Svar till dig Jennie ang ätstörningar och jobb

Jag fick en fråga av Jennie<3:

Absolut så får jag väldigt stor insyn i livet hos de människor jag möter. Och herregud så många som har det svårt... Det behövs stöd/pepp och omsorg till många<3

MEN jag måste verkligen säga att ätstörningar är otroligt osynliga. Och det vet ju vi om några att det kan vara så eller hur? Men varför?

Jag träffar varje dag ungdomar, med vilka jag pratar om deras sociala problem, drogmissbruk, arbetsskador/smärtor, sociala fobi, paranoida schizofreni/psykos osv. Men ätstörningar kommer sällan upp. Jag träffade en tjej som led av BED. Jag har även sett två tjejer som varit inne på jobbet som lidit av "tydlig" anorexi,
MEN ALLA ANDRA DÅ?

Nej det här med ätstörningar är som en stor dold folksjukdom som många, många lider av men få talar om. Inte sällan är det ju så att människor med ovanstående problem (sociala, missbruk, psykos osv) ÄVEN lider av ätstörningar. Men det är ytterst sällan som det kommer fram och pratas om.

Jag skulle önska att man i samhället snart belyser vidden av ätstörningar och vidgar bilden av vem som är sjuk och inte! Även inom vården finns ju sån otrolig okunskap så det är hemskt.

Kram 8=(¨,)=8

Tack för svaret!

Jag håller med om att ätstörningar är lömskt osynliga. Långt gångna anorexisjuka märks ju, men annars är det så lätt att ett mixtrande med maten försvinner in i de här allmänna matfixeringarna som folk i gemen har. Är man hyfsat normalviktig så tror ju de flesta att allt är okej eller att det i alla fall inte är så farligt.

Så det är lätt att dölja också för den som lider av äs och skäms.

Instämmer helt i din önskan om att folk skulle veta mer om äs, särskilt inom vården samt förstås skolan och fritidsgårdar etc. där man jobbar med ungdomar.



Att jag frågade om du träffat någon med äs var väl för att jag tänkte att det inte vore helt osannolikt att du gjort det och för att jag undrade hur du i så fall reagerat. Det kan ju bli svårt att hålla en professionell fasad när man möter något som berör en så personligt, och det är ju rätt troligt att man reagerar på ett invant sätt (t ex hets senare på dagen/kvällen).

Eller så får man perspektiv och nya krafter?



Ja, lite funderingar bara.



Hoppas du får en bra dag



kram /Jennie

Svar till dig Jennie: Absolut, då när jag hade sett en av de extremt avmagrade tjejerna mådde jag skit resten av dagen och kände mig själv väldigt fet och misslyckad. Men samtidigt såg jag ju hur sjuk hon var och trött osv. = såå ovärt!!



Hon var där och skulle på intervju hos en arbetsgivare som höll sina intervjuer hos oss. Och jag tänkte direkt att det syns ju så väl hur sjuk hon är, även för en som inte har erfarenhet av ätstörningar.



Men på många andra så syns det ju inte, det är verkligen dolt. Ev kan vi andra med ätstörningar identifiera dem för att vi känner igen signalerna osv..



Kram!!

Jo så tror jag att det kan vara; har man själv erfarenhet av något så uppfattar man signaler som inte andra märker. Ibland i alla fall.

Jobbigt att man påverkas ändå trots att man inte vill vara som den man påverkas av. Känner igen det där om att må dåligt när man träffar någon som är smalare. fan att det ska sitta så inpräntat! Lyckan sitter ju inte i storleken!



Men men, det tar väl tid men vi är på väg!



/Jennie

Har haft en återaktiverad äs sen våren 2010 och har först nu fått hjälp. Blev arbetslös i december och var på mun första anställningsintervju idag. Var i valet och kvalet om jag skukke berätra eller inte men valde att berätta eftersom behandlingen kommer att påverka mina arbetstider. Kändes jättekonstigt att behöva berätta och är naturligtvis orolig att det ska påverka mina möjligheter till att få jobbet. Känns hemskt om det skulle vara det samtidigt känns det bra arr ha kört med öppna kort. Funderar på att även berätta för min handläggare på af för att få möjlighet att välja bort vissa jobb jag inte klarar av i nuläget. Tex jobb utan lunchrast, oregelbundna arbetstidet osv men är rädd att bli nekad detta, inte tagen på allvar. Jag är ju inte tillräckligt sjuk för att vara sjukskriven men inte tillräckligt frisk för att fixa alla jobb. Har du nåt råd som har kunskap i båda ändarna sas? Svårt att vara vuxen, förälder och ätstörd. Dubbel skam, dubbelt tabu och svårare att få hjälp och stöd.