TACK
Tack för era lyckönskningar till nedastående inlägg. Fatta vad mycket det betyder för mig! (har också tårar i ögonen).
Idag har jag gått ut med ett mail till mina 50 kollegor om hur de kan stötta mig i matsalen och på möten när vi fikar, samt berättat för min familj om mitt beslut. Nu finns ingen återvändo utan det är bara att gå vidare på den här nya vägen. Jag har lyckats än så länge idag och har lunchmatlåda i kylskåpet här på jobbet (NÄR hände det senast liksom??).
Jag kommer förmodligen behöva mycket stöd i takt med att min kropp återhämtar sig fysiskt. Men då ropar jag på er!:)
Jag är på gång, jag menar allvar och jag ger mig inte förrän jag är frisk.
HÄR ÄR MAILET JAG SKICKADE TILL MINA KOLLEGOR:
Idag har jag gått ut med ett mail till mina 50 kollegor om hur de kan stötta mig i matsalen och på möten när vi fikar, samt berättat för min familj om mitt beslut. Nu finns ingen återvändo utan det är bara att gå vidare på den här nya vägen. Jag har lyckats än så länge idag och har lunchmatlåda i kylskåpet här på jobbet (NÄR hände det senast liksom??).
Jag kommer förmodligen behöva mycket stöd i takt med att min kropp återhämtar sig fysiskt. Men då ropar jag på er!:)
Jag är på gång, jag menar allvar och jag ger mig inte förrän jag är frisk.
HÄR ÄR MAILET JAG SKICKADE TILL MINA KOLLEGOR:
Hej kollegor,
nu kommer jag behöva ert stöd.
Jag har sedan 2006 lidit av depression och ätstörningar och nu har anorexin nått ett sådant skede att jag måste (och VILL och KAN) bryta sjukdomsförloppet.
Bland annat kommer detta innebära att jag förhoppningsvis deltar i högre utsträckning i våra personalmatsalar vid luncher, samt fika vid möten och dylikt.Så här kan du stötta mig:
1. Låtsas som att det regnar... :-)
2. Var dig själv och som vanligt
3. Försök i så hög utsträckning som det är möjligt att INTE kommentera ev viktuppgång hos mig (men gärna hos andra :-) skojar bara!). Detta är viktigt och gäller även om du menar kommentaren på ett positivt sätt. Även kommentarer kring min mat och portionsstorlekar och dylikt kan vara känsligt.
Anledningen till tredje punkten är att båda dessa områden (mat och vikt; att se "pigg och frisk" ut, tolkar jag tyvärr enligt anorexin än så länge och har väldigt svårt att hantera annat än på ett negativt sätt som kan bli skadligt för min friskprocess).
Tack på förhand för er förståelse och stöd.
Vi ses, ha det gott, hälsningar Jenny
Vändning
I eftermiddag har jag fattat ett avgörande beslut: Jag väljer livet. Nu är jag trött på hur jag haft det under de senaste månaderna. Igår var botten nådd. Jag ska göra ett seriöst menat försök att sluta med hets, viktnedgång, svält, kräk. Jag VÄLJER livet och har funderat mycket kring detta nu.
Flera gånger under de senaste åren har jag funderat på att ta mitt liv och påbörjat ett avskedsbrev till mina nära, men nu har jag tagit ställning: Jag VILL leva, jag vill satsa, jag vill prova att bli frisk. för hallå, vad har jag för val? Det är ju det eller döden!
Mitt övergripande mål är att jag inom en tvåårsperiod ska må bättre i den mening att jag är av med min depression samt kan leva "i princip" obehindrat från ätstörningsmonstret. För jag är ju inte trög, jag vet att det inte är så lätt att helt bli av med honom. Han kommer kanske alltid egentligen finnas där, försöka tränga sig in. Men om 2 år vill JAG kunna styra MITT liv, TROTS att han finns där. JAG vill kunna domdera över HONOM istället för att dansa efter hans pipa som jag gör nu. Jag är så gudars trött på det!
Fy vad jobbigt det här kommer att bli tjejer! Och jag kommer väl falla tusen gånger... suck. MEN min sambo är invigd i mina planer som är att nu försöka mitt bästa varje dag med följande:
- Återhämta mig kroppsligt från ätstörningen (dvs uppnå min kropps normalvikt, få mensen tillbaka osv)
- Äta tillräckligt, regelbundet och varierat (dvs frukost lunch middag och 2-3 mellanmål)
- Tugga ordentligt och dricka tillräckligt
- Be om hjälp/stöd om jag behöver det (fr terapeuten/telefonstöd, sambon, familj, vänner)
- Vila om jag behöver/vill det och värna om min sömn
- Inte självskada, hetsäta, spy och/eller svälta
- Försöka mitt bästa att delta i aktiviteter och socialt umgänge
- Så långt det bara går tänka positivt, vara mindful och vara lättsam (inte gräva ner mig i analytiska tankar i onödan utan faktiskt försöka klara vardagen mer med en "klackspark")
- Acceptera "o-perfekt" (nytt ord haha) och lära mig att "ha tråkigt"
- Identifiera, och i så fall försöka bryta, tvångshandlingar/tankar
Allt detta ska jag försöka med sekund för sekund, minut för minut, dag för dag och jag ska börja om ifall jag faller. Och falla... ja, det är jag fullständigt övertygad om att jag kommer att göra många gånger. Men allt är värt ett försök och nu har jag grunnat så länge på det här så nu är det dags.
Min sambo ska stötta mig genom att visa kärlek, ömhet och stöd (speciellt före och efter måltider samt när jag i övrigt har ångest och tjockkänslor). Detta ska han göra bland annat genom att påminna mig om hans kärlek till mig, snacka skit om ätstörningsmonstret, hitta på saker med mig om jag mår dåligt efter exempelvis en måltid (t ex gå en kissrunda med hunden, motorcykeltur, diska tillsammans osv), trycka min hand i jobbiga situationer, som vid sociala tillställningar och måltider. Tryckningen betyder för övrigt "vi mot världen och monstret, jag älskar dig". Han ska även påminna mig om vårt underbara gemensamma liv som börjar på riktigt NU och bara kan bli bättre härifrån.
Jag har skrivit ner allt det här på ett papper som vi nu har liggande på vårt vardagsrumsbord och jag har redan påbörjat min resa genom att äta tacos tillsammans med min kille ikväll, på en VANLIG tallrik (inte assiett!) och jag tog mina portioner under överinseende av honom för att inte deala med monstret. Känner mig jävligt stolt nu.
Så nu återstår det och se hur många och djupa fall som finns på denna nya väg jag nu tagit av på, haha! I vilket fall som helst lär ni känna igen mig och min blogg även fortsättningsvis. Bara kanske liiite mer motivation att faktiskt jobba i rätt riktning. Kram på er mina kära vänner där ute! (ska kika in till er nu)
Flera gånger under de senaste åren har jag funderat på att ta mitt liv och påbörjat ett avskedsbrev till mina nära, men nu har jag tagit ställning: Jag VILL leva, jag vill satsa, jag vill prova att bli frisk. för hallå, vad har jag för val? Det är ju det eller döden!
Mitt övergripande mål är att jag inom en tvåårsperiod ska må bättre i den mening att jag är av med min depression samt kan leva "i princip" obehindrat från ätstörningsmonstret. För jag är ju inte trög, jag vet att det inte är så lätt att helt bli av med honom. Han kommer kanske alltid egentligen finnas där, försöka tränga sig in. Men om 2 år vill JAG kunna styra MITT liv, TROTS att han finns där. JAG vill kunna domdera över HONOM istället för att dansa efter hans pipa som jag gör nu. Jag är så gudars trött på det!
Fy vad jobbigt det här kommer att bli tjejer! Och jag kommer väl falla tusen gånger... suck. MEN min sambo är invigd i mina planer som är att nu försöka mitt bästa varje dag med följande:
- Återhämta mig kroppsligt från ätstörningen (dvs uppnå min kropps normalvikt, få mensen tillbaka osv)
- Äta tillräckligt, regelbundet och varierat (dvs frukost lunch middag och 2-3 mellanmål)
- Tugga ordentligt och dricka tillräckligt
- Be om hjälp/stöd om jag behöver det (fr terapeuten/telefonstöd, sambon, familj, vänner)
- Vila om jag behöver/vill det och värna om min sömn
- Inte självskada, hetsäta, spy och/eller svälta
- Försöka mitt bästa att delta i aktiviteter och socialt umgänge
- Så långt det bara går tänka positivt, vara mindful och vara lättsam (inte gräva ner mig i analytiska tankar i onödan utan faktiskt försöka klara vardagen mer med en "klackspark")
- Acceptera "o-perfekt" (nytt ord haha) och lära mig att "ha tråkigt"
- Identifiera, och i så fall försöka bryta, tvångshandlingar/tankar
Allt detta ska jag försöka med sekund för sekund, minut för minut, dag för dag och jag ska börja om ifall jag faller. Och falla... ja, det är jag fullständigt övertygad om att jag kommer att göra många gånger. Men allt är värt ett försök och nu har jag grunnat så länge på det här så nu är det dags.
Min sambo ska stötta mig genom att visa kärlek, ömhet och stöd (speciellt före och efter måltider samt när jag i övrigt har ångest och tjockkänslor). Detta ska han göra bland annat genom att påminna mig om hans kärlek till mig, snacka skit om ätstörningsmonstret, hitta på saker med mig om jag mår dåligt efter exempelvis en måltid (t ex gå en kissrunda med hunden, motorcykeltur, diska tillsammans osv), trycka min hand i jobbiga situationer, som vid sociala tillställningar och måltider. Tryckningen betyder för övrigt "vi mot världen och monstret, jag älskar dig". Han ska även påminna mig om vårt underbara gemensamma liv som börjar på riktigt NU och bara kan bli bättre härifrån.
Jag har skrivit ner allt det här på ett papper som vi nu har liggande på vårt vardagsrumsbord och jag har redan påbörjat min resa genom att äta tacos tillsammans med min kille ikväll, på en VANLIG tallrik (inte assiett!) och jag tog mina portioner under överinseende av honom för att inte deala med monstret. Känner mig jävligt stolt nu.
Så nu återstår det och se hur många och djupa fall som finns på denna nya väg jag nu tagit av på, haha! I vilket fall som helst lär ni känna igen mig och min blogg även fortsättningsvis. Bara kanske liiite mer motivation att faktiskt jobba i rätt riktning. Kram på er mina kära vänner där ute! (ska kika in till er nu)
Måndag
Ny vecka. Frukosten ligger i magen och jag ska strax iväg för en temadag med mina kollegor. Föreläsning på förmiddagen och annan aktivitet på eftermiddagen. Jag mår mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Ett enda moln på himlen finns dock efter den misshandel ätstörningen utsätter min kropp för = förstoppning! vet inte när jag gick på toa senast och önskar det blir idag. Magkänslan påverkar måendet helt klart.
Helt sjukt
Varning för svärord i detta inlägg...
Det har varit en helt sjuk söndag som började med ångest för att jag kände mig uppsvälld i magen när jag vaknade vilket ledde till en väldigt jobbig och ångestfylld frukost.
Därefter kom ätstörningsmonstret fram totalt och jag började skrika och gorma. Röt till min sambo att jag hatar honom, att han är i vägen i mitt liv, att jag vill vara själv osv. Det var hemskt. Mitt emellan två raseriutbrott kom jag på att vi kunde distrahera monstret genom att äta mellanmål snabbt som fan och sen åka direkt och hälsa på min bror, hans tjej och deras lilla dotter. Dock svarade inte min brorsa när jag ringde just då och vips! så var jag mitt i ett nytt ångestanfall som slutade med lite blodvite.. efter mellanmålet som jag trots allt slängde i mig. Jag högg en bläckpenna från köksbordet och drog/skrapade den med långa tag hårt mot min underarm. Jag blev både blå och röd med andra ord...
Mitt i allt detta tumult ringde brorsan tillbaka varpå min kille svarar i min mobil. Han berättar att "jenny har ångest just nu" och att vi får höras senare. varför detta samtal är viktigt att nämna visar sig snart.
I alla fall; Jag och killen åkte efter detta tumult en sväng med bilen, gick lite i grannsamhället för att skingra mina tankar efter mellanmålet. Men när vi kom tillbaka var det samma visa igen och jag sa då till sambon att nu klarar jag inte en fight till utan jag måste hetsa. Så jag packade ihop en "utflyktskorg" (låter helt sjukt jag vet): Två byttor, en visp, en gaffel, en sked, samt en papperskorg med plastpåse i. Och en trasa. Sen åkte jag och handlade. Vräkte sedan i bilen, på noll minuter, i mig ett wienerbröd, en donut, en tunnbrödsrulle med skagenröra, en hel kladdkaka, 250 ml grädde och 250 ml vaniljvisp. Massa vatten däremellan.
Sen körde jag ut mitt i skogen på en öde väg. Hoppade ur bilen, tog papperskorgen med plastpåsen i med mig. Det blåste som fan... och lite duggregn. Men kunde inte brytt mig mindre. Spydde. OCH DET GICK DÅLIGT SÅ IN I H-E... Åååångest.
Sedan kom skuldkänslorna över mig till tusen. Stackars min sambo! Fan vad jag är värdelös! Jag måste hem..! Magen uppsvälld, sminket över hela ansiktet, lite blöt, håret rufsigt, kändes som att det stod hets och kräk skrivet över hela mig.
OCH VAD HÄNDER NÄR JAG PARKERAT OCH GÅR UPP (MED HINK OCH HETSDISK...) MOT VÅR LÄGENHET?
Jo... jag ryser bara jag skriver det här... då står pappa, mamma och min bror utanför vårt radhus..! Herregud, tänkte jag, skjut mig!
De hade kommit en minut före mig och redan börjat prata med min kille. Alltså den skammen jag kände då när jag kom gående där... (tack och lov hade jag slängt påsen med spyan...) Så naken har jag nog ALDRIG känt mig. Visste ju knappt om jag hade kräk i håret eller inte... De frågade om de kunde komma in på kaffe.
Haha!
Nä, usch alltså... det är inte kul alls men det var som i en dålig komedi. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag kom där med skammen och jordens största ångest.
Då visade det sig att brorsan blivit så orolig över mig efter förmiddagens samtal med min kille att han ringt våra föräldrar och de gemensamt hade beslutat sig för att komma över till oss (de bor några mil härifrån). De ville inte ringa innan för de var rädda att jag skulle hindra dem att komma. Ehh ja, självklart! Det kunde ju inte blivit ett sämre tillfälle. Snacka om att jag ville sjunka genom jorden. Kunde bara tänka på allt som fanns i min mage... och all olycka jag kände... den här fruktansvärt värdelösa dagen. Det kunde liksom inte blivit värre än att de kom också!
Det slutade med att jag gick upp på övervåningen och satt där och pratade med min bror, medan mina föräldrar fikade med killen. Klarar inte av dem! Pappa hade frågat sambon idag också om de inte ska prova "lite tuffare tag" med mig?! Han har ända sedan jag blev sjuk i ätstörningar haft taktiken att bli förbannad och skälla ut mig. Har verkligen fungerat bra...
Nä, nu orkar jag inte skriva mer (jag känner mig ärad om ni tagit er igenom ytterligare ett långt inlägg hos mig), just nu vill jag bara att den här dagen ska ta slut..
Det har varit en helt sjuk söndag som började med ångest för att jag kände mig uppsvälld i magen när jag vaknade vilket ledde till en väldigt jobbig och ångestfylld frukost.
Därefter kom ätstörningsmonstret fram totalt och jag började skrika och gorma. Röt till min sambo att jag hatar honom, att han är i vägen i mitt liv, att jag vill vara själv osv. Det var hemskt. Mitt emellan två raseriutbrott kom jag på att vi kunde distrahera monstret genom att äta mellanmål snabbt som fan och sen åka direkt och hälsa på min bror, hans tjej och deras lilla dotter. Dock svarade inte min brorsa när jag ringde just då och vips! så var jag mitt i ett nytt ångestanfall som slutade med lite blodvite.. efter mellanmålet som jag trots allt slängde i mig. Jag högg en bläckpenna från köksbordet och drog/skrapade den med långa tag hårt mot min underarm. Jag blev både blå och röd med andra ord...
Mitt i allt detta tumult ringde brorsan tillbaka varpå min kille svarar i min mobil. Han berättar att "jenny har ångest just nu" och att vi får höras senare. varför detta samtal är viktigt att nämna visar sig snart.
I alla fall; Jag och killen åkte efter detta tumult en sväng med bilen, gick lite i grannsamhället för att skingra mina tankar efter mellanmålet. Men när vi kom tillbaka var det samma visa igen och jag sa då till sambon att nu klarar jag inte en fight till utan jag måste hetsa. Så jag packade ihop en "utflyktskorg" (låter helt sjukt jag vet): Två byttor, en visp, en gaffel, en sked, samt en papperskorg med plastpåse i. Och en trasa. Sen åkte jag och handlade. Vräkte sedan i bilen, på noll minuter, i mig ett wienerbröd, en donut, en tunnbrödsrulle med skagenröra, en hel kladdkaka, 250 ml grädde och 250 ml vaniljvisp. Massa vatten däremellan.
Sen körde jag ut mitt i skogen på en öde väg. Hoppade ur bilen, tog papperskorgen med plastpåsen i med mig. Det blåste som fan... och lite duggregn. Men kunde inte brytt mig mindre. Spydde. OCH DET GICK DÅLIGT SÅ IN I H-E... Åååångest.
Sedan kom skuldkänslorna över mig till tusen. Stackars min sambo! Fan vad jag är värdelös! Jag måste hem..! Magen uppsvälld, sminket över hela ansiktet, lite blöt, håret rufsigt, kändes som att det stod hets och kräk skrivet över hela mig.
OCH VAD HÄNDER NÄR JAG PARKERAT OCH GÅR UPP (MED HINK OCH HETSDISK...) MOT VÅR LÄGENHET?
Jo... jag ryser bara jag skriver det här... då står pappa, mamma och min bror utanför vårt radhus..! Herregud, tänkte jag, skjut mig!
De hade kommit en minut före mig och redan börjat prata med min kille. Alltså den skammen jag kände då när jag kom gående där... (tack och lov hade jag slängt påsen med spyan...) Så naken har jag nog ALDRIG känt mig. Visste ju knappt om jag hade kräk i håret eller inte... De frågade om de kunde komma in på kaffe.
Haha!
Nä, usch alltså... det är inte kul alls men det var som i en dålig komedi. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när jag kom där med skammen och jordens största ångest.
Då visade det sig att brorsan blivit så orolig över mig efter förmiddagens samtal med min kille att han ringt våra föräldrar och de gemensamt hade beslutat sig för att komma över till oss (de bor några mil härifrån). De ville inte ringa innan för de var rädda att jag skulle hindra dem att komma. Ehh ja, självklart! Det kunde ju inte blivit ett sämre tillfälle. Snacka om att jag ville sjunka genom jorden. Kunde bara tänka på allt som fanns i min mage... och all olycka jag kände... den här fruktansvärt värdelösa dagen. Det kunde liksom inte blivit värre än att de kom också!
Det slutade med att jag gick upp på övervåningen och satt där och pratade med min bror, medan mina föräldrar fikade med killen. Klarar inte av dem! Pappa hade frågat sambon idag också om de inte ska prova "lite tuffare tag" med mig?! Han har ända sedan jag blev sjuk i ätstörningar haft taktiken att bli förbannad och skälla ut mig. Har verkligen fungerat bra...
Nä, nu orkar jag inte skriva mer (jag känner mig ärad om ni tagit er igenom ytterligare ett långt inlägg hos mig), just nu vill jag bara att den här dagen ska ta slut..
Ätstörnings/hetstankar
(Samla er brudar, här kommer ett rätt långt inlägg..)
"Jag vill nog vara ätstörd".
Så sa jag till min terapeut i fredags på individualterapin. Jag bröt ju ihop i torsdags och anledningen var att hur mycket jag än såg fram emot gruppterapin, som jag skrev i bloggen, så åkte jag bara halvvägs till sjukhuset. Vad tror ni hände sen? Jo, sen vände jag i en rondell.. åkte till ICA.. och ja, resten kan ni ju lista ut. Köpte glass, grädde, chokladsås, pizza. Och sen var det igång.
Sen igår så tog jag mig "i kragen" och gick till individualterapin, trots sjukt mycket skamkänslor (min terapeut leder ju även gruppen jag går i). När man går i DBT får man fylla i något som heter Dagbokskort. Där skattar jag ångest, depression, självmordstankar och självskadeimpulser varje dag. Även DBT-färdigheter jag använder och känslor jag känner. Samt att jag har en egen kolumn "H&K" (hets+kräk) där jag sätter ett kryss de dagar som jag utför det... och ja, ni vet ju hur jag haft det, det har blivit kryss varje dag! Ärlig som jag är kryssar jag i för det vilda!
Problemet är bara att jag känner mig jätteattackerad när min terapeut sedan tar upp detta ("Jenny, vad behöver du för att sluta? Det här är ju något vi måste få bukt med."). Det var då jag sa att det känns som att jag vill hålla på så här. får ju nästan panik vid tanken på att sluta hetsäta och kräkas.
Men i vilket fall... känner mig hotad, för jag vet ju själv att kräkandet i princip började sedan jag blev sjukskriven på halvtid (vilket min terapeut listat ut) och att det faktiskt är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget i hela situationen just nu. För orka jobba heltid gör jag inte.. men det gjorde jag inte innan jag började med kräkandet heller för den delen.
Och just nu bara känns det som att jag vill fortsätta så här, det är bara alla andra människor som är I VÄGEN för mig! Som innan t ex när jag åkte hem från min syster (se föregående inlägg för uppdatering), så passerade jag min gamla hemstad och genast kände jag saknad efter min EGNA lägenhet och singellivet jag hade då. Att kunna handla hem en massa hetsmat och sedan stänga dörren om sig. Kunna moffa och spy bäst jag vill! Och jag HAAAAATAR att tänka och känna sådant för det får mig att få så dåligt samvete gentemot min sambo. Jag väljer ju KONSTANT min ätstörning framför oss och vårt gemensamma liv! Herregud!
Och nånstans fattar jag ju att det är det som är sjukdomens karaktär och att jag EGENTLIGEN inte vill ha det så, men den lurar mig att tro det och att välja den framför allt annat. Tänker t ex nu på att jag hoppas att sambon åker hem till sin mamma imorgon (mors dag) så jag kan vara hemma och hetsäta ifred. Haha.. ni hör ju! Jag har verkligen ingen skam i kroppen. Låter ju helt absurt att vilja bli av med den man älskar för att man älskar något annat ÄNNU mer. Åhh.. skjut mig! Eller varför inte ta mig till ett ställe jag kan få va själv och hetsäta och spy tills jag är "fed up" med skiten och redo att lämna det bakom mig! Men det skulle väl aldrig hända...
"Jag vill nog vara ätstörd".
Så sa jag till min terapeut i fredags på individualterapin. Jag bröt ju ihop i torsdags och anledningen var att hur mycket jag än såg fram emot gruppterapin, som jag skrev i bloggen, så åkte jag bara halvvägs till sjukhuset. Vad tror ni hände sen? Jo, sen vände jag i en rondell.. åkte till ICA.. och ja, resten kan ni ju lista ut. Köpte glass, grädde, chokladsås, pizza. Och sen var det igång.
Sen igår så tog jag mig "i kragen" och gick till individualterapin, trots sjukt mycket skamkänslor (min terapeut leder ju även gruppen jag går i). När man går i DBT får man fylla i något som heter Dagbokskort. Där skattar jag ångest, depression, självmordstankar och självskadeimpulser varje dag. Även DBT-färdigheter jag använder och känslor jag känner. Samt att jag har en egen kolumn "H&K" (hets+kräk) där jag sätter ett kryss de dagar som jag utför det... och ja, ni vet ju hur jag haft det, det har blivit kryss varje dag! Ärlig som jag är kryssar jag i för det vilda!
Problemet är bara att jag känner mig jätteattackerad när min terapeut sedan tar upp detta ("Jenny, vad behöver du för att sluta? Det här är ju något vi måste få bukt med."). Det var då jag sa att det känns som att jag vill hålla på så här. får ju nästan panik vid tanken på att sluta hetsäta och kräkas.
Men i vilket fall... känner mig hotad, för jag vet ju själv att kräkandet i princip började sedan jag blev sjukskriven på halvtid (vilket min terapeut listat ut) och att det faktiskt är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget i hela situationen just nu. För orka jobba heltid gör jag inte.. men det gjorde jag inte innan jag började med kräkandet heller för den delen.
Och just nu bara känns det som att jag vill fortsätta så här, det är bara alla andra människor som är I VÄGEN för mig! Som innan t ex när jag åkte hem från min syster (se föregående inlägg för uppdatering), så passerade jag min gamla hemstad och genast kände jag saknad efter min EGNA lägenhet och singellivet jag hade då. Att kunna handla hem en massa hetsmat och sedan stänga dörren om sig. Kunna moffa och spy bäst jag vill! Och jag HAAAAATAR att tänka och känna sådant för det får mig att få så dåligt samvete gentemot min sambo. Jag väljer ju KONSTANT min ätstörning framför oss och vårt gemensamma liv! Herregud!
Och nånstans fattar jag ju att det är det som är sjukdomens karaktär och att jag EGENTLIGEN inte vill ha det så, men den lurar mig att tro det och att välja den framför allt annat. Tänker t ex nu på att jag hoppas att sambon åker hem till sin mamma imorgon (mors dag) så jag kan vara hemma och hetsäta ifred. Haha.. ni hör ju! Jag har verkligen ingen skam i kroppen. Låter ju helt absurt att vilja bli av med den man älskar för att man älskar något annat ÄNNU mer. Åhh.. skjut mig! Eller varför inte ta mig till ett ställe jag kan få va själv och hetsäta och spy tills jag är "fed up" med skiten och redo att lämna det bakom mig! Men det skulle väl aldrig hända...
Fin dag
Blir en kort uppdatering. Har sån ångest:(
Men dagen har varit fin. Hetsade på förmiddagen dock, men sedan har jag varit i Helsingborg och hälsat på min syster... lunchat, shoppat osv. Det var jättemysigt. Fick bl a med mig en fin klänning och partysuit från Gina Tricot:
Nu är jag hemma igen, har precis käkat tacos med sambon.. åångest. Tjockkänsla till tusen! Försöker slå bort dessa destruktiva förstörande tankar. Går sådär just nu.
Vill bara bort... hoppas ni har det bra vänner. kram
Ut och äta
På mitt initiativ ska jag och sambon ut och äta ikväll. Ångrar mig redan! Eller nä.. på sätt och vis vill jag inget hellre än att komma ut bland folk. Men mår så j-a dåligt just nu och då är det svårt... Men jag måste utmana mig med detta. Orkar inte med att känna mig som världens tråkmåns ännu en kväll.
Jag borde va singel, jag borde bo själv. Men jag älskar min kille.. Jag saknar stadslivet, jag saknar allt med det livet!!! (utom att jag fick ätstörningar). Gå ut och ta ett glas vin, inte va beroende av bilen vart man ska, plugga, shoppa, ta en fika med tjejkompisarna, ut och festa osv osv. Här på landet, småorten, finns INGET. man måste åka bil vart man ska (dvs både jag och killen kan inte ta ett glas vin till maten), det är usla öppettider, inga roliga butiker, pyttesmå biografer med B-filmer (OK, inte alltid kanske...). Men ni förstår hur jag menar..
Jag tror jag är inne på ett nytt spår i mina tankar. Osäker på vart det tar mig eller vad jag kommer fram till, men har ett hål av tomhet som jag inte vet vad jag ska fylla med...
Jag borde va singel, jag borde bo själv. Men jag älskar min kille.. Jag saknar stadslivet, jag saknar allt med det livet!!! (utom att jag fick ätstörningar). Gå ut och ta ett glas vin, inte va beroende av bilen vart man ska, plugga, shoppa, ta en fika med tjejkompisarna, ut och festa osv osv. Här på landet, småorten, finns INGET. man måste åka bil vart man ska (dvs både jag och killen kan inte ta ett glas vin till maten), det är usla öppettider, inga roliga butiker, pyttesmå biografer med B-filmer (OK, inte alltid kanske...). Men ni förstår hur jag menar..
Jag tror jag är inne på ett nytt spår i mina tankar. Osäker på vart det tar mig eller vad jag kommer fram till, men har ett hål av tomhet som jag inte vet vad jag ska fylla med...
Ingen kan se mina tårar
Allt jag vill göra just nu är att gråta. Jag BEHÖVER gråta. Men det går inte, jag kan inte, varför ska det vara så svårt att få gråta? Snälla bara en skvätt? Mår så dåligt just nu. Vill inte att sambon ska komma hem till miserabla mig ikväll igen. Känner mig som ett ont aber i hans liv. Jag försöker slå bort de här tankarna men känslorna som de skapar håller sig envist fast!
Jag VILL må bra i mig själv, jag vill ha goda tankar om mig själv och känna mig stolt över den jag är. Ätstörningen till trots. Tänk om jag kunde få ut den här ångesten ur mig... tänk om jag bara kunde få gråta...
Snart terapidags!
Jaha, som vanligt på torsdagar är det dags för terapi i grupp. Ska bli skönt att komma dit. Vi är ett gäng på 8 tjejer och några av dem är jag riktigt nära vid det här laget för vi har gått i samma grupp i ett år. Sen är det några nya tjejer också. Jag fick förfrågan från en av de yngre tjejerna att lägga hennes makeup till studentbalen nu i juni :) Ska bli riktigt roligt! Jag brukar nästan alltid ha några sminkningar inbokade till studentbalerna. DET är faktiskt en sak jag kan berätta som INTE har med ätstörning och depression att göra :) Och det är att makeup, mode, hår osv har varit mitt stora intresse sedan jag var liten och det sprider sig som ett frö för vinden så jag får lite "uppdrag" ibland :D
Ursäkta fjortisbilden... haha, men vacker, det är hon! Och i mitt identitetssökande har jag kommit fram till två saker som jag antagligen kommer att hänge mig mer åt så snart jag mår bättre psykiskt och det är just styling och att skriva. Har haft två drömyrken sedan jag var liten och det är makeupartist/stylist och författare. ÄLSKAR att skriva. Har flera påbörjade alster men ätstörningen har förstört mitt fokus, så kan inte skriva just nu. DET är faktiskt jättebra mål att fokusera på eller hur? Så känner jag att jag har andra saker än ätstörningen som är viktiga för mig EGENTLIGEN. Liksom innerst inne...
Nähä, nu får jag rusa. kram på er mina vänner!
Ursäkta fjortisbilden... haha, men vacker, det är hon! Och i mitt identitetssökande har jag kommit fram till två saker som jag antagligen kommer att hänge mig mer åt så snart jag mår bättre psykiskt och det är just styling och att skriva. Har haft två drömyrken sedan jag var liten och det är makeupartist/stylist och författare. ÄLSKAR att skriva. Har flera påbörjade alster men ätstörningen har förstört mitt fokus, så kan inte skriva just nu. DET är faktiskt jättebra mål att fokusera på eller hur? Så känner jag att jag har andra saker än ätstörningen som är viktiga för mig EGENTLIGEN. Liksom innerst inne...
Nähä, nu får jag rusa. kram på er mina vänner!
Ledsen och rädd
Jag har otroligt jobbiga känslor i mig just nu på grund av min sjukdom, min plågade kropp, samt att jag hetsar och kräker så mycket osv.
Jag måste börja ta tag i viktuppgången på allvar nu (jag har jobbiga anorexitankar som säger mig att jag kommer gå upp 14 kilo typ över natt om jag släpper "kontrollen".. så j-a irriterande att tänka så!). Men kanske är det svårare än jag tror? Speciellt nu när jag äter regelbundet. Och som du sa Ellinor så borde man ju inte vara så viktfixerad. Kanske kan ett fokus på att må bra, och på att ORKA, göra det lättare att acceptera viktuppgången? Att orka leva... Just nu är allt jag lever för mat, vikt, kropp. Kul liv. En riktig komedi.
Förra gången jag gick upp i vikt gjorde jag det genom hets (OCH svält paradoxalt nog). Jag hade ett helt annat matbeteende då än jag har nu, när jag äter regelbundna måltider. Jag svalt mig igenom hela dagarna och åt EN enda gång på eftermiddagen, men då massor och kaloririkt. Typ vetelängder, bullar, baguetter osv. Tro mig, det är ett alldeles utmärkt sätt att rubba ämnesomsättningen och fettförbränningen totalt och främja viktuppgång! Jag tog dessutom Citalopram vilket ofta ger viktuppgång som "bieffekt".
Min kille har t o m sagt till mig att min kropp inte är vacker längre. Mager. Ett trött ansikte. Så j-a fult. Men han vet inte vad han ska göra och jag.. ja, jag lider! Jag vill så gärna vara vacker för honom. Klart jag vill! Tänk att vara pigg, orka älska, kunna skaffa barn. Då måste jag ju få tillbaka mensen. Till exempel! Usch... nu lipar jag snart. Hatar det här destruktiva livet, den här j-a sjukdomen som tagit så mycket ifrån mig! Låt mig vara! Släpp mig fri. Orkar inte mer.
Jag måste börja ta tag i viktuppgången på allvar nu (jag har jobbiga anorexitankar som säger mig att jag kommer gå upp 14 kilo typ över natt om jag släpper "kontrollen".. så j-a irriterande att tänka så!). Men kanske är det svårare än jag tror? Speciellt nu när jag äter regelbundet. Och som du sa Ellinor så borde man ju inte vara så viktfixerad. Kanske kan ett fokus på att må bra, och på att ORKA, göra det lättare att acceptera viktuppgången? Att orka leva... Just nu är allt jag lever för mat, vikt, kropp. Kul liv. En riktig komedi.
Förra gången jag gick upp i vikt gjorde jag det genom hets (OCH svält paradoxalt nog). Jag hade ett helt annat matbeteende då än jag har nu, när jag äter regelbundna måltider. Jag svalt mig igenom hela dagarna och åt EN enda gång på eftermiddagen, men då massor och kaloririkt. Typ vetelängder, bullar, baguetter osv. Tro mig, det är ett alldeles utmärkt sätt att rubba ämnesomsättningen och fettförbränningen totalt och främja viktuppgång! Jag tog dessutom Citalopram vilket ofta ger viktuppgång som "bieffekt".
Min kille har t o m sagt till mig att min kropp inte är vacker längre. Mager. Ett trött ansikte. Så j-a fult. Men han vet inte vad han ska göra och jag.. ja, jag lider! Jag vill så gärna vara vacker för honom. Klart jag vill! Tänk att vara pigg, orka älska, kunna skaffa barn. Då måste jag ju få tillbaka mensen. Till exempel! Usch... nu lipar jag snart. Hatar det här destruktiva livet, den här j-a sjukdomen som tagit så mycket ifrån mig! Låt mig vara! Släpp mig fri. Orkar inte mer.
Lugnet före stormen
Sitter i soffan i min sambos stora fleecetröja och en filt över fötterna. En älggryta står och puttrar på spisen och jag är djupt försjunken i tankar. Känner en begynnande huvudvärk. På ett vis älskar jag dock den här stunden... precis innan sambon och hunden kommer hem och det blir fullt liv.
Jag skulle vilja dra ut på stunden längre än vad jag kan, men istället har jag hetsat bort eftermiddagens dyrbara timmar. Mår så dåligt över mig själv..! Ja, jag skäms ganska mycket egentligen, men försöker slå bort självhatet och skammen. Försöker hantera det med DBT-strategierna jag lärt mig och övar på så gott som varje dag. Nu måste jag bara använda dem till att minska hetssessionerna också. Jag intalar mig att "det kommer", "jag kämpar", "jag kommer bli frisk", "allt löser sig". Men fan.. det känns inte så i hjärtat just när man är inne i det.
Igår hade jag möte med min chef. Kunde t o m redogöra för framsteg. Kändes bra, men samtidigt brottas jag med en känsla av kluvenhet, falskhet... det är skitjobbigt! Jag vet att jag inte är allt jag skulle kunna vara just nu. Jag är en kompetent, intelligent tjej egentligen. Men på nåt sätt har jag fastnat i det här ekorrhjulet av ätstörningar, depressioner och självhat. Vill inte vara en siffra i statistiken över flickor med höga krav på sig själva som fastnar i destruktivitet, men lik förbaskat sitter jag här. Som fången i nån sorts parodi jag helst bara vill komma ur enkelt och snabbt.
Men det finns ingen quick fix. Det är bara att hoppa upp och ta tjuren vid hornen igen. Men hur gör man om man inte orkar det då? Imorgon är en ny dag, med nya möjligheter. Nu ska jag sätta på potatisen. Tack för att du som läser det här finns!
Mellanmål - check!
Hall och kök är nystädade, vilket var behövligt. Och det sprider sig en god doft av grönsåpa till mig här i soffan. Jag har precis kämpat i mig mitt mellanmål och hörni; det gick! TROTS att mina känslor var jobbiga för jag precis hade blivit besviken på sambon (han kommer hem lite senare än vad som var bestämt och ändrade planer vet vi väl alla hur jäkla jobbigt det kan vara!?). Men jag måste öva, öva, öva. Klara äta fast ingen vakar över mig och ge min kropp det den behöver. Upprepar detta som ett mantra flera gånger om dagen. Hur ska det annars kunna bli lättare? Vill inte ha kvar den här rädslan över något så basalt som föda..! Det irriterar mig.
MEN jag har hetsat idag också. Det lär hålla i sig. Finns just nu inget som ger en liknande avslappning för mig. Skillnaden är bara att jag nu valt en annan väg; jag hoppar direkt på nästa måltid på schemat! Kan inte låta bli att känna mig lite barnsligt stolt. Innan var det ju alltid svält efter hets, inget annat existerade. Så ja, FRAMSTEG mina vänner! Även gamla hundar kan visst lära sig sitta :D
Nähä... nu ska jag vila lite, men först kika in hos er! Kram haaj!
Nya kvällsgrubblerier
Jag spinner vidare på mitt tidigare inlägg om identitet.
Varför spelar vikten en så stor roll i mitt liv? Det är precis som att hela mitt värde ligger i siffran, att den är låg och helst blir lägre (och absolut inte högre, Gud förbjude!). Det sägs att modéindustrin spelar en stor roll för ätstörningars existens... njaaaa... marginellt skulle jag vilja påstå. Jag tror man påverkas, absolut, men inte att det är en vanlig orsak till att man utvecklar ätstörningar. Jag vågar påstå att ingen med anorexi slutar banta efter några kilo, man fortsätter, blir allt magrare och till slut, i värsta fall, så dör man. Ett utdraget självmord. Att vara smal räcker inte. Man förtjänar INGENTING. Man kan dessutom inte se hur mager man är för man förlorar förmågan att se sin kropp som en helhet och får en bristande kroppsuppfattning.
I höstas hade jag normalvikt och mådde så otroligt dåligt över min kropp. Jag grät mig till sömns och grät när jag vaknade på morgnarna. Hos min terapeut fick jag aldrig tillfälle att ventilera mina tankar, mitt missnöje. Det blev bara värre och värre. Detta irriterar mig idag. Och samtidigt inser jag att jag har mig själv att skylla, i alla fall delvis, för jag var inte helt ärlig mot henne. Men det är svårt att alltid själv veta vad man behöver för stöd och alltså krävde jag inte något. Nu är jag, pga de jobbiga känslor jag kände då, rädd för att återgå till normalvikten.
Jag ansåg att alla andra var så fina i sin normalvikt, men inte jag. Jag minns den klumpiga känslan, känslan av att vara oattraktiv (inte för att jag känner mig speciellt attraktiv nu heller...). Att ta på sig kläder var en fruktansvärd plåga, för att inte tala om att duscha! Usch...
Men hörni, hur FAAN (ursäkta) kan man känna sig fet och ful vid en helt normal vikt?! Det är ju HELT SJUKT! Det är det verkligen. Och varför bryr jag mig? Varför kan jag inte se till kroppens bästa och invänta det psykiska välmåendet? Varför tror jag att en viktuppgång sker över en natt och att alla automatiskt då tror att jag mår bättre, ställer en massa krav på mig helt plötsligt och ger mig komplimanger för min kropp (vilket jag hatar att få oavsett om jag har normal- eller undervikt).
Jag står inte ut hur jag än har det, hur jag än ser ut..! Men jag vill på ett sätt bara ha "skiten" (viktuppgången) gjord. Jag vill tamefan bara ACCEPTERA att jag MÅSTE uppnå min kropps normalvikt för att kunna leva ett fullgott, lyckligt liv. Så som jag har det nu; hallå, det fattar ju vem som helst att det kommer inte hålla länge till. Jag orkar ju INGENTING. Förutom hets, för det orkar man ju av nån konstig anledning alltid. Hetsat hela eftermiddagen... bar ut och slängde runt 4 kg kräk tidigare... (trodde aldrig jag skulle skriva det... förlåt!).
MEN, vet ni? Nu har jag ätit ett ordentligt kvällsmål och känner mig så jäkla stolt över att jag lyckats med det! Och jag har klarat mig igenom flera ordentliga måltider den senaste tiden och det GLÄDER mig... så himla mycket!
Äsch nu ska jag sluta innan jag tröttar ut er fullständigt. Det är bara så mycket grubblerier kring vikt och identitet i mig hjärna just nu så jag var tvungen att skriva av mig. Ta hand om er, ni betyder mycket för mig!
Varför spelar vikten en så stor roll i mitt liv? Det är precis som att hela mitt värde ligger i siffran, att den är låg och helst blir lägre (och absolut inte högre, Gud förbjude!). Det sägs att modéindustrin spelar en stor roll för ätstörningars existens... njaaaa... marginellt skulle jag vilja påstå. Jag tror man påverkas, absolut, men inte att det är en vanlig orsak till att man utvecklar ätstörningar. Jag vågar påstå att ingen med anorexi slutar banta efter några kilo, man fortsätter, blir allt magrare och till slut, i värsta fall, så dör man. Ett utdraget självmord. Att vara smal räcker inte. Man förtjänar INGENTING. Man kan dessutom inte se hur mager man är för man förlorar förmågan att se sin kropp som en helhet och får en bristande kroppsuppfattning.
I höstas hade jag normalvikt och mådde så otroligt dåligt över min kropp. Jag grät mig till sömns och grät när jag vaknade på morgnarna. Hos min terapeut fick jag aldrig tillfälle att ventilera mina tankar, mitt missnöje. Det blev bara värre och värre. Detta irriterar mig idag. Och samtidigt inser jag att jag har mig själv att skylla, i alla fall delvis, för jag var inte helt ärlig mot henne. Men det är svårt att alltid själv veta vad man behöver för stöd och alltså krävde jag inte något. Nu är jag, pga de jobbiga känslor jag kände då, rädd för att återgå till normalvikten.
Jag ansåg att alla andra var så fina i sin normalvikt, men inte jag. Jag minns den klumpiga känslan, känslan av att vara oattraktiv (inte för att jag känner mig speciellt attraktiv nu heller...). Att ta på sig kläder var en fruktansvärd plåga, för att inte tala om att duscha! Usch...
Men hörni, hur FAAN (ursäkta) kan man känna sig fet och ful vid en helt normal vikt?! Det är ju HELT SJUKT! Det är det verkligen. Och varför bryr jag mig? Varför kan jag inte se till kroppens bästa och invänta det psykiska välmåendet? Varför tror jag att en viktuppgång sker över en natt och att alla automatiskt då tror att jag mår bättre, ställer en massa krav på mig helt plötsligt och ger mig komplimanger för min kropp (vilket jag hatar att få oavsett om jag har normal- eller undervikt).
Jag står inte ut hur jag än har det, hur jag än ser ut..! Men jag vill på ett sätt bara ha "skiten" (viktuppgången) gjord. Jag vill tamefan bara ACCEPTERA att jag MÅSTE uppnå min kropps normalvikt för att kunna leva ett fullgott, lyckligt liv. Så som jag har det nu; hallå, det fattar ju vem som helst att det kommer inte hålla länge till. Jag orkar ju INGENTING. Förutom hets, för det orkar man ju av nån konstig anledning alltid. Hetsat hela eftermiddagen... bar ut och slängde runt 4 kg kräk tidigare... (trodde aldrig jag skulle skriva det... förlåt!).
MEN, vet ni? Nu har jag ätit ett ordentligt kvällsmål och känner mig så jäkla stolt över att jag lyckats med det! Och jag har klarat mig igenom flera ordentliga måltider den senaste tiden och det GLÄDER mig... så himla mycket!
Äsch nu ska jag sluta innan jag tröttar ut er fullständigt. Det är bara så mycket grubblerier kring vikt och identitet i mig hjärna just nu så jag var tvungen att skriva av mig. Ta hand om er, ni betyder mycket för mig!
Jag är vem?
Kan varmt rekommendera ett av dagens inlägg hos DENNA tjej. Hon fick en fråga av sin psykolog som vi alla egentligen kanske borde ställa oss och det rör vår identitet. Jag pratade med en av mina kollegor idag och sa till honom att "Det är så lätt när man haft ätstörningar i många år att man inte riktigt vet vem man är. Man har liksom tappat bort sig själv och ätstörningen har tagit den platsen. Jag vet inte vem jag är utan min ätstörning, jag gömmer mig bakom den och jag känner tvivel att jag är värd något utan den."
För faktiskt, hade jag haft en stark självkänsla, tyckt om mig själv, värnat om MIG, och känt att jag duger PRECIS SOM JAG ÄR, då hade jag inte utvecklat denna destruktiva sjukdom. Och DET vet jag med SÄKERHET när jag ser tillbaka på varför jag fick ätstörningar.
Och nånstans i mitt medvetande har jag ju kvar den tjejen, men vill jag ha henne tillbaka? Kanske behöver jag inte ens ställa den frågan. Nej, det behöver jag faktiskt inte! För i min värld är jag nån helt annan idag, en tjej som kommer komma fram ur den här sjukdomen med många värdefulla erfarenheter och kunna leva ett väldigt, väldigt rikt liv.
För faktiskt, hade jag haft en stark självkänsla, tyckt om mig själv, värnat om MIG, och känt att jag duger PRECIS SOM JAG ÄR, då hade jag inte utvecklat denna destruktiva sjukdom. Och DET vet jag med SÄKERHET när jag ser tillbaka på varför jag fick ätstörningar.
Och nånstans i mitt medvetande har jag ju kvar den tjejen, men vill jag ha henne tillbaka? Kanske behöver jag inte ens ställa den frågan. Nej, det behöver jag faktiskt inte! För i min värld är jag nån helt annan idag, en tjej som kommer komma fram ur den här sjukdomen med många värdefulla erfarenheter och kunna leva ett väldigt, väldigt rikt liv.
Melankoliska kvällstankar
Ett rejält oväder har dragit in nu ikväll över den lilla orten där jag bor. Det spöregnar och åskar. Ikväll är jag själv, sambon är iväg på "uppdrag". Jag har småhetsat (EFTER min kvällsmat såklart) och ligger nu och oroar mig för jobbet imorgon.
Vet inte varför jag ofta på kvällen faller in i oro över morgondagen. Mycket har det nog att göra med att jag är känslig för stress, orolig över krav som ställs på mig och att jag inte ska klara att leva upp till dessa. Känner mig urbota löjlig som tänker så och undrar när den här osäkerheten tog sin början? Fanns den innan min ätstörning, eller är den ett resultat av min ätstörning?
"Your genes loads the gun, but environment pulls the trigger" är en mening jag hört nånstans och den tror jag på efter att i åratal ha funderat över ätstörningar och dess ursprung. Både arv och miljö spelar alltså in enligt mig. Finns många likheter i känslighet osv hos oss som drabbas av ätstörningar, och sedan har livet utsatt oss för olika saker som på något sätt gjort att vår ätstörning utlösts.
Egentligen så är det ju rätt lönlöst kanske, att fundera så här över VARFÖR något blivit som det blivit. Men på ett sätt är det också intressant och lärorikt. Tycker jag i alla fall.
Ah men NI!
Men hörni, hur goa är ni egentligen?! Fy fasen vad glad jag blev när jag loggade in nu och såg era kommentarer! :D Och till dig Helen som läser min blogg och kan finna stöd och styrka i det, tack för att du finns och berättar det och ge ALDRIG upp. Vi är så mycket, mycket mer än nån jäkla sjukdom!
Idag har jag än så länge sovit bort dagen och vet ni? Det FÅR jag, det BEHÖVER jag och det är SÅ skönt.
Förutom att jag gått 200 meter (haha) med hunden och ätit, såklart!
Idag har jag än så länge sovit bort dagen och vet ni? Det FÅR jag, det BEHÖVER jag och det är SÅ skönt.
Förutom att jag gått 200 meter (haha) med hunden och ätit, såklart!
Godmorgon
Åh vet ni, jag klarade av att inte falla för ätstörningen igår och åt ett ORDENTLIGT kvällsmål istället. Yes! Och min kropp behövde det, jag börjar bli bättre på att lyssna av och faktiskt följa DEN istället för ätstörningsmonstret.
Och idag känns det tusen ggr bättre att jag gjorde det valet. Tack Lisa och Ida för er omtanke, ni hjälper mer än vad ni tror allaredan. Nu sitter jag i soffan, har nyss ätit frukost (tänker inte släppa den vanan!), ser en ny morgon gry.
Inatt har jag drömt mardrömmar som bara den! Skyller på antideppen:) Men det är helt klart mycket som surrar i huvudet just nu. Verkar som att mycket bearbetas under natten.
Nähä! Nu vaknade vår hund, får väl gå ut så hon får göra sina behov (på helgen brukar jag försöka ta ett större ansvar för henne än i veckorna då hon alltid är med sambon på jobbet, för att jag inte mår bra... men snart är det förhoppningsvis ändring på det!)
Ha en fin söndag, kram
Och idag känns det tusen ggr bättre att jag gjorde det valet. Tack Lisa och Ida för er omtanke, ni hjälper mer än vad ni tror allaredan. Nu sitter jag i soffan, har nyss ätit frukost (tänker inte släppa den vanan!), ser en ny morgon gry.
Inatt har jag drömt mardrömmar som bara den! Skyller på antideppen:) Men det är helt klart mycket som surrar i huvudet just nu. Verkar som att mycket bearbetas under natten.
Nähä! Nu vaknade vår hund, får väl gå ut så hon får göra sina behov (på helgen brukar jag försöka ta ett större ansvar för henne än i veckorna då hon alltid är med sambon på jobbet, för att jag inte mår bra... men snart är det förhoppningsvis ändring på det!)
Ha en fin söndag, kram
Cravings
Åhh jag vill verkligen vräka allt jag kommer över nu... VILL VILL VILL!
Kladdkaka m grädde, smulpaj m vaniljsås, pasta m smör, lasagne....ahhhhh...helst mackor m smör också men kan inte få upp det så lätt. Låter grymt allt när jag skriver ut det så här..
Undra om jag klarar vänta till imon? Hetsar jag ikväll kan jag inte kräkas efteråt för sambon är hemma... vilket kanske är tur... fattar inte, jag har ju ätit mina mål idag. Ändå är hetslusten så stark! GE MIG!
Har haft en tjockkänsla hela dagen idag, vågen säger samma vikt som vanligt, så känslan ljuger men den irriterar likväl och förbryllar mig. hur kan man känna sig tjock när man inte är det och hur kan man tro att man går upp tip kilo bara av en normal portion mat? För att sen hetsa som att det inte finns en morgondag. Jag blir så trött på ätstörningen, på att va hungrig, på att va proppmätt, på att svälta, på att hetsa, på att spy, på att vara rastlös, på att alltid vilja vara ensam.
Just nu irriterar jag mig på sambon i soffan bredvid. Han HINDRAR mig i min ätstörning, han är ivägen. Jag vill va själv med maten....NU!
Kladdkaka m grädde, smulpaj m vaniljsås, pasta m smör, lasagne....ahhhhh...helst mackor m smör också men kan inte få upp det så lätt. Låter grymt allt när jag skriver ut det så här..
Undra om jag klarar vänta till imon? Hetsar jag ikväll kan jag inte kräkas efteråt för sambon är hemma... vilket kanske är tur... fattar inte, jag har ju ätit mina mål idag. Ändå är hetslusten så stark! GE MIG!
Har haft en tjockkänsla hela dagen idag, vågen säger samma vikt som vanligt, så känslan ljuger men den irriterar likväl och förbryllar mig. hur kan man känna sig tjock när man inte är det och hur kan man tro att man går upp tip kilo bara av en normal portion mat? För att sen hetsa som att det inte finns en morgondag. Jag blir så trött på ätstörningen, på att va hungrig, på att va proppmätt, på att svälta, på att hetsa, på att spy, på att vara rastlös, på att alltid vilja vara ensam.
Just nu irriterar jag mig på sambon i soffan bredvid. Han HINDRAR mig i min ätstörning, han är ivägen. Jag vill va själv med maten....NU!
Lördag
Nyss kom jag och killen hem efter en lång tur på motorcykeln. Det var jättehärligt, vi åkte bland annat genom Svenljunga, Åkulla bokskogar och något som hette Öströö fårfarm och kikade. Det var fina motorcykelvägar.
Men sista biten av turen blev jag SÅ trött och nu när jag sitter här i soffan känner jag mig nästan lite sjuk. Maten har gått helt ok idag, har precis ätit mellanmål. Men shit vad jobbigt det är... det är slitigt rent ut sagt! Tänk om det bara kunde flyta på... när tappade jag en så grundläggande kunskap som normalt, okomplicerat ätande? Tugga och svälj utan ångest, hur svårt kan det vara?!
Just nu håller jag på att läsa boken "Mattillåtet" av Gisela van der Ster igen. Den är så otroligt bra och en bok som vi med ätstörningar verkligen kan ha nytta av att läsa flera gånger om!
Imorgon ska sambon iväg, ska bli skönt för jag saknar att hetsa just nu. Why.. hur kan maten ha sån makt över mig? Samtidigt känns det verkligen som att det ger mig nåt. Som att jag VILL ha det så. Men försöker tänka att det är ätstörningen som försöker påverka mig att känna så.. att jag inte klarar leva utan honom, monstret.
Nu ska jag kika in till er, underbara ni.
Men sista biten av turen blev jag SÅ trött och nu när jag sitter här i soffan känner jag mig nästan lite sjuk. Maten har gått helt ok idag, har precis ätit mellanmål. Men shit vad jobbigt det är... det är slitigt rent ut sagt! Tänk om det bara kunde flyta på... när tappade jag en så grundläggande kunskap som normalt, okomplicerat ätande? Tugga och svälj utan ångest, hur svårt kan det vara?!
Just nu håller jag på att läsa boken "Mattillåtet" av Gisela van der Ster igen. Den är så otroligt bra och en bok som vi med ätstörningar verkligen kan ha nytta av att läsa flera gånger om!
Imorgon ska sambon iväg, ska bli skönt för jag saknar att hetsa just nu. Why.. hur kan maten ha sån makt över mig? Samtidigt känns det verkligen som att det ger mig nåt. Som att jag VILL ha det så. Men försöker tänka att det är ätstörningen som försöker påverka mig att känna så.. att jag inte klarar leva utan honom, monstret.
Nu ska jag kika in till er, underbara ni.
Förresten!
Blev visst två snabba inlägg på raken haha. Ville bara berätta för er att jag beställde en bok på adlibris.com innan efter att jag såg Malou von Sivers intervjua en kvinna i sitt program Efter Tio i förmiddags. Kvinnan heter Nina Muhonen och blev, efter ett dyk i en sjö vid 17 års ålder, totalförlamad från nacken och nedåt. Hon har i boken "Bara jag kommer hem" skrivit om sin krisbearbetning och om den långa vägen tillbaka till ett värdefullt liv. Boken ska enligt Adlibris också vara "en rörande livsberättelse om kampen för att överleva en livskatastrof och om att välja livet".
Klarade det!
Åh vad jag är stolt! Har precis ätit (och behållit såklart) eftermiddagsmellanmål!! INTE hetsat... åhhh..! Innan jag klarade av att göra det ringde jag sambon på jobbet för att han skulle ta min sida i kampen mot ästörningsmonstret när det gällde mellanmål eller inte mellanmål. Han sa "du har inget val, du SKA äta, ta gärna lite extra när du ändå är igång" haha! På något vis räcker inte bara mitt ord mot monstrets ännu. Men snart kommer det göra det, det känner jag på mig.
Hah!
Hah!
...
Idag har jag varit på gruppterapi (efter någon session hets och spy hemma innan..). Idag la jag korten på borden i gruppen också och herregud..vilket gensvar jag fick! En av tjejerna messade mig nyss och tackade mig för att jag berättade och sa att jag fått henne att vakna till och vilja kämpa hårdare. Fasen vad bra det känns, tänk att vi kan stötta varandra i att må bättre. Blev så lycklig när hon messade så..
Jag berättade alltså för gruppen om min ätstörning och att jag nu börjat använda mindfullness-färdigheten "beskriva". Jag försöker att (utan att värdera) beskriva min ätstörning för mig själv, vad den ger mig, varför jag gör de tvång jag gör med hetssessionerna osv osv. Allt för att försöka se klart på min situation och liksom få en utanför-upplevelse av det hela. Jag hoppas att detta är ännu ett steg i rätt riktning, även om det känns som jag tassar på tå. Men jag ska INTE klandra mig själv, det blir inte bättre av det. Tvärtom.
Nu ligger jag redan i min säng. Har rullat ner så det är mörkt i rummet. Vilar efter en lång, varm dusch. Försöker bara samla mina tankar på något sätt. Jag är galet trött..
Jag berättade alltså för gruppen om min ätstörning och att jag nu börjat använda mindfullness-färdigheten "beskriva". Jag försöker att (utan att värdera) beskriva min ätstörning för mig själv, vad den ger mig, varför jag gör de tvång jag gör med hetssessionerna osv osv. Allt för att försöka se klart på min situation och liksom få en utanför-upplevelse av det hela. Jag hoppas att detta är ännu ett steg i rätt riktning, även om det känns som jag tassar på tå. Men jag ska INTE klandra mig själv, det blir inte bättre av det. Tvärtom.
Nu ligger jag redan i min säng. Har rullat ner så det är mörkt i rummet. Vilar efter en lång, varm dusch. Försöker bara samla mina tankar på något sätt. Jag är galet trött..
Att vara i ett förhållande när man har ätstörningar
Först, tack som *piiiiiiip* för era kommentarer till min bekännelse igår. Ni är underbara. Jag känner ett sånt stöd så det är otroligt..!
Jag har fått en del frågor kring min sambo och hur han/vi hanterar min ätstörning. Bland annat du "Ella" och likadant Sofie. Blir rörd av era erfarenheter och visst, det ÄR inte lätt att leva i ett förhållande samtidigt som man lider av ätstörningar!
Jag har ända sedan början av vårt förhållande (3 år) varit mer eller mindre öppen om mina problem. Berättade det redan första kvällen då han bjöd på middag och jag satt med ätstörningen vid bordet och kände mig helt panikslagen...
Nu det senaste året har jag t o m berättat detaljer kring att jag hetsar (samt att jag spyr), vad jag hetsar och vart jag gör det (t ex i bilen på väg hem fr jobbet, samt i vårt hem). För mig har det varit en oerhörd lättnad! Jag kan förstå om man inte vågar berätta för sin kille, men samtidigt tror jag att det underlättar att man faktiskt gör det. Är det ni två mot världen, så KAN han ta det! För min egen del brottas jag med jättejobbiga känslor om jag inte kan prata om detta som är mitt innersta bekymmer just nu. Och älskar man varandra så ska det, i min värld, mer till än själva AVSLÖJANDET för att förhållandet ska gå åt skogen.
En sak som varit viktig för vårt förhållande är att min sambo har gått i familjeterapi för att lära sig hantera mina känslor och bemöta mig i min sjukdom. Han har fått lära sig bl a att validera mig, att berömma mig, att ställa frågor på ett avväpnande sätt (ej attackerande).
Jag ser också till att försöka mitt bästa att berätta när något trycker mig, t ex om han börjar smeka mig och visa att han vill ha sex, när jag bara känner NEEEEEEJ! Då säger jag: "Jag måste berätta en sak för dig, just nu mår jag inte speciellt bra. Ätstörningen gör att jag mår jätte, JÄTTEdåligt i min kropp. Att ha sex nu skulle vara väldigt svårt för mig. jag försöker göra mitt bästa för att tankarna och känslorna över kroppen ska försvinna, för jag älskar dig och vill så gärna vara nära dig". När vi pratar om det så löser det sig och klart han förstår och inte vill tvinga mig till sex om han märker att jag inte vill/njuter av det.
Ofta försöker vi visa tillgivenhet på andra sätt, att kramas mycket, säga att vi älskar varandra osv.
Men visst, det är skittufft oftast, för vardagen kan bli jättekomplicerad. Han får t ex ta med sig bröd och skorpor till jobbet för att jag inte ska hetsa och slänga det! Haha... usch... jag bryter ihop när han lagar mat ibland, samt att jag avskärmar mig och ibland gör ätstörningen att jag bara känner att han är ivägen! Jag följer heller sällan med och dansar nuförtiden (vilket han saknar jättemycket) osv. Han anser att vi lever två separata liv och att ätstörningen hindrar vårt förhållande från att utvecklas (få barn, skaffa hus mm). Tufft att höra, men jag vet ju att det är så.
Jaja, det var en del om det... fråga gärna mer om ni undrar något.
Jag har fått en del frågor kring min sambo och hur han/vi hanterar min ätstörning. Bland annat du "Ella" och likadant Sofie. Blir rörd av era erfarenheter och visst, det ÄR inte lätt att leva i ett förhållande samtidigt som man lider av ätstörningar!
Jag har ända sedan början av vårt förhållande (3 år) varit mer eller mindre öppen om mina problem. Berättade det redan första kvällen då han bjöd på middag och jag satt med ätstörningen vid bordet och kände mig helt panikslagen...
Nu det senaste året har jag t o m berättat detaljer kring att jag hetsar (samt att jag spyr), vad jag hetsar och vart jag gör det (t ex i bilen på väg hem fr jobbet, samt i vårt hem). För mig har det varit en oerhörd lättnad! Jag kan förstå om man inte vågar berätta för sin kille, men samtidigt tror jag att det underlättar att man faktiskt gör det. Är det ni två mot världen, så KAN han ta det! För min egen del brottas jag med jättejobbiga känslor om jag inte kan prata om detta som är mitt innersta bekymmer just nu. Och älskar man varandra så ska det, i min värld, mer till än själva AVSLÖJANDET för att förhållandet ska gå åt skogen.
En sak som varit viktig för vårt förhållande är att min sambo har gått i familjeterapi för att lära sig hantera mina känslor och bemöta mig i min sjukdom. Han har fått lära sig bl a att validera mig, att berömma mig, att ställa frågor på ett avväpnande sätt (ej attackerande).
Jag ser också till att försöka mitt bästa att berätta när något trycker mig, t ex om han börjar smeka mig och visa att han vill ha sex, när jag bara känner NEEEEEEJ! Då säger jag: "Jag måste berätta en sak för dig, just nu mår jag inte speciellt bra. Ätstörningen gör att jag mår jätte, JÄTTEdåligt i min kropp. Att ha sex nu skulle vara väldigt svårt för mig. jag försöker göra mitt bästa för att tankarna och känslorna över kroppen ska försvinna, för jag älskar dig och vill så gärna vara nära dig". När vi pratar om det så löser det sig och klart han förstår och inte vill tvinga mig till sex om han märker att jag inte vill/njuter av det.
Ofta försöker vi visa tillgivenhet på andra sätt, att kramas mycket, säga att vi älskar varandra osv.
Men visst, det är skittufft oftast, för vardagen kan bli jättekomplicerad. Han får t ex ta med sig bröd och skorpor till jobbet för att jag inte ska hetsa och slänga det! Haha... usch... jag bryter ihop när han lagar mat ibland, samt att jag avskärmar mig och ibland gör ätstörningen att jag bara känner att han är ivägen! Jag följer heller sällan med och dansar nuförtiden (vilket han saknar jättemycket) osv. Han anser att vi lever två separata liv och att ätstörningen hindrar vårt förhållande från att utvecklas (få barn, skaffa hus mm). Tufft att höra, men jag vet ju att det är så.
Jaja, det var en del om det... fråga gärna mer om ni undrar något.
Bekännelse
Min ätstörning går verkligen fram och tillbaka, och upp och ner. Det kan säkert ni läsare märka. Ibland är jag sjukt motiverad att bli frisk och ibland är jag som uppslukad av sjukdomen. Just nu är det det sistnämnda.
Även att jag sliter med mina frukostar och kvällsmål just nu (vilka jag kommer hålla i om jag så ska gå av på mitten!) så måste jag bekänna att de flesta timmar däremellan spenderar jag med att planera, köpa och genomföra hets och kräk. Idag har jag haft 5 "sessioner". Det är välplanerat, nästan som gjort av en fullkomlig regissör. Jag ljuger t o m på jobbet för att kunna åka hem och hetsa och kräkas tidigare än jag egentligen slutar jobba!
På något sätt tycker jag det är fruktansvärt jobbigt, självklart gör jag det. Men just nu är jag inne i äs-bubblan som omsluter mig och mina sessioner får mig så himla avslappnad. Jag har pratat med min terapeut om det. Sagt att hets och kräk ger mig så oerhört mycket på kort sikt. Det är: gott, "förbjudet", tar bort min ångest, hjälper mig fördriva tid, får mig att slippa ta ansvar för annat osv. Vi har givetvis kontrat detta med att diskutera de fruktansvärda konsekvenserna på lång sikt. Meningen är såklart att dessa med tiden ska nå fram till mig och få mig motiverad att välja en annan väg.
I början av min ätstörning var det mer så att hets var något som "bara kom", jag var helt i våldet på hetsen och kunde inte hindra mig i allt jag vräkte i mig. Så försökte jag kräkas i ren panik, vilket självklart inte gick eftersom jag inte planerat så jag fått i mig vätska osv under hetsens gång. Jag var som i trans.
Nu är jag också som i trans, men har mer "kontroll" över förloppet (fast jag egentligen såklart inte har någon kontroll alls på ett sätt). Det är planerat vad jag ska köpa, vad jag ska äta, att jag ska spy, vad jag ska dricka osv. Jag undviker toaletten utan föredrar att spy i påsar så jag ser hur mycket som kommit upp (det låter HELT FÖRBANNAT SJUKT när jag skriver upp det så här, och det är det ju också..). Men likväl är det sant! Sen slänger jag påsarna innan sambon kommer hem. Städar och diskar, fräschar till mig och sen är det som att inget har hänt när han kommer hem... snacka om skådespel!
Jag skriver det här för att jag börjat känna för er. Er som jag följer dagligen och som följer mig. Jag vill berätta hur det verkligen ligger till och jag hoppas att ni inte känner besvikelse, men jag är sjukare än någonsin på många sätt. SAMTIDIGT som jag skaffat mig mycket verktyg som jag ändå tror är början till slutet av min ätstörning. Jag HOPPAS det iaf och jag hoppas att mina nya tag med terapi, samt mer ordentliga måltider är en del av slutet på ätstörningen.
Tack för att ni läst... Ikväll ska jag och killen på bio; Pirates of the Caribbean. Hoppas jag inte somnar i salongen.
Även att jag sliter med mina frukostar och kvällsmål just nu (vilka jag kommer hålla i om jag så ska gå av på mitten!) så måste jag bekänna att de flesta timmar däremellan spenderar jag med att planera, köpa och genomföra hets och kräk. Idag har jag haft 5 "sessioner". Det är välplanerat, nästan som gjort av en fullkomlig regissör. Jag ljuger t o m på jobbet för att kunna åka hem och hetsa och kräkas tidigare än jag egentligen slutar jobba!
På något sätt tycker jag det är fruktansvärt jobbigt, självklart gör jag det. Men just nu är jag inne i äs-bubblan som omsluter mig och mina sessioner får mig så himla avslappnad. Jag har pratat med min terapeut om det. Sagt att hets och kräk ger mig så oerhört mycket på kort sikt. Det är: gott, "förbjudet", tar bort min ångest, hjälper mig fördriva tid, får mig att slippa ta ansvar för annat osv. Vi har givetvis kontrat detta med att diskutera de fruktansvärda konsekvenserna på lång sikt. Meningen är såklart att dessa med tiden ska nå fram till mig och få mig motiverad att välja en annan väg.
I början av min ätstörning var det mer så att hets var något som "bara kom", jag var helt i våldet på hetsen och kunde inte hindra mig i allt jag vräkte i mig. Så försökte jag kräkas i ren panik, vilket självklart inte gick eftersom jag inte planerat så jag fått i mig vätska osv under hetsens gång. Jag var som i trans.
Nu är jag också som i trans, men har mer "kontroll" över förloppet (fast jag egentligen såklart inte har någon kontroll alls på ett sätt). Det är planerat vad jag ska köpa, vad jag ska äta, att jag ska spy, vad jag ska dricka osv. Jag undviker toaletten utan föredrar att spy i påsar så jag ser hur mycket som kommit upp (det låter HELT FÖRBANNAT SJUKT när jag skriver upp det så här, och det är det ju också..). Men likväl är det sant! Sen slänger jag påsarna innan sambon kommer hem. Städar och diskar, fräschar till mig och sen är det som att inget har hänt när han kommer hem... snacka om skådespel!
Jag skriver det här för att jag börjat känna för er. Er som jag följer dagligen och som följer mig. Jag vill berätta hur det verkligen ligger till och jag hoppas att ni inte känner besvikelse, men jag är sjukare än någonsin på många sätt. SAMTIDIGT som jag skaffat mig mycket verktyg som jag ändå tror är början till slutet av min ätstörning. Jag HOPPAS det iaf och jag hoppas att mina nya tag med terapi, samt mer ordentliga måltider är en del av slutet på ätstörningen.
Tack för att ni läst... Ikväll ska jag och killen på bio; Pirates of the Caribbean. Hoppas jag inte somnar i salongen.
Vad hände?
Jag gick från att må skitbra från morgonen (åt min förstärkta frukost även idag). Mådde fint på jobbet och hos terapeuten. Men detta förbyttes i världens ångest när jag kom hem. Sambon var dessutom hemma när jag kom hem=ännu ett stressmoment.
Men vänta, jag har ju hetsat idag också... japp... tre omgångar. Massa kladdkaka och grädde. Men sen bröt jag. Åkte på terapi, kände det som att jag mådde kanon och åt vanligt efteråt plus en Daimstrut på det. Sen var det kört! Sen var alla tankar och känslor igång på högtryck. Och sambon bemötte min ångest med tystnad=TRIGGER! Åh... jag försöker verkligen hantera hur han agerar och reagerar, men när ångesten kommit upp i en viss nivå så löper det amok fullständigt!
Jag försöker beskriva för mig själv att jag INTE är misslyckad som känner alla dessa känslor, men det är svårt! Dessutom har jag inga känslor över som räcker till min sambo. Det är som att jag inte kan känna kärlek, längtan, glädje och lust längre... och detta gör mig grymt förvirrad, och ledsen. Jag vet att det är min kropp som inte prioriterar dessa känslolägena just nu och hormonerna förmodligen är rent åt fanders i mig. Men det tynger mig oerhört. Nu klarar jag knappt ens ha sex för husfridens skull. Är för trött, för orolig, för mager, för ful... helt fel!
Och du ätstörningsmonstret? Fuck you! Orkar faaan inte med dig mer idag! Stick och brinn!
Men vänta, jag har ju hetsat idag också... japp... tre omgångar. Massa kladdkaka och grädde. Men sen bröt jag. Åkte på terapi, kände det som att jag mådde kanon och åt vanligt efteråt plus en Daimstrut på det. Sen var det kört! Sen var alla tankar och känslor igång på högtryck. Och sambon bemötte min ångest med tystnad=TRIGGER! Åh... jag försöker verkligen hantera hur han agerar och reagerar, men när ångesten kommit upp i en viss nivå så löper det amok fullständigt!
Jag försöker beskriva för mig själv att jag INTE är misslyckad som känner alla dessa känslor, men det är svårt! Dessutom har jag inga känslor över som räcker till min sambo. Det är som att jag inte kan känna kärlek, längtan, glädje och lust längre... och detta gör mig grymt förvirrad, och ledsen. Jag vet att det är min kropp som inte prioriterar dessa känslolägena just nu och hormonerna förmodligen är rent åt fanders i mig. Men det tynger mig oerhört. Nu klarar jag knappt ens ha sex för husfridens skull. Är för trött, för orolig, för mager, för ful... helt fel!
Och du ätstörningsmonstret? Fuck you! Orkar faaan inte med dig mer idag! Stick och brinn!
ÅNGEST
Åhhh har sån jävla ångest just nu!!!! Återkommer senare med ett inlägg om dagen, som faktiskt har varit bra. Men faaaaaaaaaan vilken jävla ångest jag har just nu!!!! *hyperventilerar*
Kväll
Jaha då är snart den här dagen till ända. Den har innehållit (förutom utökad frukost): jobb, matlagning, hets (5 omgångar!), 1 timmes sömn/vila, dusch, diskning, utökat kvällsmål(!), internetsurfande. Nåt sånt. Nu är jag mest trött.
Trött trött trött. På västfronten intet nytt med andra ord...:) Är alltid, och då menar jag verkligen ALLTID, trött. Det är nog kroniskt. Måste vara nån bakterie som smittat mig :) Näää då, men jag grubblar mycket, tänker... funderar... det tar på krafterna förutom allt annat självdestruktivt i mitt liv som jag sysselsätter mig med.
Trött trött trött. På västfronten intet nytt med andra ord...:) Är alltid, och då menar jag verkligen ALLTID, trött. Det är nog kroniskt. Måste vara nån bakterie som smittat mig :) Näää då, men jag grubblar mycket, tänker... funderar... det tar på krafterna förutom allt annat självdestruktivt i mitt liv som jag sysselsätter mig med.
Frukost
Jag klarade det! Jag klarade att utöka min frukost idag!!! Fy fan vad glad jag är:) Känns som en stor, stor seger för mig.
Nu ni tjejer, nu är jag på gång på allvar!
Nu ni tjejer, nu är jag på gång på allvar!
Youtube
Ibland roar jag mig på Youtube. Finns mycket om ätstörningar och en ny favorit för mig är programmet Intervention. Det handlar om personer med ätstörningar och andra missbruk som gått med på att vara med i, vad de tror är, dokumentärer om missbruk. Men i själva verket kommer deras nära och kära göra en intervention, med förhoppningen att de ska gå i behandling för sina problem. Några avsnitt jag sett är Amy P, Jessie och Salina.
Så om du, liksom jag, är intresserad av att ta del av andras historia med missbruk så surfa in på Youtube och sök på "intervention amy p", "intervention bulimi" eller någon av de andra. Intressant enl mig. Såg gärna vad du tycker om du sedan sett något avsnitt. De är rätt så "brutala", nakna och ärliga.
Gårdagen
Jodå, jag kom iväg till köpcentrumet A6 i Jönköping igår. Köpte två läppstift (Glimmer och Exit från MakeUpStore), lösögonfransar (Miss från MakeUpStore), foundation (Id Bare Minerals), en jumpsuit (BikBok), 2 bikiniöverdelar (H&M) och en bikinitrosa (JC). Gick och klämde på Carolina Gynnings senaste bok "Laura - flickan från havet", men blev inte den denna gång.
Och Ida; jag blev så inspirerad av din hårfix så jag köpte lite hårfärg och nu har jag en fin beigebrun ton i botten och ljusare längder. 
Har velat ha en sådan typ av hårfärg sedan det blev "inne" för ett tag sedan. Och det blev jättebra! :) (ser ut som på bilden ungefär). Tur att ni finns och inspirerar mig kära bloggvänner!
Och ännu en grej jag inspirerats av är att gå ut och äta lunch. Så, när det blev lunchtid tog jag mig i kragen och gick och köpte laxwraps. Åt och behöll! Åh vad bra jag kände mig sen, och jag fick kraft att ta ytterligare några varv i butikerna.
Nu ska jag fortsätta titta på Nyhetsmorgon. Gravida Tilde strålar, tycker jag.
Ensam
Känner mig väldigt ensam just nu. Har hetsat och spytt nu på morgonen (sambon jobbar fram till 12), innerst inne vill jag ha en förändring. MEN samtidigt blir jag förvirrad för det var ett aktivt val jag gjorde att hetsäta, det var alltså inte så att frukosten spårade ur eller något sådant. Det var inget som "bara hände".
Jag funderar på att åka till Jönköping och gå i affärer idag, för att vända dagen, se lite folk.. inte nödvändigtvis handla mycket! hehe:) Men jag behöver 2 läppstift och en foundation iaf. Och ett par nya lösögonfransar. Ja, en shoppingrunda får det definitivt bli!
Ha en skön helg, tack för att ni finns.
Jag funderar på att åka till Jönköping och gå i affärer idag, för att vända dagen, se lite folk.. inte nödvändigtvis handla mycket! hehe:) Men jag behöver 2 läppstift och en foundation iaf. Och ett par nya lösögonfransar. Ja, en shoppingrunda får det definitivt bli!
Ha en skön helg, tack för att ni finns.
Stolt
Ja ni, idag är jag faktiskt, hör och häpna, stolt över mig själv! Varför? Jo för jag tog mig till terapeuten trots extrem okoncentration och önskan om att skita i det.
Men shit vad bra att jag gick dit iaf, även om det blev ett rätt dåligt möte. Jobbig ångest, mycket känslor (frambringades av tystnad och min oförmåga att svara på frågor). Anni, jag läste ditt senaste inlägg och säger som du; jag kände mig som en dålig patient som endast svarade "jag vet inte" på det flesta av terapeutens frågor idag.
Jag blir riktigt irriterad på mig själv i såna lägen, känner en enorm skam och dömmer mig själv oerhört hårt för svackan jag befinner mig i.
Men vet ni vad jag vill nu? Jo, jag VILL ha en go helg. Så DET ska jag satsa på iaf!
Men shit vad bra att jag gick dit iaf, även om det blev ett rätt dåligt möte. Jobbig ångest, mycket känslor (frambringades av tystnad och min oförmåga att svara på frågor). Anni, jag läste ditt senaste inlägg och säger som du; jag kände mig som en dålig patient som endast svarade "jag vet inte" på det flesta av terapeutens frågor idag.
Jag blir riktigt irriterad på mig själv i såna lägen, känner en enorm skam och dömmer mig själv oerhört hårt för svackan jag befinner mig i.
Men vet ni vad jag vill nu? Jo, jag VILL ha en go helg. Så DET ska jag satsa på iaf!
Inatt...
Natten som gick var riktigt jobbig.. legat vaken större delen med sjukångest som jag kallar det.
Har fått såna ångesttillfällen några ggr tidigare och då beskrivit det som att jag kan "se klart" på min situation och sjukdom och helt enkelt FATTAR hur jäkla dåligt jag mår. Detta ger en extrem dödsångest och det är lätt att sticka iväg i självklanderi över att jag inte blivit frisk från ätstörningen. Även dåligt samvete mot sambon och andra nära och kära kommer också upp till ytan.
Usch vad läskigt det är. Men det ÄR trots allt känslor jag måste börja våga ta itu med för att komma vidare. Tror jag i alla fall!
Har fått såna ångesttillfällen några ggr tidigare och då beskrivit det som att jag kan "se klart" på min situation och sjukdom och helt enkelt FATTAR hur jäkla dåligt jag mår. Detta ger en extrem dödsångest och det är lätt att sticka iväg i självklanderi över att jag inte blivit frisk från ätstörningen. Även dåligt samvete mot sambon och andra nära och kära kommer också upp till ytan.
Usch vad läskigt det är. Men det ÄR trots allt känslor jag måste börja våga ta itu med för att komma vidare. Tror jag i alla fall!
Mackor
Så var snart ännu en dag till ända. Jag vaknade i morse med utspänd mage. Helt uppsvullen och med magsmärtor. Ajaj, det var inte skönt och paniken smög sig på. Som jag skrev igår så åt jag för lite till middagen igår kväll (pga tjockkänsla) och vad tror ni kom som ett brev på posten senare på kvällen???
SURPRISE! Överätning såklart. Mackor och skorpor med massa Bregott. Sen gick jag och la mig. Och ja, därav var magen inte den härligaste i morse. Tack och lov så försvann det onda under dagen idag och nu känns magen ok igen.
Men jag är trött... Jag är i äs våld, upplever jag det iaf. Tänker på gruppterapin imorgon, har en känsla av att inte orka, vill bara ääääta istället. Aaahhrrrrgggg....
Men nu ska jag först ta mig igenom denna dags minuter och inte vara så långt fram i tankarna redan!
SURPRISE! Överätning såklart. Mackor och skorpor med massa Bregott. Sen gick jag och la mig. Och ja, därav var magen inte den härligaste i morse. Tack och lov så försvann det onda under dagen idag och nu känns magen ok igen.
Men jag är trött... Jag är i äs våld, upplever jag det iaf. Tänker på gruppterapin imorgon, har en känsla av att inte orka, vill bara ääääta istället. Aaahhrrrrgggg....
Men nu ska jag först ta mig igenom denna dags minuter och inte vara så långt fram i tankarna redan!
Den underbara tjockkänslan
Usch vad tjockkänslan förstör för mig! Nu på kvällen blev det för mycket för mig och jag fick ett utbrott efter att vi grillat och ätit för en stund sedan.
Det har varit på gång hela eftermiddagen för hur jag än har försökt att "inte döma/värdera" (läxa i DBT till på torsdag) så har tjockkänslorna kommit tillbaka och de onda tankarna om min kropp likaså. Jag har ju haft en del äta och spy-omgångar under de senaste veckorna och dagarna och det sätter såklart sina spår både på måendet och kroppen. För att utmana dessa onda tankar har jag handlat tvärtemot känslan och ej hetsat/spytt idag, samt att jag haft bikini på mig hela eftermiddagen. Men nu vid middagen klarade jag inte fullfölja fullt ut. Och jag VET ju att det INTE gör det bättre, tvärtom ökar min sårbarhet och gjorde utbrottet ÄNNU värre. Stackars sambon..!
Tyvärr har min sambo fortfarande svårt i de stunderna som jag blir ilsk. Mitt behov just då är att han stöttar mig, INTE att han går undan och blir tyst och liksom klandrar mig i den tystnaden. Min ångest blir bara värre då... Det får mig att känna att den dag jag VERKLIGEN behöver (och kommer be om) stödet vid maten så kommer han inte klara det.
Fan också...
Men jag ska prata med honom om det. Jag förstår att det inte är lätt när jag vräker ur mig saker och river ner himmel och jord för till synes helt obegripliga saker för någon utan ätstörningar och depression.
Annars har jag varit duktig idag och jobbat med DBT:n inför torsdag, verkligen skrivit ner allt jag övat på. Gut!
Det har varit på gång hela eftermiddagen för hur jag än har försökt att "inte döma/värdera" (läxa i DBT till på torsdag) så har tjockkänslorna kommit tillbaka och de onda tankarna om min kropp likaså. Jag har ju haft en del äta och spy-omgångar under de senaste veckorna och dagarna och det sätter såklart sina spår både på måendet och kroppen. För att utmana dessa onda tankar har jag handlat tvärtemot känslan och ej hetsat/spytt idag, samt att jag haft bikini på mig hela eftermiddagen. Men nu vid middagen klarade jag inte fullfölja fullt ut. Och jag VET ju att det INTE gör det bättre, tvärtom ökar min sårbarhet och gjorde utbrottet ÄNNU värre. Stackars sambon..!
Tyvärr har min sambo fortfarande svårt i de stunderna som jag blir ilsk. Mitt behov just då är att han stöttar mig, INTE att han går undan och blir tyst och liksom klandrar mig i den tystnaden. Min ångest blir bara värre då... Det får mig att känna att den dag jag VERKLIGEN behöver (och kommer be om) stödet vid maten så kommer han inte klara det.
Fan också...
Men jag ska prata med honom om det. Jag förstår att det inte är lätt när jag vräker ur mig saker och river ner himmel och jord för till synes helt obegripliga saker för någon utan ätstörningar och depression.
Annars har jag varit duktig idag och jobbat med DBT:n inför torsdag, verkligen skrivit ner allt jag övat på. Gut!
Orkar inte
Ångesten trycker i bröstet, jag orkar snart inte mer. Kommer jag klara att ta mig ur den här mörka sjukdomen? Kommer jag någonsin bli bra?
Jag vet att det är så mycket upp till mig, men det känns liksom helt omöjligt att "skärpa till sig", "rycka upp sig", "ta tag i det". Varför går det bara inte??? VILL jag inte bli frisk då eller varför är det så?
Frågorna är många, men svaren känns inte lika många just nu tyvärr.
Är på jobbet, men känner bara att jag orkar inte.
Jag vet att det är så mycket upp till mig, men det känns liksom helt omöjligt att "skärpa till sig", "rycka upp sig", "ta tag i det". Varför går det bara inte??? VILL jag inte bli frisk då eller varför är det så?
Frågorna är många, men svaren känns inte lika många just nu tyvärr.
Är på jobbet, men känner bara att jag orkar inte.
Lördag
Snart kommer min älskling hem efter att ha varit iväg över natten. Jag är nedstämd idag (inte så konstigt iofs eftersom jag har en depression), men känner mest bara att jag vill ha förändring.
I DBT har vi i läxa till nästa gång att göra det som är effektivt i stunden och inte nedvärdera oss själva. Ska nog sätta mig med den lite sen och öva, öva, öva... det är väl den enda vägen ut ur den här onda cirkeln...
Jag ska också sola sen som vädret tillåter... försöka släppa svullenkänslan efter gårdagens hetsar och bara njuta av solens strålar. Det kan jag ju faktiskt få göra även om äs misshandlar mig inombords?
I DBT har vi i läxa till nästa gång att göra det som är effektivt i stunden och inte nedvärdera oss själva. Ska nog sätta mig med den lite sen och öva, öva, öva... det är väl den enda vägen ut ur den här onda cirkeln...
Jag ska också sola sen som vädret tillåter... försöka släppa svullenkänslan efter gårdagens hetsar och bara njuta av solens strålar. Det kan jag ju faktiskt få göra även om äs misshandlar mig inombords?
Det som är bortstädat finns inte...(?)
Så! Nu är köket rent och fräscht igen. Inget spår av den hets som varit. Poff! Väck!
Rastlösheten och hetsen
Kl 14:15 är det gruppterapi idag (DBT-kurs) och jag är redan på sjukhuset. Men usch, jag känner hur hetslusten smyger sig på. Tankarna går obönhörligt till mat... för att jag är hungrig med all säkerhet, blev på tok för klent till lunch för att jag överåt på förmiddagen... Hallååå, det är ju då jag ska UTMANA matmonstret och äta ordentligt även målet efter..! Inte hålla på och deala. Blir så trött på mig själv. Det är så lätt att ta "den gamla vanliga vägen" med hets och svält. Den kan jag, den är bekant, jag vet om alla krökar och backar och gropar som finns på den vägen. Och jag vet precis lättnaden när jag trycker i mig maten, den lättnad som sedan hastigt ändras till ångest och ågren över det jag gjort/ätit.
Jag vet inte hur ni funkar men ofta i samband med hets tänker jag: "jag måste ju PASSA PÅ".
Det här "passa på" irriterar mig något så grymt, för jag vet att det kommer fler hetstillfällen och att jag inte prompt MÅSTE hetsa nu eller aldrig. Men ändå KÄNNS det så.
Åh vad trött jag blir! Vilken befrielse att i framtiden kunna/klara att tänka på annat än mat..!
SENARE:
Det blev hets... jag tog kontakt med min terapeut om att jag inte kom och varför.
Sedan hann jag med 3 livsmedelsaffärer på vägen hem, vräkte sedan spaghetti m köttbullar, grillkorv m bröd och ketchup, kladdkaka m grädde och hallonpaj m grädde. Gud vad sugen jag var. Och ni vet känslan när man hetsar något man VERKLIGEN är sugen på? aaaaahhhhhh.... Usch nej, inte rätt att försköna det som hänt. Men jämfört med ibland då man framkallar hets bara av ren vana föredrar jag när man verkligen är sugen på det. Ångesten blir annars tusen ggr värre.
Men nu, just nu orkar jag faktiskt inte skälla ut mig själv för det jag gjort.
Positiv vändning
I förmiddags ringde pappa och vi pratade ut om vårt samtal i söndags. Det känns så skönt! Relationen känns räddad och han tycker också att det är jätteviktigt att vi fortsätter umgås och prata med varandra. Så får det bli!
Han trodde att min sjukdoms senaste utveckling varit ett rop på hjälp och att han inte ville sitta som åskådare utan att ingripa. Jag förstår honom och förklarade att det inte alls är så utan att jag jobbar kontinuerligt med min sjukdom och att jag inte uppfattar han och mamma som svikare alls.
Så härligt det är när saker och ting löser sig.
Idag har jag överätit och kräkts. Bra där! Usch...:( Nä, det går inte så bra just nu, även om jag försöker skärpa mig. Hatar verkligen att ha ätstörningar. Är så trött på det.
Mina sista krafter
Ja ni mina vänner. Här har ni en tjej som inte har mycket styrka kvar ärligt talat. det som hände mig i söndags verkar ha tagit mina sista krafter. Det är precis som att den sista energin försvann ut i och med diareerna jag drabbades av då (förlåt att jag skriver om det här, men det är så det känns!). Är så grymt, galet trött. Jag är så glad att jag tog mig till terapin igår och jag längtar redan till gruppterapin imorgon.
Mitt liv står och väntar på mig någonstans och jag känner det som att jag är vilse i nån sorts labyrint som bara leder mig bort från mitt mål...:( Åhh blir så uppgiven!
MEN jag ska INTE ge upp! Jag ska kämpa, vill bli bra! Men varför är allt så svårt?
Uppdatering!
Hej underbara vänner och tack så hemskt mycket för era uppmuntrande kommentarer och engagemang. Ni är ju bara helt fantastiska...!! Allt stöd får mig så varm och faktiskt glad (inte dåligt mitt i en depression :)).
Idag är jag urbota trött fortfarande, magen känns upp och ner. Rädsla och illamående sitter i lite efter attacken i söndags kväll och jag har ju som sagt inte jobbat idag heller. Det känns på sätt och vis lite jobbigt att vara hemma helt idag också, men jag accepterar det och det har egentligen varit väldigt skönt att vara hemma och bara vila.
Just nu sitter jag faktiskt på sjukhusbiblioteket och skriver. Ska på terapi kl 14. Först kände jag att jag inte orkade rent fysiskt att ta mig hit och att jag absolut inte ens klarade köra min bil hit. Men det gick, dock ska jag försöka åka kollektivt om jag känner så igen för det är inte bra att köra om skärpan inte är den bästa... Det faktum att jag är så trött tror jag beror både på ätstörningen men också det medföljande grubbleriet. DET tar verkligen på krafterna att grubbla och hela tiden bråka med äs i tankarna!
I morse hade jag ett långt samtal med min kille innan han åkte till jobbet. Jag berättade för honom att jag har funderat lite på behandlingshem det senaste... kanske att det blir ett måste om jag inte själv klarar vända den onda äs-cirkeln snart. Jag mår ju verkligen förbaskat dåligt rent ut sagt och så här kan jag ju inte ha det mycket längre! Men jag är inte redo att fatta beslut om någon sådan behandling än, det är mer att jag har det som en möjlig lösning för mig.
Jag förstår verkligen pappas reaktion i söndags, det är helt förståeligt, han och mamma älskar ju mig. Dock är det inte speciellt hjälpsamt för mig, när det sätter igång sådana fysiska reaktioner och ännu mer grubblerier som jag fick som ett resultat av hans utbrott. Men ilska ligger nära rädsla och oftast är det ilskan som kommer fram... DET är något jag lärt mig i DBT iaf.
Nu ska jag kika in till er innan jag ska träffa min terapeut!
Idag är jag urbota trött fortfarande, magen känns upp och ner. Rädsla och illamående sitter i lite efter attacken i söndags kväll och jag har ju som sagt inte jobbat idag heller. Det känns på sätt och vis lite jobbigt att vara hemma helt idag också, men jag accepterar det och det har egentligen varit väldigt skönt att vara hemma och bara vila.
Just nu sitter jag faktiskt på sjukhusbiblioteket och skriver. Ska på terapi kl 14. Först kände jag att jag inte orkade rent fysiskt att ta mig hit och att jag absolut inte ens klarade köra min bil hit. Men det gick, dock ska jag försöka åka kollektivt om jag känner så igen för det är inte bra att köra om skärpan inte är den bästa... Det faktum att jag är så trött tror jag beror både på ätstörningen men också det medföljande grubbleriet. DET tar verkligen på krafterna att grubbla och hela tiden bråka med äs i tankarna!
I morse hade jag ett långt samtal med min kille innan han åkte till jobbet. Jag berättade för honom att jag har funderat lite på behandlingshem det senaste... kanske att det blir ett måste om jag inte själv klarar vända den onda äs-cirkeln snart. Jag mår ju verkligen förbaskat dåligt rent ut sagt och så här kan jag ju inte ha det mycket längre! Men jag är inte redo att fatta beslut om någon sådan behandling än, det är mer att jag har det som en möjlig lösning för mig.
Jag förstår verkligen pappas reaktion i söndags, det är helt förståeligt, han och mamma älskar ju mig. Dock är det inte speciellt hjälpsamt för mig, när det sätter igång sådana fysiska reaktioner och ännu mer grubblerier som jag fick som ett resultat av hans utbrott. Men ilska ligger nära rädsla och oftast är det ilskan som kommer fram... DET är något jag lärt mig i DBT iaf.
Nu ska jag kika in till er innan jag ska träffa min terapeut!
Chefen ringde
Får slänga in ett litet inlägg till idag. Min chef ringde mig nu ang det som hände igår. Hon undrade om jag verkligen klarar av att jobba halvtid som läget är nu. kanske gör jag inte det... ska ta upp det med min terapeut imorgon. Min chef höll ju på att gå i taket när hon såg att det skulle vara upptrappning i tjänstgöringsgraden t 75% fr o m juni för mig.
Samtidigt tänker jag att det som hände igår, var andra gången och aldrig mer. Att jag inte mår så dåligt eg. Att det var vanligt magknip med diarée. Jag menar, att ha ont i magen kan ju faktiskt alla ha nån gång ibland. Men kramperna, frossan och hyperventileringen kändes som nåt helt annat.
Det här med att vara psykiskt sjuk är verkligen ett jäkla aber! Har man influensa eller bryter benet kan ju folk på något vis ändå FÖRSTÅ vad man är med om och så. Men med den här psykiska problematiken så blir allt så diffust... Jag känner mig så in i bombens misslyckad som inte jobbat idag..! Och jag ska inte jobba imorgon heller, i överenskommelse med chefen. Men tro mig, jag försöker beskriva för mig själv att jag INTE är misslyckad, att jag har det svårt just nu, att jag inte kan bli frisk i en handvändning och att jag nånstans ändå gör mitt bästa.
Men det känns som en lögn.
Samtidigt tänker jag att det som hände igår, var andra gången och aldrig mer. Att jag inte mår så dåligt eg. Att det var vanligt magknip med diarée. Jag menar, att ha ont i magen kan ju faktiskt alla ha nån gång ibland. Men kramperna, frossan och hyperventileringen kändes som nåt helt annat.
Det här med att vara psykiskt sjuk är verkligen ett jäkla aber! Har man influensa eller bryter benet kan ju folk på något vis ändå FÖRSTÅ vad man är med om och så. Men med den här psykiska problematiken så blir allt så diffust... Jag känner mig så in i bombens misslyckad som inte jobbat idag..! Och jag ska inte jobba imorgon heller, i överenskommelse med chefen. Men tro mig, jag försöker beskriva för mig själv att jag INTE är misslyckad, att jag har det svårt just nu, att jag inte kan bli frisk i en handvändning och att jag nånstans ändå gör mitt bästa.
Men det känns som en lögn.
Ambulansen kom
Efter gårdagens inlägg blev det en riktigt jobbig kväll. Vad gäller sambon så hade jag lugnat ner mig när han kom hem, så jag höll inget farvältal till honom. Tack och lov!
Däremot strax efter han kommit hem vid 21:30-tiden och jag hade lagt mig för natten, så kände jag hur jag fick ett enormt magknip. Och nu vet jag att några av mina läsare har erfarenhet av panikångest och jag undrar om det var det jag fick sen? Det gjorde alltså så himla ONT i magen. Jag stapplade upp ur sängen och gick till toan. Till slut var smärtorna så svåra att jag trodde att jag skulle svimma. Då började diareerna.
Efter en stund kände jag hur jag inte kunde sitta upprätt längre. Jag la mig ner på toagolvet och då började det krampa, först i händerna, sen i fötterna och benen och därefter upp i bröstet och halsen. Jag sluddrade på min sambo som va på nedervåningen att han måste komma och hjälpa mig. Jag kunde inte prata ordentligt eller hålla något med händerna. Fingrarna pekade krampaktigt rakt ut (nästan bakåt). Och det gjorde så förbaskat ont överallt. Sambon fick hjälpa mig upp på toan ytterligare en gång när magsmärtorna/kramperna satte igång igen och sedan fick han torka mig när jag låg på golvet för jag kunde inte greppa pappret m händerna.
Usch... snacka om förnedring jag kände när jag låg där helt hjälplös.
Till slut bad jag honom ringa 112, kände att nu orkar jag inte mer, jag klarar inte den här smärtan. Det dröjde ca 15 min innan de kom och då hade kramperna hunnit släppa, men däremot hade jag frossa, frös som en galning. Och kände att jag kan inte ta mig upp. De tog lite tryck och sånt och sa att det var OK. Undrar hur det ens kan vara det när man trott att man kommer dö, men det kändes skönt att det var så. Sedan bad jag att få lägga mig igen och sova. Och det var ju såklart helt ok, allt hade ju gått över någorlunda iaf och vi fick rådet att ringa om något hände efter de åkt.
Summa summarum: Vilken kväll! Jag har fått sjukskriva mig idag. Känner mig förbaskat ensam när jag sitter här vid datorn...:( så himla ledsen att det spårade med mina föräldrar igår och man kan ju lugnt konstatera att det blev mer än vad jag stod ut med.
Nu hoppas jag på en bra dag.
Däremot strax efter han kommit hem vid 21:30-tiden och jag hade lagt mig för natten, så kände jag hur jag fick ett enormt magknip. Och nu vet jag att några av mina läsare har erfarenhet av panikångest och jag undrar om det var det jag fick sen? Det gjorde alltså så himla ONT i magen. Jag stapplade upp ur sängen och gick till toan. Till slut var smärtorna så svåra att jag trodde att jag skulle svimma. Då började diareerna.
Efter en stund kände jag hur jag inte kunde sitta upprätt längre. Jag la mig ner på toagolvet och då började det krampa, först i händerna, sen i fötterna och benen och därefter upp i bröstet och halsen. Jag sluddrade på min sambo som va på nedervåningen att han måste komma och hjälpa mig. Jag kunde inte prata ordentligt eller hålla något med händerna. Fingrarna pekade krampaktigt rakt ut (nästan bakåt). Och det gjorde så förbaskat ont överallt. Sambon fick hjälpa mig upp på toan ytterligare en gång när magsmärtorna/kramperna satte igång igen och sedan fick han torka mig när jag låg på golvet för jag kunde inte greppa pappret m händerna.
Usch... snacka om förnedring jag kände när jag låg där helt hjälplös.
Till slut bad jag honom ringa 112, kände att nu orkar jag inte mer, jag klarar inte den här smärtan. Det dröjde ca 15 min innan de kom och då hade kramperna hunnit släppa, men däremot hade jag frossa, frös som en galning. Och kände att jag kan inte ta mig upp. De tog lite tryck och sånt och sa att det var OK. Undrar hur det ens kan vara det när man trott att man kommer dö, men det kändes skönt att det var så. Sedan bad jag att få lägga mig igen och sova. Och det var ju såklart helt ok, allt hade ju gått över någorlunda iaf och vi fick rådet att ringa om något hände efter de åkt.
Summa summarum: Vilken kväll! Jag har fått sjukskriva mig idag. Känner mig förbaskat ensam när jag sitter här vid datorn...:( så himla ledsen att det spårade med mina föräldrar igår och man kan ju lugnt konstatera att det blev mer än vad jag stod ut med.
Nu hoppas jag på en bra dag.
HEMSKT!!!
Usch, vad jag har gråtit nu...:( För en timme sen kom jag och sambon hem från ett barnkalas hos mina släktingar.
Mina föräldrar var där. Och för att göra en lång historia kort så har jag och min pappa inte den bästa relationen sedan jag insjuknade i ätstörningar. Han blir väldigt lätt förbannad och har genom åren kallat mig både det ena och det andra, samt pressat mig på olika sätt. Med påtryckningsmedel som att jag orsakar mina föräldrar och syskon stort lidande, att han och mamma inte kan sova. osv osv...
Nu efter kalaset så åkte min sambo iväg till en styrelseträff och jag blev själv hemma, då ringer pappa på min mobil. Vi byter några fraser och sen sätter helvetet igång. Några delar:
"Jenny, nu MÅSTE vi göra någonting åt det här!! Vi ser ju att det inte är bra med dig, ALLA är oroliga!! Jag och mamma kan inte sova så oroliga är vi! Går du i behandling??? Hur går det?? Så här kan vi inte ha det längre!!"
Jag är så ledsen...orkar inte prata med dem mer nu, vill inte ha sånt här i ansiktet på mig!!! Jag borde stannat hemma från det där JÄVLA kalaset!!!!! T o m tårta åt jag!!! Och jag VAR DÄR!!! Men aldrig ser någon det man verkligen gör. De ser bara till ytan och JA, jag SER för jävlig ut just nu. JAG VET DET!!!!! Men lämna mig ifred, låt mig bara vara!! Det blir inte precis bättre av det här. Jag blir inte mer sporrad för att jag får höra hur jävla oroliga alla är för mig. Känner mer ångest just nu, orkar inte vara den sjuka dottern som bara sabbar för resten av familjen längre! Han fattar inte hur ont det gör i mig att få det i ansiktet.
Nu är det slut, nu skiter jag i dem. Det värsta är att jag tryckte av hans samtal mitt i en förbannad, ilsken harang och känner jag honom rätt är han säkert på väg hit as I write this. Vi har messat lite nu också..mamma och jag.
Åh, hörni... jag är så ledsen...:( allt blev bara värre nu! Jag kan förstå deras oro, men JAG kan inte ta ansvar för deras hälsa och sömnproblem just nu, det går bara inte. Om de behöver stöd måste de söka det nån annanstans än hos mig. Fan vad dåligt jag mår nu...
Nu skiter jag i allt. Är så jävla trött på att ha dåligt samvete och vara ett jävla kvitto på en psykisk sjukdom. Tänker säga till sambon när han kommer hem att han får lämna mig, för jag orkar inte vänta längre på att han kommer göra det. ORKAR INTE. ORKAR INTE. ORKAR INTE. Jag ska leva själv, det är väl bara så det är. Inte fan gör det mig bättre att ständigt gå runt med dåligt samvete för alla andras skull iaf.
Hatar mig själv just nu, fattar hur ego jag måste låta, men det är verkligen en jävla kväll idag.
En sak är säker: det blir INGA fler släktkalas för min del, DET är en sak jag är säker på!
Förlåt.
Mina föräldrar var där. Och för att göra en lång historia kort så har jag och min pappa inte den bästa relationen sedan jag insjuknade i ätstörningar. Han blir väldigt lätt förbannad och har genom åren kallat mig både det ena och det andra, samt pressat mig på olika sätt. Med påtryckningsmedel som att jag orsakar mina föräldrar och syskon stort lidande, att han och mamma inte kan sova. osv osv...
Nu efter kalaset så åkte min sambo iväg till en styrelseträff och jag blev själv hemma, då ringer pappa på min mobil. Vi byter några fraser och sen sätter helvetet igång. Några delar:
"Jenny, nu MÅSTE vi göra någonting åt det här!! Vi ser ju att det inte är bra med dig, ALLA är oroliga!! Jag och mamma kan inte sova så oroliga är vi! Går du i behandling??? Hur går det?? Så här kan vi inte ha det längre!!"
Jag är så ledsen...orkar inte prata med dem mer nu, vill inte ha sånt här i ansiktet på mig!!! Jag borde stannat hemma från det där JÄVLA kalaset!!!!! T o m tårta åt jag!!! Och jag VAR DÄR!!! Men aldrig ser någon det man verkligen gör. De ser bara till ytan och JA, jag SER för jävlig ut just nu. JAG VET DET!!!!! Men lämna mig ifred, låt mig bara vara!! Det blir inte precis bättre av det här. Jag blir inte mer sporrad för att jag får höra hur jävla oroliga alla är för mig. Känner mer ångest just nu, orkar inte vara den sjuka dottern som bara sabbar för resten av familjen längre! Han fattar inte hur ont det gör i mig att få det i ansiktet.
Nu är det slut, nu skiter jag i dem. Det värsta är att jag tryckte av hans samtal mitt i en förbannad, ilsken harang och känner jag honom rätt är han säkert på väg hit as I write this. Vi har messat lite nu också..mamma och jag.
Åh, hörni... jag är så ledsen...:( allt blev bara värre nu! Jag kan förstå deras oro, men JAG kan inte ta ansvar för deras hälsa och sömnproblem just nu, det går bara inte. Om de behöver stöd måste de söka det nån annanstans än hos mig. Fan vad dåligt jag mår nu...
Nu skiter jag i allt. Är så jävla trött på att ha dåligt samvete och vara ett jävla kvitto på en psykisk sjukdom. Tänker säga till sambon när han kommer hem att han får lämna mig, för jag orkar inte vänta längre på att han kommer göra det. ORKAR INTE. ORKAR INTE. ORKAR INTE. Jag ska leva själv, det är väl bara så det är. Inte fan gör det mig bättre att ständigt gå runt med dåligt samvete för alla andras skull iaf.
Hatar mig själv just nu, fattar hur ego jag måste låta, men det är verkligen en jävla kväll idag.
En sak är säker: det blir INGA fler släktkalas för min del, DET är en sak jag är säker på!
Förlåt.
