrån frisk och att jag förmodligen behöver professionell hjälp för att komma ur ätstörningen någon gång. MEN är rätt tillfälle nu?

Jag berättade också att jag upplevde mig själv sluten i vår relation. Att jag stör mig på henne och hennes kommentarer och inte kan öppna mig längre. Att jag motarbetar det som ska leda mig framåt osv.

Hon blev faktiskt genuint ledsen, det såg jag i hennes ögon. Hon undrade vad jag behövde just nu för att komma vidare. jag sa att jag funderat på terapeutbyte, men att jag samtidigt inte vet om det kommer ända min motivation för att arbeta mot ätstörningen just nu. Förmodligen inte (är det nåt jag lärt mig så är det att gräset aldrig är grönare på andra sidan).

Vad kom vi fram till och överens om? Jag ska lista ner för- och nackdelar med att sluta respektive fortsätta i terapi. På måndag träffas vi igen. Hon blir väldigt ledsen om jag slutar sa hon, men jag är vuxen, hon kan inte tvinga mig.

Jag träffade också läkare på psyk igår. Ang fortsatt sjukskrivning. Månaden ut kommer jag fortsätta jobba enbart halvtid. Sen berättade jag att jag fått panik på antideppen och slutat efter ca 2-3 veckor. Hon sa att jag måste prova igen som ett led i att komma ur nedstämdhet och jobba mot ätstörningen. Jag sa: "OK". Men har redan bestämt mig för att skita i det. har redan berättat för min sambo att jag kommer lura doktorn och min terapeut. Känner mig inte alls speciellt deprimerad längre faktiskt, snarare lite uppåt. Märker jag en dipp kommer jag dock självklart att plocka ut medicinen och börja knapra piller igen.

Hatar pressen man känner att öka arbetstiden... verkar som att det är lätt för alla andra att vara sjukskrivna men inte jag. Men så är det säkert inte..?? De pratade om att göra en långsiktig vårdplanering vid nästa möte, men vi får se hur de tänker då. Detta med tanke på att jag ev inte kommer fortsätta med terapin.


Ensam

Usch, känner mig så ensam just nu. Kanske för att jag faktiskt ÄR ensam. Sambon gav sig ut och jaga vid sjutiden i morse och har inte kommit hem ÄN. Sen så ska vi iväg och dansa ikväll också. jag orkar egentligen inte och ska ta mig en extra funderare, samtidigt kan det ju va kul... men känner mig så svullen om magen nu efter en del onyttigheter idag...fasen också, men skit samma!! Hänt är hänt och vad ska jag göra åt det nu? Nya tag efter schemat redan nu och framåt, det är det enda som gäller och funkar, så är det!

Känner mig som en marionettdocka i äs händer för tillfället. Känner mig samtidigt konstigt nog.. TOM. Det är liksom tomt uppe i huvudet. Känner en skräckblandad ångestförväntan inför mötet med terapeuten imorgon. Måste verkligen gå dit..! Fast jag helst bara vill skita i det.



ÄH. Gonatt eller nåt!

Önskar höra era erfarenheter!

Innan jag skriver vidare i detta inlägg vill jag fråga er läsare:
Får man vara fortsatt halvtidssjukskriven om man inte går i en behandling?
Om jag t ex funderar kring att uppta behandlingen till hösten igen (om jag får), kan jag ändå fortsätta vara sjukskriven på halvtid ytterligare en period nu? (orkar inte jobba heltid för tillfället)

Vet ni något om detta?



FÖR ÖVRIGT:
Festen på kvällen igår var inställd. Farfar är tyvärr lite sjuk:-( Fick självklart genast dåligt samvete för att jag fasat för festen. Men har försökt slå bort de tankarna. Det är INTE mitt fel att han blev dålig. Det hade han blivit i alla fall... :-(

Men, igår visade sig bli en helt underbar dag ändå! Umgicks med min älskling hela dagen. Och idag umgås jag bara med monstret. Vi åkte till min bror och hans lilla familj, köpte fika med oss, det gick bra, vi kunde fika tillsammans! Kanon! Snackade massa skit och bara umgicks, kelade med min lilla brorsdotter..
Sedan var vi bara hemma och slappade heeela eftermiddagen och kvällen. Fy fasen vad jag behövde det!! Så underbart att bara ta det lugnt.

Jag mailade aldrig till min terapeut igår. Ska träffa henne imorgon 13:00. Tänkte att jag kanske inte skulle sätta bollen i rullning förrän jag kommer dit. Vill se hennes spontana reaktion till mina tankar om att avbryta behandlingen.

Funderingar

Sitter här i vårt kök i radhuset, ute är det grått. Det är tyst, förutom radio match som spelar tyst i bakgrunden.. Sambon ligger och vilar efter att ha varit ute och jagat med vår hund hela dagen. Bredvid mig vid datorn har jag min terapi-pärm, där jag samlar allt mitt material för DBTn.

Funderingarna i mitt huvud rör sig kring terapin.. är rätt säker på att jag under eftermiddagen kommer att skicka ett mail till min terapeut och berätta om tvivlen som rör sig i mitt huvud. Känner för ett uppehåll ett tag. Har tappat motivationen.. och Lena; det stämmer, man har ett kontrakt i DBT. Uteblir man 4 ggr i rad från sessioner så räknas det som att man har slutat för då har man missat för mycket.

Så mina tankar rör sig som så att jag vill vara ärlig och öppen mot Ingrid. och är det så att det inte går att bryta i förväg så kommer jag utebli 4 ggr för att terapin ska upphöra... Vet ännu ej hur jag ska uttrycka mig i mailet.
Vet bara att jag ska säga att jag vet att allt inte är bra, att jag behöver hjälp, men jag måste också vara samarbetsvillig och öppen för att ta till mig alla metoder och verktyg och kunna uppfylla det som det står i kontraktet.


NÅJA, på tal om något annat, det är bjudning hos mina farföräldrar imorgon 17:00. Jobbig tid, blir så trött på eftermiddagarna/kvällarna. Känner inte alls för det även om jag försöker tänka på det positivt... att träffa brorsan, hans fästmö och deras lilla bebis. Kan inte låta bli att känna ett hugg i bröstet vid tanken på att hans liv rullar på och att jag själv fastnat i nån sorts destruktivt ekorrhjul.. men så är det! Jag klamrar mig fast vid ångestspöket och monstret i mitt huvud. Desperat. Det är vi mot världen och inget annat är lika viktigt. Så är det ju, eller hur? Annars hade jag väl jobbat mer intensivt för att bryta mönstret? Jag gör mycket som jag själv inte ger mig credit för säger alla, och så är det säkert. Processer tar tid. Men jag gillar på sätt och vis hur allt är, de kickar hets och kompensation på olika sätt ger mig. Tanken på att vara utan det gör att livet känns fruktansvärt tråkigt.

Tro mig jag vet hur dumt allt låter, men skriver som jag (läs: monstret?) känner.

Torsdag

Dagen har innehållit både konstruktiva och icke konstruktiva saker:
 - Överhoppad terapi (finner ingen motivation!)
 - Städat i köket (kylskåp, spis, under diskbänk etc=behövligt!)
 - Flex från jobbet
 - Alla mål enl matschemat 
 - Hets
 - Duschat, tvättat håret
 - Regn och halv storm!

Typ så.

Trött. Orkar inte skriva mer just nu.

Dagen efter

Jag var verkligen mitt inne i en ångestattack när jag skrev igår och ser i alla fall lite klarare på saker och ting idag. Samtidigt har jag ännu inte tagit min antidepp-tablett idag.

Anni, tack för din kommentar, det stämmer ju det du skriver.. jag är i samma situation... hur kan jag komma till din blogg..? Om du vill dela med dig av bloggen får du gärna maila mig användarnamn till ghetto_you@hotmail.com. Har velat svara dig många gånger men inte kommit åt..:) Vill du inte så är det självklart helt ok och fortsätt gärna dela med dig av dina kloka synpunkter på mina inlägg oavsett. Det uppskattas!

Blev lite senare hemfärd från jobbet idag. Såna saker kan verkligen ställa till det för mig (även om det bara handlade om 25 minuter senare...) Slängt i mig maten nu, känns som en sten i magen. Snart kommer sambon hem en sväng innan han ska till familjeterapin.

Till Ångestmonstret: snälla släpp taget, orkar inte med dig mer!

Förbannad!

Jag är bara så j-a trött på allt just nu... skjut mig!!!

Ska sluta med antidepp, det är bara trött- och hungerpiller!!! Tar hungern och tröttheten någonsin slut? Varför är jag så förbannat hungrig hela tiden?! Kan inte bara min kropps signaler funka normaaaaalt!!!

:(

ÅNGEST.

Har skitit fullkomligt i mina terapipapper/dagbokskort osv den senaste tiden, orkar inte med det längre. Inget hjälper ju om inte jag jobbar till tusen och just nu o r k a r jag i n t e det... Åhh... ta mig härifrån! Hatar allt.

Från och med imorgon blir det inget mer pillerknaprande, Fluoxetine ska vara viktneutralt men fan heller! De försöker bara lura mig, doktorerna, terapeuterna.. ALLA! De försöker lura i mig saker och ting, men jag ser ju fan vad jag ser och efter denna dagen är det värre än någonsin!! jag kommer bli tjock tjockare tjockast i takt med att jag äter dessa hungerpiller...!!

Usch jag har panik. Förlåt mig för detta inlägg i stridens hetta... mår bara så dåligt...:( Så NÄ, imon är det slut med pillerna. Tänker inte knapra nåt som bara är till för att jag ska gå upp i vikt. Mår bara sämre nu. De skulle bara veta, doktorerna, de bara skriver ut och skrattar gott när de tänker att nu har vi botat ännu en från anorexia. Så fasen heller!! Det sitter i huvudet fattar ni inte det! Att ge mig dessa piller ger bara tvärtomeffekt. Ska sluta med dem här och nu.

Jahapp

Igår utmanade jag verkligen både tröttheten och äs. Idag... not so much.

Min sambo är iväg hos sina föräldrar, vi var bjudna dit idag. Men jag orkade inte. Förlamande trött. Orkar inte vara social faktiskt... jag vet att de accepterar mig (även om de inte kan förstå det här med ätstörningar och depression) och att jag hade fått vila hos dem om jag velat. Men vem sjutton vill åka på bjudning och inte vara med? Inte jag iaf. Undantaget var väl igår kväll då jag sov en stund i så fall...

Men samtidigt ville ätstörningen så gärna vara själv med mig och han har verkligen fått umgås ordentligt med mig idag. Suck... Får ingen ordning på maten just nu!! Fan!! Det är en så stark kraft det där. Alla är i vägen för monstret; "Du SKA isolera dig, ta dig bort från alla som försöker krossa mig för utan mig är du ingenting. INGENTING. Fattar du det?"


Brorsans ord igår ekar i mitt huvud: "Jenny, var det så här livet skulle bli? Ska du missa allt roligt i livet bara på grund av en sån sak som maten? Vill du inte bli frisk?"

Förlåt mig... förlåt min svaghet, min obeslutsamhet, min oförmåga att se klart och se bortom den här ångestbubblan... förlåt för det. Jag inser att mitt liv rullar på dag för dag, timme för timme. Och att jag förmodligen kommer se tillbaka en dag och undra vad fan jag höll på med. Varför jag inte bröt det onda långt tidigare.

"Syrran, det har fått hålla på alldeles för länge nu! Kan du inte bara ge dig fan på att bli frisk?!"

Jag vill... så förtvivlat gärna. Hade jag bara kunnat välja ja eller nej, stanna i skiten eller inte.. klart jag valt att bli frisk då. Men jag är inte redo... jag är inte redo för den ultimata kampen än. Ungefär så känns det. Jag är inte färdig med ätstörningen...

WHY?


Hur det gick igår

Gissa vem som badade?

Jag säger det igen: GISSA VEM SOM BADADE???

Jaaaaaag :-) (EFTER vi hade ätit tårta och bulle). Alltså jag är helt chockad själv men om jag bara struntade  i mina känslor för min kropp och bara fokuserade på det roliga och sköna i det hela så var det faktiskt en kanondag i badlandet. Vi hade hela anläggningen för oss själva och det var bara att gå mellan bubbelpoolen och ångbastun.. haha... så otroligt GÖTT! Stora bassängen vågade jag bara doppa ena foten i (jag fryser så förbaskat, kallt vatten är nej nej för mig).

Jag som knappt klarar duscha själv dushade med alla vännerna och skylde mig inte ens med badhanduk eller nåt sånt. Faktiskt måste jag säga att det var en sån befrielse att se de andras kroppar, det fick mig att slappna av och inse att vi alla är individer. Jag var ju förutom barnen yngst i gänget igår (de andra är runt 38-45, min sambo är ju 41) och att se de mer "mogna" tjejerna gav mig helt nya perspektiv på kvinnokroppen som jag saknat under massa, massa år!

Kvällen blev lite jobbig sen, hann ju bli jättehungrig innan det var dags för mat och det är ångestframkallande för mig. Dessutom äta och prata samtidigt är jobbigt tycker jag... meeen, jag tog mig igenom det, åt mig mätt och sen somnade (!) jag.. haha... hittade en soffa i lokalen efter maten. La mig där och zzznark så hade jag sovit bort nästan två timmar! Hoppsan, sen var det dags för efterrätt och sen åkte jag och sambon hem.

Jaja.. det var en kort sammanfattning, men som slutsats drar jag att det är bra att utmana sig ibland.

Jag åker

Fortsättning på inlägget nedan...

Väskan är packad (bikinin ligger i, vet ej än om jag ska bada)...men jag SKA med och jag ska göra mitt bästa för att hålla paniken på avstånd.

Ringde både min syster, mamma och min bror för pepp. Men både syrran och mamma hatar att bada så det var egentligen bara brorsan som peppade mig...haha..:-)

Usch ja... vi får se hur det här går. Borta hela dagen och kvällen, ingen chans att komma hem snabbt eftersom vi nog åker en bit bort. Jag är så nervös. Vill bara se fram emot det men det känns som en omöjlighet. Jag får bara försöka stå ut. Ska tänka på er och ert kämpande för att stärka mig.

Hjälp!

Hur ska jag göra? Idag = 40årsfest för en i bekantskapskretsen, kl 14 ska vi samlas för avfärd till ett b a d h u s (av alla j-a ställen!) och fika vid poolkanten, sedan hem till dem för middag på kvällen. Givetvis, maten känns skitjobbig. MEN för första gången känner jag att tröttheten och bristande ork till att vara social är det som sätter käppar i hjulet för mig. Bara tanken på att åka iväg med alla (några barnfamiljer) gör mig alldeles matt. Sambon kommer åka i vilket fall.... åhhh.... hur ska jag göra!? Dömer mig själv alldeles för hårt...

Terapidags!

T - som i Torsdag och Terapi. Det är DBT-grupp idag, jag ringde mig sjuk förra veckan men nu är det dags. Ska strax hoppa in i duschen och sedan bege mig iväg.

Vet ni, jag är så kluven. Jag säger hela tiden att jag vill kämpa, att jag vill bli fri från ätstörningar. Men kämpar jag verkligen? Och HUR GÄRNA vill jag bli frisk? jag följer ett antal bloggar skrivna av andra tjejer med anorexia som stöttar varandra och äter utöver sina matscheman för att bli friska och gå upp i vikt. Och jag kan ju säga att DÄR är INTE jag än... Jag vurmar lite för min ätstörning fortfarande, kan inte släppa den och känner mig trött bara vid tanken på terapin. Jag tar inte till mig känns det som... MEN jag försöker tänka så här: De verktyg jag samlar på mig nu (i form av känsloreglering, självvalidering, medveten närvaro och relationsfärdigheter m.m.) kommer jag under min resa att ha stor användning av och att förr eller senare kommer även min motivation att skjuta i höjden! Undrar om det är så...

Det där med motivation och kämpande är svårt att sätta fingret på.


2 filmer

Jag älskar dokumentärer och andra verklighetsbaserade filmer. Idag fick jag hem 2 dokumentärer härifrån: http://butiken.svt.se/

Jag beställde "Nunnan" (om en tjej som valt att leva i den strängaste klosterordern i Sverige) samt "Sluten avdelning" (om en sluten psykiatrisk avdelning, där en kvinnan filmat under ett års tid). Så nu ska jag titta på sistnämnda!

Stronga tjejer!

Måste verkligen skriva det här för det är så jag känner. Att shit vilket gäng stronga tjejer vi är, alla vi bloggskrivare och läsare där ute! Dock, en annan skäms ju nästan för att lägga ut vissa inlägg haha, när man läser om erat kämpande (så in i bombens bra). All inspiration man får och inlägg som peppar så mycket.

Tack för allt detta och för att ni, liksom jag, delar med er av er vardag och era tankar. För tillfället är ju min kämpaglöd lite avfalnad och hoppet alldeles för diskret.. meeen ni vet att jag kämpar på iaf även om det är mycket negativa inlägg neråt i bloggen min.

Kram till er alla där ute. Följer er varje dag, count on it!!

Oväntat besök

Igår hade jag som jag skrev en mindre bra dag (dock var söndagen värst och idag känner jag mig ok igen). Ringde min mamma en sväng på eftermiddagen ang en kommande födelsedag och nämnde då att jag mådde lite sämre just då.

På kvällen knackade det på dörren, hunden gick bananas och utanför stod.. pappa. Först fick jag massa konstiga tankar; Det är en intervention!! Han är i konspiration med min sambo!! De tänker ställa mig mot väggen!! Jag vill dö!! osv osv. Panik panik.

Men han kom bara pga det jag sagt till mamma ang mitt mående. Började fråga mig hur jag mådde, om jag äter medicin, hur jag jobbade, hur terapin är upplagd och hur den fungerar. Fy fan vad jobbigt det var. För er lite nyare läsare kanske jag ska berätta att min relation till pappa inte är den bästa.. mår rätt dåligt när jag tänker på hur det var/jag mådde när jag bodde hemma hos dem. Vi hamnade i jobbiga konflikter hela tiden och han kallade mig för massa saker och skällde ut mig varje dag pga mina ätstörningar. Dvs helt fel taktik för att hjälpa, stötta och motivera... dock förståelig på många sätt (oro, rädsla osv).

En sån grej som han gjorde igår får säkert honom att känna sig bättre, att ha visat att han bryr sig, få reda på fakta osv, men jag mår bara sämre av det... hatar såna frågor, de får mig bara att känna mig uttittad, granskad, bevakad, tvingad att svara m.m. Medans han då tycker att om vi inte pratar om mina problem så hymlar vi med att de finns... helt fel... jag pratar om dem, men inte så mycket med nära och kära utan med professionella som vet hur de ska handskas med mig och känslorna. 




RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus