Kvällstankar
Fikade där, vågade inte ta fralla till fikat utan bara två kakor. Men jag lär ju mig aldrig, för självklart hade ju jag, precis som de andra där, likaväl kunnat ta fralla. Så istället blev det som vanligt; jag tog igen det nu när vi kom hem. Var ju hungrig givetvis. Två mackor. Får nästan panik. Skitlöjligt, blir tjurig på mig själv att jag känner så.. men ändå.
Samtidigt är jag lycklig, och känner att två mackor ikväll faktiskt kan rädda mig från hets imorgon. Oftast för att undvika kvällsångest efter kvällsmat brukar jag annars gå och lägga mig och sova efter jag ätit. då ligger man på rygg, magen känns platt. Den värsta ångesten försvinner då... Men nu sitter jag i soffan och kan inte sova (blev några koppar kaffe tidigare).
Och hörni, jag har märkt en sak vad gäller ätandet: Det blir lättare!! Det blir faktiskt det!
Jag är faktiskt lite förundrad, för jag tror faktiskt inte jag gått upp i vikt sen jag började äta mer regelbundet. och jag känner att ju mer jag äter så här och inget extremt händer med vikten, ju lyckligare är/blir jag.
jag kan ju börja njuta i livet igen!! :) äta gott och tillräckligt i london, med ett glas vin till. Sitta länge och äta hotellfrukost med min kille och bara vara. Han älskar mig precis som jag är!! Men, och detta vill jag förtydliga, det är ännu viktigare att jag själv övar på att göra samma sak.
Och det gör jag. Istället för att gömma mig, visar jag upp mig. "Lätt för henne att säga" tänker säkert en del av er nu, "hon är ju säkert egentligen inte speciellt tjock". Och nä, det är jag egentligen inte, det är ju så.. men ångesten är precis densamma. Jag väger mer nu än i vintras och ändå märker jag att jag faktiskt mår bättre nu. Någonting har hänt sedan jag gått upp i vikt. Jag behöver inte längre vakta vikten lika noga för viktuppgången är ju redan gjord. Ju magrare jag är ju större är min ångest över att äta.
Jag ska kämpa för mitt liv nu. Visst, det är lätt att säga när man har en bra dag. men va fan, jag har precis ätit kvällsmål och ärligt talat; japp jag har ångest. Men japp igen, ångesten är hanterbar. Jag lever. och visst, jag fick fråga min sambo om det var ok att jag åt kvällsmålet... haha... så stört egentligen men min känsla för det "normala" är såpass störd att allt är för mycket för mig. Då måste man försöka ta den hjälp man kan få.
Men det blir lättare. Det blir faktiskt det. Kämpa på tjejer! jag önskar en god natts sömn. Kramar
just det där om att du skrev lätt för andra att säga när du erkänner att du faktiskt inte ens är tjock. skäms i bland när jag läser bloggar och personen är rädd att gå upp i vikt fast personen är smal. jag som är tjock på riktigt och behöver gå ned i vikt kan tycka att är väl inget och må dåligt över. två mackor och du är smal. men då tänker jag inte att jag har också varit där du har varit jag har varit underviktig smal normalviktig och nu överviktig. och spelar ingen roll vilken vikt jag haft. ångesten är där ändå. minns tex när jag vägde 47 och dagen efter hade gått upp två hg och jag fick skitångest. så handlar om så mycket mer än vikten. men visst är annorlunda på ett sett när man är överviktig på riktigt. då behöver man gå ned i vikt. är inget man inbillar sig att man måste när man är smal. är väl det som är skillnaden. du behöver inte gå ned i vikt för du är smal, normal, men jag med typ samma problem behöver gå ned i vikt för är överviktig. blev flamsigt detta. men bra gjort av dig att äta dessa två mackor, för det är ett normalt kvällsmål. och att äta normalt är ju målet vad man än väger. sov gott,
Jag blir glad av att läsa ditt inlägg. Du kämpar på så himlans bra och din text är peppande för mig. Det finns dåliga stunder såklart, men du verkar så insiktsfull och klok, och du verkar också ha många bra stunder.
Måste bara säga en sak........Fortsätt inte försöka spy, för även om det är svårt nu så kommer det en dag gå vääääldigt lätt och då blir det ett beteende som är ett helvete att ta sig ur. Kanske kan de orden få dig att helt enkelt vägra försöka igen. SNÄLLA!
Hoppas du får en fin dag vännen. Kram!
Vad skönt att det blir lättare, ett steg i taget. Ibland vill man rusa, bli "bra" så fort och gläds inte åt det lilla. Men gör det, klappa dig på axeln när du mår bra, inte spyr. En dag sen ytterligare en dag. Sakta men säkert kommer du fram, det är du värd! O ibland är det viktigt att det får ta tid.
Kram fina värdefulla du/Paulina
