Blev inspirerad av min bloggvän Mys inlägg kring dissociationer. Och tänker nu skriva mina tankar om det som ätstörningen orsakat i våra huvuden när det gäller just känsloflykten som ätstörningen fungerar som. Jag upplever det som att ätstörningen har orsakat att så fort vi med ätstörningar känner oss illa till mods eller står inför ett problem så kopplas problemtanken om i hjärnan till att associeras med maten och kroppen.

I min terapi jobbar jag just nu mycket med att stanna upp när jag märker att hets-, svält-, kropps- och/eller kompensationstankar är igång. Sen blundar jag och försöker (för det är inte lätt) att känna efter;

"Vad är det jag känner och tänker EGENTLIGEN?"

Varför försöker jag göra det? Jo, för jag upplever det som att ätstörningen ser till att min VERKLIGA orostanke/problem hamnar i matstationen/kroppshatet innan jag ens hinner reagera. Så när reaktionen/känslorna väl kommer så kopplar jag direkt orsaken till att jag mår dåligt, är ledsen/arg osv, till maten/kroppen.



För min egen del så tror jag att det helt enkelt blir en känsloflykt. En sorts inlärd dissociation i hjärnan, skapad av ätstörningen, som vi alla bloggvänner här flydde in i av olika anledningar. Och ju längre tiden går desto mer vana blir vi att allt handlar om maten och kroppen.

Men det är ju egentligen att förenkla det hela eller hur? Vi människor har ju ett större spektra än så..? Så genom att försöka identifiera den VERKLIGA känslan/tanken tycker iaf jag att det känns som att man så sakteliga börjar separera sig själv från ätstörningen och kanske t o m kan se den lite som sin motståndare!



Tack för att ni finns, nu jäklar försöker vi se igenom äs-monstrets omkopplingar i hjärnan! KRAM på er