Det "vanliga" livet gör mig rastlös och uttråkad
Jag låter rubriken tala för sig själv idag. Ibland blir jag rädd och tänker:
KAN jag ens leva ett vanligt liv i denna värld?
VILL jag leva ett vardagligt Svenssonliv som jag gör idag?
Vad har egentligen livet att erbjuda mig?
Sådana där existensiella jobbiga frågor som skrämmer slag på mig och får mig att ifrågasätta mitt liv och allt att kännas hopplöst. Jag är inte säker vad jag tycker om livet och hur jag har det..
Det är svårt förstås men försök tänk att det är depressionen och ätstörningen som får dig att tänka såna tankar.Alla tankar är inte sanna och är bara tankar, troligen i detta fall till stor del bara symtom på din sjukdom liksom ex sömnsvårigheter och otydliga hungersignaler. innan du är frisk kan du inte på riktigt ta ställning till den typen av frågor, och du kan inte veta vad du tycker om ett friskt vardagsliv innan du har testat. Försök satsa oå att bli frisk först, må bra och prova på att leva det livet och sen kan du fundera på existensiella frågor om du vill.
Finns det nåt som du tyckte om att göra före du blev sjuk, eller som andra/vänner gör som du tror skulle vara roligt, som du kan testa för att ha något annat att fokusera på, underlätta att komma ur depressionen och prova på andra delar av livet? Kanske fotografering, djur, natur el dyl?
Jag tänker oxå sjukt mycket på sånna djupa saker... Men INGET blir bättre av en ätstörning!!! Det finns så mycket annat spännande att göra av det liv DU fått. Resa, hjälpa andra, skriva en bok, backpacka, fota, måla tavlor, föreläs. Man behöver inte leva ett svenssonliv. DU väljer vad DU vill fylla DTT liv med! Men äs är ingen utväg. Inget val.
Tänker ofta sånt också. Just det där att det nog inte egentligen finns plats för en sådan som mig, jag är helt enkelt för malplacerad och passar inte in och vad ska man då finnas till för? Det enda jag vet är att jag finns till för är mina kisar, min vovve och att andas luften i skogen.
stor kram <3
Jag är senil BTW... Var inte du bi precis som jag?
Man måste ingenting! Alla har vi en fri vilja att leva som vi själva vill!! Vad som är viktigt är dock att ens liv inte sker på någon annan, oskyldig individs, bekostnad. Ibland är denna oskyldiga individ en själv... och det är nog lika dumt det... :( Jag har inget jobb; har aldrig haft. jag har inga svenne-sysselsättningar, inga svenne-banan-inredningsprylar, inga svenne-banan-kläder... jag är tatuerad, jag är bisexuell, jag har svart hår med färgade slingor, jag har piercingar, jag har bulimi och är sämst på att hålla i pengar... jag är en klockren LOSER enligt standardmallen för hur man ska vara om man ska godkännas som "lyckad" av samhället, men förutom att jag inte kan påstå att jag direkt stolt över epitetet bulimiker känner jag mig alltid starkt förankrad i mig själv, och den säkerheten är jag grymt tacksam över. Det är extremt viktigt att gå sin egen väg! Annars kväver man sin själv!! Den måste få syre och andrum att blomstra!!
man kväver sin SJÄL skulle det stå :)
