Omdefiniera träning!
Det är en sak (bland många) som är svår att hantera när man i dagens samhälle försöker att tillfriskna från en ätstörning: hälsohetsen. Nu kommer jag bortse från maten och istället lyfta upp det här med träning/motion. Jag menar; HUR sjutton ska vi tänka?? Överallt skrivs och pratas det om hur BRA och VIKTIGT det är att motionera. Samt även vilka fantastiska hälsovinster detta ger (särskilt smalare/friskare/snyggare).
En riktig rysare: Nystart 2012??? Snälla...
Nystart för mig är ett 2012 där jag
blir frisk från min ätstörning för gott!!!
Därför sticker jag nu ut hakan och kallar detta för en sanning med JÄVLIGT stor modifikation!
När mina kollegor på jobbet pratar träning (vilket tillsammans med mat/dieter är deras favoritämne) och frågar mig om jag tränar/vad jag tränar osv så brukar jag svara: "Ja jag tränar varje dag på att bli frisk från min ätstörning." Det är sant! Då brukar det bli tyst på dem.. ;)
Jag skulle lika gärna kunna sagt att jag just nu tränar hårt för att bli av med mitt träningsberoende!
För lets face it! För oss som lider av ätstörningar så ÄR träning en känslig sak. En MYCKET känslig sak. Och den är lika viktig för oss att ta itu med som maten är. Jag är inte dum, jag inser också att mycket goda hälsoaspekter finns i träning, MEN för oss som lider av ätstörningar leder träning även till "negativa" hälsoaspekter som till stor del tyvärr ofta överväger de positiva.
Utsliten, trött, miserabel, benskör m.m.
Min sambo tränar till Göteborgsvarvet nu och DET är en utmaning för mig att stanna hemma då. Det kan jag lova er! Förra vintern föll jag tillbaka riktigt hårt i min ätstörning när han var med i en stegräknartävling och jag inte klarade av att inte träna när han gjorde det. Fy fan säger jag bara, det ska INTE hända igen.
Igår inföll hans träning dessutom samtidigt som jag skulle ÄTA på eftermiddagen. Fy fasiken för att sätta sig i soffan och käka när man visste att han var ute och sprang.
Men vet ni? JAG KLARADE DET. Och ju mer jag tränar på att låta bli att träna, desto lättare blir det. Övning GER verkligen färdighet inom ALLA områden! Jag märker att det underlättar när jag har mina mål klara för mig i huvudet; det är det absolut viktigaste. Varför inte bli bäst på att träna sig fri från sjukdomen istället för att bli bäst på att tillfredsställa den?
Ett tips, om man som jag älskar att vara ute och gå, är att ta hjälp av någon. Dvs gå tillsammans med någon som är fri från tvång gällande mat/motion (som i mitt fall min sambo, nån väninna, morsan, en kollega eller vem som helst!). Gör helst klart för personen att ni kan tjöta om precis allt utom dieter och hur lite personen i fråga åt till frukost idag eller vilket zumbapass han/hon ska på till kvällen;) lämna dig i hans/hennes händer och låt dem bestämma tempot och tiden man är ute.
Sen vet jag hur vardagen ställer till det, exempelvis så kommer jag hem från jobb tidigare än min sambo och "måste" då gå ut med hunden. Jag älskar att gå med vovven, det är inte det. Men att då träna på att inte tillfredsställa mina "tvång", det är skitsvårt, men likväl ett måste!
Att omdefiniera sin träning och ifrågasätta sina tvång kring träningen är MINST lika viktigt som att göra motsvarande med maten. Det får vi aldrig glömma!
<3
Nog är träning ett tveeggat svärd, ffa för den som lider av en ätstörning. Och du har verkligen rätt i att det gäller att ta tag i den biten samtidigt som man arbetar med sin inställning (och hantering) av mat. Jag har tex förbjudit mig själv att springa distanspass på löpbandet, eftersom jag vet att jag inte skulle ha sprungit 2,5 mil inomhus om jag inte hade bulimi. Nu väljer jag att träna när jag är säker på att jag mår mer bra än dåligt av det och aldrig som ett sätt att bränna kcal enbart.
Promenaderna däremot, det är krånligare. Jag har alltid hanterat min ångest (och då menar jag inte den ätstörningsrelaterade) genom att gå och jag kan vara ute två mil om dagen utan problem. Det är förmodligen en bra sak att börja träna på andra sätt att hantera ångest också, eftersom den där kaloriräknaren alltid går igång automatiskt när man börjar gå.
Vad bra du kämpar på och vad strongt av dig att låta bli att träna när din sambo gör det! Där har inte jag ngn utmaning direkt, min man skulle aldrig få för sig att springa om han inte var jagad av ett lejon eller så, haha ;).
Kram
Du har kommit mycket längre än jag vad gäller det här. Vad starkt av dig att berätta öppet om din ätstörning på jobbet. Det vågar inte jag, även om många ändå anat det med tanke på det tidigare viktraset och min långa sjukskrivning. Jag blir väldigt påverkad av mina kollegors tränings- och dietsnack. I fredags hade vi dock riktigt roligt åt det. Vi kom fram till att vi skulle följa HSF-dieten, high sugar and fat, och sedan utgöra hela startfältet på nästa säsongs Biggest loser.
BRA inlägg! Jag håller med dig om träningshetsen. Den finns överallt och är svår att motstå/undvika. Att stanna inne när ens sambo är ute och tränar är SUKT BRA gjort! Jag har själv problem med det. Nu lever jag ju ensam men när jag bodde med mamma eller mitt ex så va jag oxå tvungen att motionera om dom gjorde det. Annars dög jag inte. Du är så stark vännen! Igår va jag ute och gick med min mamma och hon går inte fort kan jag lova. Fy fan vilken ångest det gav... Usch! Men säkert nyttigt. Att träna sig på att stå emot träning är viktigare och nyttigare för oss än att faktiskt träna. Fortsätt så <3
Vilket bra svar du ger dina kollegor, så jäkla bra. GIllar hela ditt inlägg, du är så grymt stark och insiktsfull.
Kram
Starkt att våga säga till när de pratar om dieter och träning. Själv blir jag bara ledsen och känner mig dålig när det kommer på tal. Tycker det är jobbigt att min kondis är kass och musklerna borta. Men som du säger vi tränar på annat varje dag istället. Har du varit öppen mot andra om din ätstörning? Jag vågar inte berätta för andra, vill inte att de ska tro att jag beklagar mig eller tycka att jag ser för stor ut för att ha problem med mat.
Händer det ibland att du läser träningstidningar eller bläddrar du förbi och undviker det helt?
Kram på dig
Vad man bör ha i åtanke också är att kollegor på jobbet, familjemedlemmar, poljvänner etc. INTE lider av ätstörningar, vilket i sin tur gör att deras kommentarer egentligen är helt oskyldiga. Och det är VÅR sjukdom som gör att vi blir arga/irriterade/ledsna.
Men FAN vad svårt det är att inse när man är mitt uppe i diskussioner och sånt kring mat och träning...
Jag brukar se mig själv som lite mer insiktsfull när det kommer till desssa saker. Menar, vi har ju upplevt den negativa mörka sidan av det, något som många aldrig kommer i närheten av. Varför inte ge sig sjäv det, att man kommit till en djupare insikt, en djupare förståenle och erfarenhet av våra liv som människor? Kan iallafall få mig att känna mig lite "självvärd" :)
Tack för ett bra inlägg!
Det där med träning är verkligen en knepig fråga. Jag fixar inte att träna alls egentligen, alla mina försök till att träna går över styr.
Tycker att det är jättesvårt att hantera när folk pratar om dieter och träning - jag brukar bara stänga av öronen eller gå därifrån.
Hur tar dina kollegor att du är/har varit sjuk? Jag har berättat för min basgrupp i skolan och några av dem gör det större än vad det är. De ser det som sin uppgift att se till att jag äter - fast jag försöker få dem att förstå att jag kan ta det ansvaret själv. De gör en så stor grej av att jag inte orkar äta upp hela min lunch. Det är välidgt frustrerande.
vldigt bra inlägg verkligen och jag vet själv hur svårt de är att avstå träning, eller hur svårt det var. Nu kan jag de och jag tränar bara när jag vill o då får träning en helt annan innebörd när man gör det för att det är roligt o att man r sugen. Men när jag hade förbud mådde jag så dåligt av att se o höra hur alla andra tränade o speciellt när man fick kommentarer som "har du slutat träna" o liknande... men de är träning i sig att avstå träning :) kraam
