............................
Nu är snart påskledigheten över och det är jobb igen. Jag har plågat mig själv genom att prova kläder. INTE KUL. Men det skiter jag i nu. Kan inte tänka massa på det, det kommer bara förstöra den här chansen att bli frisk från ätstörningarna. Och det vill jag verkligen inte..!!! Ledigheten har gått fort. Och ikväll är första gången på länge som jag har måndagsångest (trots att det är tisdag imorgon), men ni förstår hur jag menar. kram
Måndag
Gårdagens kvällsmat: Biffar, potatis och såååås
Mornings. Sitter i soffan och äter frukost. Det går trögt med min dubbelfrökuse idag, MEN den kommer snart ge mig kraft på plats i magen min.
Igår var vi iväg hela dagen hos svärföräldrarna<3 Svärfar är väldigt gammal (90 år) och glömsk/senil. Nu har han dock, på något mirakulöst sätt, lagt på minnet att vi ska flytta. Så han frågade oss två gånger i minuten igår när det är dags för flytt..;) För oss som hälsar på nån gång då och då så kan man stå ut med det, men för svärmor blir det ju såklart en jättebelastning tyvärr.
Hon bjöd på gratinerad kassler (med massa frukt i) och potatis. Sen är deras rutin att vila middag. Jävlar vad jag anpassar mig fort hörni, jag sov i två timmar.. hahahahaha!!!
Men det var SKÖNT det!
En riktig klassiker
Jajamensan tjejer, igår gjorde jag något som närmast kan beskrivas som en av flera äs-klassiker; att äta för lite under den goda påskmiddagen igårkväll (som ett totalt felaktigt sätt att hantera min ångest), för att sedan "behöva" äta ett extra kvällsmål när vi kom hem mitt i natten.
Alltså allvarligt. Vi var bjudna till kl 16 igår på påskpyssel och middag och i bilen på vägen dit satt jag sammanbiten som en omogen mussla och bara försökte överleva i princip.
En försiktig sambo: "Är det jobbigt?"
En stram Jenny: "Mm."
Tjockkänslorna var hemska, jag var trött (eftermiddagarna är min känsligaste stund på dagen) och jag var inte i nuet utan snarare tvärtom; jag kunde bara tänka på allt jag ätit under dagen och att jag skulle vara "tvingad" att fortsätta äta hela kvällen.
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Så jag gjorde några riktigt klassiska äs-manövrar under kvällen;
- hällde ut vin på toaletten (för att dricka kalorier går ju absolut inte!! suck)
- petade i kolhydraterna (dvs den enormt goda potatisgratängen bland annat)
- försökte dölja min pinsamt lilla portion med mat genom extra sallad
- satt så långt ut på stolen som möjligt (i princip endast halva rumpan på stolen) för att dels inte känna av mina "feta" lår, och dels med förhoppning om att kanske förbränna fler kalorier (haha)
Vad blev resultatet av alla dessa vedermödor? Jo, en hungrig, okoncentrerad och trött person med avdomnad röv.
I princip!!
Nä usch, i alla fall så avslutade jag natten på ett bättre sätt genom att ta kvällsmål hemma och i alla fall få igen lite av den energi jag saknat under kvällen. Synd bara att jag inte gjorde det under bjudningen, för jag lovar att den maten var betydligt mycket godare än min kvällsmat..! Och jag hade kunnat delta PÅ RIKTIGT i de samtal som fördes under kvällen! Man lär sig så länge man lever och vägen till tillfrisknande är sannerligen INTE spikrak..!
Alltså allvarligt. Vi var bjudna till kl 16 igår på påskpyssel och middag och i bilen på vägen dit satt jag sammanbiten som en omogen mussla och bara försökte överleva i princip.
En försiktig sambo: "Är det jobbigt?"
En stram Jenny: "Mm."
Tjockkänslorna var hemska, jag var trött (eftermiddagarna är min känsligaste stund på dagen) och jag var inte i nuet utan snarare tvärtom; jag kunde bara tänka på allt jag ätit under dagen och att jag skulle vara "tvingad" att fortsätta äta hela kvällen.
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!
Så jag gjorde några riktigt klassiska äs-manövrar under kvällen;
- hällde ut vin på toaletten (för att dricka kalorier går ju absolut inte!! suck)
- petade i kolhydraterna (dvs den enormt goda potatisgratängen bland annat)
- försökte dölja min pinsamt lilla portion med mat genom extra sallad
- satt så långt ut på stolen som möjligt (i princip endast halva rumpan på stolen) för att dels inte känna av mina "feta" lår, och dels med förhoppning om att kanske förbränna fler kalorier (haha)
Vad blev resultatet av alla dessa vedermödor? Jo, en hungrig, okoncentrerad och trött person med avdomnad röv.
I princip!!
Nä usch, i alla fall så avslutade jag natten på ett bättre sätt genom att ta kvällsmål hemma och i alla fall få igen lite av den energi jag saknat under kvällen. Synd bara att jag inte gjorde det under bjudningen, för jag lovar att den maten var betydligt mycket godare än min kvällsmat..! Och jag hade kunnat delta PÅ RIKTIGT i de samtal som fördes under kvällen! Man lär sig så länge man lever och vägen till tillfrisknande är sannerligen INTE spikrak..!
Böligt
Idag är en sån där dag då jag helst bara vill sitta hemma och trycka i mig mat hela dagen och bara glömma allt. Är så tjock just nu så jag mår dåligt. Vill bara få vara smal och ändå frisk från ätstörningar. Men nej, jag antar att det inte fungerar så med mina gener... Jag har aldrig varit klent byggd. Hur gärna jag än skulle önska att jag vore det.
Men jag har tagit tag i dagen, färgat utväxt och ska nu torka håret. I eftermiddag ska vi åka till vänner på påskpyssel med barnen och middagslagning tillsammans. Usch, not a god day for that I´m afraid... men what to do? Alla dagar kan ju inte vara kanon.. Hjälper ju inte heller att sambon är ute och springer ett Göteborgsvarv. Jippie.
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!!!!!
Usch nä. Ska inte smitta av mig med mina negativa vibbar till er idag. Hoppas ni mår bra. Kram.
Men jag har tagit tag i dagen, färgat utväxt och ska nu torka håret. I eftermiddag ska vi åka till vänner på påskpyssel med barnen och middagslagning tillsammans. Usch, not a god day for that I´m afraid... men what to do? Alla dagar kan ju inte vara kanon.. Hjälper ju inte heller att sambon är ute och springer ett Göteborgsvarv. Jippie.
BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!!!!!
Usch nä. Ska inte smitta av mig med mina negativa vibbar till er idag. Hoppas ni mår bra. Kram.
Jag duger ändå
Nu är det påskledigt, vet inte om jag tycker det är skönt eller egentligen hellre hade varit på jobbet faktiskt. Jag tänker massor på T, han som jag träffat. Att man kan längta så. Det gör fysiskt ONT i bröstet på mig..!
Nää, ska inte prata om honom nu.
Jag sitter och äter frukost i soffan, samtidigt som jag tittar på reprisen av Plus. De pratar bland annat om läppglans som ska förstora läpparna. Mitt utseende är, och har, alltid varit viktigt för mig. Och jag förstår allt mer att allt sminkande och tandblekande och hårfärgande osv, har varit ett sätt för mig att kompensera för den osäkra tjejen med dålig självkänsla som funnits därunder.
Det har varit en ständig jakt på bekräftelse, framförallt från det manliga könet. Jag blir illamående när jag tänker på vilka konsekvenser detta fått för mig. Hur jag har blivit behandlad. Fy fan.. MEN, jag måste komma över det nu. Inte låta det plåga mig mer. Det tar så mycket kraft, så många år ifrån mig!
Jag behöver inte ätstörningen för att ha rätt att säga NEJ. För att medge att jag inte orkar saker och ting. För att få omsorg. Jag har rätt till allt det ändå. Något sjukdomen lärt mig är att det är många av dessa saker jag längtat efter; att få visa mig svag och ändå känna att JAG DUGER. Att inte alltid se tipptopp ut, men ändå veta att jag är en värdig person. Att jag inte alltid kan ta ansvar för allt/alla och att jag får säga nej även om det innebär att någon blir besviken.
Jag tror att många av oss med psykisk sjukdom bär på en stor känslighet och ansvarskänsla. En svår kombination som är särskilt svår i dagens prestationsinriktade, stundtals ganska hårda, samhälle. Det är som det sägs: Det är inte alltid ett mått på god hälsa att vara välanpassad i ett i grunden sjukt samhälle. Nåt sånt. Jag tänker ofta på det och är övertygad om att känsliga människor behövs för att väcka omgivningen och få samhället att ifrågasätta och utvecklas.
Nog tjatat, tittar in till er nu<3
Nää, ska inte prata om honom nu.
Jag sitter och äter frukost i soffan, samtidigt som jag tittar på reprisen av Plus. De pratar bland annat om läppglans som ska förstora läpparna. Mitt utseende är, och har, alltid varit viktigt för mig. Och jag förstår allt mer att allt sminkande och tandblekande och hårfärgande osv, har varit ett sätt för mig att kompensera för den osäkra tjejen med dålig självkänsla som funnits därunder.
Det har varit en ständig jakt på bekräftelse, framförallt från det manliga könet. Jag blir illamående när jag tänker på vilka konsekvenser detta fått för mig. Hur jag har blivit behandlad. Fy fan.. MEN, jag måste komma över det nu. Inte låta det plåga mig mer. Det tar så mycket kraft, så många år ifrån mig!
Jag behöver inte ätstörningen för att ha rätt att säga NEJ. För att medge att jag inte orkar saker och ting. För att få omsorg. Jag har rätt till allt det ändå. Något sjukdomen lärt mig är att det är många av dessa saker jag längtat efter; att få visa mig svag och ändå känna att JAG DUGER. Att inte alltid se tipptopp ut, men ändå veta att jag är en värdig person. Att jag inte alltid kan ta ansvar för allt/alla och att jag får säga nej även om det innebär att någon blir besviken.
Jag tror att många av oss med psykisk sjukdom bär på en stor känslighet och ansvarskänsla. En svår kombination som är särskilt svår i dagens prestationsinriktade, stundtals ganska hårda, samhälle. Det är som det sägs: Det är inte alltid ett mått på god hälsa att vara välanpassad i ett i grunden sjukt samhälle. Nåt sånt. Jag tänker ofta på det och är övertygad om att känsliga människor behövs för att väcka omgivningen och få samhället att ifrågasätta och utvecklas.
Nog tjatat, tittar in till er nu<3
Andas!
Hej igen vänner, tack för er respons i morse (ni är bäst som vanligt)<3 Jag tog förresten bort inlägget nu eftersom det kändes obekvämt att det stod där.
Men jo, jag har verkligen tänkt och känt efter och det ÄR äkta känslor jag känner. Alltså åå.. jag visste inte att jag kunde känna så fortfarande..! Wo ho hoooooo!!!:D MEN; jag har INTE gjort något åt dessa, bara pratat massa med personen ifråga om allt och inget. Denna person kommer inte vara kvar i min absoluta närhet så länge till och jag har nu tagit ett steg tillbaka rent mentalt.
Andas andas..
!!!!!!!
Detta får liksom bara inte hända..!! Det hade varit så TYPISKT MIG att sätta allt på spel. Köpa grisen i säcken. Satsa allt på ett kort.
Det är en sak att känna himlastormande känslor, och en helt annan sak att klara av att leva ett liv ihop. Äsch, jag bara babblar på. Men nej, jag får nöja mig med dessa känslor och vara glad för dem och ska någon ta första steget så blir det inte jag.. men vad som händer om motparten tar ett första steg. DET vågar jag inte ens tänka på!!!!
Fy fasiken...
Nu har jag ätit mellanmål, varit på apoteket och handlat upp inhalatorer, antideppmedicin och allergipiller. Jag har även handlat en flaska rödtjut och en vacker påskbukett som gåva till våra vänner som har påskfest på lördag.
Jag avslutar här och kikar in till er istället. Kram vänner, glad påsk på er!
Men jo, jag har verkligen tänkt och känt efter och det ÄR äkta känslor jag känner. Alltså åå.. jag visste inte att jag kunde känna så fortfarande..! Wo ho hoooooo!!!:D MEN; jag har INTE gjort något åt dessa, bara pratat massa med personen ifråga om allt och inget. Denna person kommer inte vara kvar i min absoluta närhet så länge till och jag har nu tagit ett steg tillbaka rent mentalt.
Andas andas..
!!!!!!!
Detta får liksom bara inte hända..!! Det hade varit så TYPISKT MIG att sätta allt på spel. Köpa grisen i säcken. Satsa allt på ett kort.
Det är en sak att känna himlastormande känslor, och en helt annan sak att klara av att leva ett liv ihop. Äsch, jag bara babblar på. Men nej, jag får nöja mig med dessa känslor och vara glad för dem och ska någon ta första steget så blir det inte jag.. men vad som händer om motparten tar ett första steg. DET vågar jag inte ens tänka på!!!!
Fy fasiken...
Nu har jag ätit mellanmål, varit på apoteket och handlat upp inhalatorer, antideppmedicin och allergipiller. Jag har även handlat en flaska rödtjut och en vacker påskbukett som gåva till våra vänner som har påskfest på lördag.
Jag avslutar här och kikar in till er istället. Kram vänner, glad påsk på er!
Update
Dagens lunch intogs på restaurang - Kalops med potatis och rödbetor
Hej finingar, hoppas ni mår bra där ute<3
Natten mellan sön-mån hade jag ett ovälkommet besök av "Mörkret", och det visade sin värsta sida kan man väl säga. Jag vaknade och ville inte leva längre. Hopplösa, svarta tankar och en uppgivenhet, djupare än vår nya brunn till huset, fyllde mig.
Mörkret bara fanns där och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville prata med någon men vågade inte störa sambon så jag låg där tills morgonen och trodde inte jag skulle klara jobba på dagen.
Men det gick.
Jag tog mig igenom dagen och så även idag (vi har en skitsnygg kille från Tyskland på besök på jobbet så det bidrar ju lite haahah:)) Skämt åsido, vissa dagar är bara så himla tunga! Den värsta stunden är den då jag ska ta på mig kläder på morgonen. Inget passar längre och det väcker så jobbiga känslor att jag kan inte sätta ord på dem. MEN det finns ingen återvändo. Det är det här jag MÅSTE göra för att få ett fullvärdigt liv.
Kan ju bara säga som så här: Det krävs mer för att knäcka mig.
MYCKET MER.
Jag är på gång, jag menar allvar och jag ger mig inte hur jävla lätt som helst!
Varit iväg
Idag har vi varit iväg hela dagen verkligen..! Bland annat tittade vi in på Laxbutiken i Heberg där vi åt varmrökt lax med potatis och romsås. Mums vad gott det var!
Min portion
Sedan åkte vi vidare till Halmstad och gick i lite olika butiker. Jag vågade mig på att prova ett par byxor på Team Sportia men fy fan säger jag bara. Usch och neeeeej!! Provrumspanik till tusen. Så jag sprang ut och hjälpte min sambo leta träningskläder istället. Kändes tryggare så.
Sen blev jag otroligt trött, men vi beslöt oss ändå för att svänga in till svärföräldrarna och fika och det var så underbart att träffa dem igen. Och nu är vi hemma. Jag ska lägga mig och äta kvällsmat och läsa en bok eller lösa kryss.
Imorgon ska jag förresten rotfylla en tand.
JIPPIIIIIIIIEEE!!!! ;)
Hoppas ni mår väl<3 Massa kramar till er.
Min portion
Sedan åkte vi vidare till Halmstad och gick i lite olika butiker. Jag vågade mig på att prova ett par byxor på Team Sportia men fy fan säger jag bara. Usch och neeeeej!! Provrumspanik till tusen. Så jag sprang ut och hjälpte min sambo leta träningskläder istället. Kändes tryggare så.
Sen blev jag otroligt trött, men vi beslöt oss ändå för att svänga in till svärföräldrarna och fika och det var så underbart att träffa dem igen. Och nu är vi hemma. Jag ska lägga mig och äta kvällsmat och läsa en bok eller lösa kryss.
Imorgon ska jag förresten rotfylla en tand.
JIPPIIIIIIIIEEE!!!! ;)
Hoppas ni mår väl<3 Massa kramar till er.
åå...
BÖÖÖÖÖÖÖL!!!
Mår skit!
Vet inte hur jag ska vända detta. Ska försöka stänga av tankarna, samla dem på blad och låta bladen flyga iväg.
Fet, äcklig, alltid hungrig - det måste vara nåt fel på mig!!!!!!!!!!!!!!
På återhörande.
Mår skit!
Vet inte hur jag ska vända detta. Ska försöka stänga av tankarna, samla dem på blad och låta bladen flyga iväg.
Fet, äcklig, alltid hungrig - det måste vara nåt fel på mig!!!!!!!!!!!!!!
På återhörande.
:-(
Dagens lunch
Nää.. idag mår jag skit skit SKIT.
Ni skulle se hur jag ser ut. Vaknar varenda morgon alldeles uppsvullen i ansiktet (fler som lider av samma sak??). Blek och jävlig. Mörka ringar under ögonen. I fredags på jobbet kunde inte ens sminket dölja mitt usla mående och egentliga utseende. Skämdes som en hund, men tog mig igenom dagen.
Jag har hetsat och spytt en del gånger under veckan (inte alls lika mycket som jag brukade innan om jag nu får släta över det hela lite.., men blir kanske tre gånger i veckan, en timme var gång nåt sånt) och det bättrar ju inte precis på mitt "sköna" yttre.
Fy fan!!!!
Hatar mig själv så jävla mycket just nu. Kan inte låta bli att plåga mig genom att studera mig själv i spegeln, eller känna på magen hundra gånger om dagen. För att sedan bryta ihop inombords. Några tårar har fallit också, men alldeles för få kanske..
Skäms så jävla mycket för min sambo. Men orkar inte sätta på nån mask idag. Han har förresten knappt varit hemma på hela veckan. Jag har inte haft någon att prata med och som jag skrev nån gång tidigare i veckan vet jag knappt hur många ggr jag tänkt "jag orkar inte" under de här dagarna.
Min sambo skojar och flamsar, kallar mig snygging osv, allt för att muntra upp mig. Kan ju säga som så att DET HJÄLPER INTE. Känner mig tusen gånger värre av det snarare. Jag vill att han ska fråga hur jag mår och sedan LYSSNA. Kanske ska be honom om det? Fast hur skulle det hjälpa mig? Bättre att jag släpper det och går vidare. Ska inte älta mitt mående så jävla mycket hela tiden (fast egentligen gör jag inte det annat än här i bloggen och i mitt huvud).
Blir trött på mig själv. Jävla flodhäst.
Jävla pissliv. BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!
Extra starkt
Sitter i soffan och äter frukost (det vet ni vid det här laget haha), och är något så förbaskat överjävligt trött så det finns inte.... Extra starkt kaffe till frukosten någon? Jajamensan!
Nämen ärligt talat så känner jag mig helt slut (är det tidsomställningen tro..?), på ett otäckt sätt. Det är svårt att beskriva känslan. Alltså har jag inte pratat med min sambo om det hela. Känner ni igen det? Jag vill inte "störa", "vara besvärlig", "negativ" osv.
Undra om man kan vakna en dag och inte orka stiga upp ur sängen. Att kroppen helt enkelt säger: "NEJ", så det rungar i sovrumsväggarna och man ligger där som ett kolli..?
En tidigare kollega till mig vaknade precis så en morgon, helt förlamad..! Hon kunde inte röra sig. Fatta vad läskigt..! Hon är (precis som många av oss) en högpresterande kvinna med höga krav på sig själv. Var alltid perfekt på jobbet, samtidigt som huset, kroppen, hunden osv hölls i toppskick. Hon fick diagnosen utbränd/ utmattningsdepression (innan hon ens var 32 år fyllda). Och det tog lång tid innan hon kunde börja jobba igen.
Jag upplever det som att ätstörningen har gjort att jag är väldigt ovan att lyssna till min kropps signaler och kunna sätta ord på hur jag mår och vad jag behöver. Jag har ju valt att gå efter sjukdomens riktlinjer och sjuka idéer så himla länge, så jag klarar inte fullt ut att TOLKA det min kropp försöker säga till mig (än så länge iaf).
Det är som sagt var svårt att berätta för någon hur man känner sig, när man inte ens kan sätta ord på det i huvudet liksom..! Jag har gäspat hela veckan på jobbet och känt fler än 10ggr/dag att "jag orkar inte" (vilket känts mest mentalt). Samtidigt älskar jag ju mitt jobb nu...!! och VILL orka!! Men kanske är jag inte redo. Tänker på de råd jag fått av er därute ang jobbmängd osv. Ska fundera på det.
Ni är bäst! Nu ska jag packa ner matlådor och sätta lite färg i det här bleka ansiktet.
Kram vänner@-->--
Nämen ärligt talat så känner jag mig helt slut (är det tidsomställningen tro..?), på ett otäckt sätt. Det är svårt att beskriva känslan. Alltså har jag inte pratat med min sambo om det hela. Känner ni igen det? Jag vill inte "störa", "vara besvärlig", "negativ" osv.
Undra om man kan vakna en dag och inte orka stiga upp ur sängen. Att kroppen helt enkelt säger: "NEJ", så det rungar i sovrumsväggarna och man ligger där som ett kolli..?
En tidigare kollega till mig vaknade precis så en morgon, helt förlamad..! Hon kunde inte röra sig. Fatta vad läskigt..! Hon är (precis som många av oss) en högpresterande kvinna med höga krav på sig själv. Var alltid perfekt på jobbet, samtidigt som huset, kroppen, hunden osv hölls i toppskick. Hon fick diagnosen utbränd/ utmattningsdepression (innan hon ens var 32 år fyllda). Och det tog lång tid innan hon kunde börja jobba igen.
Jag upplever det som att ätstörningen har gjort att jag är väldigt ovan att lyssna till min kropps signaler och kunna sätta ord på hur jag mår och vad jag behöver. Jag har ju valt att gå efter sjukdomens riktlinjer och sjuka idéer så himla länge, så jag klarar inte fullt ut att TOLKA det min kropp försöker säga till mig (än så länge iaf).
Det är som sagt var svårt att berätta för någon hur man känner sig, när man inte ens kan sätta ord på det i huvudet liksom..! Jag har gäspat hela veckan på jobbet och känt fler än 10ggr/dag att "jag orkar inte" (vilket känts mest mentalt). Samtidigt älskar jag ju mitt jobb nu...!! och VILL orka!! Men kanske är jag inte redo. Tänker på de råd jag fått av er därute ang jobbmängd osv. Ska fundera på det.
Ni är bäst! Nu ska jag packa ner matlådor och sätta lite färg i det här bleka ansiktet.
Kram vänner@-->--
Öm..? Och så lite husfrusknark på det!
Har funderat på en sak. Jag är väldigt öm över stora delar av kroppen. Framförallt är det låren, nedre delen av ryggen/kärlekshandtagen och även armarna. tar jag där och känner på dessa kroppsdelar smärtar det, typ att det gör ont i huden/skinnet/kroppsmassan. Inte som träningsvärk utan det känns vid belastning och beröring. Och när jag går så kan fotens nedslag i marken göra att jag känner att dessa ställen ömmar.
Tänker att det kan bero på vätska i kroppen..? Vad tror ni? Liknande erfarenheter någon?
Nu, på tal om nåt helt annat: Hus och inredning kretsar mycket i mitt huvud nu inför flytten om drygt en månad. Jag "Hemnetknarkar" FULLSTÄNDIGT just nu! ho hooo! (jag älskar verkligen uttrycket hemnetknarka och vill så gärna se Schyffert/Lindströms föreställning).
Det är ju hur kul som helst att titta på massa tjusiga villor/lägenheter och låta sig översköljas av inspiration. Sen att det inte kommer bli ens hälften så tjusigt hemma hos oss, det är ju en helt annan sak! hahah:) Man måste ju ha tid, ork och inte minst en jäkligt tjock plånbok till det där drömboendet, om man säger så. Men drömma; det får man!:)
Snart kommer sambon hem. Då blir det middag. Eller ja, jag har inte orkat laga något så blir nog frukostmat men det får duga. Kram kram!
Tänker att det kan bero på vätska i kroppen..? Vad tror ni? Liknande erfarenheter någon?
Nu, på tal om nåt helt annat: Hus och inredning kretsar mycket i mitt huvud nu inför flytten om drygt en månad. Jag "Hemnetknarkar" FULLSTÄNDIGT just nu! ho hooo! (jag älskar verkligen uttrycket hemnetknarka och vill så gärna se Schyffert/Lindströms föreställning).
Det är ju hur kul som helst att titta på massa tjusiga villor/lägenheter och låta sig översköljas av inspiration. Sen att det inte kommer bli ens hälften så tjusigt hemma hos oss, det är ju en helt annan sak! hahah:) Man måste ju ha tid, ork och inte minst en jäkligt tjock plånbok till det där drömboendet, om man säger så. Men drömma; det får man!:)
Snart kommer sambon hem. Då blir det middag. Eller ja, jag har inte orkat laga något så blir nog frukostmat men det får duga. Kram kram!
Vinkelivink
Hej tjejer, tänker på er!!! @-->--
Varning för svordomar...
FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!
Alltså jag står inte uuuut med mig själv just nu!!!!!!!!!!!
Skjut mig.
Snälla?!
Hur FAAN kan jag vakna hungrig mitt i natten trots allt jag äter?! Alltså seriöst? jag blir så förbannat TRÖTT på skiten så jag vill bara DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!
Det känns så förbannat orättvist att man ska känna sig som världens jävla flodhäst när man faktiskt kämpar för sitt liv. Och dessutom hoppas på att få ett värdigt sådant. Utan all skit med ätstörningar och deppdeppdeppdeppdepp.
Men NÄ istället känner man sig värre och värre!! Fulare och fulare, äckligare och äckligare osv osv BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!
Jag skulle kunna fortsätta för evigt, beklaga mig om jobbet också nu när jag ändå är igång. Känner mig stressad och som att tiden inte räcker till. Därutöver all stress med maten (t ex alla fobier som jag har och som sätts på prov eftersom jag käkar alla mål i personalmatsalen sedan flera månader tillbaka) och FRAMFÖRALLT stressen för kroppen och mitt utseende.
Fy fan.
FY FAN!!!!!!
Ursäkta alienbilden. Man ska inte ligga vaken på natten, man ska FAN SOVA!!!!!!!
Snyft. Det är tufft det här:( Står inte ut. Står inte ut. Vet ändå att jag kommer äta sen. Frukost (2 mackor, musli/fil/banan), fika (2 mackor), lunch (fixat matlåda med biffar och tillbehör tills imon), fika igen, middag (vet ej än, kanske chicken) och kvällsmat (som fika/frukost) imon. Som alla andra dagar. Och som alla andra dagar biter jag ihop och får skiten gjord.
NÄÄ! Fan piss skit. Livet kunde vara fan så mycket värre. Det kunde det verkligen! Men ibland är det så förbannat svårt att se bortom detta helvete..!
Tänker på er det vet ni@-->--
Alltså jag står inte uuuut med mig själv just nu!!!!!!!!!!!
Skjut mig.
Snälla?!
Hur FAAN kan jag vakna hungrig mitt i natten trots allt jag äter?! Alltså seriöst? jag blir så förbannat TRÖTT på skiten så jag vill bara DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ!!!!
Det känns så förbannat orättvist att man ska känna sig som världens jävla flodhäst när man faktiskt kämpar för sitt liv. Och dessutom hoppas på att få ett värdigt sådant. Utan all skit med ätstörningar och deppdeppdeppdeppdepp.
Men NÄ istället känner man sig värre och värre!! Fulare och fulare, äckligare och äckligare osv osv BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!
Jag skulle kunna fortsätta för evigt, beklaga mig om jobbet också nu när jag ändå är igång. Känner mig stressad och som att tiden inte räcker till. Därutöver all stress med maten (t ex alla fobier som jag har och som sätts på prov eftersom jag käkar alla mål i personalmatsalen sedan flera månader tillbaka) och FRAMFÖRALLT stressen för kroppen och mitt utseende.
Fy fan.
FY FAN!!!!!!
Ursäkta alienbilden. Man ska inte ligga vaken på natten, man ska FAN SOVA!!!!!!!
Snyft. Det är tufft det här:( Står inte ut. Står inte ut. Vet ändå att jag kommer äta sen. Frukost (2 mackor, musli/fil/banan), fika (2 mackor), lunch (fixat matlåda med biffar och tillbehör tills imon), fika igen, middag (vet ej än, kanske chicken) och kvällsmat (som fika/frukost) imon. Som alla andra dagar. Och som alla andra dagar biter jag ihop och får skiten gjord.
NÄÄ! Fan piss skit. Livet kunde vara fan så mycket värre. Det kunde det verkligen! Men ibland är det så förbannat svårt att se bortom detta helvete..!
Tänker på er det vet ni@-->--
No starving or puking here
Jag stod ut hela förbaskade dagen igår utan svält och utan hets/kräk! Jag åt mina "vanliga" måltider som om det inte fanns någon morgondag, TROTS att jag var i affären och handlade (tur att det är löning imorgon säger jag bara..) till kvällens middag och det slank ner ett antal saker i korgen som jag planerade att vräka när sambon var ute och sprang.
MEN JAG GJORDE DET INTE.
I didn´t do it!!
Wo ho hoooo!!!
Istället tog jag ett extra stort mellanmål när jag kom hem (och han var ute och sprang). Insåg att hetssuget förmodligen berodde på att det var dags att äta. Jag bölade som fan mellan skedarna. Snacka om att jag var sugen på hetsäta men på nåt sätt försökte jag känna den känslan som jag gör när jag står och spyr. Hur jobbigt det är. Hur dåligt jag mår då. Hur rädd jag är för att "bli tjock", inte "få upp allt" osv.
Jag försökte påminna mig själv om känslan när jag hetsäter/hetsätit; den av att vara värdelös. Visst. De första tuggorna kan kännas som en befrielse men det där jag bara trycker ner för att kunna spy. Usch. Det känns så jäkla ovärt.
Dock omsluter Mörkret mig än. Har svårt för helgerna just nu. Speciellt de helger då inget är planerat. Känns som jag är lat och "borde" göra så mycket. Det känns som jag bara tröstäter hela dagarna eftersom jag är så melankolisk just nu. Känns som att alla andra människor på jorden har tusentals projekt igång och som att jag är misslyckad.
Men jag vet nånstans att det inte är så och jag försöker överrösta den där nedlåtande rösten i mitt huvud så gott jag kan. Men det är verkligen inte det lättaste jag gjort i mitt liv...
Tänker på er vänner! @-->--
Om ni visste ...
... hur mycket kraft ni ger mig! Tack så jättemycket! Det betyder massor att få det stödet.
Jag på väg till jobbet i veckan
Anledningen att jag mår extra dåligt just nu är väl svårigheterna med att acceptera mig själv och min kropp och värdesätta mig själv för DEN JAG ÄR. Jag kan ju aldrig bli någon annan.. eller visst, jag kan fly, jag kan svälta, träna, hetsa och/eller kräka bort mina problem tillfälligt men nånstans måste jag ju leva livet som MIG.
Som Jenny.
Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla, men att ha vanföreställningar om mig själv och att trycka ner mig så fruktansvärt mycket som jag gjort till följd av ätstörningen.. det är verkligen ett självförakt som gör ont att uppleva!
Ni som lider av ätstörningar, depression och andra psykiska sjukdomar vet förmodligen precis vad jag pratar om tyvärr<3 Ni finns alla i mina tankar!!!
Idag har jag och min gubbe inget speciellt planerat. Mörkret lamslår mig, plus att jag är pank. Vill helst bara vara själv och hetsäta, men vad löser det??
Just det... absolut INGENTING!!!
Jag på väg till jobbet i veckan
Anledningen att jag mår extra dåligt just nu är väl svårigheterna med att acceptera mig själv och min kropp och värdesätta mig själv för DEN JAG ÄR. Jag kan ju aldrig bli någon annan.. eller visst, jag kan fly, jag kan svälta, träna, hetsa och/eller kräka bort mina problem tillfälligt men nånstans måste jag ju leva livet som MIG.
Som Jenny.
Jag har alltid haft väldigt dålig självkänsla, men att ha vanföreställningar om mig själv och att trycka ner mig så fruktansvärt mycket som jag gjort till följd av ätstörningen.. det är verkligen ett självförakt som gör ont att uppleva!
Ni som lider av ätstörningar, depression och andra psykiska sjukdomar vet förmodligen precis vad jag pratar om tyvärr<3 Ni finns alla i mina tankar!!!
Idag har jag och min gubbe inget speciellt planerat. Mörkret lamslår mig, plus att jag är pank. Vill helst bara vara själv och hetsäta, men vad löser det??
Just det... absolut INGENTING!!!
...........
Ångestladdat var det här, har varit hela dagen. Hetsade lite i eftermiddags när jag kom hem. 6 budapestbakelser, 2 liter glass och 200 gram choklad.
Äsch, jag har inget att skriva. Allt gör så ont just nu (och då menar jag inte pga hetsen).
På återhörande.
Äsch, jag har inget att skriva. Allt gör så ont just nu (och då menar jag inte pga hetsen).
På återhörande.
Orkar inte!
Nä.
Nu är det slut. Jag orkar inte, jag orkar inte!!!!!!!!!!!!! Snälla hjälp mig någon.
I morse vaknade jag mer uppsvälld än någonsin och höll på att knappt komma i mina byxor (det är sant). Och fy fan vad ont det gjorde inombords.
Fy faaaaan!!!!
Men jag svalde den fruktansvärda ångesten som skrek inom mig och torkade tårarna. Åkte istället iväg mot jobbet där jag träffade de socialt utsatta ungdomar jag träffat innan, som just nu är igång i ett projekt mellan kommunen och socialförvaltningen. Allas ögon på mig och jag kände valkarna runt midjan, men tryckte bara undan allt.
Sedan lunch. Hade ingen lunchlåda med mig (jag orkar inte förbereda matlådor, jag orkar bara jobba, inget mer): "Gamla" Jenny hade skitit helt i att äta; the "easy road"! Men det var innan det! "Nya" Jenny gick snällt SJÄLV tilll närmaste restaurang och åt dagens lunch som var pannbiff med lök, potatis, sås och lingon.
Jag använde hela min DBT-verktygslåda för att klara det.
De känslor jag trycker undan hamnar ju såklart någonstans... Så när jag var på väg hem från jobbet innan (helt slut och dessutom stressad vid tanke på hunden som väntade hemma), började jag bryta ihop fullständigt. Det ringer en göteborgare som visst ska ta över vår lägenhet i juni och ville komma imorgon och titta på lägenheten. Jag hade inga ursäkter och det blev bestämt.
Helvete (ursäkta) vad jag egentligen ville säga NEJ NEJ NEJ, kom inte hit, jag orkar inte!!!
Jag orkar inte städa. JAG ORKAR INTE STÄDA. Jag dör. tänkte jag och ringde sambon och sa precis samma sak till honom. "Jag fixar det sen Jenny, det är lugnt".
Hem, ut med hunden, som bara fick kissa, gav henne mat, började hetsa och spy (vad annars), avbröt mitt i allt, började dammsuga, diska, plocka, avbröt det med och började storlipa. Och nu sitter jag här. Och mår skit. Och hatar mig själv. Och är jävligt ful. Och äcklig. Och bara så förbannat jävla T R Ö T T !!!!!!
Nu är det slut. Jag orkar inte, jag orkar inte!!!!!!!!!!!!! Snälla hjälp mig någon.
I morse vaknade jag mer uppsvälld än någonsin och höll på att knappt komma i mina byxor (det är sant). Och fy fan vad ont det gjorde inombords.
Fy faaaaan!!!!
Men jag svalde den fruktansvärda ångesten som skrek inom mig och torkade tårarna. Åkte istället iväg mot jobbet där jag träffade de socialt utsatta ungdomar jag träffat innan, som just nu är igång i ett projekt mellan kommunen och socialförvaltningen. Allas ögon på mig och jag kände valkarna runt midjan, men tryckte bara undan allt.
Sedan lunch. Hade ingen lunchlåda med mig (jag orkar inte förbereda matlådor, jag orkar bara jobba, inget mer): "Gamla" Jenny hade skitit helt i att äta; the "easy road"! Men det var innan det! "Nya" Jenny gick snällt SJÄLV tilll närmaste restaurang och åt dagens lunch som var pannbiff med lök, potatis, sås och lingon.
Jag använde hela min DBT-verktygslåda för att klara det.
De känslor jag trycker undan hamnar ju såklart någonstans... Så när jag var på väg hem från jobbet innan (helt slut och dessutom stressad vid tanke på hunden som väntade hemma), började jag bryta ihop fullständigt. Det ringer en göteborgare som visst ska ta över vår lägenhet i juni och ville komma imorgon och titta på lägenheten. Jag hade inga ursäkter och det blev bestämt.
Helvete (ursäkta) vad jag egentligen ville säga NEJ NEJ NEJ, kom inte hit, jag orkar inte!!!
Jag orkar inte städa. JAG ORKAR INTE STÄDA. Jag dör. tänkte jag och ringde sambon och sa precis samma sak till honom. "Jag fixar det sen Jenny, det är lugnt".
Hem, ut med hunden, som bara fick kissa, gav henne mat, började hetsa och spy (vad annars), avbröt mitt i allt, började dammsuga, diska, plocka, avbröt det med och började storlipa. Och nu sitter jag här. Och mår skit. Och hatar mig själv. Och är jävligt ful. Och äcklig. Och bara så förbannat jävla T R Ö T T !!!!!!
En dag i taget, samt svar till Helena
Jag tar verkligen dag för dag nu. Min högsta önskan (förutom att bli frisk och fri från ätstörningar och depression) är att vakna upp 10 kg lättare imorgon (gärna 15..). Självklart inser jag det sjuka i det hela. Men åh... jag hade INTE tackat nej. För fasiken, åååååååå...
MEN.. men men men;
.. pga dessa sjuka tankar och önskningar måste jag ta varje minut, varje timme och varje dag som ny.
Helt ny.
Jag kan inte tänka på hur "resten av mitt liv som 'normalkroppsperson'" (OBS nytt ord haha..) kommer att vara/bli, för fy fan vad jobbigt det känns då. Istället tänker jag, i min kamp för att äta och inte kompensera, att;
I can do it.
Dagens lunch - på restaurang med trevliga kollegor
(grönsakscouscous och lax med vitvinssås)
Minns inte riktigt när jag hetsade senast faktiskt.
Och förresten, Helena: precis som du misstänker så orsakas med stor sannolikhet huggen i hjärtpartiet, yrseln, stickningarna och domningar i kroppen av ditt frekventa kräkande. Detta är inte bra!! Blir ledsen och orolig för dig..<3 Att det blir så här beror på att du kräker/kissar ut stora mängder av viktiga elektrolyter i kroppen (t ex kalium och magnesium). Bristen av dessa ger de symptom som du beskriver. Kan du ta hjälp för att bryta denna onda cirkel eller hur tänker du gå tillväga? <3
MEN.. men men men;
.. pga dessa sjuka tankar och önskningar måste jag ta varje minut, varje timme och varje dag som ny.
Helt ny.
Jag kan inte tänka på hur "resten av mitt liv som 'normalkroppsperson'" (OBS nytt ord haha..) kommer att vara/bli, för fy fan vad jobbigt det känns då. Istället tänker jag, i min kamp för att äta och inte kompensera, att;
I can do it.
Dagens lunch - på restaurang med trevliga kollegor
(grönsakscouscous och lax med vitvinssås)
Minns inte riktigt när jag hetsade senast faktiskt.
Och förresten, Helena: precis som du misstänker så orsakas med stor sannolikhet huggen i hjärtpartiet, yrseln, stickningarna och domningar i kroppen av ditt frekventa kräkande. Detta är inte bra!! Blir ledsen och orolig för dig..<3 Att det blir så här beror på att du kräker/kissar ut stora mängder av viktiga elektrolyter i kroppen (t ex kalium och magnesium). Bristen av dessa ger de symptom som du beskriver. Kan du ta hjälp för att bryta denna onda cirkel eller hur tänker du gå tillväga? <3
nya kollegan, del 2
Jag ska inte fastna i nån sorts offermentalitet just nu, eller skylla bort mig osv. Men det behövs inte mycket för att jag ska tappa sugen och chefens kommentar fick mig verkligen att känna mig så fruktansvärt kass..:(
Vill inte avsluta med denna deppiga harang utan faktiskt skriva ner något positivt som jag EGENTLIGEN tänkte fokuserat på från början (innan jag fastnade i den här långa utläggningen, haha). Och det är att den nya kollegan, för vilken jag berättat att jag inte jobbar full tid och varför, igår sa att "går du hos nån psykolog för att jobba med de mentala bitarna nu när du gått i terapi för, och klarar av, maten?"
Wo ho hoooo!! Jag klarar av maten!! Jag gör faktiskt det. Jag äter alla mål, hetsäter mindre och mindre. Igår åt jag t ex mina två frukostmackor i bilen på väg till det andra kontoret trots att min kollega inte fikade alls..! Sådana saker är som stora vinster för mig och jag kan knappt fatta att jag faktiskt har kommit så här långt att maten inte längre är ett problem. Visst jag kan få ångest ibland, men jag låter inte det hindra mig från att äta. Och jag VET att det bara kommer att bli bättre och bättre och att jag kommer må bättre inombords i takt med att jag blir allt friskare.
Jag har nog egentligen ingen röd tråd alls i detta inlägg och är så trött så jag vet knappt vad jag skriver. Men jag tror ni vet hur det är att ha mycket på hjärtat.
Kram, nu ska jag somna i soffan, ni är bäst<3
