Kärlek och ätstörningar
Det här med kärlek och ätstörningar. Kombinationen är svår. Jag är ofta utan lust till min älskade sambo. Känner mig nästan egocentrisk. Hans liv kretsar kring massor med saker, mitt kretsar kring mat och vikt. Tänk vilken central del det blivit för mig. Jag frågade min syster på telefon häromsistens vad man tänker på när man inte lider av ätstörningar. För mig är det obegripligt efter dessa år. Jag kan omöjligt hitta något intresse eller göra något utan att iaf ha en halv tanke på mat och vikt. För mig är det vardag. Vart ska man hitta det där andra av betydelse? Det där andra som ger samma kick? Hur ska jag kunna äta en macka utan att tänka på hets eller förbjuden mat? Och tänk vad tråkigt att inte överäta godsaker och känna den där känslan att man gör det i hemlighet? Vad ska jag gömma mig bakom utan ångesten? Hur ska jag klara av alla krav som kommer med ett friskare liv? Alla förväntningar?
Frågorna är många och svaren likaså, men just nu har jag inget facit och i hjärnan... ja där är det visst kortslutning eller nåt.
Jag känner igen mig i så mycket som du skriver i det här inlägget, hur omöjligt det känns att överhuvudtaget någonsin kunna fokusera på någonting utanför sig själv och sin ångest, maten, och allt hör till. Jag förstod inte vad folk fyllde sina liv med, vad de tänkte på, om de läste tidningen och fokuserade helt på en artikel ens osv osv. Men, du skriver att du inte har facit i hand, och det har jag inte helt och håller heller, men en DEL facit har jag; och det går verkligen att tänka på annat. Det är inte ens något man behöver anstränga sig för att göra det, det sker automatiskt när man orkat och vågat släppa ätstörningen så långt bort att man börjar må så pass bra (i kroppen och psyket) att man helt enkelt har energin till det. Idag kallar jag mig inte frisk men mitt liv är fullt av SÅ mycket mer än mat och sjukdom, och jag ger mig inte förrän det känns väldigt väldigt avlägset. Testa, våga, prova! Du har bara att vinna. Jag lovar.
Jag känner igen det där... förut försökte jag också äta ihop med min sambo varje kväll. Fan vad svårt det var. Men det är just för att jag har så svårt för att äta lagad varm mat i en normal portion två gånger om dagen. Jag hade alltså ätit det i skolan innan på dagen först. Så när jag kom hem ville jag helst bara ha någon lite mer matig smörgås, omelett eller liknande. något lättare helt enkelt. Så det gick inte så bra alltid. Nu går det bättre dock :) sen att han ofta vill äta senare och jag tidig middag för att "ha nytta av maten" och inte bara gå å lägga mig direkt efter, gör det inte bättre heller..
Och det där med lusten - det tog min pojkvän upp igår precis innan vi skulle somna , när jag var så nöjd med dagen. tack för den. då blev jag deppig igen, påmind om dåliga saker. som att jag inte är medveten om att det är et problem, som att jag inte vet att jag prioriterar mig själv mycket just nu. jaja.
intressen kommer du hitta, du kommer bli påmind om vem du är utan äs när du blir friskare, ja lovar! jag vill tipsa dig om bloggen www.vagenfran37kg.wordpress.com
det handlar om en tjej som haft anorexi och träningsberoende. Hon sprider verkligen "pepp" och positivitet, hon påverkar såå mycket! testa. läs från "nutid" och bläddra bakåt till äldre inlägg. Glöm inte läsa inlägget om en "testvecka".
Förlåt för en JÄTTELÅNG kommentar. Du kan maila mig istället om du skulle vilja prata mer.
Styrkekramar/Lisa
Precis så där känner jag också. Jag vet inte vad ett liv utan äs innebär. Har haft det så länge så jag minns inte hur det var innan. Allt kretsar kring, mat, kropp och vikt. Och försöker man bli frisk så kretsar allt ändå kring samma saker. Äter man en måltid så börjar man genast tänka och planera inför nästa. När jag går och lägger mig funderar jag vad jag ska äta till frukost dagen därpå. Det känns som om dygnets alla timmar bara handlar om mat, ångest, mat och ångest. Är så otroligt trött på det hela.
Jag äter alltid middag tillsammans med mina barn, då jag vill att de ska lära sig att man äter tillsammans som en familj. Min sambo kommer hem senare och äter själv istället.
Min lust är inte heller riktigt där. Ibland är den så borta att jag börjar tvivla på om vi fortfarande ska leva tillsammans. Vet varken vad som är hönan eller ägget.
Du beskriver så bra i ord hur allting faktiskt är när man lever med en äs vid sin sida. Tänk vad skönt det hade varit att bara låta tankar på mat och vikt får försvinna ut i universum nå´nstans. Jag undrar också vad andra tänker på.... mat och vikt är ju så centralt för oss, men vi kan ändra på det. Visst kan vi det?
....och du....här är en till som äter middag med sambon varje dag. Du är inte ensam :S....och jag tror att även om vi försöker komma på alla de möjligt anledningar till att göra äs till lags, så förlänger vi bara vår egen sjukdomstid. För vi lurar ju också oss själva och hur länge vill vi göra det? Förstår du hur jag menar?
Kram på dig!
