Uppdatering

Nu börjar måndagseftermiddagen närma sig sitt slut. 2 timmar av denna har jag tillbringat med att tvångsmässigt äta och spy. Snacka om att jag känner mig lyckad och som en bra förebild just nu! NOOOOOT!! Gör om gör rätt!!! Följ inte mitt exempel för jag blev inte lyckligare av det.



Ska snart gå ut med soporna och sen äta kvällsmat.

Det har annars varit en bra dag, i alla fall jobbmässigt och vad gäller mina regelbundna måltider. I övrigt känner jag mig nedstämd och modstulen. Depressionen har verkligen märkts av den senaste tiden, även om jag har gjort mitt bästa för att det utåt sett inte ska märkas.

Och faktiskt; att le och skratta mycket gör faktiskt att man känner sig gladare, men i mitt bröst finns ett djupt, svart hål. Kan inte beskriva det bättre än så. Det är som att direkt när jag kommer ut från jobbet så faller jag och känner bara en sak: JAG ORKAR INTE!


Gollum???                                                  Jenny???

Nää! nu ska jag ta och rycka upp mig! (finns det något värre uttryck än det??? haha). Kvällsmat it is. Det blir frukostmat idag, 2 mackor m fil och müsli+banan. Det är ett säkert kort  och jag har inget val heller egentligen. Jag har inte tagit upp något från frysen jag kan tillaga.

Tänker på er det vet ni!!@-->--

Ledsen att det svarta drar i dig så här! Har inte kommenterat på ett tag, men hade ett litet bakslag idag (första på länge!) och kände igen mig här...

Vet inte om du minns mig, men jag är ju inte någon "riktig" hetsätare; bara typ f.d. anorektiker (läs: inte underviktig längre) som ibland överäter av känslomässiga skäl. (men inte ids spy upp allt socker)

Idag var en sån där dag som var dömd att misslyckas redan från början och jag insåg hur lik jag blev dig i det där medvetna planerandet av det oundvikliga. Eftersom stressen blev för stor och känslorna tog över = jag inte orkade stå emot. Usch, det är så läskigt starkt. Och eftersom jag läst om det hos dig insåg jag hur mycket det hör till sjukdomen.



Tänkte på din fråga nedan också; hur mycket kan man kräva??Eftersom jag faktiskt varit mycket bättre så länge och känt mig så gott som frisk, var jag såå nära att ringa min sambo och erkänna, innan jag smet hem från jobbet och satte mig med min godispåse... (usch, skäms bara för att nämna det: är nog första gången jag gör det) MEN: han har själv varit så stressad på sistone, haft sina egna problem och deppat. Har verkat så lättad att jag varit bättre (och hade inte orkat bry sig just nu om jag inte varit det). Så jag ursäktade honom inför mig själv - och kunde sätta mig och äta ifred...



Gör man det för att man inte vill tynga ner sin partner? Eller för att man på ett plan inte vill bli stoppad?

Visst känner jag vid nästan varje kris att "varför kan han inte säga så istället" - men hade det spelat nån roll vad han sa? Flyr jag inte bara ändå? För att skydda mig själv. Och ibland honom, från sanningen.

Tycker det är så svårt!

Ska sjukdomen dra ner oss båda? Eller kan man kräva att han ska lyfta upp mig ibland?



Borde jag ha ringt...? Nej, orkar inte ha ångest för vad som hänt idag. Men till nästa gång?



Hur gör du???

Helt rätt, gör om Gör Rätt!!! Det klarar du :)



Tycker du med "frukost-mat" är lättare att äta än lagad mat? Undra varför det är så!

Ibland faller man ner i det djupa träsket! Man kan inte alltid vara stark och säga emot äs-monstret! Men man lär sig för varje gång! Och för var gång man känner att det inte gav en något, att man inte blev lyckligare av att äta och spy, för varje gång tar man ett kliv emot friskhet.

Du klarar det här Jenny! Jag tror på dig! Kram<3

Oavsett hur mycket du hetsar och kräks så är du en inspiration för mig. Du är så klok och du fortsätter kämpa även när du mår riktigt dåligt. Det är fantastiskt, glöm inte att ge dig själv cred för det.



Många kramar

ledsen för megasent svar.. Min anorexi tog start när jag var 14 och efter första försöket då mina föräldrar försökte få mig frisk utan att riktigt förstå vad ätstörningar faktiskt egentligen handlar om (alltså inte bara äta och gå upp) så började jag hetsa och svälta vartannat. Sen levde jag på socker innan jag tappade allt igen och efter en resa till Thailand så hade jag tappat flera kilo (lyckas alltid göra det när jag är utomlands). Iallafall tog jag kontakt med en öppenvård då jag insett att jag faktiskt inte var frisk och trött på att leva i ett "fängelse" men trots mina försök vågade jag inte så mycket som faktiskt krävs så blev bara att jag tappade mer och tillslut, sommaren efter studenten ringde min behandlare min mamma och bad henne ta hem mig. Då vägde jag 38 kilo! Var helt galen då när mamma kom med beskedet men idag är jag evigt tacksam att de "tvingade" mig flytta hem (bodde med mitt ex) för annars hade jag aldrig lyckats vända. Efter otaliga hot om inläggning så tilläts jag bo hemma med familjen om jag fortsatte äta (kom igång ganska snabbt med det, väldigt skönt) och sakta men säkert gick upp i vikt. Och sakta gick det, ca 2 hg i veckan men verkligen det bästa som funkar för mig då jag mentalt ävenn fick vänja mig och bearbeta kroppen och känslor. Fick börja på Östra i gbg men efter att jag gått upp nästan tio kilo så skrev jag ut mig därifrån då deras fokus på vikt och siffror var alldeles för stor och deras skrämselmetod gjorde mig bara hypokonrisk och livrädd typ. Efter det är då jag verkligen fick leva ett hyfsat friskt och normalt liv, och ta igen allt som jag missat och oj vilken sommar det blev. Gjorde i samma veva slut med exet då jag blev en helt annan person och insåg att han mer varit en trygghet de senaste åren då vi fortf bodde ihop. Sen till hösten började jag plugga och flyttade till ny stad och sen dess har jag varit här.

Har tyvärr tappat några kilo (var redan underviktig tidigare men åt, levde "normalt" och fungerade rent fysiskt) denna höst pga stress, prestationsångest minskad aptit, lite krångligt kärleksliv, ensamhet osv som gjort att jag tappat ofivilliga kilon och nu väger alldeles för lite.. TTappade liksom bort mig själv och lade för mycket energi på andra människor och saker som gjorde att jag började tvivla på mig själv. Men försöker inte göra för stor grej av det, utan antar livet är uppochner och ibland går det inte alltid som man önskar. Pratar mkt med min mamma (som varit min största hjälp förutom mig själv) så känner att jag kan ta mig upp igen. Viktigast är att inte tänka för mycket på det som varit och redan hänt och göra det bästa av det man kan påverka, alltså här och nu. Jag vill inte göra en big deal av detta eftersom jag inte tänker alls som jag gjorde innan, även om min önskan att vara smal alltid finns så ser jag det som bra mycket bättre att väga tio kilo mer än jag gjort (mål att komma tillbaka till där jag var i somras) och må bra rent mentalt än att gå runt med ständig ångest hela tiden. Jag kämpar verkligen stenhårt med att få tillbaka självförtroendet och är helt klart på god väg.



Där fick du dig en ordentlig utläggning :)Berätta gärna om ditt "bagage".

Kramar