Det är natt, jag vaknade av nånting och har gått ner och lagt mig i soffan nu med två nattamackor.

Igår jobbade jag över, hela dagen gick i 110. Jag startade dagen med att maila med/svara på mail från en massa av "mina" sökanden precis som jag brukar göra. Sedan åkte jag till ett annat kontor där jag höll i en gruppaktivitet/seminarium. Jag hade FEM kollegor med i "publiken", som funderar på att starta egna liknande aktiviteter på sina kontor. 



Jag lunchade därefter tillsammans en ny kollega (vi delar numera kontorsrum och hon är en underbar tjej/kvinna!), som hade åkt med mig dit. Jag åt fisksoppa och knäckemackor. Sedan åkte vi tillbaka och jag avslutade dagen med ett krävande möte tillsammans med en kille som är svår att få kläm på.

Så, precis när jag skulle åka hem, kommer chefen in till mig och min nya kollega och säger att vi "fått ut skitlite folk i jobb" denna månaden. Han slänger siffran i ansiktet på oss och undrar om han måste vara orolig. Och jag känner hur jag bara RASAR... fy fan... jag går ALL IN i mitt jobb nu verkligen. Flänger hit och dit, har varit handledare för ideligen nya personer månad efter månad den senaste tiden, gör individuella överenskommelser med ALLA och har så mycket kontakter med människor att det bara snurrar i skallen på mig..! 



Massor av mina sökanden har gått ut i timanställningar och deltidsanställningar den senaste tiden (men dessa räknas inte med i statistiken av nån jävla anledning...). Chefen har sett mina läkarintyg..! De är INTE nådiga och han om någon borde veta exakt HUR jävliga känslig jag är för stress och hur mycket svårigheter jag har att brottas med. Han vet ju att jag varit sjukskriven på halvtid i ett helt fucking år och först i december gått upp i arbetstid till 75% (en arbetstid jag faktiskt klarat de senaste veckorna för övrigt)..



FORTS FÖLJER I NÄSTA INLÄGG (detta blir en roman, men jag MÅSTE skriva av mig!!!)

Godmorgon, sitter här i soffan, äter min frukost och har en varm nos upptryckt under armen. underbara hund.. Hon tryckte upp sitt lilla ansikte under min arm. Ååå.. Och jo, jag förstår ju att hon tigger, men ibland kan jag inte stå emot hennes söta lilla uppenbarelse:) så nosen ligger kvar och rör sig så fort jag tar minsta tugga.


Älskade vovve<3

Igår var en tuff dag på många sätt känner jag. Matmässigt med kanelbullar och tacopaj (båda saker var mitt förslag, jäkligt bra tycker jag!!). Känslomässigt gick det ok tror jag (fullföljde alla måltider). Men jag har en stark känsla av att jag mår SKIT över mig själv just nu.

Det enda som jag inte orkade igår var att gå på bion som vi bokat in oss på. Hade inte fått ut något av filmen när tankarna löpte amok i skallen! Framåt 17-tiden igår sa jag, fylld av ångest, till min sambo att "kan det inte bli kväll snart för jag orkar inte fler timmar nu"


Men vet ni? Måndagsångesten lyste i alla fall med sin frånvaro!! Wo ho hoo! Jag har haft jätteproblem med det under en lång tid. Blotta tanken på att "det är jobb imorgon" har fått mig att börja gråta av stress. Nu ser jag fram emot jobbet på ett annat sätt. Är bara liiite orolig eftersom jag inte minns vad jag har inbokat under förmiddagen. För mig känns det alltid bäst att veta vad jag har framför mig under dagen. Jag ställer in mig på att jag ska hålla i ett seminarium så är jag redo om det är så.

Ni finns i mina tankar, varenda en av er<3

Och om just du som läser det här någon gång under dagen idag känner "jag KAN inte" när du står inför en måltid eller inför att avstå ett destruktivt träningspass osv , så vill jag bara säga att

JO, du KAN, men du behöver lista ut HUR @-->--

VI KAN!!!

Idag är en sån där dag då jag ...

 ... INTE vill äta frukost (trots att jag precis gjort det) BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!

Det är en sån där dag då jag ...

 ... VILL kedjeröka hela dagen (trots att jag aldrig tagit ett bloss i hela mitt liv)

Och det är DEFINITIVT en sån där dag då jag ...

 ... vill svälta, vara benigare än benigast (trots att jag faktiskt gör allt för att det INTE ska hända)


Idag är detta Jenny:



MEN ...

 ... jag ska tametusan göra mitt absolut yttersta för att giva dessa känslor PÅ MOPPO!! 

Och leva livet istället..!



Kram tjejer, nu kör vi!!! Nu lever vi vårt liv denna dag. Tänker på er och sänder all styrka jag kan till er genom skärmen, ni är värdefullare än värdefullast..!

@-->---

Idag har jag varit iväg med några kollegor hela dagen och fått information om vårt uppdrag osv. Riktigt bra var det. Var vrålhungrig när jag kom hem (vi åt lunch på ett thaibuffé-ställe och jag tog för lite fast det känns som att jag tog jättemycket och sen vågade jag inte ta om för jag visste inte hur mycket jag skulle ta då osv, åååå, vad man blir trött på sig själv ibland)!!

Så ja, ätstörningen behövde inte lägga ner särskilt mycket energi på att övertala mig till tvångsätande i mängder när jag kom hem. Följt av den obligatoriska spyan givetvis. Snart kommer sambon hem. Jag har slängt "soporna".

Måste hinna städa lite.. eller i bästa fall orkar/hinner jag väl diska iaf.



Magen är svullen och jag är inte det minsta sugen på att äta middag. Jag har lagat ugnsbakad spätta med bland annat tomater, lök och grädde. Skitgott egentligen men så sabbar jag bara allt :(

BÖÖÖÖÖÖÖÖL!! Sambon får koka potatis när han kommer hem om en kvart, för det orkar jag bara inte med just nu..!

Imorgon ska jag träffa mina underbara vänner från DBT-terapin jag gick i förra året. Jag längtar och har saknat dem så!

Trevlig helg på er, Kram<3

Du frågade mig om råd ang ätstörningar och jobb/af - och hur du kan gå tillväga för att kunna att få möjlighet att välja bort vissa jobb du inte klarar av i nuläget pga din ätstörning. Tex jobb utan lunchrast, oregelbundna arbetstider osv, och bli tagen på allvar av handläggaren.

Först; Fina du, jag känner verkligen med dig i din situation och förstår hur du känner<3 Att ha en ätstörning är att vara i ett jobbigt "gränsland" (kan jobba-kan inte jobba?). Och det kan vara svårt att prata om sin ätstörning då sjukdomen oftast inte syns utanpå utan finns inombords. Samt att det kan upplevas svårt och få förståelse av andra för hur mycket ätstörningen faktiskt påverkar ens situation.

Det du ska göra är att du ska prata med din läkare och be henne/honom att skriva ett dokument (läkarutlåtande kallas det) kring hur din ätstörning påverkar din arbetsförmåga (dvs konkret: Patienten bör/ska i nuläget ej ta jobb med oregelbunda arbetstider, eller oregelbundna raster (avsaknad av lunch och fikaraster) pga att detta väsentligt kan försämra patientens hälsa/förmåga att behålla jobbet.

Det är viktigt att du berättar ärligt för doktorn hur det ligger till och hur du känner kring jobb. Ett läkarintyg är också bra att inkomma med till af, men det räcker sällan för att kunna sätta hinder för olika typer av jobb utan då är ett läkarutlåtande som är specifikt riktat mot din arbetsförmåga mycket bättre. Om du pratar med din handläggare på af först ang detta så kan af begära ut ett läkarutlåtande av din läkare och då även stå för kostnaden för det. Och som sagt så är det ju då viktigt att du fört fram till läkaren hur "landet ligger".

Vad är det för behandling du ska ta del av? Ibland vid vissa typer av behandlingar blir man sjukskriven antingen på hel- eller deltid då behandlingen både tar tid och kraft.

Verkar det begripligt..? Du finns i mina tankar!<3 Kram

Man kan ju säga att gårdagen var mindre bra än den senaste tiden jag upplevt. Jag tog en extra macka till frukost och jag märkte genast av en förhöjd ångest. Jag åkte till jobbet, ner med matlåda (inte tänka, inte tänka, bara göra). Min plan var att försöka ta det lugnt. Försöka fokusera/andas/vara här och nu för att ångesten skulle avta något.

Dock sabbades detta direkt när jag kom till jobbet och såg min kalender. Morgonen började direkt med ett stormöte där jag skulle hålla i en del av det. Stressen av att veta att jag inte kunde slappna av riktigt än gjorde att ångesten snarare blev värre.



Sedan visade det sig att jag EFTER det mötet bokat in 2 ganska "tunga" ärenden under förmiddagen. Jag kan ju säga som så att jag fick en stor klump i halsen och tryck i bröstet. På mötet kände jag mig så ofokuserad och otydlig och inte hjälpte det att jag innan mötet sett mig själv i spegeln och mötts av stora mörka ringar under ögonen. Jag gick nästan utanför mig själv och såg mig själv stå där, med en hafsigt undanträngd ångest och stora ångestfyllda ögon, hackigt talandes.


                               Jenny? ;)

Jag sökte under förmiddagen lite stöd hos en kollega i ett av mina ärenden, men jag kunde inte prata riktigt förståeligt eller förklara exakt vad det var jag ville att han skulle hjälpa mig med. Snacka om frustrerande..! Men på något vis var det som att han förstod och han blev som en duracellkanin och gjorde allt för att hjälpa mig. Tack säger jag bara..<3

Vid halv tolv gick jag till chefen och sa att "jag mår inte bra" (med det obligatoriska leendet på läpparna) och ville åka hem. "Ok, det är klart Jenny. Men hur mår du då??"

Hur jag mår?? EHH.. Har du 5 timmar tillgodo???

Jaha då var det eftermiddag. Å, jag känner faktiskt att jag har gjort ett bra jobb idag. Bland annat träffade jag en kille som för fyra månader sedan missbrukade olika droger och tabletter och hamnade på avgiftning. Han använder fortfarande smärtstillande tabletter (fast lever i förnekelse, för jag tror att han missbrukar ganska aktivt både det ena och det andra.. IBLAND talar faktiskt känslan sanning).



MEN, jag har nått fram till honom såpass att jag t o m fått ut ett läkarutlåtande. Han kommer på alla tider vi bokar, gör allt vi kommer överens om osv. Det är JÄTTEBRA tecken alltihop. Dock vet jag att han förmodligen kommer behöva mer stöd för att kunna få (och behålla) ett arbete, än vad han i nuläget kan acceptera att ta emot från mig och min arbetsgivare.

Mitt hjärta bloder för denne kille. Jag VET hur svårt det är att bryta ett beroende. Jag kommer aldrig, aldrig, ALDRIG klandra någon som inte lyckats bryta och/eller ljuger mig rätt upp i ansiktet om det, för jag VET hur jävla svårt det är. DÄREMOT kan man så frön till förändring hos personen om man väl skapat ett förtroende och tillit sinsemellan.



Förutom möte med honom så har jag haft möte med en annan tjej och efter det hållit i ett informationsmöte för ett antal personer.

På tal om annat; Alltså min mage är så svullen så jag vet inte vad jag ska göra snart alltså!! Är det någon av er som upplevt samma sak? Jag tror att det har att göra med det frekventa kräkande jag ägnade mig åt under vintern..?? Det gör i vilket fall som helst det inte lättare att äta om man säger så.. Fan vad jag får kämpa!! Jag skojar inte när jag säger att jag ser ut att vara gravid i fjärde månaden om jag inte drar in magen (vilket jag ju givetvis gör hela tiden)!



Trots tillståndet på magen så tuggar jag på.. INGET blir bättre av att svälta eller hetsäta/kräkas.

INGET!!!

För en timme sedan åt jag mellanmål tillsammans med min sambo som är ute och springer nu. Det blev en portion fil m musli och en banan i. Till jobbet idag hade jag med mig matlåda av gårdagens middag:


Fläskfilé med hasselbackspotatis och broccoli

Nähä hörni, det här blir en roman som vanligt. Tack för att ni står ut med mig!:) KRAM

Jag har funderat. Jag tror jag ska börja jobba heltid. Det finns inget att komma hem till. En mager kropp som det inte gör något att hetsäta massor med? Knappast.

Nu när jag gått upp i vikt (är nästan helt säker på att jag ligger på normalvikt med god marginal) så känns det mest bara ångestfyllt att vara hemma. Det enda som bekymrar mig är tröttheten. Den förbannade tröttheten förstår jag inte vart den kommer ifrån och jag vill bara bli av med den..! så fort som möjligt.



Frukosten ligger i magen och nu ska jag göra mig iordning för jobb, vilket idag bland annat betyder seminarium för massa personer. Ska prova jobba heltid idag har jag tänkt.

Ni finns i mina tankar, kram<3

Ge mig kväll NU!! Önskar ofta att det ska bli kväll när det närmar sig eftermiddag. Hallåå ångest! 

Det är jättefint väder ute idag och alla pratar om riktig vårvärme i veckan som kommer. Jag känner mig som världens mest negativa tråkmåns eftersom bara tanken på en varm och solig dag genererar stress hos mig. Vad ska jag ha på mig? Jag måste gå ut, alla andra är ute osv, är exempel på tankar som florerar i mitt huvud.



Ni som, precis som jag, lider av depression; visst blir den på ett sätt mer framträdande när det är fint väder och alla andra är superglada för det? Kanske bara för att man SKA vara glad när det är fint väder.

Är lite i affekt när jag skriver detta, känner mig så trött fast jag sovit nästan 12 timmar (!) inatt.



Igår var jag och S hos mina föräldrar till lunch, de bjöd på spenat- och räkpaj med baguettebröd och sallad till. Samt banantårta till fikat någon timme senare. Eftersom jag var hungrig då igen så tog jag en dubbelfralla m ost istället. Jag skäms att jag inte klarade av tårtan, har hetsat det så mycket så mår illa bara jag tänker på det. 

Nää nu ska jag sluta sprida negativa vibbar..! Tänker på er alla @-->---

Halluuuu!! Tittar till er lite (hahahah, shit vad läskigt det såg ut nu när kortet kom upp på datorn, konstig färg och en sådan närbild! Är det en hund? en häst? En hermelin??:)) 

Hur mås det därute? Själv är jag på jobbet och har precis ätit lunch. Ska hämta en tjej nu för ett möte. Tittar till er (haha, igen!!) lite senare<33