Har nyss kommit hem från terapeuten. Hon är bra, men det rent konkreta skrämmer mig mycket.

Bara prata om regelbundna måltider, handla vanlig mat som man faktiskt ämnar äta. Välja mat i butiken, alla dessa olika sorter av alla livsmedel.. Och så jag.. jag som vill äta så lite som möjligt... men ändå må bra (det är en ekvation som inte går ihop).

Bara tanken på att lägga upp portioner, äta med början redan på morgonen... Jag frågade min terapeut idag om det bara är jag som har det så svårt att börja äta regelbundet!? (fattade ju direkt hur dumt det lät, men jag känner mig ovanligt trög, och många andra så motiverade och "rätt programmerade").

Idag på jobbet sa en klient att hon har en dotter som är lika liten som mig, men smalare...!!!!! fattar ni... min ångest som satte igång.. liten och knubbig, liten och knubbig... jag och min terapeut pratade om det innan: Känslan kontra förnuftet. Jag köper minsta storlekarna, rent förnuftigt sett kan jag inte vara stor. Men känslan.. den säger något annat.. men störd kroppsuppfattning är ju en av huduvkriterna för äs-diagnoser.

Allt är konstigt.. men det känns positivt med behandling ändå!