To the dentist...
Jahapp brudar, idag har Jenny tandläkartid. Kl 12 också! Snacka om lite "klurig" tid men jag anpassar mig, ska åka direkt därifrån och luncha med min kille sen (kul om de upptäcker ett hål och jag får sitta och dregla med bedövning över dagens lunch sen hahahah).
Måste däremot be min kille om pengar till tandläkarbesöket när han vaknar ur sin dvala däruppe. Det känns ju mindre kul..! Men jag har absolut inte ångrat att jag låtit honom ta hand om mitt sparkonto (jag har ingen åtkomst alls). Det har faktiskt minskat hetsandet och gjort mig gladare på så vis att jag vet att mina sparpengar är fredade från min sjukdom.
Däremot har det blivit både frisör, Csn, klänning till bröllopet och så nu tandläkaren denna månaden. Så han får lämna ett bidrag så jag kan kolla att gaddarna är ok..! Jag har inte kollat dem sedan jag började kräka så frenetiskt för ett antal månader sedan. Undra om tandläkaren kan se hur det ligger till..? Har ni blivit konfronterade av tandläkaren nån gång..?
Dumhövve
Äsch, vet inte varför jag var så dum och tog ett sånt test. Äsch, äsch.
Äsch.
Tredje dagen
Vill inte till jobbet idag. Men så är det, så får det bli. Har en aktivitet för en grupp på 28 personer idag så det är lika bra att pallra sig dit. Annars får någon kollega den angenäma uppgiften att ringa runt till alla och avboka = INTE kul.
Däremot vaknade jag och var extremt illamående inatt och det slutade med att jag kräktes lite. Tänkte att "nu har jag magsjuka". Tog med mig en spann och gick och la mig igen, men vaknade nu på morgonen och har påbörjat min frukost.
Känns ok än så länge. förutom att jag har så mycket vatten i kroppen att jag vet inte vart jag ska gömma mig idag. DET ÄR HEMSKT!!! Hemskt hemskt hemskt!!!! Snälla ge mig styrka.. idag blir min tredje hets/spyfria dag (om man undantar den icke äs-relaterade situationen inatt) och så ska det fortsätta har jag tänkt. Vad händer med kroppen efter ett tag? Kissar man ut överskottsvattnet då?
Bäst jag äter ordentligt så jag slipper ovälkomna överraskningar (hetsätningar) från äs-monstret i eftermiddag!
Kram<3<3<3
Mjukt
Sambon är ute och springer.
Det ska inte påverka mig.
Jag ska inte hetsäta.
Ååå.. jag är så sjukt deprimerad! Huvudvärk. Ångest när den är i sitt esse.
Hatar det här. HATAR DET HÄR.
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 3
Jag träffade min lillasyster en sväng igår när jag var på köpcentrumet i hennes hemtrakter. Hon berättade för mig att hon nu slutat med sina p-piller.
"Öh.. varför då??" frågar jag (mitt nöt)
"Nån gång måste jag ju göra det.." svarar hon.
Återigen, missförstå mig inte nu för jag älskar min syster och skulle hon få barn kommer jag bli den tokigaste mostern EVER! Men oron kring min egen fysiska hälsa och biologiska klocka gjorde sig minst sagt påmind. På över sex år nåt sånt har jag inte haft mens (med undantag för 1-2 menstruationer någon gång under vintern 2010). Jag ska inte utveckla detta så mycket mer, men det bekymrar mig.
Det bekymrar mig verkligen!
Idag var det mycket jag ville dela med mig av, tack för att ni finns<3 jag hade känt mig urbota och olidligt ensam annars.
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 2
.. är att jag inte riktigt vet hur "sjuk" jag är. Jag äter även om jag får ångest och jag tycker att jag ser normalviktig ut (om ni kommer ihåg så slängde jag ju ut vågen häromsistens så jag vet inte helt hundra hur det står till). Det är iaf stor skillnad mot bara för någon månad sen.
Det är ju hetsätningen, känslorna och mina små ätstörningsrutiner (äter helst på liten/djup tallrik, helst bara med gaffeln, och sedan har jag dåligt samvete över att jag äter, har tjockkänsla osv). Så jag vet ju att det finns mycket sjukt kvar. Men HUR illa är det?
Jag "önskar" på sätt och vis att jag hade börjat från "scratch" i nån behandling; dvs att jag, när jag fick ätstörningar, blivit så kroppsligt illa däran att jag fått börja min tillfriskningsprocess under uppsyn av sjukvård och föräldrar från dag ett.
Missförstå mig inte nu för det är överjävligt med ätstörningar hur fasen sjukdoms/friskförloppet än sett ut, men det jag menar är att jag ju liksom "florerat runt" i min sjukdom och främst haft normalvikt och inte riktigt känt att jag tagit mig själv på allvar/blivit tagen på allvar kring min sjukdom. Jag har bott själv hela tiden, för länge sedan "kapat navelsträngen" till mina föräldrar osv. Därmed har de inte haft så stort inflytande på mig (de har inte kunnat påverka mig i rätt riktning). Jag har velat klara mitt liv själv...
Kan inte utveckla detta mer just nu men jobbigt känns det. Kanske är jag sjukare än jag tror? Kanske är jag friskare än jag tror? Äsch, blö blö blööööööö..
Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 1
1. Igår var jag på ett köpcentrum och strosade runt. När det blev lunchtid gick jag på eget bevåg och åt lunch (kotlettrad med kokt potatis, sås och lingon, tog ett bröd till också)! Och vet ni, det är inte speciellt svårt att välja att äta längre. Helt otroligt. Jag har motiverande tankar som jag använder inför varje måltid som hjälper mig att klara av det. Visheten överröstar känslotankarna allt mer.
2. Under bilresan hem från köpcentrumet (2 tim bilfärd) ville bulimimonstret att jag skulle stanna och köpa semlor och annat och vräka i mig och spy under kvällen. Men nej, återigen; min vishet är mycket starkare nu. Så jag tryckte bort den manipulerande rösten och åkte hem. Och DÅ visade det sig att min sambo hade förberett en "romantisk middag" med garnerad torsk, kokt potatis och vitlöksbröd till.
MUMS! Vilken j-a tur rent ut sagt att jag inte laddade upp för hets.. ni kan ju tänka er vilken ångest det hade skapat.. I alla fall, vi hade så mysigt, smuttade rödvin (japp, till torsk!!) och snackade skit, åt alldeles för många vitlöksbröd osv. Ni vet sådär som det liksom SKA vara.
Morgonsoffan
Nämen hörni, nu sitter jag här IGEN. I favoritsoffan, framför tv:n, med vår älskade "bonnhund" jämte mig och har snart avslutat min frukost.
Alltid lika underbart att tugga i sig... Jippiie... You know the feeling.. !! :)
Tänkte bara säga att ni är några stycken som (med all rätt!!) har reagerat på hur tidigt jag går upp/skriver här på bloggen. Och ja, det är bara att erkänna; Jag är helt skadad så morgonpigg är jag! Det har jag varit hela livet och har det efter min ömme fader. Det är jobbigt för jag vill kunna ta sovmorgon nån gång jag med! 
Suck...
Men nää, vet ni vad, i ärlighetens namn så har jag inte så ont av det egentligen.
Det är faktiskt rätt lugnt och skönt att sitta här i mörkret på morgnarna. DÄREMOT blir jag såklart våldsamt trött framåt kvällarna, det är en sak som är säker. Och jag tror helt klart att ätstörningen har ett finger med i spelet och inte precis gjort mig MINDRE morgonpigg om man säger så...
Nähä! Jag har nog egentligen inget vettigt att dela med mig av. Ska äta klart, dricka kaffe, kika in till er och sedan sitta ett tag och fila på mitt tal som jag ska överraska brorsan med när han gifter sig. Hohoooo, underbare bror, med en syster som mig behöver han INTE oroa sig för en bröllopsfest utan tal i alla fall, det är en sak som är säker;)
Tjo ho hooo!!
Nu kör vi tjejer!!<3
To the hairdresser´s..
Kommer ni ihåg i våras 2011 nån gång när jag tog saxen i egna händer och klippte av min hästsvans? Haha!! Jag hade nästan hår ner till midjan då. När jag stod där med svansen i handen så tänkte jag "va fan gjorde jag nu?". Sen gick jag runt med mitt snedklippta hår över hela sommaren innan min frisör hjälpte mig till hösten att fixa till det.
Samtalet med chefen igår gick ok. Men jag får liksom tunghäfta när han frågar mig om jag behöver hjälp och stöd med arbetsuppgifter. Säger bara att "nej, men det fungerar ok..." "det går bättre med arbetsgivarkontakterna nu.." osv.
Får jätteångest när jag sitter där och han ämnar lyssna på mig. Och då ska ni veta att jag har verkligen inget problem med att prata i vanliga fall om man säger så.. haha!
Ne usch, jag slutar nu. Tänker på er det vet ni<3
Splittrad
Sitter på jobbet. Jag har gjort ett bra jobb idag. Snart ska jag ha coachingsamtal med min chef.
Men jag är trött, lite less. Tänker på hunden därhemma som jag måste orka gå ut med när jag kommer hem. Kommer däcka i soffan sen. Är uppsvälld och konstig i magen.
Jeje, det var en kort dagsrapport! Ska titta till er lite senare<3<3<3
Lite råd och tankar till dig Helena;
Angående träningen.
När jag bestämde mig för att jobba för att bli frisk så funderade jag på dessa två frågor:
Jag kom fram till att:
1. Nej, jag vill/orkar INTE leva resten av mitt liv under ett träningstvång, och jag vill inte få massa dåligt samvete om jag inte kan träna en dag.
2. Jag vill kunna vara spontan, ha tid för roliga/olika saker och inte behöva planera mina dagar och veckor utefter träningen.
4. Jag vill kunna äta VAD jag vill och NÄR jag vill utan att behöva känna att jag måste träna "bort" det. Och samtidigt bekräfta för mig själv att jag KAN äta normalt OCH hålla vikten utan att behöva träna som en maniac.
Sen kom jag fram till att jag var jävligt trött också..haha;)
I vilket fall så tror jag det är viktigt för dig att fundera kring framgångsfaktorer för dig när det gäller att bryta träningsberoendet. Det vill säga; på vilket sätt passar det bäst att göra för dig?
Jag tänker också att det är viktigt att du har dina målsättningar klara för dig, så du kan hävda dig själv när sjukdomen/träningsberoendet ger sig till känna och skäller på dig: "Ja, jävla skitätstörning/träningsmonster, det finns en massa bra grejer med att träna men det har blivit ohälsosamt för mig och det är därför jag står över dagens pass. Jag kommer att kunna träna på ett bra sätt i framtiden, men först måste jag bryta beroendet och de invanda mönsterna som inte är bra för mig eller de runtomkring mig."
Kom ihåg att hälsa handlar minst lika mycket (om inte mer) om psykiskt välmående, som det handlar om fysiskt<3 Jag börjar inse det själv och det är en lättnad på nåt sätt.
Ta det lugnt och stressa inte dig själv, sätt inte för höga mål. Rom byggdes inte på en dag<3
Onsdag
MEN för att prata om något annat; just NU sitter jag iaf i soffan och äter min frukost. Snacka om att byxorna sitter tight idag. Usch.. och ändå sitter jag här och äter! BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL!!!
Framförallt magen, men även låren, är otroligt svullna/vätskefyllda efter gårdagens "session". Fy fan. Känslomässigt är detta oerhört tufft att acceptera! Känner mig som Michelingubben. Och det värker lite också.
Jaja, jag ska iväg på möte på ett annat kontor idag. Den tjej som jobbar hos oss i fyra veckor ska åka med mig och jag bara hoppas att smulor och dylikt inte är något hon tänker på. För städa bilen, det hinner jag bara inte nu på morgonen, det är ett som är säkert!
"Var det jobbigt igår?" och höjdaren "Mår du bättre idag?" är frågor jag lär få besvara idag. Känns som att hela mitt ansikte blir alldeles genomskinligt då när jag tänker på hetsätningen (de fattar säkert att jag hetsätit! Hjälp!) och jag vet inte riktigt vad jag ska svara; "Nja egentligen inte"??
Och förresten kom på att jag glömt svara på en fråga, så "S"; Ja, jag är sjukt morgonpigg verkligen, har det efter farsgubben haha. Och mitt sjukdomstillstånd har inte precis gjort mig mindre morgonpigg om man säger så...
Kram<3
Binging part 2
Med dörren låst så hugger jag in direkt på en semla, får grädde runt munnen och vaniljsocker på byxorna.
Å vad gott.. å gud vad gott..!!! 
Jag sätter på ugnen och slänger in rabarberpajen. Fram med en skål och vispar grädden, samtidigt som jag hugger in på den andra semlan och tar en jättetugga av kexchokladen.
Bär in glassen och chokladen till vardagsrumsbordet och när jag kommer ut i köket igen och öppnar köksskåpet efter Mariekexen ser jag nudlarna vi köpte i Ullared.
På med spisplattan! 3 påsar nudlar med biffsmak. Koka, koka.. Klart på ett kick! Hugger in på den tredje semlan och hinkar dricka mellan varven. Häller upp nudlarna och börjar käka även av dem. Fram med handduk att torka mig på. Slabbar lite. Av med ugnen, ner med pajen i grädden POFF!!
Bär in allt till vardagsumsbordet. springer ut i köket och hämtar Spannen.. the spann... icke att förglömma. Det som åker in nu ska också ut sen. UT UT UT!! I med två plastpåsar. Har lärt mig av forna "läckande" misstag. Usch, inte kul att skura och hålla på när påsarna visar sig ha nåt litet hål i sig. In till vardagsrummet, ställer spannen på golvet och börjar vräka i mig allt huller om buller, hittar mer i kylskåpet, rester.
dricker dricker dricker.
Så kommer första hulkandet.. det är sprängfullt i magen. Jag kastar mig över spannen. Ser bara ut som att det är vätska som kommer ut. FAN!!!!! Fyller på med mer glass. Det brukar föra med sig det andra ut. Nästa gång spyimpulsen kommer är jag snabbt på. Det är inte gott att äta längre, allt känns bara som ett tvång. Ett jävla skit rent ut sagt.
Trycker in mer och mer och mer för att inte tänka. För att slippa det dåliga samvetet. Hunden gnäller. "Snart gumman, snart är matte klar så ska vi går ut" säger jag mellan tuggorna och kräkningarna. Jävla dålig matte du är, FY FAN rent ut sagt. Fy fan för dig Jenny..! Svullet ansikte i spegeln. Äckel!
Så är det över. Det är slut. Finito.
Bara disken kvar.
Och alla smulor.
Och mina kletiga händer.
Och en tom själ.
Spyr någon gång till, tills det svider av syra så det gör ont i halsen. Men känner mig inte säker på att allt kommit upp ändå. Det ligger i magen.. det ligger kvar där. Usch. Usch! Jag snyftar till. Hunden gnäller igen. Just det, åå.. lilla gumman..! Jag knyter ihop de dubbla påsarna och lägger ner spyan i påsen med de förpackningar som visar vad jag vräkt i mig.
Går ut med vovven i kopplet och "soppåsen" i näven. Möter min farbror "Hej heeej! Kul att se dig. Hej då!" Går till soporna och sen vidare för att kissa hunden. Försöker att inte tänka på det jag nyss gjort och hur jag mår. Det går över.
Det går över.
Binging part 1
TIDIGARE IDAG:
Jag lämnar lägenheten med ett "Hej då!" till sambon, skamfylld eftersom jag vet att jag snart kommer hem igen.. lagom efter att han kört till jobbet. Jag kör iväg till en livsmedelsaffär 2 mil bort, sjukanmäler mig under färden dit. Vägarbeten osv hindrar mig något, hjärtat klappar och jag velar i huvudet vad jag ska köpa. Parkerar utanför affären. In.
Slänger ner: En rabarberaj (Frödinge), 3 dl grädde, 2 liter glass, 4 st kexchoklad a 75g.
Yes, en gammal kärring i kassan..gött! Hatar att handla av de yngre, känns som de kan se rakt igenom mig och veta vad jag ska hem och göra. Hatar det! Får lite panik i kassakön. Fan jag borde handla mer nu när jag ändå är här! Hade ändå gått och klämt på några förpackningar med färdigmat men ställt tillbaka igen, en kladdkaka kanske, eller schnitzel med ost på... Äsch, jag betalar och går ut!
Åker därefter till ett konditori som har öppet tidigt, äter upp allt därinne med ögonen, jävlar jag kan inte bestämma mig, äsch skit samma; "Fyra semlor att ta med tack!" Tittar mig hela tiden nervöst omkring, precis som jag gjorde i affären mellan hyllorna. TÄNK om det kommer någon jag känner! Någon från jobbet.. fy fan! Usch, vill bara hem och käka nu. Kör oförlåtligt och farligt snabbt hem.
Jag smårusar från parkeringen in mot radhusen. Snart snart snaaaart! Men..... va faaan!? Rätt vad är ser jag min farbrors arbetsbil utanför radhusen. För i helvete.. inte NU! De håller på att lägga golv i en av lägenheterna. Ser honom på håll på väg in i lägenheten mittemot vår. Vet inte vart jag ska ta vägen men hoppas bara på att han inte sett mig. Jag stannar, avvaktar, han går in. jJag smyger snabbt fram, öppnar vår dörr, stänger och låser om mig...
Inte bra
Usch, idag är ingen bra dag.
Idag vill jag bara vara här hemma och äta mariekex hela dagen.
Idag orkar jag knappt tänka på jobbet, minsta lilla gör mig stressad..! Varför är det så? Jag tänker att jag förmodligen är rätt rejält stresskänslig så det är därför (det står det ju iofs på läkarintyget så det stämmer ju såklart).
Idag kommer jag ringa in mig sjuk. Idag blir det vråläta och spy, fast suget egentligen inte finns där. Suget som fanns där för några månader sedan har ändrats och nu vill jag istället helst ta det lugnt. Och börja må bättre. Inte ha dessa mörka perioder. Har tittat på gamla kort nu och ätstörningen förvränger det jag ser till "tjock tjock tjock". Istället för vacker och precis normal så som jag ska vara.
Jag vill bli så igen, jag gör allt, bara jag får vara lycklig!
Svar på frågor!
Tänkte att jag svarar här och hoppas det är ok med är finingar!!
Sedan jag själv verkligen INSÅG att jag led av ätstörningar och depression så har jag varit öppen mot folk omkring mig. Det är inte så att jag basunerat ut till allt och alla att HALLÅÅÅ JAG HAR ÄTSTÖRNINGAR TJOHOHOOO!! Utan tagit upp det i situationer när det "passat".
Exempelvis om någon kollega frågat "Jag har inte sett dig i personalmatsalen, går du ut och äter..??" eller nåt liknande. Då har jag bestämt mig för att inte dra till med någon bortförklaring eller att skämmas (det ÄR en sjukdom) och sagt att "Jag har tyvärr svårt med mat och ätande och det är väldigt jobbigt just nu så det är därför."
Folk har en mycket större förståelse än man tror. Tyvärr är det ofta vid "lågviktsperioder" som folk brukar börja undra om man mår riktigt bra egentligen. Vilket har lett till att jag (eftersom jag oftast haft normalvikt under min tid med ätstörningar) känt mig så OTROLIGT ensam om mina problem.
Mina kollegor är underbara (likaså min arbetsgivare/mina chefer). En kollega har t o m kört mig till psyk mer än en gång. Men jag har också förberett dem så att de vet hur de ska bemöta mig i matsituationer på jobbet för att det ska bli mest hjälpsamt för mig. Se detta inlägget där jag publicerat ett mail jag skickade till dem i maj 2011. De behandlar mig precis som vem som helst. Och ärligt talat så är de som de flesta; de bryr sig inte så himla mycket om vad jag gör/inte gör. De har fullt upp med sitt eget!
Och Bullen jag tycker verkligen att du ska berätta hur du känner till dina kollegor! De behöver veta att deras beteende snarare förstör än hjälper dig i dina problem. Det är skitviktigt!!
Jag läser aldrig (och då menar jag verkligen ALDRIG) träningstidningar eller andra "hälsotidningar". Jag har inget intresse av dem om jag ska vara ärlig.
Sedan i höstas har jag även slutat med tidningar som t ex Amelia, Cosmopolitan och liknande. Dels för att spara pengar men också för att jag inte är intresserad av de ämnen som de skriver om. Jag gillar att läsa tidningar med mer livsöden och "Direkt ur livet"-reportage, vetenskapliga artiklar och även nyheter.
Funderar inte ni också ibland över vilken kvinnobild de som står bakom våra kvinnomagasin har egentligen? Det är precis som att allt vi är intresserade av är karlar (och framförallt hur vi kan tillfredställa dem), sex och utseende. Det känns faktiskt otroligt ytligt och dumförklarande. Visst, ibland fyller de ut med ett och annat intressant reportage. Men nej, jag slipper gärna.
Herregud! Jag är kanske en lillgammal liten professor egentligen haha!! Jag låter som en riktig torris ibland. Men det är viktigt att inte hymla med den man är. Sen behöver man inte KASTA sina åsikter i ansiktet på folk hela tiden eller vara stelbent och inte kunna ändra sig. Då kan man missa en massa värdefull kunskap som andra besitter, och det vill man ju inte.
KRAM
Gomöra
I alla fall; idag laddar jag för att hålla i ett inspirationsseminarium. Bland annat! jag försöker få en översikt av min digitala kalender på jobbet i huvudet. Och jag är rädd att jag bokat in på tok för många saker idag, och hela veckan framåt (inget ovanligt). Jag vill att alla "klienter" ska få en tid så snart som möjligt.
Men de blir ju inte precis hjälpta av att jag går in i väggen eller nåt liknande heller för den delen... jag jobbar på att planera min tid mer arbetsmiljövänligt om man säger så! Jag är dessutom skyddsombud på min arbetsplats så jag borde verkligen föregå med gott exempel haha:)
Jaja, ha en fin måndag nu. Ni vet väl att ni är bäst??? Let´s go!!
_____________________________________
Förresten, denna blogg vill jag tipsa om
_____________________________________
Kram
Dagens lunchmeny:
Varmrätt: Kasslergryta, kokt potatis Efterrätt: Kanelbulle och kaffe
MUMS!
Kasslergrytan är intagen och nu väntar bullen. Fatta vilken ångest jag kommer ha sen!! Jippiieee:)
NU KÖR VI!!
Omdefiniera träning!
Det är en sak (bland många) som är svår att hantera när man i dagens samhälle försöker att tillfriskna från en ätstörning: hälsohetsen. Nu kommer jag bortse från maten och istället lyfta upp det här med träning/motion. Jag menar; HUR sjutton ska vi tänka?? Överallt skrivs och pratas det om hur BRA och VIKTIGT det är att motionera. Samt även vilka fantastiska hälsovinster detta ger (särskilt smalare/friskare/snyggare).
En riktig rysare: Nystart 2012??? Snälla...
Nystart för mig är ett 2012 där jag
blir frisk från min ätstörning för gott!!!
Därför sticker jag nu ut hakan och kallar detta för en sanning med JÄVLIGT stor modifikation!
När mina kollegor på jobbet pratar träning (vilket tillsammans med mat/dieter är deras favoritämne) och frågar mig om jag tränar/vad jag tränar osv så brukar jag svara: "Ja jag tränar varje dag på att bli frisk från min ätstörning." Det är sant! Då brukar det bli tyst på dem.. ;)
Jag skulle lika gärna kunna sagt att jag just nu tränar hårt för att bli av med mitt träningsberoende!
För lets face it! För oss som lider av ätstörningar så ÄR träning en känslig sak. En MYCKET känslig sak. Och den är lika viktig för oss att ta itu med som maten är. Jag är inte dum, jag inser också att mycket goda hälsoaspekter finns i träning, MEN för oss som lider av ätstörningar leder träning även till "negativa" hälsoaspekter som till stor del tyvärr ofta överväger de positiva.
Utsliten, trött, miserabel, benskör m.m.
Min sambo tränar till Göteborgsvarvet nu och DET är en utmaning för mig att stanna hemma då. Det kan jag lova er! Förra vintern föll jag tillbaka riktigt hårt i min ätstörning när han var med i en stegräknartävling och jag inte klarade av att inte träna när han gjorde det. Fy fan säger jag bara, det ska INTE hända igen.
Igår inföll hans träning dessutom samtidigt som jag skulle ÄTA på eftermiddagen. Fy fasiken för att sätta sig i soffan och käka när man visste att han var ute och sprang.
Men vet ni? JAG KLARADE DET. Och ju mer jag tränar på att låta bli att träna, desto lättare blir det. Övning GER verkligen färdighet inom ALLA områden! Jag märker att det underlättar när jag har mina mål klara för mig i huvudet; det är det absolut viktigaste. Varför inte bli bäst på att träna sig fri från sjukdomen istället för att bli bäst på att tillfredsställa den?
Ett tips, om man som jag älskar att vara ute och gå, är att ta hjälp av någon. Dvs gå tillsammans med någon som är fri från tvång gällande mat/motion (som i mitt fall min sambo, nån väninna, morsan, en kollega eller vem som helst!). Gör helst klart för personen att ni kan tjöta om precis allt utom dieter och hur lite personen i fråga åt till frukost idag eller vilket zumbapass han/hon ska på till kvällen;) lämna dig i hans/hennes händer och låt dem bestämma tempot och tiden man är ute.
Sen vet jag hur vardagen ställer till det, exempelvis så kommer jag hem från jobb tidigare än min sambo och "måste" då gå ut med hunden. Jag älskar att gå med vovven, det är inte det. Men att då träna på att inte tillfredsställa mina "tvång", det är skitsvårt, men likväl ett måste!
Att omdefiniera sin träning och ifrågasätta sina tvång kring träningen är MINST lika viktigt som att göra motsvarande med maten. Det får vi aldrig glömma!
<3
Shopping och annat
Som vanligt när man är på Gekås så slinker det ner en hel del i vagnen, heheh.. Mycket soppåsar, tvätt/diskmedel, tandkräm, tandborstar, ugnsfolie och sånt. Men även godsaker och bajspåsar till vovven. Nu åker vi inte dit igen förrän till hösten tror jag. När vi bott in oss i huset.
Jag sitter just nu och lyssnar på den här "kommersiella" låten som jag faktiskt tycker är förbaskat skön:
Radion har säkert spelat sönder den, men ärligt talat har jag faktiskt ingen aning för jag lyssnar bara på P1 om radion är på (det är sant hahah).
Jag har på tal om "seniorsradio" alltid känt mig äldre än vad jag är. Tror ni att man lever flera liv? Det är jag "nästan" övertygad om att vi gör, och även att man kan känna om ens själ är gammal. Min sambo är en riktig samlare och min (helt totalt vetenskapligt motiverade..) teori är att han under något liv haft det riktigt svårt och behövt samla och spara mycket för att klara sin överlevnad.
Hur det än ligger till med flera liv eller inte så är jag säker på att andevärlden finns och den intresserar mig mycket. Jag kollar alltid på Det Okända på 7an och det har gjort mig ännu mer övertygad.
Nä, bläääääääh bläääääääh, nu ska jag inte babbla i all oändlighet om detta, ni börjar väl undra vad jag är för en skum filur egentligen haha!! Men intressant är det, det måste jag vidhålla:)
Kram<3
