Det är natt, jag vaknade av nånting och har gått ner och lagt mig i soffan nu med två nattamackor.

Igår jobbade jag över, hela dagen gick i 110. Jag startade dagen med att maila med/svara på mail från en massa av "mina" sökanden precis som jag brukar göra. Sedan åkte jag till ett annat kontor där jag höll i en gruppaktivitet/seminarium. Jag hade FEM kollegor med i "publiken", som funderar på att starta egna liknande aktiviteter på sina kontor. 



Jag lunchade därefter tillsammans en ny kollega (vi delar numera kontorsrum och hon är en underbar tjej/kvinna!), som hade åkt med mig dit. Jag åt fisksoppa och knäckemackor. Sedan åkte vi tillbaka och jag avslutade dagen med ett krävande möte tillsammans med en kille som är svår att få kläm på.

Så, precis när jag skulle åka hem, kommer chefen in till mig och min nya kollega och säger att vi "fått ut skitlite folk i jobb" denna månaden. Han slänger siffran i ansiktet på oss och undrar om han måste vara orolig. Och jag känner hur jag bara RASAR... fy fan... jag går ALL IN i mitt jobb nu verkligen. Flänger hit och dit, har varit handledare för ideligen nya personer månad efter månad den senaste tiden, gör individuella överenskommelser med ALLA och har så mycket kontakter med människor att det bara snurrar i skallen på mig..! 



Massor av mina sökanden har gått ut i timanställningar och deltidsanställningar den senaste tiden (men dessa räknas inte med i statistiken av nån jävla anledning...). Chefen har sett mina läkarintyg..! De är INTE nådiga och han om någon borde veta exakt HUR jävliga känslig jag är för stress och hur mycket svårigheter jag har att brottas med. Han vet ju att jag varit sjukskriven på halvtid i ett helt fucking år och först i december gått upp i arbetstid till 75% (en arbetstid jag faktiskt klarat de senaste veckorna för övrigt)..



FORTS FÖLJER I NÄSTA INLÄGG (detta blir en roman, men jag MÅSTE skriva av mig!!!)