Idag lyckades jag sova två timmar på eftermiddagen, så skönt. Men var tvungen att krypa ner långt under täcket och ha nerrullade persienner. Plus läsa innan jag däckade för att avleda oroande tankar. Jag behövde verkligen de timmarnas sömn...

I övrigt är jag lite stressad. Jag har märkt att saker som jag såg fram emot innan jag fick ätstörningar, nu enbart stressar mig. Blir det för mycket grejer får jag i det närmaste panik. Som imorgon, en kollega frågade mig i början av veckan om jag ville följa med på ljusfest fredagkväll 18:30. Det skrek nej i hjärnan, men jag sa ja. Jag litar inte på den inre rösten.. jag tänker att den är för influerad av ätstörningen och depressionen..? Dagen efter ringde mamma och frågade om jag kunde köra henne till sjukhuset för röntgen vid lördag lunch och att vi skulle gå på stan i affärer efteråt. Återigen kom tankarna "jag orkar inte" och känslan "jag vill inte".

Halllååååååå?!

Varför blir jag inte glad åt förslag och ser fram emot att ses osv?
Varför känner jag bara stress av det?
Varför vill jag bara bli lämnad ifred?

Det går så emot den sociala person jag alltid varit!



Måendet i övrigt: Jag hetsäter 1-2 ggr om dagen. Bara glass, i massor. Och spyr, i massor. Samtidigt pågår ett krig i huvudet då jag märker att jag nu är väldans TRÖTT på att hetsäta, spendera onödiga pengar, må dåligt etc. En förändring är nog runt hörnet. För jag känner igen tecknen och jag känner mig själv: det gäller att jag nu försöker hålla kvar de tankarna som går EMOT hetsen. Så sker förr eller senare en ändring.

Det är små små steg...

...och jag blir bara allt otåligare.