Det händer ibland att jag "småäter" hela dagar, allt i en kamp för att undvika huvudmålen. Detta resulterar ju självklart i att man går runt och är småhungrig hela dagen. Att vara mätt är hemskt (men samtidigt har jag ett mål när jag hetsar att bli riktigt totalt fullproppad med mat, en halv hets kan kännas otroligt jobbigt..nästan värre än en "fullbordad" hets av nån anledning).

Jag trodde aldrig att jag skulle komma tillbaka till denna vikt jag har idag... nästan tillbaka på ruta ett... och jag hatar det. Samtidigt vet jag att min kropp inte trivs som underviktig. Men varför har jag då min tabubelagda önskan att vara smal/mager..?? Det är den finaste komplimang jag vet när nån någon gång sagt att jag är det.

Det är sjukt och även om jag någonstans ändå vill bli frisk så har jag aldrig önskat något så mycket som att bli smal... och det måste jag jobba hårt med att få det att försvinna. Jag måste börja lära mig känna. Känna hur min kropp verkligen mår och våga tro på den. Våga leva ett liv som den jag är. Som den jag verkligen är. Och jag måste få tid till eftertanke, tid att börja om ordentligt. Jag hoppas verkligen på att få chansen att bli inlagd. Kanske låter dumt att hoppas på något sånt. Men jag behöver bli omhändertagen. Jag behöver lugn och ro. Få bukt med ångest, få igång matrutiner...allt sånt.

Från en sak till en annan... jag är sjukt sugen på godis. Det är också tabu. Eftersom mitt sug inte är som en icke äs-drabbad persons sug. Godis fyller en helt annan mening för mig. Tyvärr.