Framgångar, "jobbigheter", "bekymmersamheter" - del 2
.. är att jag inte riktigt vet hur "sjuk" jag är. Jag äter även om jag får ångest och jag tycker att jag ser normalviktig ut (om ni kommer ihåg så slängde jag ju ut vågen häromsistens så jag vet inte helt hundra hur det står till). Det är iaf stor skillnad mot bara för någon månad sen.
Det är ju hetsätningen, känslorna och mina små ätstörningsrutiner (äter helst på liten/djup tallrik, helst bara med gaffeln, och sedan har jag dåligt samvete över att jag äter, har tjockkänsla osv). Så jag vet ju att det finns mycket sjukt kvar. Men HUR illa är det?
Jag "önskar" på sätt och vis att jag hade börjat från "scratch" i nån behandling; dvs att jag, när jag fick ätstörningar, blivit så kroppsligt illa däran att jag fått börja min tillfriskningsprocess under uppsyn av sjukvård och föräldrar från dag ett.
Missförstå mig inte nu för det är överjävligt med ätstörningar hur fasen sjukdoms/friskförloppet än sett ut, men det jag menar är att jag ju liksom "florerat runt" i min sjukdom och främst haft normalvikt och inte riktigt känt att jag tagit mig själv på allvar/blivit tagen på allvar kring min sjukdom. Jag har bott själv hela tiden, för länge sedan "kapat navelsträngen" till mina föräldrar osv. Därmed har de inte haft så stort inflytande på mig (de har inte kunnat påverka mig i rätt riktning). Jag har velat klara mitt liv själv...
Kan inte utveckla detta mer just nu men jobbigt känns det. Kanske är jag sjukare än jag tror? Kanske är jag friskare än jag tror? Äsch, blö blö blööööööö..
Spelar det egentligen någon roll HUR sjuk du är? Du är sjuk, sen kan man inte gradera det på en linje. Bara för att man är normalviktig, äter mat mm så betyder ju inte det att man är frisk. Det sitter i huvudet och det vet du ju redan. Du är inte frisk. Sen hur sjuk du är spelar det nån roll för dig? Huvudsaken är väl att du kämpar mot att bli HELT frisk? Ang din mens förstår jag din oro. Jag hade inte haft mens på 8 år men så kom den tillbaka för några år sedan o har haft den regelbundet sedan dess men nu har den försvunnit igen pga viktnedgång... Usch, va gör vi med våra kroppar vännen?
Önskar dig en skön söndag :) Kraaaaam
Åh, känner igen mig i de där tankarna! Innan jag fick mer hjälp slutade grubbleriet alltid i att jag sköt undan det och bagatelliserade mina problem med att jag ju var tillräckligt frisk för att ha mens och att mina hetsätningar var ett utslag av dålig karaktär och inte berodde på att jag åt för lite (alltså det jag behöll).
Nu vet jag bättre. Bulimi är en sjukdom.
Däremot kan jag fortfarande fundera på hur sjuk/frisk jag är, men nu är det snarare så att jag vill vara friskare än jag kanske är. Tidigare har jag ibland önskat att jag skulle kollapsa för då skulle folk förstå att jag faktiskt inte mådde bra ... Nu går det mycket bättre - och jag tycker att din blogg är mycket peppande att följa, TACK! - så jag skyndar långsamt och försöker ha tålamod med mig själv.
Hoppas att du kan tänka så du också. Att du kan vara snäll mot dig själv och låta tillfrisknandet ta den tid det tar. Vi har alla vår egen resa och det är inte fruktbart att jämföra så mycket med andra.
<3
Kram
