Nya kvällsgrubblerier
Varför spelar vikten en så stor roll i mitt liv? Det är precis som att hela mitt värde ligger i siffran, att den är låg och helst blir lägre (och absolut inte högre, Gud förbjude!). Det sägs att modéindustrin spelar en stor roll för ätstörningars existens... njaaaa... marginellt skulle jag vilja påstå. Jag tror man påverkas, absolut, men inte att det är en vanlig orsak till att man utvecklar ätstörningar. Jag vågar påstå att ingen med anorexi slutar banta efter några kilo, man fortsätter, blir allt magrare och till slut, i värsta fall, så dör man. Ett utdraget självmord. Att vara smal räcker inte. Man förtjänar INGENTING. Man kan dessutom inte se hur mager man är för man förlorar förmågan att se sin kropp som en helhet och får en bristande kroppsuppfattning.
I höstas hade jag normalvikt och mådde så otroligt dåligt över min kropp. Jag grät mig till sömns och grät när jag vaknade på morgnarna. Hos min terapeut fick jag aldrig tillfälle att ventilera mina tankar, mitt missnöje. Det blev bara värre och värre. Detta irriterar mig idag. Och samtidigt inser jag att jag har mig själv att skylla, i alla fall delvis, för jag var inte helt ärlig mot henne. Men det är svårt att alltid själv veta vad man behöver för stöd och alltså krävde jag inte något. Nu är jag, pga de jobbiga känslor jag kände då, rädd för att återgå till normalvikten.
Jag ansåg att alla andra var så fina i sin normalvikt, men inte jag. Jag minns den klumpiga känslan, känslan av att vara oattraktiv (inte för att jag känner mig speciellt attraktiv nu heller...). Att ta på sig kläder var en fruktansvärd plåga, för att inte tala om att duscha! Usch...
Men hörni, hur FAAN (ursäkta) kan man känna sig fet och ful vid en helt normal vikt?! Det är ju HELT SJUKT! Det är det verkligen. Och varför bryr jag mig? Varför kan jag inte se till kroppens bästa och invänta det psykiska välmåendet? Varför tror jag att en viktuppgång sker över en natt och att alla automatiskt då tror att jag mår bättre, ställer en massa krav på mig helt plötsligt och ger mig komplimanger för min kropp (vilket jag hatar att få oavsett om jag har normal- eller undervikt).
Jag står inte ut hur jag än har det, hur jag än ser ut..! Men jag vill på ett sätt bara ha "skiten" (viktuppgången) gjord. Jag vill tamefan bara ACCEPTERA att jag MÅSTE uppnå min kropps normalvikt för att kunna leva ett fullgott, lyckligt liv. Så som jag har det nu; hallå, det fattar ju vem som helst att det kommer inte hålla länge till. Jag orkar ju INGENTING. Förutom hets, för det orkar man ju av nån konstig anledning alltid. Hetsat hela eftermiddagen... bar ut och slängde runt 4 kg kräk tidigare... (trodde aldrig jag skulle skriva det... förlåt!).
MEN, vet ni? Nu har jag ätit ett ordentligt kvällsmål och känner mig så jäkla stolt över att jag lyckats med det! Och jag har klarat mig igenom flera ordentliga måltider den senaste tiden och det GLÄDER mig... så himla mycket!
Äsch nu ska jag sluta innan jag tröttar ut er fullständigt. Det är bara så mycket grubblerier kring vikt och identitet i mig hjärna just nu så jag var tvungen att skriva av mig. Ta hand om er, ni betyder mycket för mig!
jag håller med dig om så mycket. men jag tror att man måste börja med insidan för att bli frisk i sin kroppssyn, inte med att äta upp sig till normalvikt. om man får en vettigare självkänsla slutar man att straffa sig själv och tar hand om sin själ och sin kropp på ett annat sätt.
jättebra att du tar upp de här frågorna!
<3
Har du testat att inte väga dig och inte ha kontroll över varje hg och kg. Vet inte hur ofta du väger dig. Men minns i början av min ätstörning vägde jag mig flera ggr varje dag för att ha full kontroll över varje liten siffra. Menar inte att det gör allt bra. Jag väger mig aldrig. För vill inte vara slav vid nån siffra. Jag har varit underviktig, smal, normalviktig och tom överviktig. Så har haft alla vikter. Att vara överviktig var inte kul. Men jag tycker ändå när jag tänker tillbaka när man tror att livet ska bli så mycket bättre för att man går ned i vikt. Men har det blivit bättre. Vad blir bättre egentligen nu för dig när du är underviktig i stället för normalviktig som är höstas? Är ditt liv lättare att leva, är du gladare, friare? Men ja om man lider av en ätstörning tror an ju att det ska bli bättre om vikten går ned. Men det blir inte bättre, eller hur?
Nu har jag andra handikapp som gör det svårt för mig med saker. Men igår så åt jag lunch ute, glass, middag med pojkvännen. Hade ingen ångest alls över något jag åt. Bara det att kunna gå ut och äta utan att få ångest över maten och magen har växt mm mm. Sitta i solen och äta en glass och äta utan att tänka på att glassen är onyttig. Jag tänkte bara på det igår. Min pojkvän frågade mig efter middagen om jag hade ångest över maten. Tänkte efter lite och nä det hade jag inte. Men hur man kommer dit vet jag inte. Jag hetsäter ju också. Men får sällan ångest över mat och vikt längre. Förut tänkte jag ju på mat och vikt dygnet runt. Tar sådan energi. Men är bra och grubbla över varför man tänker som man tänker. min ingens värde sitter ju faktiskt i vikten. Men är SÅ svårt. Jag vet. Kram
Urs känner igen vad du skriver! .. och ang gå och slänga 4kg kräk så behöver du inte be om ursäkt eller skämmas. Måna med bulimi gör ju likvärdiga saker och vet vilket "smuts" sjukdommen innebär! Själv spyr jag oftast i hink. Började med det för att jag var tvungen att låsa in mig och spy på mitt rim (att hela tiden vara i badrummet blev ju misstänkt) och sen har det blivit ett vana. Nu har jag svårt att spy i toalett då den hamnar som för högt upp! ..well, det jag skulle komma till. Att jag har, äcklig som jag är, t.o.m VÄGT min hink med spya?! För att jag ville veta hur jävla mycket som faktiskt ryms i magsäcken... Ingen skam kvar i mig typ!
Å, vad jag känner igen det du skriver. Jag är snuddande nära normalvikt just nu och jagt hatar verkligen min kropp. Samtidigt så vet jag ju förnuftmässigt att det är det som är det sunda. Det är bara så oerhört svårt att även ta in det även känslomässigt.
Du gör helt rätt i att vara stolt över att du äter ordentliga måltider. Det är rätt väg och jag tror på dig!
Kram
Snälla du, be aldrig om ursäkt för vad du skriver! Det betyder så oerhört mycket att du vågar vara ärlig i känslor och handlingar, och jag tror att många härute som läser verkligen behöver känna att man inte är ensam. Mig hjälper det iallfall till tusen, hur nu det kan komma sig. Stöd? Igenkänning? Jaja, hursomhelst, tack för att du delar med dig!
Stor kram, ha en fin vecka!
