Låt mig vara
Jag orkade inte va kvar på jobbet. Kom dit vid 7 i morse efter att ha varit vaken med ångest sen kl 2 inatt. Jag har vridit mig, skakat, vridit mina händer, kvidit osv osv. Ångest; låt mig va! Snälla säg att jag inte är ensam, orkar inte med det här dåliga samvetet och känslan av att misslyckas. Gång på gång.
Söndag
Idag triggar verkligen ångesten i mig. Redan när jag vaknade kved jag och ville inte gå upp. Men han i huvudet tvingade mig. Sa att jag var lat och inte fick ligga och dra mig. Jag gav honom en käftsmäll genom att jag ätit mina mål så långt idag. Men fan vad förbannad han är på mig nu...
Ledsen...

...men jag tappar inte hoppet och modet. Hör ni det? JAG GER INTE UPP!
Han säger till mig att jag kommer att bli tjock. Att jag måste sluta äta antidepp för det är "hunger- och bli tjock"-piller. Han säger att jag är misslyckad och inte värd ett skit! Att jag inte får äta tillräckligt, eller att jag lika gärna kan äta för mycket för allt är ändå kört. Han säger till mig att jag är en värdelös, falsk skit som ser förjävlig ut. Han säger att min mage dallrar och att jag är ful. Han säger att jag inte är värd NÅGONTING!
Nada. Inte ett skvatt. Zero!
Men... jag. ger. inte. upp!
!!
Förkrossad
Tid och lögner
En läsare kommenterade senaste inlägget med något som jag tror att vi alla kan känna igen; nämligen tiden man kastar bort pga ätstörningen och lögnerna som den medför.
En hel helg kan försvinna i ätstörningens klor. Man undviker sociala sammanhang. Skulle man mot all förmodan deltaga i något socialt sammanhang så är man ändå någon helt annanstans (nämligen upptagen med att längta hem eller bort, eller totalt upptagen med att hata sig själv och fundera kring om alla på festen ser ens uppenbara brister). Rädslan för kalorier förstör både middagar och drinkar och att fullt ut engagera sig i samtal med andra är väldigt svårt. Hur många gånger har jag inte känt mig helt frånvarande på en fest och undrat om det märks?
Och lögnerna då... alla dessa lögner! Och allt smusslande! Som också är en sorts lögn. Glädjen att sambon ska jobba på lördagen för då har man en hel dag till hets (eller svält också för den delen), för att sen låtsas som ingenting när han kommer hem. Trots att man i huvudet ser allt man ätit, slängt och spolat ner i toaletten...
För att inte tala om de gånger jag ljugit för sambon om att jag varit på terapin fast jag ringt in till sjukhuset och sagt(läs: ljugit) att jag är sjuk och inte kan komma dit. Istället har jag varit hemma och umgåtts med äs.
Lögnerna befäster ens bild av sig själv som en falsk människa. Ibland lurar man sig själv också (eller ja.. ganska ofta faktiskt) och tänker att; "men vadå? jag vill verkligen ha en mysig filmkväll med godis/mat/fika istället för att gå på den där festen". Yeah right.. godiset och en massa annat är ofta uppätet långt innan filmintrot satt igång. Och man känner sig mer ensam än nånsin. Och samtidigt lättad. Lättad att slippa det sociala, slippa synas, och istället få umgås med sin ätstörning fullt ut. På ätstörningens villkor givetvis.
Men det är ju så. Ätstörningen ger ju oss ändå på något sätt nånting. Den har erbjudit en väg ut ur ett problem i grund och botten. Den har blivit ens enda vän, en vän som ger tröst och stryk. Den fyller ut tiden, motar bort ångesten en stund och fyller det där tomma hålet i hjärtat...
Ätstörningar och ekonomi
Det kan handla om att man handlar hetsmat, eller att man handlar hem varor man hetsat upp bara för att det inte ska "saknas" i skåpen (vanligast om man inte bor ensam).
Det kan även handla om en så enkel sak att man inte klarar av att laga massa mat och göra matlådor (för man är rädd för att hetsa upp det, eller får ångest av att laga mat och mäta upp portioner) och måste gå ut och äta lunch varje dag (vilket kan bli dyrt i längden). Eller att man måste gå ut och äta på lunchen för att man inte klarar av att äta på jobbet med sina jobbarkompisar, som jag... det kan också handla om att man måste åka till affären och handla mat varje dag för att man inte kan ha på lager hemma i skåpen.
Men ätstörningar kan också leda till svårigheter att fokusera på/klara av sin ekonomi, t ex att man missar att betala räkningar pga att man svälter eller hetsar, spyr och motionerar och inte orkar något annat. För man är så trött i huvudet och kroppen... Man är/blir dessutom ofta sjukskriven mer eller mindre vilket påverkar inkomsten.
Ja, det finns många aspekter av det här med ekonomi och ätstörningar. Ni kommer säkert på minst lika många som jag tagit upp här. Det är i vilket fall sällan en bra kombination och det är jäkligt ångestframkallande att vara i. Har ni några erfarenheter att dela med er av när det gäller det här? Själv mår jag dåligt bara jag tänker på hur mycket pengar jag moffat i mig, slängt i papperskorgen eller spolat ner i toaletten...
Uäähhk..
Hets idag... minihets... men faaan också, vad trött jag blir på mig själv!!!
Tvångstankar/handlingar
- jag kan bara ha vissa/viss typ av kläder
- jag kan bara duscha om jag känner mig på ett visst sätt (t ex att kroppen måste kännas "smal")
- jag för mina händer på ett visst sätt över min mage (som jag håller in) - flera gånger om dagen!
- promenerar jag så ska jag gå en viss, speciell runda
- jag äter under en lång sammanhängande tid viss sorts livsmedel och/eller maträtter
- och jag utesluter under en lång sammanhängande tid vissa livsmedel/maträtter
De två sistnämnda kan växla en del över tiden. jag "snöar in" väldigt lätt på vissa livsmedel, äter nästan bara dem ett tag och sen så byter jag (omedvetet oftast, men märker efter ett tag att tvånget skiftat).
I vilket fall som helst; blir det annorlunda än ovanstående punkter så får jag ångest.
För närvarande mår jag inte så bra faktiskt. Orkar knappt jobba halvtid. Det är ett ångestframkallande tillstånd jag är i just nu känner jag. Jag känner mig väldigt svag, trött, stundtals avtrubbad, konstig och har ont i kroppen.
Jag vet att det är självförvållat men jag orkar och vågar inte se det!
T ex så somnar jag kl 19:30 i princip varje kväll i soffan. Sover fram tills 22:30 då sambon väcker mig; "ska vi gå och lägga oss?" Haha... ehh ja, otroligt skönt att ha försovit "lite". Typ ett antal timmar! Sen sover jag ändå hela natten. Eller iaf fram till 04:30 då jag brukar vakna. Detta blir ju som en ond cirkel till slut... men jag orkar inte rota i det just nu. Det är en del saker som trycker mig, känner bl a så starkt att jag vill vara själv. Jag VET att det är ätstörningen som är framme och vill isolera mig, men shit vad underbart det hade varit att bara vara SJÄLV nån gång.
Och på tal om tvångstankar så är ju såna tankar extremt ångestframkallande! Jag får genast tvångstankar i stil med att jag önskat någon i döden. Sambon kommer krocka på hemvägen idag! Nu kommer min familj dö osv osv. Det dåliga samvetet är nästintill outhärdligt när jag tänker så!
Jaja, hoppas ni mår ok där ute! Ska kika in till er nu.
Morgonkamp mot negativa tankar
"Faan", var min första tanke. "Svälta idag!" var min andra tanke. "Stopp och belägg! Strategier!!" var min tredje tanke.
Och ja, jag lyckades stoppa hans raid i mitt huvud med att använda mindfullness-strategierna: Inte värdera, samt Göra en sak i taget. Jag tänkte att varje dag och varje måltid är NY (Gisela van der Ster), vad jag gjorde igår ska inte få påverka gårdagen. Samt att "jag är ok. Jag ÄR faktiskt en OK person som inte behöver straffas för att jag åt glass igår utöver schemat.
Lagom till mellis kommer väl dagens tredje kamp att sätta igång (dagens andra kamp kommer efter intaget av frukosten), men vad säger ni tjejer? Idag tar vi och ger oss in i den kampen och slåss med näbbar och klor eller hur?!?
Bok
Ni får ursäkta min dåliga uppdatering för tillfället. Jag har ingen inspiration, känner mig trött och allmänt oinspirerad. Mår i övrigt helt ok. Läser en jättebra bok som heter "Ätstörningarnas hemliga språk" och den är jag. Den ÄR jag. I ett nötskal. Älskar den. Den är svaret på många av mina frågor. Kram på er!
Skitbra!
Typiskt
Idag går precis allt åt helvete.
Utom regelbundenheten.
Lasagne
Idag har jag haft en föreläsning för ett antal personer. Ang vart jag jobbar så har jag valt att inte skriva det (inte för att jag inte litar på er bloggvänner, utan för att jag inte vill riskera att bli igenkänd, i alla fall inte just nu), men jag jobbar med människor som ni förstår, bl a som informationsansvarig och håller i många inspirationsföreläsningar/aktiviteter. Det är ett jätteroligt jobb.
Nu ska jag kika in till er!
Solsken
Idag har det för övrigt också varit en helt ok dag. Höll en föreläsning på en folkhögskola och sen tillbaka till jobbet för att hålla ännu en föreläsning där. Sen hem, lunch, och nu sitter jag här i soffan och kollar lite på tv och datorn (som ni förstår).
När jag kom hem från jobbet väntade en festinbjudan i postlådan, ännu en vän som firar 40 år i år. Dessvärre dog jag lite inombords när jag såg vart vi skulle; ett badland. Jippiiiiiieee... NOT. Fasen också, ska äs hindra detta för mig? Jag sa till sambon att "OK, nu ska jag ha som mål att åka dit" och ännu ett delmål ska vara att faktiskt DELTA också, i bikini... men fy vad det är jobbigt. Duscha med de andra och sen sitta och fika i bikini vid poolkanten. Ahhh.. ge mig styrka. Men det är nästan en månad dit...
Jaja, den dagen den sorgen. Får se hur jag känner mig. Men vi måste o.s.a snart.
Ordnat sig
Vill dö
Vanesaker
Kärlek och ätstörningar
Det här med kärlek och ätstörningar. Kombinationen är svår. Jag är ofta utan lust till min älskade sambo. Känner mig nästan egocentrisk. Hans liv kretsar kring massor med saker, mitt kretsar kring mat och vikt. Tänk vilken central del det blivit för mig. Jag frågade min syster på telefon häromsistens vad man tänker på när man inte lider av ätstörningar. För mig är det obegripligt efter dessa år. Jag kan omöjligt hitta något intresse eller göra något utan att iaf ha en halv tanke på mat och vikt. För mig är det vardag. Vart ska man hitta det där andra av betydelse? Det där andra som ger samma kick? Hur ska jag kunna äta en macka utan att tänka på hets eller förbjuden mat? Och tänk vad tråkigt att inte överäta godsaker och känna den där känslan att man gör det i hemlighet? Vad ska jag gömma mig bakom utan ångesten? Hur ska jag klara av alla krav som kommer med ett friskare liv? Alla förväntningar?
Frågorna är många och svaren likaså, men just nu har jag inget facit och i hjärnan... ja där är det visst kortslutning eller nåt.
:-(
Livet står ivägen
I vilket fall, idag har jag tankar att delge er. Stod och diskade innan och när jag diskade var meningen att jag skulle vara medvetet närvarande, känna vattnet och doften. Istället flög mina tankar iväg och jag tänkte: "Livet kommer ivägen för min ätstörning". Det är precis så det känns. Livet knackar på, precis som sambon som kommer in genom dörren, jobbet som väntar varje morgon, hunden som är ivrig och vill ut.
Ibland blir jag glad för livets vardagligheter, lika ofta irriterar dem mig. Ja, de kan rentav göra mig förbannad. Allt ätstörningen vill är ju att jag ska vara själv med honom och hänge mig helt och fullt åt hans idéer. Och gud vad ofta jag vill det och inget annat! Få leva fullt ut med svält och hets. Utan att nån är där och "stör", utan att nån bryr sig, utan nån att ha dåligt samvete för. Utan kollegor som talar om för mig vilken potential jag hade haft om jag inte hade ätstörningar. Utan en sambo vars livskvalitet påverkas negativt, utan terapi som ställer till det i huvudet. Utan att livet ska stå och vänta på mig och stressa mig!
Det klassiska för många med ätstörningar och så även mig är att det ofta känns som att man "aldrig får vila". Känslan är att det alltid är något i vardagen som är på gång och stör äs-karusellen;
- jag kan inte överäta/hetsäta idag för imorgon är vi bortbjudna på fest.
- det tjänar ingenting till att äta minimalt under dagen idag, för jag kan ändå inte "ta igen det" när jag kommer hem eftersom sambon är hemma då han är ledig från jobbet.
- jag kan inte vila när jag kommer hem för hunden är hemma och kan inte vänta tills hon får komma ut och gå.
osv osv osv. Jaja, man hinner tänka mycket medan man diskar...