Låt mig vara
Vet att jag inte borde göra det, men efter en skittuff helg med enormt ångestpåslag (framförallt igår då jag hade konstant ångest från morgon till kväll) så mår jag så jäkla dåligt för min sambos skull. Fan vad jag skäms! Jag blir så arg på det här... Jag försökte hela dagen igår med olika strategier för att bryta ångesten men till sist vid 18tiden, när sambon precis lagat klart middagen, så stod jag inte ut längre och skar mig. Så nu sitter jag här med svidande handled. Fick åka hem från jobbet idag, har precis hetsat. Ja ni hör ju, en riktig höjdarmåndag!
Jag orkade inte va kvar på jobbet. Kom dit vid 7 i morse efter att ha varit vaken med ångest sen kl 2 inatt. Jag har vridit mig, skakat, vridit mina händer, kvidit osv osv. Ångest; låt mig va! Snälla säg att jag inte är ensam, orkar inte med det här dåliga samvetet och känslan av att misslyckas. Gång på gång.
Jag orkade inte va kvar på jobbet. Kom dit vid 7 i morse efter att ha varit vaken med ångest sen kl 2 inatt. Jag har vridit mig, skakat, vridit mina händer, kvidit osv osv. Ångest; låt mig va! Snälla säg att jag inte är ensam, orkar inte med det här dåliga samvetet och känslan av att misslyckas. Gång på gång.
Söndag
Önskar jag hade någonting positivt att skriva, men tyvärr är monstret överallt nu (kallar det för han/honom för det är en han i min värld). Jag är trött. Jag är hungrig. Jag sover. Jag äter. Det hjälper inte. Jag hatar så starkt, samtidigt så är jag uppgiven. Varför kan det inte bara bli bra?
Idag triggar verkligen ångesten i mig. Redan när jag vaknade kved jag och ville inte gå upp. Men han i huvudet tvingade mig. Sa att jag var lat och inte fick ligga och dra mig. Jag gav honom en käftsmäll genom att jag ätit mina mål så långt idag. Men fan vad förbannad han är på mig nu...
Idag triggar verkligen ångesten i mig. Redan när jag vaknade kved jag och ville inte gå upp. Men han i huvudet tvingade mig. Sa att jag var lat och inte fick ligga och dra mig. Jag gav honom en käftsmäll genom att jag ätit mina mål så långt idag. Men fan vad förbannad han är på mig nu...
Ledsen...
...men jag tappar inte hoppet och modet. Hör ni det? JAG GER INTE UPP!
Han säger till mig att jag kommer att bli tjock. Att jag måste sluta äta antidepp för det är "hunger- och bli tjock"-piller. Han säger att jag är misslyckad och inte värd ett skit! Att jag inte får äta tillräckligt, eller att jag lika gärna kan äta för mycket för allt är ändå kört. Han säger till mig att jag är en värdelös, falsk skit som ser förjävlig ut. Han säger att min mage dallrar och att jag är ful. Han säger att jag inte är värd NÅGONTING!
Nada. Inte ett skvatt. Zero!
Men... jag. ger. inte. upp!
!!
Förkrossad
...
Tid och lögner
En läsare kommenterade senaste inlägget med något som jag tror att vi alla kan känna igen; nämligen tiden man kastar bort pga ätstörningen och lögnerna som den medför.
En hel helg kan försvinna i ätstörningens klor. Man undviker sociala sammanhang. Skulle man mot all förmodan deltaga i något socialt sammanhang så är man ändå någon helt annanstans (nämligen upptagen med att längta hem eller bort, eller totalt upptagen med att hata sig själv och fundera kring om alla på festen ser ens uppenbara brister). Rädslan för kalorier förstör både middagar och drinkar och att fullt ut engagera sig i samtal med andra är väldigt svårt. Hur många gånger har jag inte känt mig helt frånvarande på en fest och undrat om det märks?
Och lögnerna då... alla dessa lögner! Och allt smusslande! Som också är en sorts lögn. Glädjen att sambon ska jobba på lördagen för då har man en hel dag till hets (eller svält också för den delen), för att sen låtsas som ingenting när han kommer hem. Trots att man i huvudet ser allt man ätit, slängt och spolat ner i toaletten...
För att inte tala om de gånger jag ljugit för sambon om att jag varit på terapin fast jag ringt in till sjukhuset och sagt(läs: ljugit) att jag är sjuk och inte kan komma dit. Istället har jag varit hemma och umgåtts med äs. 
Lögnerna befäster ens bild av sig själv som en falsk människa. Ibland lurar man sig själv också (eller ja.. ganska ofta faktiskt) och tänker att; "men vadå? jag vill verkligen ha en mysig filmkväll med godis/mat/fika istället för att gå på den där festen". Yeah right.. godiset och en massa annat är ofta uppätet långt innan filmintrot satt igång. Och man känner sig mer ensam än nånsin. Och samtidigt lättad. Lättad att slippa det sociala, slippa synas, och istället få umgås med sin ätstörning fullt ut. På ätstörningens villkor givetvis.
Men det är ju så. Ätstörningen ger ju oss ändå på något sätt nånting. Den har erbjudit en väg ut ur ett problem i grund och botten. Den har blivit ens enda vän, en vän som ger tröst och stryk. Den fyller ut tiden, motar bort ångesten en stund och fyller det där tomma hålet i hjärtat...
Ätstörningar och ekonomi
Att ha ätstörningar är sällan bra för ens ekonomi. Både anorektiker och bulimiker kan spendera otroligt mycket pengar på mat. När jag gick på dagsjukvård, för snart tre år sedan, träffade jag en tjej som på tre månader bränt hela sitt sparande (runt 25 000kr) enbart på hetsmat.
Det kan handla om att man handlar hetsmat, eller att man handlar hem varor man hetsat upp bara för att det inte ska "saknas" i skåpen (vanligast om man inte bor ensam).
Det kan även handla om en så enkel sak att man inte klarar av att laga massa mat och göra matlådor (för man är rädd för att hetsa upp det, eller får ångest av att laga mat och mäta upp portioner) och måste gå ut och äta lunch varje dag (vilket kan bli dyrt i längden). Eller att man måste gå ut och äta på lunchen för att man inte klarar av att äta på jobbet med sina jobbarkompisar, som jag... det kan också handla om att man måste åka till affären och handla mat varje dag för att man inte kan ha på lager hemma i skåpen.
Men ätstörningar kan också leda till svårigheter att fokusera på/klara av sin ekonomi, t ex att man missar att betala räkningar pga att man svälter eller hetsar, spyr och motionerar och inte orkar något annat. För man är så trött i huvudet och kroppen... Man är/blir dessutom ofta sjukskriven mer eller mindre vilket påverkar inkomsten.
Ja, det finns många aspekter av det här med ekonomi och ätstörningar. Ni kommer säkert på minst lika många som jag tagit upp här. Det är i vilket fall sällan en bra kombination och det är jäkligt ångestframkallande att vara i. Har ni några erfarenheter att dela med er av när det gäller det här? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på hur mycket pengar jag moffat i mig, slängt i papperskorgen eller spolat ner i toaletten...
Det kan handla om att man handlar hetsmat, eller att man handlar hem varor man hetsat upp bara för att det inte ska "saknas" i skåpen (vanligast om man inte bor ensam).
Det kan även handla om en så enkel sak att man inte klarar av att laga massa mat och göra matlådor (för man är rädd för att hetsa upp det, eller får ångest av att laga mat och mäta upp portioner) och måste gå ut och äta lunch varje dag (vilket kan bli dyrt i längden). Eller att man måste gå ut och äta på lunchen för att man inte klarar av att äta på jobbet med sina jobbarkompisar, som jag... det kan också handla om att man måste åka till affären och handla mat varje dag för att man inte kan ha på lager hemma i skåpen.
Men ätstörningar kan också leda till svårigheter att fokusera på/klara av sin ekonomi, t ex att man missar att betala räkningar pga att man svälter eller hetsar, spyr och motionerar och inte orkar något annat. För man är så trött i huvudet och kroppen... Man är/blir dessutom ofta sjukskriven mer eller mindre vilket påverkar inkomsten.
Ja, det finns många aspekter av det här med ekonomi och ätstörningar. Ni kommer säkert på minst lika många som jag tagit upp här. Det är i vilket fall sällan en bra kombination och det är jäkligt ångestframkallande att vara i. Har ni några erfarenheter att dela med er av när det gäller det här? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på hur mycket pengar jag moffat i mig, slängt i papperskorgen eller spolat ner i toaletten...
Uäähhk..
Hets idag... minihets... men faaan också, vad trött jag blir på mig själv!!!
Tvångstankar/handlingar
Jag kan med allt klarare ögon se på ett antal tvångstankar/handlingar ätstörningen resulterat i, och som jag vidmakthåller:
- jag kan bara ha vissa/viss typ av kläder
- jag kan bara duscha om jag känner mig på ett visst sätt (t ex att kroppen måste kännas "smal")
- jag för mina händer på ett visst sätt över min mage (som jag håller in) - flera gånger om dagen!
- promenerar jag så ska jag gå en viss, speciell runda
- jag äter under en lång sammanhängande tid viss sorts livsmedel och/eller maträtter
- och jag utesluter under en lång sammanhängande tid vissa livsmedel/maträtter
De två sistnämnda kan växla en del över tiden. jag "snöar in" väldigt lätt på vissa livsmedel, äter nästan bara dem ett tag och sen så byter jag (omedvetet oftast, men märker efter ett tag att tvånget skiftat).
I vilket fall som helst; blir det annorlunda än ovanstående punkter så får jag ångest.
För närvarande mår jag inte så bra faktiskt. Orkar knappt jobba halvtid. Det är ett ångestframkallande tillstånd jag är i just nu känner jag. Jag känner mig väldigt svag, trött, stundtals avtrubbad, konstig och har ont i kroppen.
Jag vet att det är självförvållat men jag orkar och vågar inte se det!
T ex så somnar jag kl 19:30 i princip varje kväll i soffan. Sover fram tills 22:30 då sambon väcker mig; "ska vi gå och lägga oss?" Haha... ehh ja, otroligt skönt att ha försovit "lite". Typ ett antal timmar! Sen sover jag ändå hela natten. Eller iaf fram till 04:30 då jag brukar vakna. Detta blir ju som en ond cirkel till slut... men jag orkar inte rota i det just nu. Det är en del saker som trycker mig, känner bl a så starkt att jag vill vara själv. Jag VET att det är ätstörningen som är framme och vill isolera mig, men shit vad underbart det hade varit att bara vara SJÄLV nån gång.
Och på tal om tvångstankar så är ju såna tankar extremt ångestframkallande! Jag får genast tvångstankar i stil med att jag önskat någon i döden. Sambon kommer krocka på hemvägen idag! Nu kommer min familj dö osv osv. Det dåliga samvetet är nästintill outhärdligt när jag tänker så!
Jaja, hoppas ni mår ok där ute! Ska kika in till er nu.
- jag kan bara ha vissa/viss typ av kläder
- jag kan bara duscha om jag känner mig på ett visst sätt (t ex att kroppen måste kännas "smal")
- jag för mina händer på ett visst sätt över min mage (som jag håller in) - flera gånger om dagen!
- promenerar jag så ska jag gå en viss, speciell runda
- jag äter under en lång sammanhängande tid viss sorts livsmedel och/eller maträtter
- och jag utesluter under en lång sammanhängande tid vissa livsmedel/maträtter
De två sistnämnda kan växla en del över tiden. jag "snöar in" väldigt lätt på vissa livsmedel, äter nästan bara dem ett tag och sen så byter jag (omedvetet oftast, men märker efter ett tag att tvånget skiftat).
I vilket fall som helst; blir det annorlunda än ovanstående punkter så får jag ångest.
För närvarande mår jag inte så bra faktiskt. Orkar knappt jobba halvtid. Det är ett ångestframkallande tillstånd jag är i just nu känner jag. Jag känner mig väldigt svag, trött, stundtals avtrubbad, konstig och har ont i kroppen.
Jag vet att det är självförvållat men jag orkar och vågar inte se det!
T ex så somnar jag kl 19:30 i princip varje kväll i soffan. Sover fram tills 22:30 då sambon väcker mig; "ska vi gå och lägga oss?" Haha... ehh ja, otroligt skönt att ha försovit "lite". Typ ett antal timmar! Sen sover jag ändå hela natten. Eller iaf fram till 04:30 då jag brukar vakna. Detta blir ju som en ond cirkel till slut... men jag orkar inte rota i det just nu. Det är en del saker som trycker mig, känner bl a så starkt att jag vill vara själv. Jag VET att det är ätstörningen som är framme och vill isolera mig, men shit vad underbart det hade varit att bara vara SJÄLV nån gång.
Och på tal om tvångstankar så är ju såna tankar extremt ångestframkallande! Jag får genast tvångstankar i stil med att jag önskat någon i döden. Sambon kommer krocka på hemvägen idag! Nu kommer min familj dö osv osv. Det dåliga samvetet är nästintill outhärdligt när jag tänker så!
Jaja, hoppas ni mår ok där ute! Ska kika in till er nu.
Morgonkamp mot negativa tankar
Idag vaknade jag tidigt, eftersom ätstörningen bestämde sig för att jag under gårdagen "åt för mycket" plus att jag "är tjock".
"Faan", var min första tanke. "Svälta idag!" var min andra tanke. "Stopp och belägg! Strategier!!" var min tredje tanke.
Och ja, jag lyckades stoppa hans raid i mitt huvud med att använda mindfullness-strategierna: Inte värdera, samt Göra en sak i taget. Jag tänkte att varje dag och varje måltid är NY (Gisela van der Ster), vad jag gjorde igår ska inte få påverka gårdagen. Samt att "jag är ok. Jag ÄR faktiskt en OK person som inte behöver straffas för att jag åt glass igår utöver schemat.
Lagom till mellis kommer väl dagens tredje kamp att sätta igång (dagens andra kamp kommer efter intaget av frukosten), men vad säger ni tjejer? Idag tar vi och ger oss in i den kampen och slåss med näbbar och klor eller hur?!?
"Faan", var min första tanke. "Svälta idag!" var min andra tanke. "Stopp och belägg! Strategier!!" var min tredje tanke.
Och ja, jag lyckades stoppa hans raid i mitt huvud med att använda mindfullness-strategierna: Inte värdera, samt Göra en sak i taget. Jag tänkte att varje dag och varje måltid är NY (Gisela van der Ster), vad jag gjorde igår ska inte få påverka gårdagen. Samt att "jag är ok. Jag ÄR faktiskt en OK person som inte behöver straffas för att jag åt glass igår utöver schemat.
Lagom till mellis kommer väl dagens tredje kamp att sätta igång (dagens andra kamp kommer efter intaget av frukosten), men vad säger ni tjejer? Idag tar vi och ger oss in i den kampen och slåss med näbbar och klor eller hur?!?
Bok
Ni får ursäkta min dåliga uppdatering för tillfället. Jag har ingen inspiration, känner mig trött och allmänt oinspirerad. Mår i övrigt helt ok. Läser en jättebra bok som heter "Ätstörningarnas hemliga språk" och den är jag. Den ÄR jag. I ett nötskal. Älskar den. Den är svaret på många av mina frågor. Kram på er!
Skitbra!
Fy fasen vad jag kämpar idag, har satt alla mål! Jippie, känns skitbra! Men jag är ockå rädd. För jag har nyss börjat med antidepp och jag är rädd att dagen idag är början på en smekmånadsfas och att jag ska må extra dåligt om ett tag när måendet slår över igen. Som ni märker skiftar sinnestämningen rätt mycket hos mig just nu. Men idag är det till skillnad från igår en riktigt bra dag :-)
Typiskt
Idag går precis allt åt helvete.
Utom regelbundenheten.
Lasagne
Japp, idag åt jag lasagne till lunch. Något strängt förbjudet enligt ätstörningen och shit vad jag fick lida för det. massa dumma tankar. Men jag orkar inte ta kampen idag för nu är det helg och jag vill MÅ BRA! Dock känner jag hela tiden en längtan efter att äta mer. Fattar inte! Som ett sug hela tiden trots att jag äter regelbundet nu. Men visst, ibland blir det för lite.. och sen för mycket.. och sen för ensidigt.. osv. Att något som är så enkelt för många andra kan vara så förbannat svårt..!
Idag har jag haft en föreläsning för ett antal personer. Ang vart jag jobbar så har jag valt att inte skriva det (inte för att jag inte litar på er bloggvänner, utan för att jag inte vill riskera att bli igenkänd, i alla fall inte just nu), men jag jobbar med människor som ni förstår, bl a som informationsansvarig och håller i många inspirationsföreläsningar/aktiviteter. Det är ett jätteroligt jobb.
Nu ska jag kika in till er!
Idag har jag haft en föreläsning för ett antal personer. Ang vart jag jobbar så har jag valt att inte skriva det (inte för att jag inte litar på er bloggvänner, utan för att jag inte vill riskera att bli igenkänd, i alla fall inte just nu), men jag jobbar med människor som ni förstår, bl a som informationsansvarig och håller i många inspirationsföreläsningar/aktiviteter. Det är ett jätteroligt jobb.
Nu ska jag kika in till er!
Solsken
Härlig dag det varit idag, sol och rätt varmt i solstrålarna :-)
Idag har det för övrigt också varit en helt ok dag. Höll en föreläsning på en folkhögskola och sen tillbaka till jobbet för att hålla ännu en föreläsning där. Sen hem, lunch, och nu sitter jag här i soffan och kollar lite på tv och datorn (som ni förstår).
När jag kom hem från jobbet väntade en festinbjudan i postlådan, ännu en vän som firar 40 år i år. Dessvärre dog jag lite inombords när jag såg vart vi skulle; ett badland. Jippiiiiiieee... NOT. Fasen också, ska äs hindra detta för mig? Jag sa till sambon att "OK, nu ska jag ha som mål att åka dit" och ännu ett delmål ska vara att faktiskt DELTA också, i bikini... men fy vad det är jobbigt. Duscha med de andra och sen sitta och fika i bikini vid poolkanten. Ahhh.. ge mig styrka. Men det är nästan en månad dit...
Jaja, den dagen den sorgen. Får se hur jag känner mig. Men vi måste o.s.a snart.
Idag har det för övrigt också varit en helt ok dag. Höll en föreläsning på en folkhögskola och sen tillbaka till jobbet för att hålla ännu en föreläsning där. Sen hem, lunch, och nu sitter jag här i soffan och kollar lite på tv och datorn (som ni förstår).
När jag kom hem från jobbet väntade en festinbjudan i postlådan, ännu en vän som firar 40 år i år. Dessvärre dog jag lite inombords när jag såg vart vi skulle; ett badland. Jippiiiiiieee... NOT. Fasen också, ska äs hindra detta för mig? Jag sa till sambon att "OK, nu ska jag ha som mål att åka dit" och ännu ett delmål ska vara att faktiskt DELTA också, i bikini... men fy vad det är jobbigt. Duscha med de andra och sen sitta och fika i bikini vid poolkanten. Ahhh.. ge mig styrka. Men det är nästan en månad dit...
Jaja, den dagen den sorgen. Får se hur jag känner mig. Men vi måste o.s.a snart.
Ordnat sig
Jag och sambon är sams igen, läkarbesöket gick ok (är fortsatt sjukskriven på halvtid, samt ska börja medicinera igen - antidepp) och är dessutom nyfriserad. Känns som att dagen ordnat sig bra. Ångesten har varit jobbig senaste tiden men nu hoppas jag att antideppen ska råda bot på en del så att jag får en rimlig chans att ta mig igenom terapin.
Vill dö
Har sån ångest. Behöver iaf inte tvivla på att jag vill vara med min sambo längre för igår fick han ett bryt på mig och efter det har jag haft sån ångest. Självskadade vilket innebar att jag inte kunde ringa min terapeut (regel - efter skada får man ej ringa inom 24 tim). Ska på två läkarbesök idag - varav ett på psyk. Ang min sjukskrivning och mående. Sambon var iskall i morse, tyst, sa ingenting. Jag har bett om förlåtelse för mitt ångestutbrott igår (när vi skulle äta middag), har säkert sat förlåt för många gånger.. skickade ett sms nu från jobbet där jag skrev att jag vet att äs ställer höga krav på honom nu och att jag är svag för tillfället även om jag försöker stå emot trycket inifrån. Han har inte svarat. Ska själv till läkaren sen, känner mig nervös, men har skrivit ner stödord på en lapp. En kollega tipsade mig om det, hon har varit med mig där tidigare men kan inte idag. Känner mig ensam och liten idag. Och samtidigt så j-a ovärdig allt stöd. Fy fan vad jag hatar den person äs gjort mig till. jag hatar mig.
Vanesaker
Är själv hemma idag, S är ute och jagar. Mår sådär. Har tvingat mig att överäta en del. Nästan försökt framkalla hets. Why? Det går inte att få hetssug på beställning väl? Nädå, jag har gjort det för att jag är van vid att om jag själv då måste jag "passa på". Och då kom jag på vad mycket i en ätstörning som blir vanor. Och utan dessa vanor blir det väldigt... tomt. Nu när jag äter frukost så har jag helt plötsligt en hel förmiddag att fördriva, istället för att hetsäta så fort mannen låst ytterdörren och åkt. Måste skaffa mig en mening med allt. Jag mår inte bättre att vålla mig hetsar hit och dit bara för en dum fix idé...
Kärlek och ätstörningar
Det snurrar mängder med tankar i mitt huvud idag. Jag och sambon har som mål att äta middag tillsammans varje kväll. Och SHIT vad en sån "enkel" grej kan bli förbannat jävla SVÅR! Jag kommer på mängder med anledningar till att detta är en dålig idé; tiden passar inte, jag är inte hungrig, ingen annan äter ihop med sin sambo/familj på kvällen, vi har olika dygnsrytm etc. Allt detta gör det så j-a mycket svårare att äta. Det går kanske varannan gång. De andra gångerna äter jag själv. Det är enklare så. För ätstörningen givetvis. För att jag är feg och inte orkar stå ut med känslorna som kommer vid en gemensam måltid. Varför är jag så feeeeeg? Jag har jättejättejättesvårt att äta med andra och gör det aldrig med nån annan än min sambo vid dessa middagar. That´s the truth.
Det här med kärlek och ätstörningar. Kombinationen är svår. Jag är ofta utan lust till min älskade sambo. Känner mig nästan egocentrisk. Hans liv kretsar kring massor med saker, mitt kretsar kring mat och vikt. Tänk vilken central del det blivit för mig. Jag frågade min syster på telefon häromsistens vad man tänker på när man inte lider av ätstörningar. För mig är det obegripligt efter dessa år. Jag kan omöjligt hitta något intresse eller göra något utan att iaf ha en halv tanke på mat och vikt. För mig är det vardag. Vart ska man hitta det där andra av betydelse? Det där andra som ger samma kick? Hur ska jag kunna äta en macka utan att tänka på hets eller förbjuden mat? Och tänk vad tråkigt att inte överäta godsaker och känna den där känslan att man gör det i hemlighet? Vad ska jag gömma mig bakom utan ångesten? Hur ska jag klara av alla krav som kommer med ett friskare liv? Alla förväntningar?
Frågorna är många och svaren likaså, men just nu har jag inget facit och i hjärnan... ja där är det visst kortslutning eller nåt.
Det här med kärlek och ätstörningar. Kombinationen är svår. Jag är ofta utan lust till min älskade sambo. Känner mig nästan egocentrisk. Hans liv kretsar kring massor med saker, mitt kretsar kring mat och vikt. Tänk vilken central del det blivit för mig. Jag frågade min syster på telefon häromsistens vad man tänker på när man inte lider av ätstörningar. För mig är det obegripligt efter dessa år. Jag kan omöjligt hitta något intresse eller göra något utan att iaf ha en halv tanke på mat och vikt. För mig är det vardag. Vart ska man hitta det där andra av betydelse? Det där andra som ger samma kick? Hur ska jag kunna äta en macka utan att tänka på hets eller förbjuden mat? Och tänk vad tråkigt att inte överäta godsaker och känna den där känslan att man gör det i hemlighet? Vad ska jag gömma mig bakom utan ångesten? Hur ska jag klara av alla krav som kommer med ett friskare liv? Alla förväntningar?
Frågorna är många och svaren likaså, men just nu har jag inget facit och i hjärnan... ja där är det visst kortslutning eller nåt.
:-(
Var inte ens hungrig, åt massa, mår skit!!!
Livet står ivägen
Har lite oroskänslor i mig inför terapin i eftermiddag, för sambon ska med denna gång. Och tiden är ändrad! Det är också ett orosmoment; jag brukar alltid ha samma dag och klockslag på terapin men idag är det senarelagt två timmar, vilket ställer till det i mitt huvud (och med matschemat).
I vilket fall, idag har jag tankar att delge er. Stod och diskade innan och när jag diskade var meningen att jag skulle vara medvetet närvarande, känna vattnet och doften. Istället flög mina tankar iväg och jag tänkte: "Livet kommer ivägen för min ätstörning". Det är precis så det känns. Livet knackar på, precis som sambon som kommer in genom dörren, jobbet som väntar varje morgon, hunden som är ivrig och vill ut.
Ibland blir jag glad för livets vardagligheter, lika ofta irriterar dem mig. Ja, de kan rentav göra mig förbannad. Allt ätstörningen vill är ju att jag ska vara själv med honom och hänge mig helt och fullt åt hans idéer. Och gud vad ofta jag vill det och inget annat! Få leva fullt ut med svält och hets. Utan att nån är där och "stör", utan att nån bryr sig, utan nån att ha dåligt samvete för. Utan kollegor som talar om för mig vilken potential jag hade haft om jag inte hade ätstörningar. Utan en sambo vars livskvalitet påverkas negativt, utan terapi som ställer till det i huvudet. Utan att livet ska stå och vänta på mig och stressa mig!
Det klassiska för många med ätstörningar och så även mig är att det ofta känns som att man "aldrig får vila". Känslan är att det alltid är något i vardagen som är på gång och stör äs-karusellen;
- jag kan inte överäta/hetsäta idag för imorgon är vi bortbjudna på fest.
- det tjänar ingenting till att äta minimalt under dagen idag, för jag kan ändå inte "ta igen det" när jag kommer hem eftersom sambon är hemma då han är ledig från jobbet.
- jag kan inte vila när jag kommer hem för hunden är hemma och kan inte vänta tills hon får komma ut och gå.
osv osv osv. Jaja, man hinner tänka mycket medan man diskar...
I vilket fall, idag har jag tankar att delge er. Stod och diskade innan och när jag diskade var meningen att jag skulle vara medvetet närvarande, känna vattnet och doften. Istället flög mina tankar iväg och jag tänkte: "Livet kommer ivägen för min ätstörning". Det är precis så det känns. Livet knackar på, precis som sambon som kommer in genom dörren, jobbet som väntar varje morgon, hunden som är ivrig och vill ut.
Ibland blir jag glad för livets vardagligheter, lika ofta irriterar dem mig. Ja, de kan rentav göra mig förbannad. Allt ätstörningen vill är ju att jag ska vara själv med honom och hänge mig helt och fullt åt hans idéer. Och gud vad ofta jag vill det och inget annat! Få leva fullt ut med svält och hets. Utan att nån är där och "stör", utan att nån bryr sig, utan nån att ha dåligt samvete för. Utan kollegor som talar om för mig vilken potential jag hade haft om jag inte hade ätstörningar. Utan en sambo vars livskvalitet påverkas negativt, utan terapi som ställer till det i huvudet. Utan att livet ska stå och vänta på mig och stressa mig!
Det klassiska för många med ätstörningar och så även mig är att det ofta känns som att man "aldrig får vila". Känslan är att det alltid är något i vardagen som är på gång och stör äs-karusellen;
- jag kan inte överäta/hetsäta idag för imorgon är vi bortbjudna på fest.
- det tjänar ingenting till att äta minimalt under dagen idag, för jag kan ändå inte "ta igen det" när jag kommer hem eftersom sambon är hemma då han är ledig från jobbet.
- jag kan inte vila när jag kommer hem för hunden är hemma och kan inte vänta tills hon får komma ut och gå.
osv osv osv. Jaja, man hinner tänka mycket medan man diskar...
