Jag vet inte om ni är några kvar här inne<3 Om ni är här så har ni säkert förstått att jag har börjat lämna bloggvärlden (i alla fall för denna gång). Så mycket som jag fått ut genom denna blogg är helt otroligt.. och något jag aldrig kommer att glömma (ni finns kvar hos mig).

Livet rullar på. Jag lever som en normalviktig, heltidsarbetande och allätande (haha) tjej. De framsteg som jag gjort den senaste tiden kan jag knappt själv förstå.

För ett och ett halvt år sedan drygt så blev jag sjukskriven på halvtid efter år av ätstörningar och depression. Den 9 juli i år började jag jobba heltid igen.. och det känns ok! Bara jag får vila ibland:) Det var mitt eget beslut och ingen annan som tryckte på.

Vikt- och matnojjorna finns tyvärr kvar (jag skulle ljuga om jag sa något annat). MEN, de styr inte längre mitt liv och jag minns inte senast jag spydde. Jag har känt ett stort behov av det ett antal gånger (det kan jag säga!), men på något sätt har jag tagit mig igenom det ändå.

Tack för att ni funnits här och stöttat mig. Säkerligen kommer det komma återfall, även om jag gör mitt bästa för att det inte ska bli så. Men så här stabil och lugn har jag inte känt mig på över femton år.. Jag är klar med ätstörningen nu och kommer kämpa för att bli helt fri.

Jag vet hur många av er som lider och ni ska inte klandra er själva. Ätstörningar är något av det värsta man kan drabbas av!! Den plåga som jag känt både fysiskt, psykiskt och inte minst socialt går inte att beskriva i ord. Dessa år har varit de värsta i mitt liv och det har varit en bergochdalbana jag aldrig, ALDRIG mer vill åka!

Men så mycket som jag utvecklats personligt under min sjukdomstid (som ännu inte är förbi), har jag inte gjort under mina tidigare levnadsår tillsammans. En dyrköpt erfarenhet dock..!

Jag kämpar nu för att tillåta mig att njuta av livet (maten, kärleken) och hålla normalvikt (dvs inte börja mixtra med vare sig mat eller motion). Jag har precis börjat gå lite promenader igen efter att ha haft nolltolerans till all typ av motion under lång tid. Det har hjälpt mig att se att det finns ett liv att leva bortom träning och s.k "hälsosam" kost. Nu vet jag att jag kan äta utan att röra på mig, och att inget farligt händer då.

Ibland gråter jag över min kropp och känner mig så fruktansvärt ful och otillräcklig. Men om jag luras att äta mindre en måltid tar jag igen det vid nästa. Annars faller jag direkt. Det vet jag.

Jag vet nu att jag duger mer än väl, och denna sommaren ser jag fram emot att ta ett glas gott vin i kvällssolen och verkligen NJUTA av det glaset!

Vi får inte glömma bort att VI ÄR VÄRDEFULLA. Om ni bara visste hur fina ni alla är. Vilka tjejer!!!! Det är INGET FEL PÅ OSS. Allt lidande kan få ett slut - där en ny början tar vid. Jag har nu börjat se en ände på lidandet och jag vet att - förr eller senare - så kommer jag att hitta mig själv. Så mycket som jag garvat och hållit låda den senaste tiden, herregud vad länge sen det var jag gjorde det senast. Men nu äntligen.

Ingen väg saknar uppförsbackar (man hoppas ju bara att de inte blir alltför branta!!), men för eller senare blir det nedförsbacke och lätta steg igen.

Jag vet inte hur jag ska sluta detta.. böööööööööööööööööööl!!!! (kanske återkommer jag).

Vill du ha stöd eller hjälp i din situation? Jag kommer kolla min epost regelbundet - ghetto_you@hotmail.com. Finns här..

...ALLTID. Kram Jenny