Jag saknar er och tänker ofta på er.

I mitt liv har det hänt massor. Med maten går det bara bra, äter allt och funderar inte så mycket över det. Det är helt otroligt att det kan försvinna. Det trodde jag aldrig. Vet inte hur jag ska kommentera det mer eftersom maten inte spelar så stor roll i mitt liv längre och jag är normalviktig.

Dålig själv- och kroppskänsla har jag dock att tampas med fortfarande..

Jag har numera ett fast förhållande med killen det var så mycket om i de senaste inläggen<3 Han är en otroligt bra kille, tungt bagage dock.. tyngre än jag trodde.. men jag har en så bra magkänsla för honom så det finns inga tvivel från min sida. Med S har jag för tillfället ingen kontakt och det är mest från hans sida som han vill ha det så och det respekterar jag.

När jag hade lämnat så kände jag direkt att jag gjort rätt. Follow your heart säger jag bara, livet är för kort för annat .. <3 (usch vad klämkäckt det lät hahah)

Tittar in till er en sväng sen är det jobb igen!

Mängder med kramar till er

Jag i vilrummet på jobbet

Jag börjar så sakteliga återvända till internetvärlden, men skriver inte så mycket. Ändå vill jag kolla till er alla och är nyfiken på hur det går för er.

Min ätstörning är "nästan" helt borta..!! Sjukt kul och helt otroligt faktiskt. MEN jag brottas fortfarande med negativa tankar kring mig själv och min kropp. Det är de jag arbetar med just nu.

Och jag vet att jag kommer att lyckas. Förr eller senare!!

Jag vet att ni är några stycken som tittar in här alltibland och jag vill för er berätta att jag fortfarande mår bra. Att jobba heltid går bra och jag äter allt och som jag ska. Har inte kräkts på jag vet inte ens hur länge nu. Det finns inte längre på världskartan och det hade jag aldrig kunnat tro. Jag trodde aldrig jag skulle bli frisk från mina ätstörningar!

Det enda som jag har kvar att jobba med är bilden av mig själv. Jag duger precis som jag är, jag är inte tjock och vad skulle förresten det spela för roll. Mitt liv är NU. Inte sen.

Ni finns alla inom mig. Saknar er så.

Jag vet inte om ni är några kvar här inne<3 Om ni är här så har ni säkert förstått att jag har börjat lämna bloggvärlden (i alla fall för denna gång). Så mycket som jag fått ut genom denna blogg är helt otroligt.. och något jag aldrig kommer att glömma (ni finns kvar hos mig).

Livet rullar på. Jag lever som en normalviktig, heltidsarbetande och allätande (haha) tjej. De framsteg som jag gjort den senaste tiden kan jag knappt själv förstå.

För ett och ett halvt år sedan drygt så blev jag sjukskriven på halvtid efter år av ätstörningar och depression. Den 9 juli i år började jag jobba heltid igen.. och det känns ok! Bara jag får vila ibland:) Det var mitt eget beslut och ingen annan som tryckte på.

Vikt- och matnojjorna finns tyvärr kvar (jag skulle ljuga om jag sa något annat). MEN, de styr inte längre mitt liv och jag minns inte senast jag spydde. Jag har känt ett stort behov av det ett antal gånger (det kan jag säga!), men på något sätt har jag tagit mig igenom det ändå.

Tack för att ni funnits här och stöttat mig. Säkerligen kommer det komma återfall, även om jag gör mitt bästa för att det inte ska bli så. Men så här stabil och lugn har jag inte känt mig på över femton år.. Jag är klar med ätstörningen nu och kommer kämpa för att bli helt fri.

Jag vet hur många av er som lider och ni ska inte klandra er själva. Ätstörningar är något av det värsta man kan drabbas av!! Den plåga som jag känt både fysiskt, psykiskt och inte minst socialt går inte att beskriva i ord. Dessa år har varit de värsta i mitt liv och det har varit en bergochdalbana jag aldrig, ALDRIG mer vill åka!

Men så mycket som jag utvecklats personligt under min sjukdomstid (som ännu inte är förbi), har jag inte gjort under mina tidigare levnadsår tillsammans. En dyrköpt erfarenhet dock..!

Jag kämpar nu för att tillåta mig att njuta av livet (maten, kärleken) och hålla normalvikt (dvs inte börja mixtra med vare sig mat eller motion). Jag har precis börjat gå lite promenader igen efter att ha haft nolltolerans till all typ av motion under lång tid. Det har hjälpt mig att se att det finns ett liv att leva bortom träning och s.k "hälsosam" kost. Nu vet jag att jag kan äta utan att röra på mig, och att inget farligt händer då.

Ibland gråter jag över min kropp och känner mig så fruktansvärt ful och otillräcklig. Men om jag luras att äta mindre en måltid tar jag igen det vid nästa. Annars faller jag direkt. Det vet jag.

Jag vet nu att jag duger mer än väl, och denna sommaren ser jag fram emot att ta ett glas gott vin i kvällssolen och verkligen NJUTA av det glaset!

Vi får inte glömma bort att VI ÄR VÄRDEFULLA. Om ni bara visste hur fina ni alla är. Vilka tjejer!!!! Det är INGET FEL PÅ OSS. Allt lidande kan få ett slut - där en ny början tar vid. Jag har nu börjat se en ände på lidandet och jag vet att - förr eller senare - så kommer jag att hitta mig själv. Så mycket som jag garvat och hållit låda den senaste tiden, herregud vad länge sen det var jag gjorde det senast. Men nu äntligen.

Ingen väg saknar uppförsbackar (man hoppas ju bara att de inte blir alltför branta!!), men för eller senare blir det nedförsbacke och lätta steg igen.

Jag vet inte hur jag ska sluta detta.. böööööööööööööööööööl!!!! (kanske återkommer jag).

Vill du ha stöd eller hjälp i din situation? Jag kommer kolla min epost regelbundet - [email protected]. Finns här..

...ALLTID. Kram Jenny

...tjockast i hela världen!!!!

Fast nä, inte egentligen...

EGENTLIGEN är jag:

1. ... trött
2. ... överbelastad på jobbet
3. ... osäker på mitt eget värde och i besittning av en jävligt dålig självkänsla

Amen!!!!!!!

I vilrummet på jobbet förra veckan

Vill önska alla därute en fin vecka och hoppas att er helg varit bra<3 Med undantag från en riktig ångestattack (pga trötthet) igår eftermiddag (usch dessa eftermiddagar.........), så har jag haft det bra. Jag bjöd över en kusin igår som kom med sin halvårsgamle son. Han är så fruktansvärt söt, men högljudd och hårdhänt!:)

Jag fick en fråga av dig Sofie ang "mensens återkomst" (haha) och jag tror att en viss oregelbundhet inte är något annat än helt normalt faktiskt. Vår kropp funkar ju inte alltid som en klocka utan behöver tid för återhämtning, särskilt om vi fortfarande "misshandlar" den. Så än så länge tror jag inte du behöver kolla upp att den kom lite tidigare andra gången. Är så glad för vår skull att den funkar nu..!

Jag är jäkligt trött idag kan jag tala om... Ni finns i mina tankar alltid<3 

NÄ, nu kan jag bara inte låta bli att skriva ett inlägg på arbetstid! Saknar bloggen och era bloggar så jäkla mycket! Precis som jag skrev till Hellebelle (om du läser detta<3) så börjar det kännas jättejobbigt att inte delta i bloggandet på samma sätt längre. Jag vill inte mista de band jag knutit med er därute! Just nu har jag en jobbig period. Det tär på mig att vara ensam så pass mycket som jag är. Igår skulle mannen min ut och röja i skogen på lediga dagen. Och hundens rastlöshet och vilja att komma ut gjorde mig SÅ JÄKLA STRESSAD och känslorna löpte amok inombords. Så jag tog bilen, drog iväg 10 mil, gick in på K-rauta, tittade på två tapeter och en lampa och sen åkte jag hem igen... Så jävla ovärt! Massa bensinpengar åt skogen bara för att jag mådde dåligt hemma. Men jag fördrev i alla fall förmiddagen och sen lagade och åt jag spagetti och köttfärssås (my masterpiece) när jag kom hem. Överåt framåt eftermiddagen då sambon återigen hade massa sysslor som gjorde mig lämnad åt mitt eget öde. Började spy. Fick panik. Sa till sambon att "Nu går vi ut och går illa kvickt!" Och då gjorde vi det. Så då försvann "möjligheten" att spy mer än jag redan gjort. Mådde skit hela kvällen sen. Varje morgon provar jag kläder som är för små. Varje natt känner jag låren skava mot varandra. Och det gör ont!! Inombords mer än något annat... Men jag ska hålla normalvikt under minst ett år. Inte ge upp. Jag måste. Måste ge mig själv en chans att må bättre, så är det bara! Tänker på er så himla mycket, bara så ni vet <=(¨,)=> KRAM (vet inte vad som hände med mellanrummen, men hoppas det går att läsa ändå)