Ätstörnings/hetstankar
"Jag vill nog vara ätstörd".
Så sa jag till min terapeut i fredags på individualterapin. Jag bröt ju ihop i torsdags och anledningen var att hur mycket jag än såg fram emot gruppterapin, som jag skrev i bloggen, så åkte jag bara halvvägs till sjukhuset. Vad tror ni hände sen? Jo, sen vände jag i en rondell.. åkte till ICA.. och ja, resten kan ni ju lista ut. Köpte glass, grädde, chokladsås, pizza. Och sen var det igång.
Sen igår så tog jag mig "i kragen" och gick till individualterapin, trots sjukt mycket skamkänslor (min terapeut leder ju även gruppen jag går i). När man går i DBT får man fylla i något som heter Dagbokskort. Där skattar jag ångest, depression, självmordstankar och självskadeimpulser varje dag. Även DBT-färdigheter jag använder och känslor jag känner. Samt att jag har en egen kolumn "H&K" (hets+kräk) där jag sätter ett kryss de dagar som jag utför det... och ja, ni vet ju hur jag haft det, det har blivit kryss varje dag! Ärlig som jag är kryssar jag i för det vilda!
Problemet är bara att jag känner mig jätteattackerad när min terapeut sedan tar upp detta ("Jenny, vad behöver du för att sluta? Det här är ju något vi måste få bukt med."). Det var då jag sa att det känns som att jag vill hålla på så här. får ju nästan panik vid tanken på att sluta hetsäta och kräkas.
Men i vilket fall... känner mig hotad, för jag vet ju själv att kräkandet i princip började sedan jag blev sjukskriven på halvtid (vilket min terapeut listat ut) och att det faktiskt är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget i hela situationen just nu. För orka jobba heltid gör jag inte.. men det gjorde jag inte innan jag började med kräkandet heller för den delen.
Och just nu bara känns det som att jag vill fortsätta så här, det är bara alla andra människor som är I VÄGEN för mig! Som innan t ex när jag åkte hem från min syster (se föregående inlägg för uppdatering), så passerade jag min gamla hemstad och genast kände jag saknad efter min EGNA lägenhet och singellivet jag hade då. Att kunna handla hem en massa hetsmat och sedan stänga dörren om sig. Kunna moffa och spy bäst jag vill! Och jag HAAAAATAR att tänka och känna sådant för det får mig att få så dåligt samvete gentemot min sambo. Jag väljer ju KONSTANT min ätstörning framför oss och vårt gemensamma liv! Herregud!
Och nånstans fattar jag ju att det är det som är sjukdomens karaktär och att jag EGENTLIGEN inte vill ha det så, men den lurar mig att tro det och att välja den framför allt annat. Tänker t ex nu på att jag hoppas att sambon åker hem till sin mamma imorgon (mors dag) så jag kan vara hemma och hetsäta ifred. Haha.. ni hör ju! Jag har verkligen ingen skam i kroppen. Låter ju helt absurt att vilja bli av med den man älskar för att man älskar något annat ÄNNU mer. Åhh.. skjut mig! Eller varför inte ta mig till ett ställe jag kan få va själv och hetsäta och spy tills jag är "fed up" med skiten och redo att lämna det bakom mig! Men det skulle väl aldrig hända...
Känn ingen skam. jag förstår precis hur du känner, det är samma här, jag väljer min ätstörning framför allt annat, fastän den är det värsta för mig....
Styrke Kram <3
Här är en till som har liknande känslor. Att det ska vara så jäklans svårt att gå förbi den förbaskade ätstörningen!! Man vill och man inte vill..... fast man egentligen vill....och så väljer man ändå den "sjuka" vägen... Du förstår hur jag menar tror jag?
När det gäller saknaden av singellivet och utelivet och stadslivet....tror du inte att det är ett litet försök till flyktväg? En liten tanke bara... För om du hade varit själv, hade du kunnat härja precis som du vill och ingen annnan hade haft ont av det än du. Och då hade du dessutom sluppit ha dåligt samvete inför sambon... för då hade det bara varit du och den förbannade ätstörningen.
Jag har inga goda råd...., men jag tror ändå det är viktigt att du försöker se att du gör ditt bästa för att bli frisk. Du har börjat ta tag i problemet, och du har börjat fighten. Ett beslut som självklart är vacklande. Men sambon lever ju med dig och ser troligen också DIG bakom ätstörningens tankar. Jag försöker tro att det är så i mitt fall, vi är ju lite i samma situation du och jag.......
Ge dig en själv en stor godnattkram nu. Order från mig <3
åh vilket totalt klockrent inlägg! Jag tänker PRECIS lika dant. Förutom att jag bor själv... men får ju panik på tanken att flytta ihop med någon. Kommer aldrig gå. Sambo, tjena! Jag vill kunna fasta ifred. Jag vill kunna hetsa och spy ifred. Jag vill sova ifred. Jag vill duscha ifred. Jag vill inte bli petad på.... ja....
Urs vad man känner sig kall och elak som människa :( Jag har ju t.o.m skärmat av min pojkvän så att vi inte kommer att ses alls på 4 veckor ^^ (hemska jag... men jag orkar fan inte!)
föresten... pizza :P? Har du hetsat det förut? Har för mig du sa att du inte vågade hetsa på det hehe
Hej!
Är en tjej med bulimi/hetsätning som följt din blogg ett tag. Många av dina tankar hade det lika gärna varit jag som skrivit. Går själv i behandling men för tillfället bara i form a individuella samtal, är lite rädd för gruppterapi. Kan liksom inte se mig sitta och prata med andra än min psykolog om min ätstörning.
Angående att känna att andra människor är i vägen så känner jag precis likadant! Jag kan komma på mig själv när jag umgås med kompisar att önska att de bara kunde gå så jag fick vara själv och äta. Helt sjuka tankar egentligen... Själv är jag singel och har väldigt svårt att se mig själv i ett förhållande. Dels för att en partner skulle "vara i vägen" och för att jag inte kan förstå hur någon skulle vilja dela sitt liv med mig.
Hejjar och tror på dig(oss)!
Styrkekramar!
Extremt starkt gjort att kunna skriva ut så ärligt! Jag kan säga att jag förstår dig. Kände innan också att jag var ok med att ha det som jag hade... men det är först när man upplever nått bättre som man ser det istället antar jag. Men tyvärr blir det ju en ond cirkel. För känner man att man är "fine" med det, så blir det ju int mycket till förändring, även om man tänker att man ska förändra. Tankarna som styr, attityden som styr.. hjälper inte att va lite halvt där.. Vet inte vad jag skulle säga egentligen. Mest att jag tycker om att du skriver så ärligt, samt att jag känner igen mig till viss del.
