Jag duger ändå
Nää, ska inte prata om honom nu.
Jag sitter och äter frukost i soffan, samtidigt som jag tittar på reprisen av Plus. De pratar bland annat om läppglans som ska förstora läpparna. Mitt utseende är, och har, alltid varit viktigt för mig. Och jag förstår allt mer att allt sminkande och tandblekande och hårfärgande osv, har varit ett sätt för mig att kompensera för den osäkra tjejen med dålig självkänsla som funnits därunder.
Det har varit en ständig jakt på bekräftelse, framförallt från det manliga könet. Jag blir illamående när jag tänker på vilka konsekvenser detta fått för mig. Hur jag har blivit behandlad. Fy fan.. MEN, jag måste komma över det nu. Inte låta det plåga mig mer. Det tar så mycket kraft, så många år ifrån mig!
Jag behöver inte ätstörningen för att ha rätt att säga NEJ. För att medge att jag inte orkar saker och ting. För att få omsorg. Jag har rätt till allt det ändå. Något sjukdomen lärt mig är att det är många av dessa saker jag längtat efter; att få visa mig svag och ändå känna att JAG DUGER. Att inte alltid se tipptopp ut, men ändå veta att jag är en värdig person. Att jag inte alltid kan ta ansvar för allt/alla och att jag får säga nej även om det innebär att någon blir besviken.
Jag tror att många av oss med psykisk sjukdom bär på en stor känslighet och ansvarskänsla. En svår kombination som är särskilt svår i dagens prestationsinriktade, stundtals ganska hårda, samhälle. Det är som det sägs: Det är inte alltid ett mått på god hälsa att vara välanpassad i ett i grunden sjukt samhälle. Nåt sånt. Jag tänker ofta på det och är övertygad om att känsliga människor behövs för att väcka omgivningen och få samhället att ifrågasätta och utvecklas.
Nog tjatat, tittar in till er nu<3
Många kloka ord! Och vilken trevlig tanke, att vi behövs för att förändra samhället, i stället för att vi behöver förändras och anpassa oss till samhället. För egentligen är det ju just när vi försökte anpassa oss till somliga normer som vi blev ätstörda till att börja med.
Jag har inte sminkat mig på sex år och att sluta var faktiskt en befrielse. Samtidigt är det absolut inte så att jag tror att alla skulle må bättre av att sluta sminka sig, det var helt enkelt rätt val för just mig. Och det är väl dit vi vill nå, att kunna ta rätt beslut för oss själva och känna oss tillfreds med dessa beslut, oavsett om de går med eller emot samhällsnormerna.
Ha en bra långfredag!
Kram
Oj, mitt i prick. Just sånt jag funderar massor på just nu. Allt detta jagande efter bekräftelse (från män framför allt) och de konsekvenser det fått. Att gömma den otrygga personen bakom en perfekt yta och att aldrig säga nej. Aldrig själv ha behov, bara finnas tillgänglig för att uppfylla andras.
Du skriver att du inte behöver ätstörningen för att ha rätt till andras omsorger, få säga nej och för att få visa dig svag och där är du så nära kärnan!
Det är nästan läskigt att jag nyss satt och skrev om hur svårt jag har för att luta mig mot andra och se mina egna behov och så tittar jag in här och du uttrycker besläktade tankar (och aspekter jag inte klarade att skriva om - män). Eller också är det bara så att detta är ett gemensamt drag hos många med ätstörningsproblem?
Jag tror också, som du, att vi behövs och kan bidra till utveckling i samhället. Ska fundera vidare på det spåret.
Hoppas du får en riktigt fin ledig dag och att du inte går åt av längtan... Kram!
Håller med de föregående talarna, många väl valda ord!
Många varma kramar vännen <3
Oj, härligt att känna sig förälskad men lite farligt också. Har själv upplevt hur oväntade lustkänslor väckt liv i mig och fått mig att må och bete mig bättre än på länge, men det ledde till sårade känslor och var inget hållbart sätt för mig att må bättre på. Men det är säkert helt annorlunda för dig. Kram
Oj va bra skrivet, du träffar verkligen rätt i allt det su skriver. Sorgligt att det är fler som känner igen sig men det är nog tyvärr så dagens samhälle ser ut. Intressant teori om att vi behövs för att förändra samhället. Ja håller nog med dig även där.
Ja tror att det var min dåliga självkänsla som bidrog till ätstörningens början, även att ja blivit mobbad och förmodligen var ganska lättpåverkad. Sen har ja precis som dig varit i destruktiva förhållanden, bland annat en som alltid sa att ja var fet och som verbalt slog mig varje dag. Efter det så blev det som att ja drog mig till samma typ av killar, drogmissbrukare, svartsjuk och andra som kunde trycka ner mig men samtidigt få mig att känna mig älskad. Men i slutändan så är det mitt val och ja kan inte skylla på omständigheter.
Men va hemskt med din pappa, förstår att det måste ha påverkat dig väldigt mycket. Är det något han fortfarande har problem med? Att du hamnade i någon sorts "övervakar" situation kan inte ha varit lätt.
Men som du tidigare skrivit så tror ja att man måste acceptera sitt förflutna och försöka se framåt. Ja behöver bara hjälp för att klättra ur gropen och inte ramla ner i samma grop igen.
Kram till dig fina Jenny
Ja, du duger! Du duger mer än väl! Jag förstår precis det där med att fixande med utseende... sedan när man kommer till känslan av att "jag duger" då blir ytan inte lika viktig.
Du är perfektoch duger precis som du är <3
Ha en mysig påsk, många kramar<3
Ja viktuppgången är ju det värsta, så jag förstår att det är jobbigt. Men man måste helt enkelt acceptera det. Dessutom så tror jag att man ser det tydligare själv än vad andra gör!
Vad glad jag blir att maten funkar bättre! Klart du klara en vecka till och förhoppningsvis två :D
själv mår jag ganska okej, men det är verkligen dag till dag. Men idag har jag bestämt mig för att vara glad! Sen så får jag nästan alltid minst en ångest/panik attack om dagen. Men de varar inte så länge som tur är! Jag hoppas att du får en bra dag! Glad Påsk :D
Glad påsk till dig också!
Härligt ändå att vara kär, även om det inte leder till något. Jag kan knappt minnas den känslan, även om jag tror att jag blev lite platoniskt förälskad i en läkare jag hade ett tag.
Kram
