Idag lyckades jag sova två timmar på eftermiddagen, så skönt. Men var tvungen att krypa ner långt under täcket och ha nerrullade persienner. Plus läsa innan jag däckade för att avleda oroande tankar. Jag behövde verkligen de timmarnas sömn...

I övrigt är jag lite stressad. Jag har märkt att saker som jag såg fram emot innan jag fick ätstörningar, nu enbart stressar mig. Blir det för mycket grejer får jag i det närmaste panik. Som imorgon, en kollega frågade mig i början av veckan om jag ville följa med på ljusfest fredagkväll 18:30. Det skrek nej i hjärnan, men jag sa ja. Jag litar inte på den inre rösten.. jag tänker att den är för influerad av ätstörningen och depressionen..? Dagen efter ringde mamma och frågade om jag kunde köra henne till sjukhuset för röntgen vid lördag lunch och att vi skulle gå på stan i affärer efteråt. Återigen kom tankarna "jag orkar inte" och känslan "jag vill inte".

Halllååååååå?!

Varför blir jag inte glad åt förslag och ser fram emot att ses osv?
Varför känner jag bara stress av det?
Varför vill jag bara bli lämnad ifred?

Det går så emot den sociala person jag alltid varit!



Måendet i övrigt: Jag hetsäter 1-2 ggr om dagen. Bara glass, i massor. Och spyr, i massor. Samtidigt pågår ett krig i huvudet då jag märker att jag nu är väldans TRÖTT på att hetsäta, spendera onödiga pengar, må dåligt etc. En förändring är nog runt hörnet. För jag känner igen tecknen och jag känner mig själv: det gäller att jag nu försöker hålla kvar de tankarna som går EMOT hetsen. Så sker förr eller senare en ändring.

Det är små små steg...

...och jag blir bara allt otåligare.

16:45 - 18:00 Utøya, en liten ö i världen
Norsk dokumentär från 2011.
Här berättar AUF-ungdomarna som befann sig på ön Utøya om vad som hände före, under och efter tragedin den 22 juli. Hur sommarparadiset togs över av en massmördare den eftermiddagen.
(från www.tv4.se)

Jag låter rubriken tala för sig själv idag. Ibland blir jag rädd och tänker:
KAN jag ens leva ett vanligt liv i denna värld?
VILL jag leva ett vardagligt Svenssonliv som jag gör idag?
Vad har egentligen livet att erbjuda mig?

Sådana där existensiella jobbiga frågor som skrämmer slag på mig och får mig att ifrågasätta mitt liv och allt att kännas hopplöst. Jag är inte säker vad jag tycker om livet och hur jag har det..

Nu sitter jag i soffan. Ute vräker regnet ner. Jag har inte ont av det alls idag faktiskt. Jag försöker känna efter; hur mår jag? Vad tänker jag på? Vad känner jag?

Som vanligt efter hets och kräk känner jag mig faktiskt.. tom. TOM TOM TOM. Med ett uns av ångest (ALLTID med ett uns ångest suck. Trogen vapendragare där ni vet! Ångesten beror nog dels på osäkerheten kring hur mycket har jag kvar i magen av glassen, lasagnen osv. Och dels beror den på att jag nyss ätit mellanmål och druckit kaffe).

För ja, idag återgick jag OMEDELBUMS till matschemat efter hetsen. Fy fan vad starkt av mig egentligen.. Ändå känner jag mig inte stolt. Nä det är nog det sista jag skulle känna mig nånsin. Utan det är en tomhetskänsla (utom i magen såklart). Det är som att jag tittar men inte ser och gråter utan att tårar rinner... det är bara  t o m t ...

Tomheten är svår att gå in närmare på. SOM jag har letat efter det där som saknas, den där pusselbiten i mitt liv, ja det som GER liv! Jag antar att jag får fortsätta leta några dagar till..... höhö;)



Men nu, mina underbara fina vänner därute, NU ska jag lägga mig i soffan och lösa korsord (alltså hörni, finns det överhuvudtaget något bättre när man behöver skingra ångest? Har köpt nya "Bra Korsord" haha).

Jag ska acceptera att jag mår så här just nu, att jag hetsat och spytt halvdant, att jag ätit alla måltider enl schemat idag. Äs-monstret lyssna nu: jag kapitulerar, jag orkar inte bry mig mer idag, du är en j-a skit och en dag är jag fri från dig. HAH! Suck on that!!!

Det pågår ett litet krig inom mig (fast det känns som ett rejält krig!). Och det är lagad mat på ena sidan och frukostmat på andra sidan. För att klargöra så är lagad mat för mig allt från tacos, till korvtroganoff, till spaghetti m köttfärsås och svensk husman. Frukostmat i min värld är gröt, fil, flingor, ägg, smörgåsar (MED smör, annars ingen SMÖRgås!) och olika pålägg. Typ.

Jag har mycket, och då menar jag verkligen mycket, svårare att äta lagad mat än frukostmat. Om jag ser hur ångesten ser ut inför, under och efter en måltid. Hur är det för er?

   ELLER   ?

Och enligt alla matscheman ska man äta lagad mat på kvällen och inte bara till lunch. Detta ställer dock till en dubbel konflikt i min stackars störda hjärna. Och varför dådå? Jo, för att när jag växte upp åt vi i familjen aldrig, och då menar jag verkligen aaaaaaldrig, lagad mat på kvällen. Vi åt aldrig tillsammans heller för den delen. Nej, vi åt inte ens gemensam middag på helgkvällarna. DET ÄR SANT!

Detta gör att ångesten inför den lagade middagen på kvällen är jättestor. Inte bara för MATEN. Utan för att det känns lyxigt, onödigt, ingen i min familj äter det bla bla bla. JAAAAA, jag hör hur det själv låter;) bara som dåliga ursäkter. Men det här med lagad mat på kvällen är jag inte ens sugen på så usch det blir dubbelt jobbigt.

Åt ni lagad mat på kvällen under er uppväxt?

Btw är det jobbigt när man inte har samma mattider som sambon, familjen osv heller. Suck. Allt är visst jobbigt för en "stackars" ätstörd.

Jag fick en kommentar av dig, Jossan, för ett tag sen. Kom på att jag nog ej svarat på frågan du ställde. Så här kommer svaret!!:) 

Du frågade om det faktum att jag ej kräkts tidigare under min ätstörning och ifall jag då kompenserade hetsätning med svält?

Svaret är ja, det gjorde jag. Även träning använde jag flitigt som kompensation. Jag kräktes endast någon gång under ett antal år. Ätstörningen och viktfobin som kom av den ledde till en väldig fobi mot att äta regelbundet. Istället varvade jag svält och träning med hetsätning. Jag fastade längre och/eller kortare perioder för att sedan vräka i mig mat varefter jag fastat och tränat igen.

Jag mådde otroligt dåligt även då, kroppen tog mycket stryk.. och kräkandet gör det INTE bättre! Så fortsätt att låta bli att kräkas! Det förvärrar ätstörningen ännu mer och blir lätt en ovana som är väldigt, väldigt svår att sluta med. Det är INGET att sträva efter och jag fattar inte att jag ramlat ner så långt i det träsket kan jag säga dig. Det är fruktansvärt.

Ikväll är ångesten på en lite lägre nivå än den varit på flera dagar. Känns skönt.

Men jag brottas med tjockkänslor... speciellt när det gäller magen. Mina tjockkänslor riktas ofta mot magen... i eftermiddags åt jag macka fil och musli till mellanmål och till middag innan blev det schnitzel och potatisklyftor (jag åt knappt halva schnitzeln och 2 potatisklyftor...suck).

Så det måste jag ta igen till kvällsmålet senare! Annars är jag förmodligen vrålhungrig när jag vaknar imorgon och då finns det risk för onödigt mycket ångest. T ex om jag inte blir mätt på frukosten och måste ta mer än "det vanliga". Jag har svårt för det när inte jag själv bestämt att idag ska jag höja/öka mängden.



Åhh vad jag hatar att vara rädd för fucking jäkla maaaaaaat! aaaahhrrrrrggggg, blir så frustrerad även att jag vet att det inte hjälper mig framåt precis.

I morse grät jag när sambon kommit upp. Jag är jättemorgonpigg så stiger oftast upp ca 2 tim före honom när vi inte jobbar. Han frågade mig hur jag mådde och då började tårarna rinna. Jag sa att det är så svårt att motivera sig nu när det känns som att jag bara mår allt sämre och blir allt tröttare. Varenda tugga blir en kamp liksom.

Men gud va skönt det var att få gråta ut lite..! Det händer ju inte alltför ofta nuförtiden.

Nää usch... bla bla bla... nu är jag trött, trött, trött. Ha en fin kväll hörni och sov så gott senare<3

Samtidigt som jag äter frukost sitter jag här vid datorn för att fördriva tankarna. Och säga godmorgon till er därute i cyberspace såklart!:)

Vaknade med ångest och det första jag tänkte när jag märkte det var: ån nej, INTE EN DAG TILL
Det är endast jag och de i dörren bredvid som är vakna. Alkoholister. Jag hör deras ångest samtidigt som jag tuggar. Det är rätt sorgligt och jag tycker om dem. Jag VET vad ångest är. Jag VET att fastän samhället ser ner på dem många ggr så är de också MÄNNISKOR!! Som vi. Jag dömer inte längre (bara mig själv höhö) och det är något positivt som kommit från ätstörningen.

Tallriken med fil, musli och banan är uppäten.. börjar på mackan.. suck. Tugga tugga tugga. Hör grannkvinnan skrika neeeeeej. Vad gör de med henne? Fortsätter det går jag dit.

Drömmer konstigt på nätterna, verkligt. Typ att jag äter, att jag gått upp massor i vikt eller om händelser med familjemedlemmar. Så ibland när jag vaknar är jag osäker vad som hänt i verkligheten och vad jag "bara" drömt. Förvirrande? Ja. Frustrerande? Ehh? JA.

Det är tyst från grannarna nu. Min macka är snart uppäten. Och jag, jag försöker uppbringa alla strategier och allt mod jag har för att tackla de känslor som måltiden väcker i mig.

Idag struntade jag i terapin (grupp var det idag)... Och vad tror ni jag har gjort istället? Varit hemma och hetsätit såklart. Åt mellanmål mellan de 2 hetssessionerna, med säkert avstånd från dem. Miss perfect igen? eh nää... Men jag försöker verkligen hålla igång med matschemat iaf, det kan man inte säga annat. Försöker peppa mig själv nu...



Men nånstans finns det en yta här som håller på att krackelera. ORKAR INTE MER... Orsakad av en ständig kamp och en pågående, konstant ångest inombords som tär på mig. Kampen mellan förnuft och känsla. Att hitta min vishet, att hitta mig själv. Att leva ett fullkomligt liv i all min operfektion.

Sambon kommer hem lite senare än vanligt idag. Det destruktiva i mig vill bara en sak: att fortsätta att äta och spy. Hela kvällen. Förnuftet säger att det vore ett steg i helt fel riktning. Speciellt inte med tanke på att jag redan hetsätit 2 ggr idag, samt missat terapin pga det.



Men jag orkar inte bry mig just nu.. jag ville inte gå på terapin, hade inte ens tänkt gå dit från första början.. jag orkade inte. Och gjort är gjort. Jag känner mig dock fruktansvärt otillfredsställd efter hetsätandet. Vill bara kunna äta massa gott och FÅ behålla det. Och det får jag ju egentligen, jag skulle komma att lära mig att hantera "lagom" mängder av godsaker och mat. Bara jag inte förbjuder vissa saker så som jag gör.

Jag tycker det går lättare och lättare med vanlig mat och smörgåsar och liknande. Men en glass på kvällen, eller en kaka efter lunchen osv, NEJ det går inte. Och det stör mig nåt så fruktansvärt. Det vikdmakthåller ju ätstörningen. Förbuden måste bort.

Bara inte just idag.

Idag har jag känt det som att jag är på väg att gräva ner mig fullständigt, men nu efter avklarat kvällsmål med en smörgås och fil m musli och banan i, så känns det bättre.

Jag började hetsa massa glass efter lunch, bröt mitt i (!) och tog mig till sjukhuset för terapi kl 14. Fattar inte hur jag lyckades.. Men mycket är tack vare ert stöd, för er kan jag berätta allt och visa upp mig sån som jag är (trots anonymiteten) och ändå få massa stöd. 

Min terapeut konstaterade för mig att en anledning till den otroliga trötthet jag känner just nu förmodligen beror på den fasad jag håller upp för omvärlden i övrigt. På jobbet, för sambon, föräldrar och syskon. Det tär på en mycket mer än man tror.



Efter terapin fikade jag i sjukhusets cafeteria. När jag kom hem då? Jo, då tog jag upp 3 B&J:s från frysen, satte i mig dem på 10 minuter och kräktes snabbt, tills strax innan sambon kom hem. Sista stunden innan han kom hem städade jag undan hetsspåren och lagade mat så det var färdigt när han steg in genom dörren. Haha.. Åhh vad skadat. Little miss perfect... yeah right... jag får förresten ofta världens ryck efter jag hetsat (mer eller mindre).. städa, diska, tvätta. Blir effektiv som få! Skrubba rent, bort med skiten, röj upp utsidan i ett desperat försök att hålla den kaotiska insidan i schack.



Så till middag innan skulle vi alltså äta korvstroganoff med ris (en av mina absoluta favoriträtter), och den ångesten jag kände efter hetsen och osäkerheten kring hur mycket kalorier jag behållit osv påverkade alldeles för mycket. Konsekvens? jag åt knappt halva portionen. FAN! Sen la jag resten i en matlåda och fyllde på till full portion inför en lunchen imorgon.

Men nu har jag alltså avklarat FULLT kvällsmål. Starkt jobbat Jenny. 
Och efterrätt? En karta atarax :)

Sitter vid min dator på jobbet och har bara en enda tanke i huvudet: ORKAR INTE.

Alltså jag förstår inte.. jag äter och äter och äter, men blir bara tröttare och tröttare och tröttare?

Jag har behövt byta däck på min bil ett bra tag nu för mönstret på däcken är inom en snar framtid obefintligt = INTE bra! Jag har t o m nya sommardäck i garaget därhemma, inhandlade och färdiga för montering. Men bara att svänga inom macken och boka en tid har varit för jobbigt!(?) Tills idag då jag, med en kraftansträngning (högersväng in på OKQ8), fixade det. Torsdag morgon är det dags. Hur kan till synes enkla vardagsgöromål bli som oöverstigliga berg?

Kan det vara så att Jenny är deprimerad? NÄHÄ! Inte alls! suck..:)

Idag är det dessutom terapidag, kommer inte orka gå dit om jag inte piggnar till snart, men idag SKA jag ringa och prata med henne. Inte snyggt att utebli utan att lämna besked som jag tyvärr gjort både en och två ggr för mycket.

Idag är det jobbigt... fy... dels har jag sovit dåligt (grannens hund har skällt och ylat HELA natten, när matte varit iväg och jobbat)... dels har jag inte gjort nr 2 på toa på alltför länge (trots regelbundet och tillräckligt matintag). Detta resulterar i att det är fruktansvärt jobbigt psykiskt att äta just nu, hatar det:( Magen står ut som JAG VET INTE VAD (återigen; jag hatar det så j-a mycket!!) och jag vill bara få igång den nu så måltiderna inte blir så fruktansvärt ångestfyllda!!!



Igår kväll, efter middagen på festen, gick jag på toa och tror ni inte att de hade sådana där spegelblanka skåp på toan så man såg sig själv ur alla vinklar (sittandes på tronen)!! Sånt kan få mig panikslagen. Jag såg och kände låren flyta ut, magen "tjocka sig" över höfterna...aaaaaahhhhhh.... Jag försökte hålla ihop... och lyckades bra med det. Att hålla uppe en fasad är ju ofta vid med äs vana vid..?



Gårdagens fest var i övrigt ok, jag tog av ALL mat (grillad fläskfilé med sås, ugnsgrillade potatishalvor, baguetter med diverse ostar osv). Men INNAN vi kom till festen hade jag grym ångest från fm-mellanmålet och framåt. En ångest orsakad av tjockkänsla gällande framförallt magen. Jag satt på sängen i vårt sovrum och skakade i hela kroppen, försökte hålla självskadande och annan destruktivitet borta. Det enda jag gjorde var att jag repade armen med en bläckpenna i bilen (bil är jättejobbigt för mig att åka... SÄRSKILT när jag har ångest, det triggar som bara den då).

Observera att jag inte har låtit detta påverka matintaget än så länge igår/inatt/idag och jag lovar att göra mitt bästa för att undvika det. För det hjälper ju inte det heller:(

Snälla ångest, släpp taget nu... orkar inte mer!

Shit vad nära det var att jag inte fullföljde frukosten idag! Jag var nämligen uppe inatt och tog en macka för att jag var hungrig (frökuse med bregott skinka och gurka), och nu på morgonen tyckte ätstörningen att jag skulle skippa macka till frukost bara för det (?! ehh?). Finns ingen logik, hatar det. Jag skrek tillbaka: i helvete heller, pallar inte!! och nu har jag tuggat i mig full frukost som vanligt. Känns jäkligt bra om jag ska vara ärlig.

En annan anledning till sjukdomens motstånd idag är 50årsfesten med släkt och vänner i eftermiddag/kväll. Ja visst finns rädslan där. Men inte för vad som serveras eller så. Jag kan äta allt nu, för jag övar ju som bara den. Mer för ork, ångest, tankar, mattiderna osv.

För några månader sedan så svalt jag innan fester (eller åt extremt lite under dagen vilket också är svält), men vad faaaan hjälpte det mig? INGET! Hade LIKFÖRBANNAT ångest på festen, kunde ÄNDÅ INTE äta det jag ville eller äta mig mätt! Hade dessutom extra ångest för att jag innerst inne var hungrig. Jag blev totalt grundlurad av den här skiten i huvudet på mig!

Låter inte lockande nej, så idag kör jag på ordentliga måltider. finns ingen annan utväg. Jag behöver inte äta två portioner ikväll om kroppen säger att den fått det den behöver. Jag äter det min kropp vill ha, varken mer eller mindre.

Slut på hurtfriska mig för denna morgonen, nu ska jag pimpla kaffe så frukosten landar gott i magen och sen kissa vår fina hund:)

Det är bara att konstatera; veckorna går fort! Nu står helgen för dörren och det innebär festligheter för min morbror som fyller 50 år. Ska bli roligt, men fester är på ett sätt också oroande med tider och mat osv tycker jag. Men jag känner inte alls samma oro som jag kunde göra för några månader sedan, fraaaamsteg Jenny!

Vi är bjudna till kl16 och då undrar man ju självklart när vi kommer äta och hur jag ska fördela mina måltider under dagen för att inte utsätta mig för onödig ångest (dvs att jag antingen blir superhungrig eller är mätt när det är dags för festmiddagen). Men jag får väl köra en improvisation helt "enkelt" och göra det bästa jag kan utifrån förutsättningarna imorgon.

Inatt var jag återigen uppe och fyllde på energiförråden med en macka. Har ätit frukost som vanligt och är nu på jobbet. Jag har långtgående funderingar på att ev sluta med DBT:n, den stressar mig för jag tycker jag har mycket nog att tänka på som det är (dvs med maten). Uteblev från terapin både i tisdags och igår = inte bra!

Får bara en så stark känsla av att INTE ORKA!!

Ha en fin dag därute och hörni; ni vet väl att ni är alldeles fantastiskt underbara personer varenda en av er!? Låt ingen skitstövelsröst i huvudet intala er något annat!<3