Nattliga reflektioner

Ligger här på soffan, klockan visar mitt i natten. Har precis ätit 2 smörgåsar. Var våldsamt hungrig. Väcktes av några idioter, ursäkta språkbruket, som stod utanför och snackade jättehögt. Varför fattar de aldrig hur högt det låter mitt i natten?

Men nu till det som jag vill dela med er denna natt:



Igårkväll var jag på ljusfest (alltså som tupperwareparty fast med massa olika typer av ljus, ljusbrickor och liknande). Och tidigare på dagen umgicks jag med mamma hela eftermiddagen, allt för att inte åka hem och banga ur innan festen. Det funkade, jag kom iväg.

MEN, väl på plats hos kompisen (vilket hus de har... alltså det är helt otroligt!! jag gick runt och klämde på kuddarna och smekte parketten..haha), så blev jag plågsamt medveten om VARFÖR äs isolerar mig... Av 11 tjejer var 2 nyblivna mammor, 3... nej 4 (!) andra var gravida och alla pratade ultraljud, föräldragrupper och husköp.

Snacka om käftsmäll.

Alltså hörni: jag kände verkligen hur SJUK jag är i den här ätstörningen! Jag är verkligen det. Och nu menar jag inte att det märktes på maten eller så, jag åt precis som de andra vilket är skitbra gjort verkligen. MEN mitt liv har liksom stannat upp. Jag har tappat hela livsutvecklingen, allt det normala snacket, hur "normala" tjejer umgås, äter och tänker, bildar familj och utvecklas till kvinnor. Själv är jag fast nånstans i ett träsk och har problem med den mest basala saken i världen, vilket ger sådana OERHÖRDA konsekvenser på livskvalitén. 



Jag fyller 28 år om en månad och jag kan ju säga som så att varken husköp eller bebis står på kartan här..! Och innerst inne VILL jag vilja allt sådant och jag är smärtsamt medveten om att det förmodligen inte blir aktuellt på flera år.

En av tjejerna är ett år yngre än mig och hon var en av de sötaste tjejerna på gymnasiet.. och snacka om att hon fortfarande är supervacker. Och FULLSTÄNDIGT normalviktig. Dessutom nybliven mamma, på väg att åka på en härlig solresa och gifta sig. Och där satt jag, sleten och ångestfylld inombords, blev pumpad med alla nya intryck och fylldes av skam, glädje, längtan, ledsenhet... allt på en gång!



I min spegel här hemma växer jag till nån sorts grotesk, äcklig och tjock varelse. Why? How? Igår fattade jag att jag verkligen INTE är grotesk. Snarare alldeles för liten och väldigt, väldigt olycklig. Men eftersom en av konsekvenserna av äs/depressionen är att jag inte vill umgås och hitta på saker, så slipper jag ju handskas med dessa insikter annat än ytterst sällan. Jag måste alltså börja umgås mera. Hur ont det än gör att inse saker och ting är det något jag måste gå igenom... Jag MÅSTE få känna sorg, saknad och längtan för att bygga upp ännu mer motivation att bli frisk.

..................

Förresten så har jag precis läst era kommentarer till nedanstående inlägg, fy f-n vad fina ni är... mina självmordstankar är sjukt plågsamma för tillfället. Även tankar så som att "jag vill inte mer..!" "det kommer aldrig bli bra" etc, men jag fortsätter att trotsa mitt sjuka huvud.

Kommentarer
Postat av: Lisa

Jag tror det är bra för dig att inse, för det får dig att kämpa mer eftersom du ser vad det är du går miste om annars? Att umgås med "normala" människor tror jag är väldigt bra för äs-drabbade så jag tycker du gjorde helt rätt. Testa igen o igen... du ser du också vad de äter o ... du kan härma. det var vad Anna (www.vagenfran37kg.wordpress.com lärde sig mycket av som hon skrev.



Angående hetsen.. jag läser att det är mestadels glass vilket innebär troligtvis att du inte känner att du kan äta det annars än under hets? Bryt det! lägg upp (eller be din sambo) lite glass, 1-2 kulor ca kanske, i en skål och koncentrera dig riktigt på att verkligen NJUTA och verkligen SMAKA. Ät LÅNGSAMT! känn efter efteråt hur det känns. Om du vill ha mer eler inte. Jag tror du kommer bli nöjd. Gör samma sak med andra saker som du är "rädd för". O snart kommer de inte va så farliga längre.. testa allt möjligt.. men kanske inte när du är själv till o börja med? Du har ingenting att förlora Jenny! Jag lovar att det kommer hjälpa dig. Om inte första gången så småningom.. om du misslyckas, misslyckas.. men testa igen o igen.. o snart kommer du lyckas! detta var vad jag gjorde för att avdramatisera livsmedel om man säger så.. o det gick väldigt bra. Man måste dock äta lagad mat upptill, så att kroppen får det den ska i övrigt o får o ger ifrån sig rätt signaler.. om du inte vågar än så ha det som ett "mission", tills senare :) (detta är också från Annas blogg som jag länka innan.. kunde ta till mig vissa saker där trots att jag aldrig haft anorexi..)



Stor kram!!

2011-08-27 @ 11:07:30 / URL: http://www.hatkarlek.wordpress.com
Postat av: tingeling

Det hade kunnat vara jag som skrivit det där.. skillnaden är att jag är 31!!!!!

Kommer nog aldrig få det jag önskar mest av allt: En familj. Har endometrioser och har försökt bli gravid i flera år.. Bara inse faktum för mig att vissa saker är inte för alla.. vilket gör att jag gräver ner mig ännu mer och tänker att jaja.. vad spelar det för roll då om jag förstör kroppen.. vem bryr sig??? Har ju ändå ingen familj. En mamma, en döende mormor. 2 halvsyskon som jag inte har kontakt med och bor med en man som redan har vuxna barn och som har fullt sjå med att klara av sig själv (alla har ju sina problem)



Du är inte ensam... Men vi bara syns inte. Vi sätter upp en mask utåt och vem vet.. i den gruppen du var i går.. hur många lever inte med andra dolda problem som du inte såg??? De döljer formodligen sina problem för att i andras ögon ska det vara perfekt med barn, familj, resor, bröllop, jobb... mm... men vad vet vi egentligen vad som händer inom deras 4 väggar....



Kramar till dig i massor..

2011-08-27 @ 11:19:16
Postat av: Linda

Jag vet, jag vet så jäkla väl hur det känns. För några år sedan umgicks jag nästan bara med vänner som hade familj, hus, barn ochhela kittet. De inredde sina hus efter senaste inrednngstidningen och klädde sina barn i de gulligaste kläderna och det ENDA som pratades om var graviditeter, förlossningar, barn, hus, huslån etc etc. Visst jag satt där och lyssnade och var intresserad men tillslut blev det bara för mkt och jag orkade inte umgås med dem längre. Har fortfarande kontakt men träffas ytterst sällan. Har nu mina få men goa vänner som inte får mig att bara må sämre med mig själv.

Starkt ändå att du gick dit och åt utan problem. Håller även med Tingeling om att det inte är bara vi som är så duktiga att dölja hur vi mår.

Det är ju ändå en jättestark insikt om att du ändå måste utsätta dig för sådana situationer, du e så modig.

Stor kram min vän

2011-08-27 @ 11:30:56 / URL: http://frokenlejon.blogg.se/
Postat av: nnj

Oerhört träffande inlägg. Det du beskriver i detta inlägget är precis vad jag tänker och upplever. Med skillnaden i mitt fall är att min "utveckling" stannade innan jag hade fått mitt första förhållande, så min ångest börjar där. Vänner har gått femåriga utbildningar och haft pojkvänner i flera år, har fasta jobb etc, bil etc.



Jag känner enorm sorg för allt som känns förlorat och bortkastat, ångesten och bitterheten har blivit stor.

Men jag kan inte låta alla de negativa känslor jag har över det jag upplever mig ha förlorat ta över mig, vilket jag i dagsläget kan känna att de har gjort till en del.

Men - det är en verkligt stor sorg och jag tror man måste tillåta sig att ända in i hjärtat sörja det som sjukdomen gjort med en. Och man måste försöka bearbeta den sorgen med alla olika stadier av sorg som det kan innebära, för att kunna låta det släppa taget och fortsätta kämpa framåt. Lite i taget, ett problem i taget.



Det vi inte får göra är att låta den sorgen, ångesten, nedstämdheten, bitterheten hålla oss tillbaka och dra oss djupare ned i ätstörningar.

2011-08-27 @ 13:17:41 / URL: http://nejnujavlar.wordpress.com
Postat av: Sofie

Åh om jag kände dig skulle jag bara vilja krama om dig! :( Jag är "bara" 21år men oj vad jag förstår dina känslor och tankar... jag känner precis sådär! Äs tar allt ifrån en. Får tiden att stanna upp fastän åren bara skenar förbi. Den där känslan av att man själv står kvar på samma plats och trampar(eller t.o.m går bakåt) medans "alla andra" raskt traskar vidare på livets väg. Utvecklas...har meningsfulla liv.

URS!

Men det måste ju finnas en väg ut ur detta, eller hur? Så man kan hitta tillbaks till den där vägen som kallas för livet.

Jag tror, hur svårt den än är, att man måste försöka glömma vad man GÅTT miste om, och istället fokusera på vad man ska nå och vart man ska och vill befinna sig i framtiden. För när man sitter och gräver ner sig i alla bortflugna år man slösat åt äs... ja, då går man ju under!

Men vem är jag att säga det? Inte så att jag själv följer det. Även om jag önskar att jag kunde!

KRAM

2011-08-27 @ 16:18:18 / URL: http://zebrans.blogspot.com
Postat av: Också 28

Bra insikt i din rättigheter att sörja det du har missat på grund av äs! Men 3 saker att tänka på:

1) Gör det inte till ytterligare ett sätt att förminska och klandra dig själv - det är sjukdomen som gjort detta, inte du!

2) Tänk på att alla de där perfekta människorna förmodligen också har sina problem (det vet du säkert redan, men jag vet hur svårt det är att tänka på när man själv känner sig "sämst")

3) Var glad att du tar tag i dig själv först. Att du kämpar för att bli frisk innan du kastar dig ut i livet. Tro mig, det finns ännu mer att hata äs för om låtit den gå ut över livet som mor...



Jag har inte direkt utvecklat bulimi, men efter att överätit sedan barndomen, med inslag av kräkningar under tonåren och återkommande anorexi två gånger i vuxen ålder (med inslag av överätningsorgier som fortfarande pågår), så jag vet hur tufft det är och kikar in här ibland för att beundra dig.

Önskar dig all lycka till framöver!



//2 barnsmamman som försöker komma över skulden av hur frånvarande hon varit i sina barns liv de senaste 5 åren

2011-08-28 @ 08:46:32
Postat av: Anni

Jag förstår precis vad du menar, men det finns tid än! Och du gör helt rätt i att utmana sjukdomen och det du saknar.

När självmordstankarna är så närvarande (vilket jag tyvärr känner alltför väl igen) så tror jag att man helt enkelt får fortsätta leva för andra. Även om du verkligen inte tror att det någonsin blir bra så har du en sambo som älskar dig över allt annat. Och så finns vi som aldrig träffat dig men som du ändå betyder så otroligt mycket för.

Stor kram till dig. Jag är otroligt imponerad över hur du kämpar och utmanar äs hela tiden!

2011-08-28 @ 10:08:40 / URL: http://anniahven.blogg.se/
Postat av: Ida

Bra att du kommer ut och träffar andra och ser hur livet är egentligen. Du ÄR sjuk. Du ÄR för smal. Men du är på väg bort från detta. Du är på väg att skaffa dig ett liv DU vill ha! Jag förstår precis hur du känner. Nästan alla av mina gamla klassvänner har barn, vissa tom två, många är förlovade o gifta eller väntar barn. Jag är 26 och känner att jag ligger låååång efter i utvecklingen. Jag har ingen kille. Inget jobb. Ingen fast ekonomi. Inga barn. Inget! Känner mig så utanför. Jag VILL med men äs stoppar mig. Orkar inte med. Men kämpa på! Vi SKA klara detta. Du är bra som du är. Jämför dig inte med andra. DOm har inte vari med om det helvete du har!

Stor kram Ida

2011-08-28 @ 10:47:21 / URL: http://fightforlife.bloggsida.se
Postat av: joanna- att leva med Aspergers syndrom!

Hej jag heter Joanna är är 23 år.

När jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppet hjärtat om mitt liv med diagnosen och allt vad det innebär för att folk ska få mer förståelse och insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder.

Så besök gärna min blogg:)

kram

2011-08-28 @ 16:13:35 / URL: http://domkallarmighannes.com
Postat av: Patricia

Tack för det här inlägget. Du träffade mig på pricken med hur jag känner. Det som skiljer oss åt är att du jobbar, jag klarar inte ens det.



Ge inte upp!

2011-08-29 @ 11:09:01 / URL: http://patriciac.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:




RSS 2.0
Ladda ner en gratisdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!
PokerCasinoBonus