Ledsen och rädd
Jag måste börja ta tag i viktuppgången på allvar nu (jag har jobbiga anorexitankar som säger mig att jag kommer gå upp 14 kilo typ över natt om jag släpper "kontrollen".. så j-a irriterande att tänka så!). Men kanske är det svårare än jag tror? Speciellt nu när jag äter regelbundet. Och som du sa Ellinor så borde man ju inte vara så viktfixerad. Kanske kan ett fokus på att må bra, och på att ORKA, göra det lättare att acceptera viktuppgången? Att orka leva... Just nu är allt jag lever för mat, vikt, kropp. Kul liv. En riktig komedi.
Förra gången jag gick upp i vikt gjorde jag det genom hets (OCH svält paradoxalt nog). Jag hade ett helt annat matbeteende då än jag har nu, när jag äter regelbundna måltider. Jag svalt mig igenom hela dagarna och åt EN enda gång på eftermiddagen, men då massor och kaloririkt. Typ vetelängder, bullar, baguetter osv. Tro mig, det är ett alldeles utmärkt sätt att rubba ämnesomsättningen och fettförbränningen totalt och främja viktuppgång! Jag tog dessutom Citalopram vilket ofta ger viktuppgång som "bieffekt".
Min kille har t o m sagt till mig att min kropp inte är vacker längre. Mager. Ett trött ansikte. Så j-a fult. Men han vet inte vad han ska göra och jag.. ja, jag lider! Jag vill så gärna vara vacker för honom. Klart jag vill! Tänk att vara pigg, orka älska, kunna skaffa barn. Då måste jag ju få tillbaka mensen. Till exempel! Usch... nu lipar jag snart. Hatar det här destruktiva livet, den här j-a sjukdomen som tagit så mycket ifrån mig! Låt mig vara! Släpp mig fri. Orkar inte mer.
Åå vännen kämpa på nu, tänk vad mycket positivt ett friskt liv för med sig:) det friska livet är verkligen något att kämpa för!
Ta hand om dig :)
Jag vet inte om du tror mig, men när du börjar äta regelbundet och tillräckligt och bli mindre ätstörd.. då kommer du intr bry dig så mycket att du går upp lite. För det är så mycket annat du vinner på det! Och du får bättre självförtroende/självkänsla. Kämpa! EN dag i taget, nej, en MÅLTID i taget. du kan du kan du kan du kan! upprepa de orden tills du är övertygad om det:)
kram!
Säger som Lisa, ta EN MÅLTID i taget. Du vill ju så gärna klara av detta och just därför kommer du göra det också. Jag vet det, jag tror verkligen det. Tänk att vikten och maten ska få påverka oss båda såhär mycket. Det är verkligen skit!
Nu börjar vi med frukosten vännen. Är du med mig! Utan hets, utan kräkning! En god frukost som vi FÅR äta. Har du förresten något matschema som du ska följa för att kanske underlätta det hela vad det gäller mängden mat?
Kram kram kram!
Kära du <3
Livet är alldeles för kort för att gå och tänka på vikt, mat och kalorier hela tiden. Du behöver gå upp i vikt för att kunna må bra och få ett bra liv. Vill du ha det? Vågar du satsa? Slänga dig ut för stupet och lita på dig själv? Jag VET att du klarar det:-) Du har sååå mycket att vinna. En viktuppgång är inte samma sak som att bli tjock. Det är lika med ett liv där du kan le, njuta och må väl. Där ingen äs styr dig och där din kropp litar på dig. Jag har mens och är sååå glad över det. Vill verkligen kunna skaffa barn. Det är det som håller mig flytande. Sen dog min pappa för 2 mån sedan alldeles för tidigt så jag inser att livet är skört och att vi måste ta till vara på varje dag. Det kan ta slut när som helst. Så snälla du, kämpa för livet. Du vågar! Jag håller din hand <3
Men du, det är väl en jättebra motivation. Att kunna vara vacker för din pojkvän och (framför allt!) kunna känna dig vacker själv. Och att kunna få barn. Jag gnäller över mina barn ibland, men de är det bästa som hänt mig. Och det är för deras skull jag har bestämt mig för att bli frisk. Även om det innebär den där förtretliga, outhärdliga viktuppgången.
Kram på dig!
Känner igen det där att gå upp genom hetsätning. Alla ggr jag har gått upp i vikt har varit genom hetsätning och oregelbundet ätande. Och det är ju inte heller sunt att gå upp i vikt genom att vräka i sig mat. Och att tänka på intressen man faktiskt har utanför ätstörningen tror jag är bra. För när man är som sjukast är det bara mat och vikt i huvudet och man glömmer nästan vem man egentligen är. För du är Ju Jenny inte en ätstörning. kram
